lagen.nu

NJA 1994 s. 42

Resning har beviljats i faderskapsmål där HovR:n meddelat dom utan delgivning av vadeinlagan med motparter och utan huvudförhandling, trots att villkoren i 50 kap 8 § 2 st RB inte var uppfyllda. Av barnet anhängiggjord talan i resningsärendet har ansetts kunna fullföljas av barnets dödsbo.

(Jmf 1989 s 754)

G.A., som var född 1894, avled 1988.

B.C., född 1915, väckte vid Stockholms TR talan mot G.A:s uppgivna arvingar med yrkande att TR:n skulle förklara G.A. vara hennes fader.

En av svarandena medgav yrkandet, som bestreds av de övriga. Som grund för yrkandet åberopade B.C. att hennes moder G.K., född 1891 och död 1965, och G.A. haft samlag med varandra under tid då hon kunde vara avlad och att det var sannolikt att hon avlats av G.A..

TR:n meddelade dom d 11 april 1990 och lämnade käromålet utan bifall.

TR:n anförde följande Domskäl. Som bevisning har föredragits en utskrift av ett förhör under sanningsförsäkran med B.C.. Vittnesförhör har ägt rum med dr. Jur. B.S. och med R.E.. Vidare har viss skriftlig bevisning åberopats, bl a omnämnd annons i Allers, brev, fotografier och en ring.

B.S., svärson till B.C., har uppgett att han träffat G.A. 6-7 gånger, att första gången var 1972, att G.A. då sade att han var B.C:s fader, att G.A. då var "helt klar" samt att denne inte ens på sin åttioårsdag var senil.

R.E., svärson till G.A., har uppgett att han lärde känna G.A. 1967, att de därefter umgicks regelbundet, att G.A. redan 1967 var ganska senil och förvirrad, att detta förvärrades med åren, att G.A. aldrig nämnde något om en dotter förutom R.E:s hustru, att B.C:s presentation av sig själv som G.A:s dotter på dennes åttioårsdag mottogs med bestörtning samt att G.A. inte heller därefter erkände detta faderskap.

I åberopade brev, skrivna av G.A. till B.C. 1967 och 1968, omnämner han henne som sin dotter.

Genom förhöret med B.C. och innehållet i åberopade brev får anses utrett att hennes moder och G.A. träffades under år 1914. Det får härigenom också anses utrett att han från senare delen av 1960-talet betraktade sig som fader till B.C..

Någon bevisning som ger direkt stöd för att B.C:s moder och G.A. haft samlag med varandra under konceptionstiden finns inte. Frågan är då om omständigheterna i övrigt kan anses vara sådana att det därigenom får anses klarlagt att sådant samlag förekommit. G.A:s uppgift att han betraktade sig som fader är lämnad mer än 50 år efter B.C:s födelse. B.C:s uppgifter om förhållandet mellan hennes moder och G.A. är andrahandsuppgifter och också mycket gamla. De visar inte heller annat än att modern och G.A. - om än trolovade - sällskapade med varandra utan att bo ihop.

Sammantaget anser TR:n inte visat, genom erkännande av faderskapet från G.A:s sida eller genom vad i övrigt förekommit, att samlag förekommit mellan honom och B.C:s moder under tid då B.C. kan vara avlad.

På grund härav, och då någon rättsgenetisk undersökning som "direkt" skulle kunna bevisa faderskapet, inte finns skall käromålet ogillas.

B.C. fullföljde talan i Svea HovR och yrkade att käromålet skulle bifallas.

HovR:n anförde i dom d 17 sept 1990: HovR:ns domskäl. Målet har företagits till avgörande enligt 50 kap 8 § 2 st RB, då det funnits uppenbart att vadetalan är ogrundad.

HovR:ns domslut. HovR:n fastställer TR:ns dom.

B.C. sökte revision men HD fann i beslut d 21 dec 1990 ej skäl att meddela prövningstillstånd, varför HovR:ns dom skulle stå fast.

B.C. (ombud advokaten B.T.) ansökte hos HD om resning och, sedan B.C. avlidit d 6 aug 1993, fullföljde hennes dödsbo ansökningen. Såsom motparter antecknades 40 personer, av vilka en del avgav förklaringar av innebörd att bifall till ansökningen bestreds eller att ingenting anfördes i ärendet.

HD anmodade HovR:n att avge yttrande i ärendet.

HovR:n anförde i yttrande d 16 mars 1993 bl a: HovR:n har företagit målet till avgörande enligt 50 kap 8 § 2 st RB, då det funnits uppenbart att vadetalan var ogrundad. Det kan givetvis föreligga olika uppfattningar om vilka krav på "uppenbarhet" som i det enskilda fallet skall ställas för att en vadetalan skall kunna anses "uppenbart ogrundad". HovR:ns tillämpning av stadgandet i förevarande mål torde i vart fall inte vara sådan att den kan anses vara uppenbart stridande mot lag.

Resningsärendet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Bergendal, föreslog i betänkande att HD skulle meddela följande beslut: B.C:s dödsbo har som grund för resningsansökningen åberopat att HovR:n tillämpat 50 kap 8 § 2 st RB i uppenbar strid mot lag. Dödsboet har även anfört att den rättsliga prövningen i materiellt hänseende är stridande mot lag och får anses ha åberopat att viss bevisning, som till följd av HovR:ns handläggning inte förebragts där, sannolikt skulle ha lett till annan utgång.

Huvudregeln för hovrättsförfarandet i tvistemål är att målen skall avgöras efter huvudförhandling. Från denna regel finns vissa undantag. I 50 kap 21 § RB föreskrivs bl a att vadetalan i tvistemål kan avgöras utan huvudförhandling om det är uppenbart att vadetalan är ogrundad. Under samma förutsättning är det enligt 50 kap 8 § 2 st RB möjligt att utan kommunikation med motparten ogilla vadetalan.

Av förarbetena till stadgandena och av praxis framgår att bestämmelsen i 50 kap 8 § 2 st ansetts böra tillämpas restriktivt (NJA 1989 s 754). HovR:ns tillämpning av bestämmelsen i förevarande mål är inte förenlig med ett sådant synsätt. HovR:ns handläggning får - även om den inte strider mot bestämmelsens ordalydelse - anses klart oriktig och har inneburit att grovt rättegångsfel förekommit. På grund härav beviljar HD jämlikt 58 kap 1 § 1 st 4 RB den sökta resningen samt förordnar att målet skall upptas till förnyad behandling av HovR:n - - -.

HD (JustR:n Gad, Sterzel, Munck, Danelius, referent, och Westlander) fattade följande slutliga beslut: Genom domen d 17 sept 1990 ogillade HovR:n B.C:s yrkande att G.A. skulle förklaras vara hennes fader. B.C:s dödsbo får anses behörigt att fullfölja den av henne anhänggjorda resningsansökningen och att, om resning beviljas, överta den faderskapstalan som hon har väckt.

Som resningsgrunder åberopade B.C. dels att HovR:n i uppenbar strid med lag ogillat hennes vadetalan med tillämpning av förfaranderegeln i 50 kap 8 § 2 st RB, dels att det förelåg sådan bevisning att den rättsliga prövningen i materiellt hänseende bort utfalla på annat sätt.

Som huvudregler för hovrättsförfarandet i tvistemål gäller att vadeinlagan först skall delges vadesvaranden som skall föreläggas att inkomma med skriftligt genmäle (50 kap 8 § 1 st RB) och att målet, sedan skriftväxlingen avslutats, skall bli föremål för muntlig handläggning vid huvudförhandling (50 kap 13-14§§ RB). HovR:n har emellertid, under anförande att B.C:s vadetalan var uppenbart ogrundad, med stöd av 50 kap 8 § 2 st RB företagit målet till avgörande utan delgivning av vadeinlagan med motparterna och utan huvudförhandling.

Undantagsbestämmelsen i 50 kap 8 § 2 st RB bör tolkas restriktivt och dess användning begränsas till situationer då det står helt klart att utgången i målet inte kan komma att påverkas av vad som skulle förekomma under en normal handläggning av målet (jfr NJA 1989 s 754 med där intagna hänvisningar till doktrin och förarbeten). En sådan situation förelåg inte i förevarande mål, där B.C. kunde åberopa vissa beaktansvärda omständigheter till stöd för sin talan, där utgången i målet var beroende av en värdering av bevisningen och där B.C. således hade ett berättigat anspråk på att HovR:n inte skulle ta ställning i målet förrän båda parter fått tillfälle att framlägga sin sak vid en huvudförhandling.

Den felaktighet som sålunda förekommit i HovR:n skulle i och för sig kunna anses som domvilla. Detta hindrar emellertid inte att felet också kan utgöra grund för resning (jfr NJA 1985 s 649 och 1986 s 93). I förevarande fall får det tillämpade förfarandet anses grundat på en rättstillämpning som uppenbart strider mot lag. Förutsättningar för resning föreligger därför enligt 58 kap 1 § 1 st 4 RB.

HD beviljar den sökta resningen och förordnar att målet skall upptas till ny behandling i HovR:n.

Det ankommer på HovR:n att pröva frågan om kostnader i resningsärendet i samband med målet efter dess återupptagande.

HD:s beslut meddelades d 10 febr 1994 (nr SÖ 31).

Metadata

Rättsfall som hänvisar till detta (5)

NJA 1996 s. 343: Fråga huruvida det är uppenbart att talan är ogrundad och, då denna fråga besvarats nekande, huruvida målet, som avgjorts utan att stämning utfärdats, skall återförvisas till TR:n. 47 kap 5 § och 51...
NJA 1996 s. 732: En arbetstagare, som hade insyn i arbetsgivarbolagets ekonomi, erhöll under cirka sju månader inte lön för utfört arbete. Arbetstagaren har tillerkänts ersättning enligt lönegarantilagen (1992:497)....
NJA 1998 s. 278: Fråga om förutsättningar förelegat att med tillämpning av 42 kap 5 § 1 st andra meningen RB ogilla käromål utan utfärdande av stämning.
NJA 2011 s. 884: En sådan förening som avses i 16 kap. 13 § miljöbalken har, oavsett att den inte har varit part i Miljööverdomstolen, ansetts ha rätt att ansöka om resning och klaga över domvilla avseende domstolens...
NJA 2012 s. 333: En avliden mans arvingar har inte getts rätt att ansöka om resning i ett lagakraftvunnet faderskapsmål i vilket mannen har förklarats vara far.
Lagen.nu är en privat webbplats. Informationen här är inte officiell och kan vara felaktig | Ansvarsfriskrivning | Kontaktinformation