NJA 2003 not 31

Den 12:e. 31. (Ö 4681-01) K.-E.R. ang. klagan över domvilla. I mål mellan K.- E.R. och L.T.N. ang. vårdnad och umgänge lämnade Svea HovR i beslut 14/11 00 en invändning från K.-E.R. om rättegångshinder utan bifall. HovR:n avgjorde målet genom dom 5/2 01. Sedan K.-E.R. överklagat fann HD i beslut 27/6 01 ej skäl att meddela prövningstillstånd, i följd varav HovR:ns beslut och dom skulle stå fast. K.-E.R. klagade över domvilla och yrkade att HD skulle undanröja HovR:ns beslut och dom samt återförvisa målet till HovR:n för fortsatt handläggning. Han ansökte dessutom om rättshjälp i domvilloärendet. HD avslog i beslut 26/6 02 ansökan om rättshjälp. K.-E.R. begärde därefter att HD skulle pröva ansökan på nytt. Till grund för sin klagan över domvilla angav K.-E.R. i huvudsak följande. HovR:n har felaktigt funnit hans överklagande uppenbart ogrundat och med tillämpning av 50:8 2 st. RB avgjort målet utan att överklagandet delgetts motparten och utan huvudförhandling. Vidare saknades aktuell utredning om barnets situation. Hans invändning om rättegångshinder på grund av litispendens borde ha bifallits. HovR:n har genom det angivna gjort sig skyldig till grovt rättegångsfel och det föreligger domvilla som avses i 59:1 1 st. 4 RB. - Föredraganden föreslog att HD skulle meddela följande beslut. Skäl. Skäl saknas att bevilja K.-E.R. rättshjälp i målet. K.-E.R. kan utan hinder av HovR:ns dom hos TR:n påkalla ny prövning av vårdnads- och umgängesfrågan. Domen äger således inte rättskraft. När det gäller frågan vilka avgöranden som kan bli föremål för resning har det brukat anses att en förutsättning är att resning har någon praktisk funktion att fylla och detsamma torde gälla i fråga om klagan över domvilla (jfr Welamson, Rättegång VI, 3 uppl., s. 209 f. och 242). HD har med denna utgångspunkt tidigare prövat ett mål som gällde ansökan om resning rörande en dom om vårdnad av barn (se NJA 1993 s. 226). Resultatet blev att en resningsansökan undantagsvis ansågs kunna tas upp till prövning, då det förelåg ett beaktansvärt behov för part att erhålla resning av dom som meddelats angående vårdnaden. Detta måste särskilt gälla om någon felaktighet har förekommit hos HovR:n. HovR:n har, under anförande att K.-E.R:s överklagande var uppenbart ogrundat, med stöd av 50:8 2 st. RB företagit målet till avgörande utan delgivning av överklagandet med motparten och utan huvudförhandling. HD har tidigare uttalat att undantagsbestämmelsen bör tolkas restriktivt och dess användning begränsas till situationer då det står helt klart att utgången i målet inte kan komma att påverkas av vad som skulle förekomma under en normal handläggning av målet (se NJA 1994 s. 42 och NJA 1989 s. 754). En sådan situation förelåg inte i förevarande mål, där K.-E.R. kunde åberopa vissa beaktansvärda omständigheter till stöd för sin talan och där han hade ett berättigat anspråk på att HovR:n inte skulle ta ställning i målet förrän båda parter fått tillfälle att framlägga sin sak vid en huvudförhandling. Den felaktighet som sålunda förekommit i HovR:n är att anse som domvilla. K.-E.R:s klagan över domvilla skall därför bifallas och målet tas upp till ny behandling i HovR:n. Avgörande. Med undanröjande av HovR:ns dom visar HD, som avslår K.-E.R:s begäran om rättshjälp, målet åter till HovR:n för ny behandling.

HD: Skäl. K.-E.R. kan få vårdnads- och umgängesfrågorna prövade på nytt genom att ansöka om stämning vid TR:n. Trots detta bör hans klagan över domvilla tas upp till prövning (jfr NJA 1993 s. 226).

Såvitt avser HovR:ns beslut 14/11 00 har K.-E.R. inte anfört någon omständighet som utgör domvilla. Hans domvilloklagan över beslutet skall därför avslås.

Vårdnadsutredningen som gjordes i anslutning till att målet kom in till TR:n år 1996 var till följd av den långa handläggningstiden inaktuell när målet slutligen avgjordes. Det förelåg emellertid ett barnpsykiatriskt utlåtande från år 1998 och utredningen kompletterades med muntlig bevisning vid TR:ns huvudförhandling. Såsom målet hade utvecklats får det anses att huvudfrågorna var K.- E.R:s respektive dottern M:s inställning till umgänge och formerna för detta. I dessa frågor var utredningen tillfredsställande när TR:n och - drygt tre månader senare - HovR:n avgjorde målet. På grund härav kan det inte anses att HovR:n handlade felaktigt genom att avgöra målet trots att aktuell vårdnadsutredning saknades.

Bestämmelsen i 50:8 2 st. RB ger HovR:n möjlighet att avgöra ett mål genast, utan att höra motparten, om det är uppenbart att överklagandet är ogrundat. Detta är en undantagsbestämmelse som bör tolkas restriktivt och användas endast i situationer då det står helt klart att utgången i målet inte kan komma att påverkas av vad som skulle förekomma under en normal handläggning av målet (se NJA 1989 s. 754 och NJA 1994 s. 42).

Utrymmet för att tillämpa nyssnämnda bestämmelse i mål om vårdnad och umgänge får anses vara litet. I förevarande fall var emellertid omständigheterna särpräglade. Förhållandet mellan K.-E.R. och M. var låst genom att M., då 11 år gammal, inte ville träffa K.-E.R. och att denne, som hade avbrutit umgänget flera år tidigare, inte ville medverka till umgänge i närvaro av kontaktperson. HovR:n får till följd härav sägas ha haft fog för sin uppfattning att det stod fullständigt klart att TR:ns dom om vårdnad och umgänge inte kunde komma att ändras på talan av K.-E.R. Omständigheterna var sammantagna sådana att det inte kan bedömas som grovt rättegångsfel att i det uppkomna läget, med tillämpning av 50:8 2 st. RB, avgöra målet i HovR:n utan kommunikation med motparten. Om förhållandena skulle komma att ändras kvarstod för K.-E.R. möjligheten att väcka ny talan vid TR:n.

K.-E.R:s klagan över domvilla skall på grund av det anförda lämnas utan bifall.

K.-E.R. kan inte anses ha behov av juridiskt biträde i ärendet. Hans ansökan om rättshjälp skall därför avslås.

Avgörande. HD, som lämnar ansökan om rättshjälp utan bifall, avslår K.-E.R:s klagan över domvilla.