NJA 2003 not 4

Den 29:e. 4. (Ö 4081-02) Framställning om utlämning till Förbundsrepubliken Tyskland av svenske medborgaren D.K. Justitieministeriet i Bayern begärde i framställning 10/10 02 att D.K. skulle utlämnas till Tyskland. Till stöd för denna begäran åberopades ett av Amtsgericht Landshut 29/7 02 meddelat häktningsbeslut enligt vilket D.K. var starkt misstänkt för att tillsammans med annan ha förskingrat en personbil vilken förhyrts i Landshut, Tyskland, 31/1 02. Sedan ärendet enligt lagen (1957:668) om utlämning för brott överlämnats till RÅ och utredning verkställts, överlämnade RÅ enligt 17 § samma lag ärendet jämte eget yttrande till HD. D.K. motsatte sig utlämning.

HD:s yttrande: D.K. är svensk medborgare. I utlämningslagen har svenska medborgare en särställning (se 2 § utlämningslagen). Allmänt gäller att utlämning får beviljas endast om den gärning för vilken utlämning begärs motsvarar brott, för vilket enligt svensk lag är föreskrivet fängelse i ett år eller mer, eller om saken rör utlämning till en medlemsstat i Europeiska unionen, fängelse i sex månader eller mer (4 § utlämningslagen). Men om det är fråga om att utlämna en svensk medborgare, som inte vid tiden för brottet sedan minst två år stadigvarande vistats i den ansökande staten, gäller en högre strafflatitud. Av 3 § 1 st. 2 utlämningslagen följer att en svensk medborgare, som i likhet med D.K. inte har vistats i ansökande staten under angiven tid, får utlämnas till en medlemsstat i Europeiska unionen för lagföring endast om den gärning för vilken utlämning begärs motsvarar brott, för vilket det enligt svensk lag är föreskrivet fängelse i mer än fyra år.

Det förskingringsbrott för vilket D.K. begärs utlämnad får enligt svensk lag anses motsvara grov förskingring (10:3 BrB) med hänsyn till tillvägagångssätt och brottsföremålets värde. Straffet för grov förskingring är fängelse, lägst sex månader och högst sex år. Det föreligger därför inte hinder enligt 3 § 1 st. 2 utlämningslagen mot att utlämna D.K. för brottet.

D.K. har förnekat att han begått den påstådda förskingringen av personbilen. Han var inte närvarande när bilen hyrdes, han förde inte in fordonet i Ryssland och han anmälde inte bilen som stulen. Han fick följa med i bilen från Ungern till gränsövergången i Nuijamaa mellan Finland och Ryssland på villkor att han fungerade som tolk åt de övriga tre resenärerna i bilen.

Tyskland har liksom Sverige tillträtt 1957 års europeiska utlämningskonvention. Av artikel 12 i den europeiska utlämningskonventionen framgår att en dom eller ett häktningsbeslut som har meddelats i en konventionsstat skall godtas av andra konventionsstater som tillräcklig utredning i skuldfrågan. På denna punkt har Sverige förbehållit sig rätten att vägra utlämning, om det i det särskilda fallet framgår att domslutet eller häktningsbeslutet är uppenbart oriktigt (se 9 § 3 st. utlämningslagen). Innebörden av detta förbehåll berörs av departementschefen på skilda ställen i förarbetena till utlämningslagen. Således anför departementschefen att det är klart att den som begärts utlämnad skall ha möjlighet att kullkasta den i domen eller häktningsbeslutet innefattade presumtionen genom att i Sverige föra fram bevisning i utlämningsärendet. Departementschefen uttalar vidare att utlämning inte bör komma i fråga då den person som begärs utlämnad kan på ett enligt svensk rättsordning klart bindande sätt visa att han inte har begått det uppgivna brottet och att det åberopade domslutet eller häktningsbeslutet således är felaktigt (jfr NJA II 1958 s. 28 ff. och NJA 2002 s. 396).

Av utredningen i ärendet framgår inte att det tyska beslutet att häkta D.K. är uppenbart oriktigt. Det skall därför godtas.

En lagföring bör ske i Tyskland, eftersom utredningsmaterial och bevisning finns där och inte i Sverige (jfr 3 § 3 st. utlämningslagen).

HD finner sammantaget att något hinder mot den begärda utlämningen inte föreligger enligt 1-10 §§ utlämningslagen.

D.K. har förklarat att han motsätter sig verkställighet i Tyskland, om han döms till frihetsberövande. HD erinrar i anslutning härtill om bestämmelsen i 3 a § 1 st. utlämningslagen att - för det fall utlämning beviljas - villkor skall ställas upp om att D.K. skall återföras till Sverige för verkställighet här av ett ådömt frihetsstraff eller annat frihetsberövande i anledning av förskingringsbrottet.