NJA 2003 s. 158
Sedan part väckt fastställelsetalan och därefter ändrat den till fullgörelsetalan har han återtagit fullgörelseyrkandet och återgått till att yrka enbart fastställelse. Fråga bl.a. om den sistnämnda åtgärden utgjort en tillåten taleändring och om målet avseende fullgörelsetalan skulle avskrivas på yrkande av motparten.
J.B. väckte vid Östersunds TR talan mot Ernst & Young AB och revisorn W.M. med yrkande att TR:n skulle fastställa att "i första hand Ernst & Young AB och i andra hand W.M. har skyldighet att ersätta honom med belopp som motsvarar vad som åvilar honom att utge till fordringsägarna i f.d. Hotings Byggvaruhandel AB på grund av SFS 1994:802".
Under förberedelsen i målet ändrade J.B. flera gånger sin talan. Sålunda yrkade han vid muntlig förberedelse, under åberopande av att den skada som uppkommit nu kunde preciseras till belopp, förpliktande för samma parter att till honom utge skadestånd med 1 210 862 kr jämte ränta. Senare förklarade han sig inte längre vidhålla sitt fullgörelseyrkande. I stället framförde han ånyo ett fastställelseyrkande, vilket slutligen bestämdes enligt följande: "J.B. yrkar att TR:n fastställer att i första hand Ernst & Young AB och i andra hand W.M. har ådragit sig skadeståndsskyldighet genom W.M:s culpösa rådgivning, vilket fått till följd att J.B. ådragit sig betalningsskyldighet gentemot fordringsägarna i f.d. Hotings Byggvaruhandel AB på grund av SFS 1994:802."
Som skäl för att återgå till att yrka enbart fastställelse åberopade J.B. att motparterna efter det att fullgörelse yrkats hade infört ett flertal tidigare okända omständigheter till stöd för sina bestridanden och att detta medförde att "det inte längre går att vidhålla" fullgörelseyrkandet.
TR:n (rådmannen Bratteberg) konstaterade att fråga uppkommit om J.B. i något avseende hade vidtagit en otillåten taleändring och om den tidigare framförda fullgörelsetalan skulle anses återkallad och därmed, såsom svarandeparterna yrkat, avskrivas. Med anledning härav meddelade TR:n d. 17 mars 2000 följande slutliga beslut: J.B. har under handläggningen vid två tillfällen ersatt en tidigare förd talan med en annan. Fråga är således om utbyte av talan, inte om utvidgning av talan till att avse något mer än vad som tidigare yrkats.
Utbyte av talan utgör en taleändring i den mening som avses i 13 kap. 3 § RB för så vitt fråga inte är om en inskränkning av talan.
När J.B. ersatte den ursprungligen väckta fastställelsetalan med en fullgörelsetalan vidtog han ingen inskränkning av talan utan en taleändring. Det nya yrkandet var motiverat av senare klarlagda förhållanden och taleändringen var därför tillåten enligt den i 13 kap. 3 § 1 st. 1 p. RB upptagna regeln.
När J.B. därefter förklarade sig inte längre vidhålla det framställda fullgörelseyrkandet framställde han samtidigt på nytt ett yrkande om fastställelse. Även om han härigenom ersatte fullgörelsetalan med en fastställelsetalan kan han inte anses ha enbart inskränkt sin talan. Han måste således anses ha återkallat den tidigare förda fullgörelsetalan vilken därför skall avskrivas.
Den slutligen framställda fastställelsetalan innebär i princip en återgång till vad som ursprungligen yrkades. Denna talan får vidare anses stödd på väsentligen samma grund som den tidigare förda fullgörelsetalan. Att i denna situation åter begränsa talan till att avse enbart fastställelse synes emellertid inte vara tillåtet enligt reglerna i 13 kap. 3 § RB. Fråga är således vare sig om en sådan i 13 kap. 3 § 1 st. 2 p. eller 3 p. RB avsedd utvidgning av talan eller, såsom nämnts ovan, om en sådan i 13 kap. 3 § 3 st. samma balk avsedd inskränkning av talan. Att part i några speciella fall med stöd av 13 kap. 3 § 1 st. 3 p. RB tillåtits ersätta en talan med en kvalitativt annan utan att för den skull utvidga sin talan, bör i förevarande mål inte föranleda någon annan bedömning. Det skäl J.B. åberopat till stöd för att återgå till enbart en fastställelsetalan kan på intet sätt göra taleutbytet motiverat.
J.B. har således vidtagit en otillåten taleändring när han på nytt framställt enbart ett fastställelseyrkande. Hans slutligen förda talan skall därför avvisas.
TR:n avskriver den av J.B. tidigare förda fullgörelsetalan samt avvisar den av honom senast framställda fastställelsetalan.
J.B. förpliktas att till envar av Ernst & Young AB och W.M. utge ersättning för rättegångskostnader med 10 000 kr jämte ränta.
HovR:n för Nedre Norrland
J.B. överklagade i HovR:n för Nedre Norrland och yrkade att TR:ns beslut i sin helhet skulle undanröjas och målet återförvisas till TR:n för fortsatt handläggning.
Ernst & Young och W.M. bestred ändring.
Parterna yrkade ersättning för rättegångskostnader i HovR:n.
HovR:n (hovrättspresidenten Hegrelius Jonson samt hovrättsråden Grefberg och Hård, referent) meddelade d. 13 juni 2001 följande slutliga beslut: Enligt 13 kap. 3 § 1 st. 1 p. RB (13 kap. 3 § 1 st. 3 torde avses. Red:s anm.) får käranden sedan talan väckts framställa ett nytt yrkande, om det stöder sig på väsentligen samma grund som ett tidigare i målet framställt yrkande. J.B:s ändring av sin vid TR:n ursprungligen anhängiggjorda fastställelsetalan till en fullgörelsetalan var en med stöd av denna bestämmelse tillåten taleändring (jfr Fitger, Rättegångsbalken I, del 1 s. 13:38 b, Ekelöf, Rättegång II, 8 uppl. s. 138 not. 177, samt Larsson, Festskrift till Per Olof Ekelöf, 1972 s. 478 f.).
J.B:s därefter gjorda ändring av sin talan innebar att han återgick från att yrka förpliktande för motparterna att utge visst skadestånd till att yrka fastställelse av skadeståndsskyldighet för motparterna. Vid en jämförelse av innehållet i J.B:s fastställelsetalan och hans tidigare förda fullgörelsetalan finner HovR:n att J.B:s taleändring inte kan anses vara annat än en inskränkning av hans fullgörelsetalan (jfr Fitger, a.a. s. 13:38 och Larsson, a.a. s. 479). TR:ns beslut om avvisning och avskrivning samt i fråga om rättegångskostnader skall därför undanröjas och målet återförvisas till TR:n för fortsatt handläggning.
Med undanröjande av TR:ns beslut i dess helhet återförvisar HovR:n målet till TR:n för fortsatt handläggning.
Det åligger TR:n att då målet slutligt avgörs pröva frågan om skyldighet för part att utge ersättning för motparts rättegångskostnader såväl vid TR:n som i HovR:n.
Ernst & Young och W.M. överklagade och yrkade att HD skulle avskriva J.B:s fullgörelsetalan och tillerkänna dem ersättning för rättegångskostnader vid TR:n såvitt avsåg fullgörelsetalan med där utdömt belopp samt i HovR:n med 10 000 kr.
J.B. bestred ändring.
Parterna yrkade ersättning för rättegångskostnader i HD.
Betänkande
Målet avgjordes efter föredragning.
Föredraganden, RevSekr Lindbäck, föreslog i betänkande följande beslut: Skäl. Sedan J.B. avstått från att yrka fullgörelse och i stället återgått till sitt ursprungligen framställda yrkande om fastställelse uppkommer frågan om J.B:s åtgärd är att anse som en inskränkning av talan, en återkallelse av talan såvitt avser fullgörelse eller om det rör sig om en tillåten ändring av talan.
Den förevarande situationen skall bedömas utifrån de bestämmelser som finns i 13 kap. RB om bl.a. föremål för talan. Huvudregeln är enligt 3 § att en väckt talan inte får ändras. I 1 st. finns i punkterna 1-3 undantag från huvudregeln. Vidare framgår av 3 st. att käranden inte anses ändra sin talan om han, utan att saken ändras, inskränker sin talan. Inskränkning av talan skall dock hållas isär från kärandens åtgärd att återkalla sin talan, varvid svaranden enligt 5 § har möjlighet att yrka att målet ändå prövas. Huruvida det rör sig om en återkallelse av talan eller en inskränkning av talan avgörs av om åtgärden avser en talan eller en del av en talan.
Som ovan sagts anses det inte vara en ändring av talan att någon beträffande samma sak inskränker sin talan. Verkan av en inskränkning blir på grund av rättskraftsbestämmelserna i 17 kap. 11 § densamma som en ogillande dom på den del som inskränkningen avser. Inskränkning av talan medför således att käranden avstår från något som inte kan yrkas på nytt i en senare rättegång (se NJA II 1943 s. 165 f. och NJA 1994 s. 23).
Avgörande för frågan om J.B:s åtgärd är att anse som en inskränkning av talan är således rättskraften hos en blivande dom om skadeståndsskyldighet i och för sig eller, med andra ord, om en sådan dom utgör hinder för J.B. att väcka talan om fullgörelse avseende skadeståndsskyldigheten. Rättskraften hos en dom över skadeståndsskyldighet i och för sig har emellertid endast en prejudiciell betydelse i den senare processen och hindrar således inte att talan senare förs om fullgörelse av ersättningsskyldigheten (se Ekelöf, Rättegång III, 6 uppl. s. 114 och Lindell, Processuell preklusion, s. 357). J.B., som således inte skulle vara förhindrad att senare väcka en fullgörelsetalan, kan därmed inte anses ha inskränkt sin talan.
Inte heller kan J.B:s åtgärd anses som en återkallelse av talan. För återkallelse förutsätts att det yrkande som återtas utgör en talan, dvs. käranden skall återta ett helt käromål, ett av flera kumulerade mål. J.B:s åtgärd kan emellertid inte anses innebära att han återkallat ett käromål utan endast att hans talan delvis ändrats.
Enligt 13 kap. 3 § 1 st. 3 andra ledet RB får käranden ändra sin talan genom att framställa ett nytt yrkande om det stöder sig på väsentligen samma grund som det tidigare framställda yrkandet. Ett nytt yrkande enligt denna punkt får enligt 2 st. framställas i första instans, dock inte sedan målet företagits till huvudförhandling eller på annat sätt företagits till avgörande med mindre det utan olägenhet kan prövas i målet. Processlagberedningens uttalanden tyder dock närmast på att avsikten med bestämmelsen var att käranden skulle ha möjlighet att utvidga sin talan med olika yrkanden (se NJA II 1943 s. 165). Varken i lagtext eller i motiv uppställs krav på att det nya yrkandet skall vara av samma slag som det tidigare. För bestämmelsens tillämpning krävs endast att den av käranden åberopade grunden är väsentligt densamma (jfr NJA 1995 s. 644).
Sammantaget finner HD att eftersom grunden för J.B:s talan väsentligen är densamma samt ändringen har skett innan målet företagits till avgörande är förutsättningarna för en tillåten ändring av talan uppfyllda. J.B. har således ägt rätt att jämlikt 13 kap. 3 § 1 st. 3 RB ändra sitt yrkande på det sätt som skett. TR:n borde alltså, som HovR:n funnit, inte ha meddelat något avskrivningsbeslut och därmed heller inte något beslut i rättegångskostnadsfrågan.
Målet skall, i enlighet med HovR:ns beslut, återförvisas till TR:n för fortsatt handläggning. Vid denna utgång ankommer det enligt 18 kap. 15 § 3 st. RB på TR:n att då målet slutligt avgörs pröva frågan om skyldighet för part att utge ersättning för motparts rättegångskostnad såväl i HovR:n som i HD.
Domslut
HD:s avgörande. HD fastställer det slut vartill HovR:n kommit.
Det åligger TR:n att då målet slutligt avgörs pröva frågan om skyldighet för part att utge ersättning för motparts rättegångskostnad såväl i HovR:n som i HD.
Skäl HD (JustR:n Svensson, Inger Nyström, Lennander, referent, Thorsson och Håstad) fattade följande slutliga beslut: Skäl. Av utredningen framgår att J.B. först väckte fastställelsetalan vid TR:n, att han ändrade denna talan till en fullgörelsetalan och att han därefter, samtidigt som han förklarade sig inte längre vidhålla sitt fullgörelseyrkande, återgick till att yrka enbart fastställelse. Samtliga ändringar skedde under förberedelsen av målet.
Frågan gäller nu om J.B:s återgång från en fullgörelsetalan till en fastställelsetalan skall anses utgöra en inskränkning av talan eller en taleändring samt, för det fall en taleändring anses föreligga, dels om denna är tillåten, dels om hans fullgörelsetalan skall anses återkallad och om det målet, såsom hans motparter yrkat, skall avskrivas.
Enligt 13 kap. 3 § 3 st. RB anses det förhållandet att käranden beträffande samma sak inskränker sin talan inte som en ändring av talan. Någon återkallelse föreligger således inte och svaranden kan inte begära en prövning i sak med stöd av 13 kap. 5 § samma balk. I stället får det kommande avgörandet rättskraft såvitt avser saken i dess helhet, 17 kap. 11 § RB. Inskränkning av talan innebär alltså att käranden avstår från något som inte kan yrkas på nytt i en senare rättegång (se NJA II 1943 s. 165 f. och NJA 1994 s. 23).
En dom över det av J.B. framställda fastställelseyrkandet skulle inte hindra att han därefter kunde få det återtagna fullgörelseyrkandet prövat i sak, låt vara att fastställelsedomen därvid skulle ha prejudiciell betydelse. Då J.B. ändrade sin fullgörelsetalan till en fastställelsetalan skedde därför inte någon inskränkning av talan utan en taleändring.
Den huvudregel som fastslås i 13 kap. 3 § RB är att en väckt talan inte får ändras. I 1 st. 1-3, varav 2 och 3 är av intresse i förevarande sammanhang, anges dock vissa undantag från huvudregeln.
Enligt 13 kap. 3 § 1 st. 2 får käranden yrka fastställelse enligt 2 § 2 st. i samma kapitel. I sistnämnda bestämmelse anges att, om sakens prövning beror av frågan huruvida visst rättsförhållande som är stridigt mellan parterna består eller inte består, så får talan om fastställelse därav upptas. Eftersom J.B. samtidigt med att han framställde sitt yrkande om fastställelse återtog sitt yrkande om fullgörelse är situationen emellertid inte sådan som avses i denna bestämmelse. Detta undantag är därför inte direkt tillämpligt.
Enligt 13 kap. 3 § 1 st. 3 andra ledet gäller att käranden får framställa nytt yrkande, under förutsättning - endast - att det nya yrkandet stöder sig på väsentligen samma grund som det tidigare yrkandet. Varken i lagtext eller motiv uppställs något krav på att det nya yrkandet skall vara av samma slag som det tidigare framställda (Fitger, Rättegångsbalken I s. 13:38 b). J.B:s fastställelseyrkande stöder sig på väsentligen samma grund som hans fullgörelseyrkande. Taleändringen är därför tillåten.
Av betydelse för frågan, om J.B:s förklaring att han inte längre vidhöll fullgörelseyrkandet skall anses som en återkallelse av talan enligt 13 kap. 5 § RB, är huruvida fullgörelsetalan och fastställelsetalan skall ses som två olika käromål. Med hänsyn till att J.B. har möjlighet att utan hinder av en kommande fastställelsedom få ett fullgörelseyrkande prövat i ett nytt mål får det anses vara fråga om två mål i RB:s mening. (Se Fitger, Rättegångsbalken I s. 14:3 ff., särskilt s. 14:5, jfr också s. 13:28 a.) Hans fullgörelsetalan skall därför anses återkallad.
Det torde vara förutsatt att en återkallelse av talan skall föranleda beslut om avskrivning om inte motparten yrkar att målet prövas (se t.ex. Fitger, Rättegångsbalken I s. 18:25 och NJA 1994 s. 23). Något sådant yrkande har inte framställts. Eftersom RB inte innehåller någon regel om att ett mål måste avskrivas omedelbart när en talan återkallats, blir avskrivningstidpunkten en lämplighetsfråga. Det kan ofta vara lämpligt att en återkallad talan inte leder till avskrivning så länge annan talan stödd på väsentligen samma grund förs i rättegången. Härvid märks att det inte är självklart att en fullgörelsetalan kan anses stödja sig på väsentligen samma grund som fastställelsetalan.
Det finns inte skäl att upphäva TR:ns beslut om avskrivning och fördelning av rättegångskostnaderna i den delen.
Beslut HD:s avgörande. HD fastställer det avgörande HovR:ns beslut innehåller, såvitt avser återförvisning av målet beträffande J.B:s fastställelsetalan.
Med ändring av HovR:ns beslut, såvitt avser avskrivning av den av J.B. tidigare förda fullgörelsetalan och ersättning för rättegångskostnader hänförliga till denna talan, fastställer HD det avgörande TR:ns beslut innehåller i dessa avseenden (punkten 1 första ledet och punkten 2).
Det åligger TR:n att då målet slutligt avgörs pröva frågan om skyldighet för part att utge ersättning för motparts rättegångskostnad såväl i HovR:n som i HD.
HD:s beslut meddelades d. 7 maj 2003 (mål nr Ö 2650-01).