NJA 1989 s. 754

Solna TR avgjorde genom dom d 26 juni 1987 tre olika, till gemensam handläggning sammanlagda mål mellan Svenska Handelsbanken, å ena sidan, och makarna S.L. och A.L. samt i två av målen även deras son B.L., å andra sidan. Ehuru det refererade målet i HD kom att gälla en rättegångsfråga rörande handläggningen av målet i Svea HovR, dit S.L. och medparter fullföljt talan mot TR:ns dom, återges här inledningsvis som bakgrund TR:ns dom.

TR:n (lagmannen Osten Sacken, rådmannen Schiratzki och tingsfiskalen Söderberg) anförde i sin ovannämnda dom till vilken bilagorna här uteslutits: Bakgrund. Makarna A.L. och S.L.. ägde samtliga aktier i Allto-Import A.L. AB (i det följande benämnt Allto) och utgjorde bolagets styrelse. Allto, som drev handel med bland annat bär, svamp och andra livsmedel, försattes i konkurs d 6 juni 1984. Svenska Handelsbanken (i det följande benämnd banken) bevakade i konkursen fordringar på 3 397 kr 90 öre, fördelade på konton på sätt som framgår av bil 1 till domen. Enligt borgensförbindelse d 31 aug 1978 hade makarna L gått i borgen såsom för egen skuld för fullgörandet av Alltos samtliga dåvarande och blivande förpliktelser gentemot banken. Borgen tecknades på ett formulär, som banken tillhandahöll. I handlingens övre hörn stod tillskrivet med handskrift "GH 750". A.L. hade dessförinnan, d 22 aug 1973 i en handling betecknad generell pantförskrivning, med nummer GH 649, till säkerhet för samtliga förbindelser, i vilka Allto och/eller han själv då häftade eller framdeles kom att häfta mot banken pantförskrivit pantbrev på tillsammans 200 000 kr med bästa rätt i tomten nr 20 i kvarteret Domherren i Sundbybergs kommun. Enligt en av banken tillhandahållen handling, betecknad "FÖRÄNDRING av säkerhet", med nr 649, pantförskrev han därefter d 2 okt 1978 pantbrev på 150 000 kr inom 350 000 kr i fastigheten, som han är lagfaren ägare till.

Banken har efter ansökan om stämning, som inkom till TR:n d 21 nov 1984, yrkat att makarna L till banken på grund av borgensåtagandet solidariskt skall utge drygt 3 miljoner kr jämte ränta m m på sätt som närmare kommer att preciseras i det följande under rubriken "Yrkanden.

På sätt likaledes kommer att anges närmare under den nämnda rubriken har banken i talan mot A.L. på grund av panträttsupplåtelserna yrkat att av dess fordran 350 000 kr skall fastställas att betalas ur fastigheten Domherren nr 20. (Ett motsvarande yrkande mot S.L. avseende henne tillhöriga fastigheter i Ytterhogdal har återkallats och handlagts vid annan TR.) Bankens krav på grund av borgen hade enligt stämningsansökan minskats med bland annat ett belopp på 128 184 kr 92 öre, utgörande tillgodohavanden på konton, som enligt banken tillhörde makarna L, vilken summa banken gottgjorde sig genom kvittning d 10 sept. 1984. Beloppets fördelning enligt banken på olika konton framgår av bil 2 till domen. Vissa av kontona var bankbokskonton, andra var motbokslösa, s k kvittokonton. Sedan makarna L bestritt käromålet har de i anslutning till att huvudförhandling d 10 mars 1986 skulle hållas här genstämt banken i två mål. (TR:ns mål T 180/86 och T 181/86.) I det förstnämnda målet framställdes allehanda yrkanden mot banken och dåvarande föreståndaren för bankens ifrågavarande Sundbybergskontor, bankdirektören G.Ö., med krav på bl a skadestånd. Genom dom (DT 137) d 24 mars 1986 avvisade TR:n ett av makarnas yrkanden och ogillade deras talan i övrigt utan att utfärda stämning. I det andra målet, vari talan fördes även av makarnas son B.L., framställdes yrkanden mot banken och G.Ö. i anledning av att banken gottgjort sig beloppet på 128 184 kr 92 öre. TR:n ogillade talan i vad den riktades mot G.Ö. genom dom d 9 dec 1986, nr DT 553. För makarnas och sonens talan mot banken i denna del redogörs i det följande under "Yrkanden". (I det följande begagnar TR:n beteckningen L-s, då samtliga tre familjemedlemmar åsyftas.) Under målens fortsatta handläggning här ingick parterna i anledning av de pågående tvisterna uppgörelse enligt skriftligt avtal d 1 sept 1986, fogat som bilaga 3 till domen. Med anledning av att förpliktelserna enligt §§ 3 och 5 i avtalet inte fullgjorts har banken vid sammanträde för muntlig förberedelse av målen d 9 dec 1986 genom sitt ombud hävt avtalet. L-s har därefter på sätt närmare kommer att beskrivas nedan under "Yrkanden" väckt talan mot banken (mål T 227/87) om att den skall åläggas att fullgöra avtalet. I målet framställdes även yrkanden om att banken skulle förpliktas svara för merkostnader, som underlåtenheten att fullgöra avtalet förorsakat L-s, alternativt utge skadestånd. Enär de båda sistnämnda yrkandena inte preciserats och omständigheterna, varå dessa grundades, inte angetts inom den tid som TR:n med stöd av 42 kap 8 a § RB förelagt L-s att slutligt bestämma sin talan, har de båda nämnda yrkandena inte kunnat prövas i denna dom. Yrkanden

1. Huvudkäromålet T 887/84

Banken har - med förmälan att dess kvarstående krav på Allto, efter avdrag för dels vad den erhållit i utdelning i konkursen, dels beloppet på 128 184 kr 92 öre, som den genom kvittning gottgjort sig, enligt kontoutdrag uppgår till 3 087 668 kr - yrkat förpliktande för makarna L att solidariskt utge beloppet, jämte ränta på 251 250 kr efter en räntesats som med 4,25 procentenheter överstiger gällande diskonto, på 1 000 000 kr efter en räntesats som med 6,75 procentenheter överstiger gällande diskonto och på 1 836 418 kr efter en räntesats som med 8,25 procentenheter överstiger gällande diskonto, allt räknat från konkursdagen d 6 juni 1984. I den mån ett i det följande berört yrkande om att banken inte ägt gottskriva sig kvittningen på 128 184 kr 92 öre vinner bifall yrkar banken att makarna L:s betalningsskyldighet skall höjas i motsvarande omfattning. Vidare har banken yrkat att dess fordran upp till 350 000 kr skall på grund av panträtten utgå med förmånsrätt i fastigheten Domherren nr 20.

Makarna L har bestritt bankens på borgen stödda talan på den grunden att borgensåtagandet upphört att gälla. Om så inte visas vara fallet har makarna med stöd av 36 § avtalslagen begärt att deras borgensåtagande lämnas utan avseende eller i vart fall jämkas. De har gjort gällande att ytterligare utdelning i konkursen kan tillfalla banken. Dessutom har makarna på sätt framgår av den i det följande redovisade sakframställningen rest invändningar mot bankens i bevakningsinlagan - - - upptagna krav. Slutligen har de, på sätt framgår av 3 nedan, gjort gällande att samtliga parternas mellanhavanden reglerats genom förlikningsavtalet, i följd varav banken inte kan grunda anspråk på borgensförbindelsen och panträttsupplåtelserna. Mot ränteyrkandena har makarna inte haft något att erinra. Mot bankens på panträttsupplåtelserna grundade talan har A.L. invänt att det belopp på 128 184 kr 92 öre, som banken - enligt makarna orättmätigt - gottgjort sig skall frånräknas pantbeloppet. Han har vidare invänt att pantförskrivningen av inteckningar för 150 000 kr föranletts av hans uppfattning att borgen därmed upphört och har gjort gällande att, om borgen visar sig vara giltig, så blir pantförskrivningen i stället ogiltig.

2. L-s kvarvarande talan i målet T 181/86

L-s har gjort gällande att samtliga i bil 2 till domen upptagna konton, utom nr 45360456, med behållningen 1 087 kr 60 öre, tillhört B.L. och därför yrkat att banken förpliktas återbetala (128 184:92 - 1 087:60) 127 097 kr 32 öre till honom. Om det inte visas att kontona tillhörde B.L. har L-s påstått att banken likväl - eftersom den inte haft "exekutionstitel för att gottgöra sig medlen, dvs inte haft någon förfallen fordran med laga kraft vunnen dom" - saknat rätt att gottgöra sig medlen vilka därför, jämte beloppet skall fråndras bankens på pantsättningen grundade anspråk på 1 087 kr 60 öre. Bankens förfarande att orättmätigt gottgöra sig medlen, vilket skett i strid mot av S.L. lämnade instruktioner, har medfört skada för B.L., som yrkat skadestånd härför av banken med 30 000 kr. På beloppet, liksom på det ovannämnda 127 097 kr 32 öre, har yrkats ränta efter 20 procent om året från d 1 dec 1984.

Banken har bestritt L-s talan och har som i och för sig skälig ränta vitsordat sådan enligt 6 § räntelagen från dagen för delgivning av stämningsansökan. Banken har vidare förklarat sig inte kunna vitsorda något belopp i skadestånd till B.L.. Slutligen har banken, om det skulle visa sig att den ej ägt gottgöra sig kvittningsbeloppet, medgett att detta, i den ordningen som anges i det följande, avdras från bankens på pantförskrivningen grundade krav.

3. L-s talan i målet T 227/87

L-s har yrkat att avtalet enligt bilaga 3 till domen skall fullgöras; vad avser bankens förpliktelse enligt § 5 genast, varvid A.L. förklarat sig villig att fullgöra sitt åliggande enligt § 3 inom rimlig tid. Som grund för sin talan har L-s anfört att avtalet förlängts, att det inte kunnat ensidigt ryggas av banken och att den saknat grund att häva avtalet.

Banken har bestritt käromålet.

- - -

Parternas sakframställningar

Målen T 887/84 och T 181/86

Banken har anfört följande. Den stöder sin talan på makarnas borgensåtagande och A.L:s pantförskrivningar, i förening med bankens bevakningar i Alltos konkurs och kontoutdraget - - -. Ytterligare utdelning i konkursen kan inte påräknas. Bankens rätt till kvittning med beloppet 128 184 kr 92 öre följer av allmänna rättsgrundsatser. Åtgärden förutsätter självfallet att kontona tillhörde makarna och att borgen är giltig, vilka förutsättningar banken påstår vara uppfyllda. Beloppet, liksom vad banken fått i utdelning i konkursen, har avräknats från Alltos skuld på checkkontot - - -, vilket med hänsyn till räntesatsen är för makarna förmånligast.

Makarna L har anfört i huvudsak följande.

Fram till 1980 var bankens kreditgivning till Allto tämligen begränsad. Allto hade sålunda 1977 som enda kredit hos banken en checkräkningskredit om 200 000 kr. Inför bärsäsongen 1978 önskade Allto höja krediten för att därigenom öka sitt rörelsekapital och överenskommelse träffades mellan banken och Allto om att checkräkningskrediten skulle höjas till 350 000 kr. Som säkerhet för tidigare kredit på 200 000 kr hade A.L. lämnat pantbrev i fastigheten Domherren 20 på 200 000 kr med bästa förmånsrätt. Som säkerhet för den ökade krediten skulle pantbrev på 150 000 kr med inomläge 350 000 kr lämnas i samma fastighet. De nya pantbrev, som åsyftades, fanns redan uttagna och var i stort sett outnyttjade som säkerhet. Emellertid erfordrades medgivande från A.L:s mor för pantförskrivningen. Hon hade visserligen i början av året gett sonen fullmakt att belåna inteckningar i fastigheten, men det innebar inte att han hade befogenhet att göra så. Hon befann sig i aug 1978 på sjukhus, varför pantförskrivningen av de outnyttjade pantbreven inte omgående kunde äga rum. I stället bestämdes i samråd med banken, företrädd av Sundbybergskontorets dåvarande föreståndare, bankdirektören S.S., att makarna L tillfälligt - i avvaktan på moderns medgivande - skulle lämna borgen för den nya krediten på 150 000 kr. Borgensförbindelsen skrevs på en blankett, som tillhandahölls av banken. Parterna var helt ense om att borgensförbindelsen endast skulle gälla intill dess att ovannämnda pantbrevssäkerhet lämnats, vilket skedde d 2 okt 1978, då moderns samtycke inhämtats. Tillsammans med en skriftlig fullmakt från henne överlämnade A.L. då en pantförskrivning av ifrågavarande pantbrev. Pantförskrivningen gjordes på en av banken tillhandahållen blankett "FORÄNDRING av säkerhet". A.L. underrättades i samband med att han överlämnade denna anmälan om "förändring av säkerhet" om att borgensförbindelsen i och med detta skulle makuleras. Ordalydelsen "förändring" etc utvisar att borgen skulle ersättas av annan säkerhet, nämligen pantförskrivningen. Det bör understrykas att Alltos kredit hos banken vid denna tidpunkt bestod enbart av en checkräkningskredit på 350 000 kr och att banken som säkerhet för denna kredit sålunda innehade pantbrev i Domherren 20 på 350 000 kr. Härutöver hade banken även företagsinteckningar. Någon anledning för banken att vid denna tidpunkt förbehålla sig ytterligare säkerhet förelåg sålunda ej. I och med att A.L. överlämnade den nya säkerheten utgick han från att banken skulle makulera borgensförbindelsen. Om så inte var fallet hade han saknat anledning att göra pantförskrivningen. Makarna L hade vid denna tidpunkt god erfarenhet av bankens olika rutiner och reagerade inte över att den makulerade borgensförbindelsen inte återställdes till dem. Makulerade skuldebrev, växlar och liknande brukade inte heller återsändas av banken. Den på borgensförbindelsen tillskrivna numreringen "GH 750" utvisar att den var anknuten till ett tillfälligt kreditkontrakt med samma nummer. Borgenshandlingen var då fogad till kreditkontraktet. Banken har emellertid - trots makarnas framställningar därom - inte kunnat tillhandahålla det åsyftade kontraktet och har förklarat detta med att äldre dylika kontrakt inte bevaras. Uppenbarligen har banken senare åtskilt borgenshandlingen från kontraktet för att dölja att den upphört att gälla och därmed kunna föra den i målet väckta talan. Våren 1980, dvs ca 1,5 år efter det att checkräkningskrediten höjts till 350 000 kr, erhöll Allto stöd från Investeringsbanken på så sätt att den tecknade en borgen om 1 000 000 kr, varefter checkräkningskrediten hos banken ökade till 1 350 000 kr. Under de överläggningar som föregick denna transaktion redogjorde banken vid olika tillfällen för vilka säkerheter den ansåg sig ha för den tillämnade krediten. Inte vid något av dessa tillfällen påstods att makarna L tecknat generell borgen för Alltos förbindelser. Såväl vid detta tillfälle som vid senare krediter från bankens sida krävde den säkerhet i form av borgen från Investeringsbanken eller annat bankinstitut, vilket visar att banken inte ansett sig ha säkerhet i form av den i målet åberopade borgen. Ett meddelande om pantförskrivning av överhypotek från banken till Investeringsbanken - - - med bekräftelse 1984-01-09, vari anges att "borgen för krediten" ej förelåg, visar även att så ej var fallet. Bankens påstående att borgen alltjämt gällde framfördes först i samband med att banken ingivit konkursansökan.

I fråga om de av banken påstådda fordringarna hos Allto har makarna L anfört följande. En utlandsbetalning till Allto d 26 jan 1984 på 240 034 kr 40 öre har banken avräknat från Alltos skuld enligt checkkontot nr 22 941 231 - - - i stället för att, som S.L. begärt, med betalningen nedbringa skulden enligt skuldebreven, vilket makarna inte kan godta. Banken har vidare i strid mot villkoren i ett mellan den och Allto ingånget finansieringsavtal - - - löst en växel på 300 000 DM, motsvarande 989 327 kr 33 öre, och belastat checkkontot med detta belopp, vilket banken saknat rätt att göra. Banken har vidare underlåtit att försäkra Allto om växeln, vilken Allto ej utfått. Belastningen av checkkontot fick till följd att den beviljade krediten på kontot överskreds, vilket i sin tur medförde att Allto nödgades ingå skuldförbindelsen enligt skuldebrevet nr 291 080 537 - - -. De nämnda, av banken felaktigt gjorda belastningarna har medfört att Alltos skuld till banken ökat i motsvarande mån. Till stöd för yrkandet enligt 36 § avtalslagen har makarna L anfört: Av vad de i det föregående uppgett framgår att de i vart fall själva varit omedvetna om att borgen skulle gälla. Då borgensförbindelsen ingicks hade makarna inte andra tillgångar än aktierna i Allto, värda kanske 20 000 kr, den belånade fastigheten, enligt banken värd 400 000 kr, och banktillgodohavanden på 50-100 000 kr. Banken har hela tiden vetat att makarnas borgen inte haft nämnvärt värde, eftersom den aldrig medgett Allto högre kredit än 350 000 kr, som de ju hade pantsäkerhet för, utan att kräva bankgaranti eller liknande. Enligt ett av bankinspektionen d 2 mars 1982 utfärdat meddelande, benämnt "Banketik, uttalande nr 35 angående ägarborgen", rekommenderas bankerna återhållsamhet vid utformning av borgen och i anspråktagande av sådan av ägare till mindre eller medelstora företag. Mot bakgrund av det anförda och det förhållandet att banken inte åberopat borgen förrän i samband med konkursen är dess nu framställda, på borgensansvaret grundade, mångmiljonkrav oskäligt. L-s har om bankens kvittning anfört följande. Även om borgen är giltig och oavsett vem av L-s, som kontona tillhörde, finns inga allmänna rättsgrundsatser som ger banken rätt till kvittningen, utan härför hade erfordrats dom eller annan exekutionstitel. L-s gör emellertid gällande att kontona - utom nr 45360 456 med 1 087 kr 60 öre innestående - var B.L:s, vilket under alla förhållanden medför att banken inte ägt tillgodogöra sig medlen för makarnas skulder till den. B.L. hade nämligen i början av år 1984 försträckt sina föräldrar 150 000 kr, som användes i Alltos rörelse. B.L. fick som motprestation från makarna disponera deras i bil 2 till domen angivna konton - utom nr 45360 456 - hos banken enligt ett som "lånehandling" rubricerat avtal mellan L-s, dagtecknat d 21 mars 1984 - - -. Enligt avtalet utlånar B.L. till S.L. och A.L. 150 000 kr. Vidare föreskrevs följande. "Såsom säkerhet för detta lån erhåller undertecknad dispositionsrätt och del i samtliga S.L. och A.L:s konton i Svenska Handelsbanken, Sturegatan, Sundbyberg. Kontona skall ändras så att de står på S.L./B.L. och A.L./B.L. och jag har om jag så önskar rätt säga upp kontona och ta ut samtliga medel. Dessa konton täcker per dagens datum icke 150 000 kr - - - och för mellanskillnaden erhåller undertecknad annan säkerhet enligt separat pantbrev." Det görs gällande att avtalet innebar att makarna L överlät eller pantförskrev sina ifrågavarande fordringar hos banken. I brev d 29 juni 1984 - - - till banken anförde S.L. bl a följande. "Betr. konton hos Eder för S.L. eller A.L.. Vi ber Eder för samtliga konton hos Eder vilka står i antingen S.L. eller A.L:s namn att B.L., vår son, skall sättas in såsom även disponerande dessa konton. Hans personnr är (personnummer, uteslutet här)." Därefter lämnade hon vid besök tillsammans med B.L. en fredag i början av juli 1984 på bankens ifrågavarande kontor bankkamreren C.L. besked om att medlen på kontona var B.L:s. I samband därmed fick hon av C.L. besked om kontobehållningarna och utgick därmed ifrån att de begärda ändringarna i fråga om kontohavare utfördes. Avsikten var att B.L. på senhösten skulle ta ut medlen på kontona att användas för reparation av hans lägenhet. På grund av att banken då tillgodogjort sig medlen blev reparationen fördröjd till april påföljande år, vilket förorsakade B.L. utlägg för dubbelhyra fram till dess, varjämte han blev nödgad att uppta ett banklån på 180 000 kr för reparationen, som även i övrigt fördyrades. De förhöjda kostnaderna kan beräknas till minst 30 000 kr, vilket belopp han yrkar i skadestånd av banken.

Banken har genmält följande. Vad makarna L anfört om bankens kreditgivning fram till år 1980 och om dess krav på ytterligare säkerheter härefter från t ex Investeringsbanken vid krediter över 350 000 kr är i huvudsak riktigt. Det bestrids att borgensförbindelsen, såsom är brukligt vid kortfristiga lån, funnits fogad till något av Alltos kreditkontrakt; den har hela tiden förvarats i original på banken såsom en separat handling och har årligen upptagits i Sundbyberg- kontorets s k engagemangs- och limitrapporter till regionhuvudkontoret, första gången redan kort efter det att den enligt makarnas påstående skulle ha makulerats. Det bestrids således att någon överenskommelse ingåtts om att borgen skulle vara tillfällig eller eljest inte gälla. Däremot kan det vara riktigt att förhandenvaron av borgen inte nämnts vid överläggningar mellan banken och makarna under åren fram till konkursen; någon anledning därtill har inte funnits för banken. Vid ett sammanträde hos banken med S.L. och hennes dåvarande ombud på våren 1984 företeddes dock borgensförbindelsen. Borgensförbindelsen tillkom på bankens begäran i anledning av att Allto önskade en tillfällig kredithöjning från 200 000 kr till 350 000 kr. I och med pantförskrivningen d 2 okt 1978 medgav banken att den ordinarie checkräkningskrediten höjdes till nämnda belopp, vilket banken dessförinnan inte gått med på. Fastighetens värde var enligt bankens värderingar 400 000 kr och belåningsgränsen 75 % därav. Borgen krävdes därför som ytterligare säkerhet för checkräkningskrediten. Säkerhet i form av företagsinteckningar förelåg inte, då borgen tecknades. Det var vidare för banken naturligt och brukligt att av bolagsmän kräva ett generellt borgensåtagande som extra säkerhet för övertrasseringar. Sådana förekom ofta när det gällde Allto. Banken brukade återställa makulerade skuldebrev, borgensförbindelser o dyl men det skedde inte alltid. Vad makarna L anfört om bankens meddelande till Investeringsbanken om pantförskrivning av överhypotek - - - är en felaktig tolkning; det är i själva verket Investeringsbanken som bekräftar att den ej har borgen för sin fordran. Däremot har banken i två liknande meddelanden - - - 1979 respektive 1981 från Skånska Banken respektive Investeringsbanken angett att den har borgen, varmed åsyftas den i målet åberopade borgensförbindelsen. - Utlandsbetalningen på 240 034 kr 40 öre avräknades på checkkontot, vilket var det för Allto förmånligaste med hänsyn till den högre räntan på kontot. Posten på 989 327 kr 33 öre gällde en utländsk växel, som avsåg en kort valutakredit på 180 dagar, som banken stod som garant för. Växeln förföll till betalning d 31 mars 1983. Krediten kunde inte omsättas, enär Allto, enligt bankens bedömning, vid aktuell tid icke längre bedrev export- och importaffärer i erforderlig omfattning. Allto blev i god tid av banken uppmanad att infria krediten på förfallodagen men lät sig icke avhöra. Växeln har återsänts till Allto. Banken hade såväl enligt finansieringsavtalet som enligt checkkontraktet rätt att utan medgivande eller instruktion från Allto belasta checkkontot med växelfordran. Belastningen på kontot medförde, som makarna anfört, att kontot blev övertrasserat ytterligare. För att nedbringa övertrasseringen medgavs Allto att på förmånligare villkor än som gäller checkkrediten ta lånet enligt skuldebrevet nr 291 080 537. Skuldebrevet tillkom under medverkan av hos banken anställde bankdirektören L.K., och makarna L hade inte några invändningar mot krediten. Banken har fortsatt: Vad makarna L anfört till stöd för sitt yrkande om tillämpning av 36 § avtalslagen är inte av beskaffenhet att utgöra skäl för jämkning; under inga förhållanden kan godtas att jämkning sker så att banken tilldöms ersättning understigande vad den skulle ha fått enligt förlikningsavtalet. Det av makarna åberopade meddelandet från bankinspektionen utfärdades långt senare än den nu ifrågavarande borgensförbindelsen, och saknar därför betydelse i förevarande mål.

Banken har i fråga om L-s:s invändning mot dess kvittning avseende beloppet på 128 184 kr 92 öre anfört följande. Det av L-s åberopade brevet till banken har inte kommit den tillhanda, utan banken har fått kännedom om detsamma först i målet. Detsamma gäller i fråga om det som lånehandling betecknade avtalet mellan L-s. För övrigt framgår av de båda handlingarnas ordalydelse att fordringarna på kontona inte skulle överlåtas på B.L., utan denne skulle endast få dispositionsrätt. Det är riktigt att S.L. besökt bankens ifrågavarande kontor sommaren 1984. Hon diskuterade därvid med banktjänstemannen M.P. möjligheterna att överföra konton till B.L. och fick av M.P. besked om att dessa i så fall måste avslutas, varvid i förekommande fall bankböckerna måste företes, varjämte hon upplystes om att förfarandet i vissa fall (skattesparkonton o dyl) skulle få oförmånliga skatteeffekter för makarna. Hon uppmanades att återkomma med bankböcker om hon ville fullfölja planerna att överföra kontona på sonen, men avhördes inte ytterligare i frågan. Banken har således inte åsidosatt några instruktioner från kontohavarna. Om kontona likväl skulle anses tillhöra B.L. gör banken gällande att de samägts med föräldrarna, vilket medför att banken i vart fall ägt genom kvittning gottgöra sig hälften av behållningen på kontona. - B.L. har inte visat att han åsamkats skada genom att banken gottgjort sig kvittningsbeloppet.

Målet T 227/87

L-s har anfört bland annat följande. Genom förlikningsavtalet har samtliga mellanhavanden mellan parterna slutligt lösts. Avtalet har inte kunnat uppsägas ensidigt av banken; av § 6 följer att konkursförvaltaren, liksom G.Ö., måste medverka. Att A.L. inte kunnat fullgöra sitt åtagande enligt § 3 i avtalet beror på att medel för betalningen skulle tillhandahållas honom genom ett lån, som banken lovat att medverka till genom ett närstående hypoteksbolag, Sigab. Detta lån hade banken "tillstyrkt" genom sin företrädare, bankjuristen M.H.. Efter M.H:s anvisningar ingav makarna L d 4 dec 1986 en låneansökan till Sigab. Den var tillstyrkt av nuvarande kontorschefen på bankens Sundbybergskontor. Ansökan beviljades likväl inte, synbarligen för att Sigab - oriktigt - inte bedömt fastigheten såsom småhus, vilket tycks ha varit en förutsättning för lånet. Med hänsyn till vad som således förevarit kan A.L. inte lastas för underlåtenheten att fullgöra sitt åtagande enligt § 3 i avtalet. Vidare har avtalets giltighet i brev från M.H. förlängts att gälla efter d 1 nov 1986. Inte heller banken har fullgjort sitt åtagande enligt § 5 i avtalet. Av det sagda framgår att banken saknat grund att häva avtalet.

Banken har genmält följande. Grunden för bestridandet är att det förlikningsavtal som träffats inte fullgjorts, varför banken hävt avtalet. Utöver detta avtal träffades samma dag ytterligare ett avtal mellan banken och S.L., vari bland annat stipulerades att hon senast d 1 nov 1986 kontant skulle lösa ut pantbrev i fastigheter i Ytterhogdal med 351 000 kr. Respektive parts avtalsprestationer var beroende av varandra och bankens förpliktelse att betala B.L. var således avhängig av att makarna L fullföljde sina avtalsförpliktelser. Så sent som d 26 nov 1986 hade varken A.L. eller S.L. fullgjort sina förpliktelser att lösa ut pantbreven. I brev samma dag från M.H. och bankens ombud uppmanades de därför att omgående fullgöra sina skyldigheter därvidlag, vid äventyr att tvistemålen mellan parterna eljest skulle fortsätta och planerad förberedelse i målen d 9 dec 1986 hållas, det vill säga träffad uppgörelse inte längre äga någon giltighet. A.L. och S.L. fullgjorde ingen betalning före den utsatta dagen och betalning har för övrigt ännu inte skett. Det ankom på A.L. själv att ordna eventuella lån för betalningen enligt § 3 i avtalet. Banken har inte utlovat eller ens kunnat utlova lån från Sigab, men det är riktigt att den sökt medverka härtill. Förlikningsavtalet hävdes av banken vid den muntliga förberedelsen inför TR:n d 9 dec 1986, därför att det inte fullgjorts av A.L.. L hade i egenskap av ombud för banken och G.Ö. rätt att häva avtalet. Att detta för sin giltighet krävde godkännande av konkursförvaltaren i Allto, berodde på att makarna L för uppgörelse mellan parterna krävt att få överta konkursboets krav på Skandia avseende försäkringsersättning för stulna murklor m m (§ 1 i avtalet). Banken hade ingen invändning mot detta, men formellt sett behövdes konkursförvaltarens godkännande för dylik överlåtelse. Förvaltarens godkännande avsåg således endast denna rätt till försäkringsersättning och ingenting annat. Hävningen av avtalet var således inte något som förvaltaren hade att göra med eller ägde påverka.

Domskäl. I målen har åberopats åtskillig skriftlig bevisning. Således har utöver borgensförbindelsen - - -, pantförskrivningshandlingarna - - - och förlikningsavtalet, åberopats bland annat de tre omnämnda meddelandena om pantförskrivning av överhypotek, finansieringsavtalet, kontoutdraget avseende bankens fordringar på Allto, div check- och skuldebrevskontrakt, "lånehandlingen" och brevet d 29 juni 1984 till banken, båda angående kontona enl bil 2 till domen, makarnas låneansökan till Sigab samt korrespondens m m.

Partsförhör har hållits med G.Ö., som var chef för det ifrågavarande bankkontoret 1982-1985, och vittnesförhör med S.S., som dessförinnan från år 1970 var kontorets chef, båda hörda framför allt om borgensförbindelsen. G.Ö. har även hörts om växelfordran på 300 000 DM. Vidare har hållits vittnesförhör med L.K., främst om omständigheterna vid tillkomsten av skuldebrevet nr 291 080 537, med M.P. angående dennes kontakt med S.L. angående kontona i bil 2 till domen samt med M.H. angående förlikningsavtalet. De hörda har därvid i allt väsentligt bekräftat bankens uppgifter om de olika händelseförloppen. S.S. och G.Ö. har tillagt att beteckningen GH på borgenshandlingen står för Generellt hypotek och att numret anger den kronologiska ordningsföljden hos bankkontoret för sådana hypotek. M.H. har tillagt att hon i anslutning till förlikningsavtalet ringt en företrädare för Sigab och frågat om bolaget kunde mot säkerhet i "småhus" låna A.L. vad denne behövde för att lösa pantbreven i Domherren 20, vilket bolaget förklarade sig kunna, varpå M.H. lämnade S.L. anvisningar på hur hon skulle gå till väga med låneansökan. M.H. har vidare uppgett att hennes kontakt med Sigab skedde för att hjälpa till att ro uppgörelsen i hamn men att ansvaret för att betalningen enligt § 3 verkställdes åvilade A.L.. M.H. har även uppgett att hon i brev till S.L. gett A.L. uppskov med betalningen enligt § 3 i avtalet till d 9 dec, då förberedelse skulle hållas i målet. M.H. har slutligen förklarat att bankens förbindelse enligt § 5 i avtalet tillkommit i anledning av vad L-s påstått i målet T 181/86.

TR:ns bedömningar. TR:n upptar först till bedömning L-s:s talan avseende förlikningsavtalet och finner att de, mot avtalets ordalydelse, inte har visat att banken åtagit sig att anskaffa medel för A.L:s betalning enligt § 3. Denna har ostridigt inte erlagts. Inte heller har L-s visat att de fått anstånd med betalningen utöver den frist banken medgett i breven d 26 nov 1986. L-s:s ståndpunkt att banken på dessa grunder skulle ha saknat hävningsrätt är således obefogad, varför banken ägt häva avtalet på sätt skett. Parternas skyldigheter att fullgöra avtalet har således i vart fall bortfallit. Såsom banken framhållit har inte erfordrats att konkursförvaltaren godkänt hävningen. På anförda skäl ogillar TR:n L-s:s talan avseende förlikningsavtalet, vilket innebär att TR:n har att pröva övriga tvistefrågor i målen.

Det är ostridigt att makarna undertecknat den åberopade borgensförbindelsen. Den är utformad som en fristående generell borgensförbindelse. S.S:s och G.Ö:s utsagor bestyrker att förbindelsen hade denna karaktär. Med hänsyn härtill och till de av banken i övrigt lämnade uppgifterna, som vinner stöd av nyssnämnda vittnesmål, har makarna inte förmått styrka sin invändning om att borgen var tillfällig och på grund därav inte längre giltig. I den av makarna förda talan synes kunna i andra hand intolkas att borgen skulle vara ogiltig på den grunden, att de själva uppfattat den som tillfällig, och att banken insett eller bort inse att de hade denna uppfattning. Sådana omständigheter har emellertid inte förekommit att banken ens haft anledning att räkna med att makarna hade en sådan uppfattning.

På anförda skäl är, såsom banken påstått, borgen gällande mot makarna.

Makarna L:s invändningar avseende utlandsbetalningen på 240 034 kr 40 öre och avseende skuldebrevet nr 291 080 537 saknar fog. Inte heller har visats att bankens åtgärd att lösa växeln på 300 000 DM varit till skada för Allto. TR:n finner således klarlagt att Allto hade de påstådda skulderna till banken och att makarna på grund av den åberopade borgensförbindelsen svarar för dem.

Härefter upptar TR:n L-s:s invändningar mot att banken genom kvittningen d 10 sept 1984 gottgjort sig beloppet 128 184 kr 92 öre, innestående på i bilaga 2 till domen angivna konton. TR:n konstaterar till en början att det mot bankens förnekande inte visats att brevet från S.L. d 29 juni 1984 om kontona kommit banken tillhanda. Inte heller har visats att det som lånehandling betecknade avtalet företetts för banken före kvittningen eller att S.L. vid besök på Sundbybergskontoret lämnat instruktioner till banken om kontona; i det sistnämnda hänseendet har annat inte utretts än vad M.P. omvittnat.

På grund av det anförda finner TR:n L-s inte ha styrkt att banken åsidosatt instruktioner rörande kontona. Ej heller har visats att någon mot banken gällande överlåtelse eller pantsättning av fordringarna enligt kontona kommit till stånd. Banken har alltså - utan exekutionstitel - haft rätt att tillgodoräkna sig medlen genom kvittningen. Med denna bedömning bortfaller grunden för B.L:s talan om skadestånd.

Slutligen har makarna L mot bankens krav gjort gällande att deras borgensåtagande med stöd av generalklausulen i 36 § avtalslagen skall lämnas utan avseende eller jämkas. TR:n finner en rad omständigheter tala för att tillämpa lagrummet. Således godtar TR:n med hänsyn till omständigheterna att makarna svävat i den villfarelsen att borgen var tillfällig. Vidare visar utredningen, bland annat G.Ö:s och S.S:s uppgifter, att banken inte tillmätt makarnas personliga borgensansvar något större ekonomiskt värde, vilket var en, såvitt framkommit, riktig bedömning. Enligt makarnas av banken oemotsagda uppgift har borgensförbindelsen inte förts på tal i samband med Alltos krediter under alla åren fram till 1984. Bankinspektionens uttalande i sitt meddelande om banketik i hithörande frågor, vilket uttalande enligt meddelandets text motsvarade en praxis som redan tidigare iakttagits, ger vid handen att ägarborgen av ifrågavarande slag bör utformas med hänsynstagande till borgensmännens villkor. Vidare beaktar TR:n att villkoren i borgensförbindelsen med dess långsiktiga giltighet utformats av banken, som i avtalsförhållandet intog en överlägsen ställning i förhållande till makarna. Mot bakgrund av det anförda finner TR:n villkoret om det för makarna obegränsade borgensansvaret, medförande skulder för makarna i en aldrig avsedd storleksordning, vara oskäligt. På grund av vad sålunda upptagits och vad i övrigt förekommit, samt med beaktande av att makarna var näringsidkare, finner TR:n borgensansvaret inte böra i sin helhet lämnas utan avseende, men väl jämkas. Jämkningen bör ske så att makarnas betalningsskyldighet på grund av borgen begränsas till 500 000 kr, utöver det belopp på 128 184 kr 92 öre som banken genom kvittning redan gottgjort sig. På beloppet 500 000 kr skall makarna betala ränta efter de lägre av de av banken fordrade räntesatserna.

Mot bankens på pantsättningen grundade yrkande har invänts dels att det nyssnämnda beloppet på 128 184 kr 92 öre skall avdras, för att kvittningen var otillåten, dels att pantförskrivningen d 2 okt 1978 på 150 000 kr är ogiltig, eftersom den från A.L:s sida förutsatte att borgensåtagandet upphörde i och med pantförskrivningen.

TR:n ogillar den förstnämnda invändningen med hänvisning till sin i det föregående gjorda bedömning av bankens rätt till kvittningen. För bifall till den sistnämnda invändningen krävs till en början att banken haft vetskap om att pantförskrivningen tillkommit under den av A.L. påstådda förutsättningen. I målet synes inte ens ha påståtts, och än mindre visats, att banken haft sådan vetskap, då pantförskrivningen gjordes. Enär invändningarna således inte kan godtas, skall bankens nu ifrågavarande yrkande bifallas.

Vad slutligen gäller rättegångskostnaderna har - frånsett frågan om jämkning med stöd av generalklausulen - banken fått bifall till sina yrkanden, medan såväl makarna L:s som B.L:s yrkanden ogillats. Jämkningsfrågan torde inte ha medfört nämnvärda kostnader, men har beloppsmässigt varit betydelsefull och banken har ju inte erhållit tillnärmelsevis vad den yrkat. Med hänsyn till det anförda bör banken tillerkännas en till tre fjärdedelar jämkad ersättning för sina kostnader i målet T 887/84, och i övrigt yrkade ersättningar allt under förutsättning att kostnaderna varit påkallade för att tillvarata bankens rätt. L-s har invänt mot skäligheten i bankens i och för sig ansenliga anspråk på ersättning för rättegångskostnader. Vid bedömningen av skäligheten beaktar rätten att målen pågått under lång tid, varunder L-s bland annat ingett med kärandeombudets formulering, "en som det tycks aldrig sinande ström av inlagor". Dessa har enligt TR:n varit oöverskådliga och har innehållit ett ändlöst upprepande av relevanta och ovidkommande omständigheter sammanblandade, vilket medfört att målen blivit osedvanligt tids- och utredningskrävande. Även med beaktande av detta framstår emellertid, med hänsyn till målens begränsade svårighetsgrad, bankens ersättningsanspråk för rättegångskostnader som för höga. TR:n finner därför ombudsarvodet böra bestämmas till 70 000 kr i målet T 887/84 (3/4 därav 52 500 kr), till 15 000 kr i målet 181/86 och till 3 000 kr i målet 227/87, varjämte bankens övriga kostnader, hänförliga till det förstnämnda målet, bör bestämmas till skäliga 40 000 kr (3/4 därav = 30 000).

B.L. skall, solidariskt med makarna L, svara för rättegångskostnaderna i målen T 181/86 och T 227/87.

Svea HovR

S.L. och medparter fullföljde talan i Svea HovR. Vadeinlagan jämte en bilaga "Grunder och bevis ..." omfattade 18 sidor. S.L. utförde talan för egen räkning och som ombud för medparterna. I vadeinlagan yrkades upphävande av TR:ns dom, fastställande av att träffade avtal (förlikningsavtalet + samtliga tilläggsavtal) skulle vara gällande i sin helhet och förpliktande för banken att fullgöra förlikningsavtalet. Vidare tillades:

"Alternativt yrkas:

- att banken förpliktas att till B.L. återbetala 127 097 kr 30 öre jämte ränta efter 20 procent om året från sept 1984 alternativt från d 1 dec 1984 alternativt 60 000 kr jämte ränta från sept 1984 i enlighet med bankens åtaganden i förlikningsavtalet 5 §,

- samt till B.L. utbetala 30 000 kr jämte ränta utgörande kostnader som B.L. förorsakats genom bankens agerande,

- att för det fall det visar sig att de i bilaga 2 till TR:ns dom upptagna kontona (förutom nr 453 60456) ej tillhör B.L. fastställa att banken ej haft rätt att tillgodogöra sig 128 184 kr 90 öre jämte ränta genom kvittning, och att i detta alternativa yrkande därest förlikningsavtalet icke fastställes dessa 128 184 kr 90 öre jämte ränta från sept 1984 avräknas från det krav på 500 000 kr som anges i domen,

- att B.L. icke förpliktas stå för några rättegångs- eller advokatkostnader som hävdas av banken, och B.L. skall icke betala för att banken tagit de pengar som han haft rätt till och behövt för sin reparation.

- Vidare yrkas alternativt att banken förpliktas att utge ersättning för bankens ombudskostnader/rättegångskostnader vid TR:n, alternativt att HovR:n nedsätter skyldigheten att utge ersättning för bankens ombudskostnader/rättegångskostnader till 1/7 av de belopp som TR:n nedsatt till 3/4 delar, och att följaktligen totalt av TR:n nämnda belopp i tvisterna och målen maximeras till 1/7 del.

- att den revers som vi lämnat Svenska Handelsbanken och vilken varit en del av förlikningsavtalet och dess förlängning att denna revers på 200 000 kr därest icke förlikningsavtalet och dess muntliga förlängning fastställes,

att denna revers avräknas från de utdömda 500 000 kr."

I bilaga till vadeinlagan åberopades vidare ett flertal som grunder och bevis betecknade omständigheter.

HovR:n (hovrättslagmannen Ingrid von Möller, hovrättsråden Björnberg, referent, och Melin samt adj led Borgström) anförde i dom d 30 sept 1988: Yrkanden i HovR:n. Vadekärandena har - såsom HovR:n förstått deras talan - vidhållit sin inställning såsom den angivits vid TR:n enligt dess dom och i överensstämmelse därmed yrkat, att bankens talan ogillas och att deras vid TR:n förda talan bifalles samt vad gäller rättegångskostnaderna att de befrias från dem ålagd skyldighet att ersätta bankens rättegångskostnader och att själva tillerkännas yrkad ersättning. Talan avser att yrkandena skall bifallas till fullo eller i allt fall till större del än TR:n gjort.

Domskäl

Domskäl. Målet har företagits till avgörande enligt 50 kap 8 § 2 st RB, då det befunnits uppenbart att vadetalan är ogrundad.

Domslut

Domslut. HovR:n fastställer TR:ns dom.

S.L. och medparter sökte revision och yrkade i första hand att målet skulle återförvisas till HovR:n.

Banken (ombud advokaten J.L.) bestred bifall till S.L:s och medparters talan.

HovR:n avgav på anmodan av HD yttrande d 13 april 1989, undertecknat av de ledamöter som dömt i målet. I yttrandet anfördes: Vadeinlagan, som inkom till HovR:n d 28 juli 1987, innefattade ett antal orelaterade och i väsentliga delar oklara yrkanden och grunder. I inlagan begärdes anstånd för komplettering av grunder och bevis till d 30 sept. Anståndet förlängdes slutligen till d 3 dec 1987. Under handläggningen förekom en omfattande kontakt med S.L., som var ombud för sina medparter. Den främsta anledningen till kontakterna var S.L:s upprepade begäran om anstånd men också önskemål och förfrågningar i olika avseenden. Bl a besvarade HovR:n genom skrivelse av d 21 aug 1987 förfrågan i anledning av tekniskt missöde vid upptagning av vittnesförhör vid TR:n. S.L. återkom därefter inte till frågan om bevisupptagningen. Däremot begärde hon förhandling för att muntligen kunna utveckla vadetalan.

De kompletterande skrifter som inkom efter vadeinlagan från S.L. ledde inte till ökad klarhet i målet, snarare tvärtom. Detta oaktat tjg fiskal försökte lämna klargörande besked om behovet av komplettering och om de krav som ställs på en vadetalan i fråga om tydlighet och fullständighet. Varken i vadeinlagan eller i någon av de därefter inkomna skrifterna har S.L. aktualiserat frågan om ytterligare jämkning enligt 36 § avtalslagen.

Det kan råda delade meningar om vadetalan var i skick att läggas till grund för rättegång och om det berättigade i att låta S.L. agera som ombud. Men det framstod mot bakgrund av vadekärandenas tidigare processföring såväl vid TR:n som i HovR:n som alldeles uppenbart att ett formligt föreläggande enligt 50 kap 7 § RB inte hade kunnat bidraga till att kasta ytterligare ljus över saken. En sådan åtgärd hade i stället med stor sannolikhet lett till att HovR:n nödgats avvisa vadetalan. HovR:n som alltså inte fann det meningsfullt att genom föreläggande söka åstadkomma rättelse eller att vidta andra åtgärder, beslöt att pröva målet mot bakgrund av de möjliga yrkanden och grunder som innefattades i vadeinlagan - och som kunde komma under bedömande i målet. Invändning kan möjligen - från formell synpunkt - riktas mot ett sådant förfaringssätt, dock icke vad gäller beaktandet av vadekärandenas intresse. Även om vadetalan hade kommit att avvisas, hade ju saken blivit rättskraftigt avgjord, men då utan att målet blivit prövat i sak i HovR:n.

Vid sin prövning fann HovR:n att det inte kunde komma i fråga att på talan av S.L. och medparter ändra vad TR:n förordnat i fråga om borgensåtagandet eller att eljest i något hänseende komma till ett för dem förmånligare resultat än vad TR:n gjort. Vadetalan, som den kunde förstås, var ogrundad och detta var uppenbart, varför HovR:n dömde i målet utan att utfärda föreläggande om genmäle. När möjligheten till ett sådant förfarande infördes år 1984 genom bestämmelsen i nuvarande 50 kap 8 § 2 st RB betonades i lagförarbetena det angelägna i att domstolarna inte skulle behöva vidta åtgärder som objektivt sett inte fyllde någon funktion (prop 1983/84:78 s 46).

Även om HovR:ns handlande enligt det sagda inte i första hand bestämts av formella överväganden så har det från saklig synpunkt varit starkt motiverat och ägnat att tillgodose en riktig materiell bedömning samtidigt som motparts- och processekonomiska synpunkter fått rimligt beaktande.

Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Trägård, hemställde i betänkande att HD måtte meddela följande beslut:

Domskäl

Skäl. I 50 kap 21 § RB föreskrivs att vadetalan i tvistemål kan genom avgörande på handlingarna lämnas utan bifall bl a om det är uppenbart att vadetalan är ogrundad. Enligt bestämmelserna i 50 kap 8 § RB är det - efter en lagändring som trädde i kraft d 1 juli 1984 - möjligt att utan kommunikation med motparten ogilla vadetalan i samma fall, dvs när den uppenbarligen är ogrundad.

Av förarbetena till det förstnämnda stadgandet framgår att detta skall tillämpas restriktivt, huvudsakligen när talan fullföljts endast för att fördröja domens verkställande eller i annat ohemult syfte. I litteraturen har detta synsätt understrukits (Gärde m fl, Nya rättegångsbalken s 766). Det har ansetts felaktigt att fastställa underrättens dom på handlingarna i fall där domens riktighet inte har varit alldeles höjd över diskussion (Welamson, Rättegång VI, 1978 s 122 f, se även NJA 1984 s 80, dissensen).

Under förarbetena till ändringen i 50 kap 8 § RB anförde föredraganden bl a att möjligheten att ogilla vadetalan utan kommunikation med vadesvaranden skulle reserveras för sådana fall, där målets utgång stod så klar att kommunikation måste bedömas som helt överflödig. Kommunikation skulle inte få underlåtas då bristerna i vadeinlagan var av sådan art att det låg inom ramen för rättens materiella processledning att avhjälpa dem (prop 1983/84:78 s 45 f). I huvudsak skulle det bli fråga om fall där vadekäranden överklagat TR:ns dom för att fördröja ett lagakraftvunnet avgörande eller i annat otillbörligt syfte (a prop s 80). En mycket sträng tolkning av "uppenbart" i 50 kap 8 § RB förordas också i doktrinen (Ekelöf, Rättegång V, 1988 s 37 f).

Av handlingarna framgår bl a följande.

S.L. och medparter har i TR:n bestritt bankens yrkanden på fyra alternativa grunder, nämligen att det av makarna L ingångna borgensåtagandet upphört att gälla, att detta åtagande skall lämnas utan avseende eller i vart fall jämkas, att betalningsskyldighet i sig inte föreligger och att det mellan parterna träffade förlikningsavtalet gäller. Härutöver har S.L. och medparter under åberopande av förlikningsavtalet framställt yrkanden mot banken. Banken har i allt bestritt S.L:s och medparters talan i TR:n. TR:n har fällt sin dom efter en värdering av den från båda parter åberopade bevisningen och såtillvida beaktat S.L:s och medparters invändningar, att borgensåtagandet jämkats med tillämpning av 36 § avtalslagen.

Vadeinlagan och de handlingar i övrigt som S.L. och medparter har ingivit till HovR:n präglas av mångordighet samt brist på stringens och klarhet. Det råder emellertid inget tvivel om att de har yrkat att TR:ns dom skall upphävas - varmed de måste ha avsett att bankens talan skall ogillas - och som grund för detta i vart fall åberopat det ingångna förlikningsavtalet. De har också liksom i TR:n yrkat bl a att banken förpliktas att fullgöra avtalet gentemot dem. De brister som deras talan är behäftad med är sådana som bör läggas tillrätta genom processledning, i första hand genom föreläggande att komplettera vadeinlagan.

HD finner på grund av det anförda att HovR:n hade bort kommunicera vadeinlagan med banken och hålla huvudförhandling. HovR:ns dom skall därför undanröjas och målet återförvisas till HovR:n för ny behandling (se HD:s beslut d 6 nov 1989, ST 539). (* NJA 1989 s 646. *)

Domslut

HD:s avgörande. Med undanröjande av HovR:ns dom visar HD målet åter till HovR:n för ny behandling.

HD (JustR:n Nyman, Heuman, Lind, referent, Solerud och Danelius) fattade slutligt beslut i enlighet med betänkandet.