NJA 2002 s. 396
Om utlämning skall ske av en svensk medborgare till en medlemsstat i Europeiska unionen med stöd av 3 § första stycket 2 utlämningslagen, dvs. för lagföring avseende gärning som motsvarar brott för vilket det enligt svensk lag är föreskrivet fängelse i mer än fyra år, har hinder ansetts föreligga mot att bevilja utlämning enligt 4 § andra stycket samma lag också för andra brott. Även fråga om betydelsen av bevisning som den brottsmisstänkte förebragt i utlämningsärendet i Högsta domstolen.
HD
Justitieministeriet i Portugal hemställde i en framställning till justitiedepartementet att svenske medborgaren E. Z. skulle utlämnas till Portugal. Framställningen grundades på ett häktningsbeslut d. 1 mars 2002 av Tribunal de Familia e de Menores e de Comarca i Cascais, enligt vilket E. Z. var misstänkt för bl.a. rån och förfalskningsbrott under år 2001.
Sedan ärendet jämlikt lagen (1957:668) om utlämning för brott överlämnats till Riksåklagaren och denne verkställt utredning överlämnade Riksåklagaren jämlikt 17 § samma lag utredningen jämte eget yttrande till HD.
E. Z. bestred bifall till framställningen. Ärendet avgjordes efter förhandling.
HD (JustR:n Lennander, Thorsson, Blomstrand, Pripp, referent, och Lundius) beslöt följande yttrande: E. Z. är svensk medborgare. Tidigare gällde som huvudregel att en svensk medborgare inte fick utlämnas till något annat land. Undantag fanns bl.a. i lagen (1959:254) om utlämning för brott till Danmark, Finland, Island och Norge. I anslutning till att Sverige beslutade om tillträde till 1996 års EU-konvention om utlänning utvidgades möjligheterna att utlämna svenska medborgare enligt ändringar i utlämningslagen, vilka trädde i kraft d. 1 okt. 2001 (NJA II 2001 s. 126 ff.). Utgångspunkten i utlämningslagen är numera enligt 2 § att en svensk medborgare inte får utlämnas enligt den lagen i annat fall än där det är särskilt föreskrivet.
Enligt 3 § 1 st. utlämningslagen gäller att en svensk medborgare får utlämnas till en medlemsstat i Europeiska unionen för lagföring 1. om han eller hon vid tiden för brottet sedan minst två år stadigvarande vistats i den ansökande staten, eller 2. om den gärning för vilken utlänning begärs motsvarar brott, för vilket det enligt svensk lag är föreskrivet fängelse i mer än fyra år.
Det har inte påståtts att E. Z. vid tiden för något av de nämnda brotten hade stadigvarande vistats i Portugal sedan minst två år. En förutsättning för utlämning är därför att villkoret i 3 § 1 st. 2 utlämningslagen är uppfyllt.
Den föreskrivna påföljden för rån är fängelse, lägst ett och högst sex år (8 kap. 5 § 1 st. BrB). Det föreligger därför inte hinder enligt 3 § 1 st. 2 utlänningslagen mot utlämning för det brottet.
E. Z. har förnekat att han begått det påstådda rånet, som skall ha ägt rum d. 27 juli 2001 i Cascais, och uppgett att han den dagen befann sig i Polen där han då var bosatt. Han har tillagt att den medmisstänkte V. O. K., som tidigare utpekat honom som medgärningsman, skriftligen tagit tillbaka anklagelsen. E. Z. har till stöd för sina uppgifter företett kopior av ett antal intyg på polska språket och översättningar som han gjort av texterna till svenska. Han har även företett en på ryska utskriven handling undertecknad med namnet V. K. och en översättning av handlingen gjord av en svensk auktoriserad translator.
Portugal har liksom Sverige tillträtt 1957 års europeiska utlämningskonvention. Enligt 9 § 3 st. utlämningslagen skall därför ett häktningsbeslut som har meddelats av domstol eller domare i Portugal godtas i ett utlämningsärende, om det inte i särskilt fall framgår att beslutet är uppenbart oriktigt.
Av artikel 12 i den europeiska utlämningskonventionen framgår att en dom eller ett häktningsbeslut som har meddelats i en konventionsstat skall godtas av andra konventionsstater som tillräcklig utredning i skuldfrågan. På denna punkt har Sverige förbehållit sig rätten att vägra utlämning, om det i det särskilda fallet framgår att domslutet eller häktningsbeslutet är uppenbart oriktigt. Innebörden av detta förbehåll berörs av departementschefen på skilda ställen i förarbetena till utlämningslagen. Således anför han att det är klart att den som begärs utlämnad skall ha möjlighet att kullkasta den i domen eller häktningsbeslutet innefattade presumtionen genom att i Sverige föra fram bevisning i utlämningsärendet. Departementschefen uttalar vidare att utlämning inte bör komma i fråga då den person som begärs utlämnad kan på ett enligt svensk rättegångsordning klart bindande sätt visa att han inte har begått det uppgivna brottet och att det åberopade domslutet eller häktningsbeslutet således är felaktigt. Ytterligare anges i förarbetena att en dom givetvis inte skall accepteras om det t.ex. kan visas att den dömde befann sig på annan plats när brottet begicks och alltså inte kan ha förövat detta eller att domen på annat sätt är behäftad med uppenbart fel. Motsvarande sägs böra gälla för häktningsbeslut. (NJA II 1958 s. 28 ff.; jfr NJA 1995 C 45.)
Vissa av de handlingar som E. Z. åberopat innehåller uppgifter som kan föranleda tvivel om huruvida han begått det påstådda rånet. Det kan dock inte på grund av dem och vad som i övrigt kommit fram i ärendet anses ha blivit klarlagt att E. Z. inte deltog i det uppgivna rånet i Cascais den nämnda dagen och således inte heller därigenom anses visat att häktningsbeslutet är uppenbart oriktigt.
De uppgivna förfalskningsbrotten får enligt svensk lag anses motsvara märkesförfalskning (14 kap. 7 § BrB). Den föreskrivna påföljden för ett sådant brott överstiger inte fängelse i fyra år. Det föreligger därför hinder enligt 3 § 1 st. 2 utlämningslagen mot utlämning för dessa brott.
14 § 2 st. utlämningslagen finns bestämmelser som ger möjlighet att - i de fall utlämning skall ske till en annan stat för en gärning som avses i 1 st. samtidigt bevilja utlämning till den staten även för annan gärning som motsvarar brott enligt svensk lag. Det kan inte utläsas av lagtexten efter 2001 års ändring av utlämningslagen huruvida detta 2 st. gäller även i de fall utlämning av en svensk medborgare skall ske för en gärning som motsvarar brott för vilket i svensk lag är föreskrivet fängelse i mer än fyra år. Frågan synes inte heller ha diskuterats under lagstiftningsarbetet. Beaktas bör att 2 § utlämningslagen inte medger utlämning av svensk medborgare enligt lagen i annat fall än där det är särskilt föreskrivet. En utlämning för andra brott än som avses i 3 § 1 st. 2 kan vara till men för den misstänkte. Övervägande skäl talar därför för att anse att den bestämmelsen uttömmande reglerar förutsättningarna för utlämning såvitt gäller brottets svårhetsgrad.
HD finner sammantaget att något hinder enligt 1-3 eller 4-10 §§ utlämningslagen inte föreligger mot den begärda utlämningen såvitt avser det rån som E. Z. misstänks för, men däremot såvitt avser förfalskningsbrotten.
E. Z. har förklarat att han motsätter sig verkställighet i Portugal, om han där döms till frihetsberövande. HD erinrar i anslutning härtill om föreskriften i 3 a § 1 st. utlämningslagen att - för det fall utlämning beviljas - villkor skall ställas upp om att E. Z. skall återföras till Sverige för verkställighet här av ett ådömt frihetsstraff eller annat frihetsberövande i anledning av rånbrottet.
HD:s beslut meddelades d. 2 aug. 2002 (mål nr Ö 2669-02).