NJA 2003 not 24

Den 27:e. 24. (Ö 4508-02) Ansökan av F.M. ang. återställande av försutten tid. Göteborgs TR dömde 25/4 02 F.M. för ofredande till dagsböter och förpliktade honom att utge skadestånd till målsäganden. F.M. överklagade domen till HovR:n f V Sv, som i beslut 24/9 02 inte beviljade prövningstillstånd i målet. Beslutet vann laga kraft. I en skrivelse, som kom in till HovR:n 6/12 02, överklagade F.M. HovR:ns beslut. Eftersom skrivelsen även kunde uppfattas som en ansökan om återställande av försutten tid, beslutade HovR:n 10/12 02 att översända handlingen till HD dit den inkom 12/12 02. Föredraganden föreslog att HD skulle meddela följande beslut. Skäl. Den som vill ansöka om återställande av försutten tid för fullföljd av talan i HD skall enligt 58:12 RB göra detta skriftligen hos HD inom tre veckor från det att förfallet upphörde och sist inom ett år från det att tiden gick ut. F.M. har uppgett att han inte kunde överklaga HovR:ns beslut i tid eftersom han var utomlands mellan 26/9 02 och 15/11 02. Med beaktande av denna uppgift skall förfallet anses ha upphört 16/11 02. Fristen om tre veckor utgick 7/12 02. Ansökningen om återställande av försutten tid skall således anses ha inkommit inom fristen till HovR:n men först efter fristens utgång till HD. HD har tidigare avvisat en ansökan som inkom till RegR inom den föreskrivna fristen om tre veckor men tillställdes HD först efter fristens utgång (se NJA 1986 s. 484). Med tanke på framför allt tillkomsten av bestämmelsen i 10:20 a RB kan det emellertid ifrågasättas om denna ordning även i fortsättningen skall upprätthållas undantagslöst. Bestämmelsen infördes år 1996 och innebär i huvudsak att om en ansökan lämnas in till en obehörig domstol skall den domstolen överlämna ansökningen till en domstol som är behörig att handlägga målet eller i annan ordning pröva saken. Den viktigaste innebörden av paragrafen är att ansökan skall anses gjord redan när den kom in till den domstol som först tog emot ansökningen. Det uttalades i motiven (prop. 1995/96:115 s. 130) att detta, som utgör en grundsten i varje övervägande kring frågor om införande av regler om överlämnande, har sin betydelse bl.a. i sådant mål eller ärende för vilket det gäller en särskild frist för inledande av ett förfarande. Som exempel nämndes 58 och 59 RB. Bestämmelsen avser framför allt ansökningar om stämning i tvistemål men det sägs uttryckligen i motiven att den bör ges en analogisk tillämpning beträffande ansökningar om resning eller återställande av försutten tid liksom vid klagan över domvilla (samma prop. s. 132). Det är inte lätt för den enskilde som inte är bevandrad i det juridiska systemet att veta om ett överklagande i ett ordinärt mål eller en ansökan i ett extraordinärt mål skall lämnas in till den domstol som har dömt i saken eller till den domstol som skall pröva saken. Det kan befaras att det inte sällan förekommer att en ansökan eller inlaga i ett extraordinärt mål eller ärende ges in i tid till HovR:n men därför för sent till HD. Att det inte finns någon lagregel som, i likhet med bestämmelserna för ordinära rättsmedel (se 50:3, 51:3, 52:2, 55:2 och 56:2 RB), skulle kunna förhindra rättsförluster för enskilda i dessa fall, är inte tillfredsställande. Detta utgör ett tungt vägande skäl för att i enlighet med de ovan nämnda motivuttalandena tillämpa bestämmelsen i 10:20 a RB analogt beträffande sådan ansökan eller inlaga i ett extraordinärt mål eller ärende, som inkommer till HovR:n inom den föreskrivna fristen men först efter fristens utgång till HD. F.M:s ansökan skall följaktligen anses vara inkommen till HD inom den föreskrivna fristen om tre veckor. För att F.M:s ansökan om återställande av försutten tid skall kunna bifallas krävs att laga förfall förelåg för hans underlåtenhet att i rätt tid fullfölja talan mot HovR:ns beslut. Som laga förfall räknas enligt 32:8 RB att part hindrats att fullgöra vad som ålegat honom på grund av omständighet som han inte bort förutse eller rätten eljest finner utgöra giltig ursäkt. F.M. har till stöd för sin ansökan om återställande av försutten tid åberopat att han inte kunde klaga på HovR:ns beslut i rätt tid eftersom han vistades utomlands för att trycka en bok och för att han hade avsatt sin offentlige försvarare då denne inte försvarade honom utan motparten. Det som F.M. har åberopat till stöd för sin ansökan är inte en sådan omständighet som utgör laga förfall. HD avslår därför ansökningen om återställande av försutten tid.

HD: F.M. har i sitt överklagande av HovR:ns beslut att inte bevilja prövningstillstånd uppgett att han inte kunnat klaga i rätt tid då han var utomlands för att trycka en bok.

Om HovR:n utöver att överlämna skrivelsen till HD såsom en ansökan om återställande av försutten tid hade fattat ett beslut om avvisning av överklagandet såsom för sent inkommet, skulle fristen för ansökan ha börjat räknas från det att avvisningsbeslutet vann laga kraft, eftersom omständigheterna inte är sådana att klara skäl talar häremot (se NJA 1983 s. 418 och NJA 1987 s. 455). Det förhållandet att HovR:n inte fattat något beslut om avvisning bör inte medföra att utgångspunkten för fristens beräkning skall vara ett tidigare datum än om ett sådant beslut hade fattats. F.M:s ansökan skall alltså tas upp till prövning.

Vad F.M. anfört som skäl för sin underlåtenhet att i rätt tid överklaga HovR:ns beslut utgör inte laga förfall. HD avslår därför hans ansökan om återställande av försutten tid.