NJA 2003 s. 22

HovR:n för Västra Sverige meddelade d. 24 febr. 1949 dom i mål mellan E.J. och R.J. angående faderskap m.m. I domen förklarades R.J. vara far till M.-B.G. HD fann i beslut d. 20 juni 1949 ej skäl att meddela prövningstillstånd. HovR:ns dom stod därmed fast.

R.J. ansökte hos HD om resning och yrkade att HD skulle omedelbart ändra HovR:ns dom och ogiltigförklara faderskapet eller förordna att målet åter skulle tas upp vid HovR:n för Västra Sverige.

M.-B.G. yttrade sig över resningsansökningen och yrkade att målet skulle omfattas av sekretess.

R.J. yrkade ersättning för rättegångskostnad i HD.

M.-B.G. bestred yrkandet.

Ärendet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Arvidsson, föreslog i betänkande att HD skulle meddela följande beslut: R.J. har åberopat resultatet av en faderskapsundersökning d. 22 maj 2002 från Rättsmedicinalverket, Rättsgenetiska Institutet. Däri anges att R.J. inte är M.-B.G:s far.

På grund härav beviljar HD jämlikt 58 kap. 1 § 1 st. 3 RB resning i målet och företar jämlikt 7 § 1 st. samma kapitel målet till omedelbart avgörande.

Genom den verkställda undersökningen är det visat att R.J. inte är fader till M.-B.G. Med upphävande av HovR:ns dom i denna del ogillar HD mot R.J. förd faderskapstalan.

HD finner inte skäl att förordna om sekretess i målet.

I frågan om R.J:s yrkande om ersättning för rättegångskostnad i resningsärendet gör HD följande överväganden.

Särskilda regler om fördelning av rättegångskostnader i mål om fastställande av faderskap infördes år 1970 genom lagen (1969:418) om fastställande av faderskapet till barn utom äktenskap. Reglerna finns numera i 3 kap. 11 § FB, som enligt 12 § 3 st. samma kapitel äger motsvarande tillämpning i högre rätt i de fall socialnämnden för talan. Enligt huvudregeln i 3 kap. 11 § FB skall part bära sin rättegångskostnad. Reglerna i 3 kap. 11 § FB tillämpas dock enligt sin ordalydelse endast i mål vari socialnämnd för talan om fastställande av faderskap. En förutsättning för att socialnämnden skall föra barnets talan är i princip att barnet är under 18 år. Också tillämpning av motsvarande bestämmelser i 1969 års lag förutsatte att barnet stod under någons vårdnad.

I förarbetena till 1969 års lag anfördes bl.a. att bestämmelsen om rät- tegångskostnader vid ikraftträdandet fick tillämpas i redan anhängiggjorda mål. Detta gällde även för högre rätt, om lägre rätt skulle ha dömt i målet före lagens ikraftträdande (NJA II 1969 s. 402-403). Som skäl för införande av särskilda rättegångskostnadsregler för faderskapsmål anfördes bl.a. att den allmänna regeln i 18 kap. 1 § RB om förlorande parts ansvar för rättegångskostnad var mindre väl lämpad såvitt avsåg kärandesidans ansvar. Om en av barnavårdsmannen väckt faderskapstalan ogillades, borde detta nämligen rimligen inte gå ut över barnet (NJA II 1969 s. 394).

I rättsfallet NJA 1974 s. 287 ansågs de särskilda reglerna om rättegångskostnad i 1969 års lag inte analogiskt tillämpliga i fråga om faderskapstalan som väckts av vuxen person. Reglerna ansågs däremot analogiskt tillämpliga såvitt avsåg rättegången i överrätterna i rättsfallet NJA 1977 s. 531. I målet hade talan om faderskap väckts av barnavårdsman samt fullföljts av barnets motpart till HovR:n och HD. Barnet fick ensamt föra sin talan i överrätterna beroende på att barnet, medan målet var anhängigt vid TR:n, uppnått myndig ålder och barnavårdsnämnden därför beslutat att inte längre lämna något bistånd.

I förevarande fall väcktes talan om bl.a. faderskap genom M.-B.G:s mor. Talan biträddes av den barnavårdsman som var förordnad för M.- B.G. Sedan R.J. nu ansökt om resning har M.-B.G. att i egenskap av motpart föra sin egen talan. M.-B.G. har således inte vid myndig ålder tagit initiativ till den dom som undanröjts. Med hänsyn härtill bör de särskilda reglerna om rättegångskostnad i 3 kap. 11 § och 12 § 3 st. FB tillämpas analogiskt. HD lämnar därför R.J:s yrkande om ersättning för rättegångskostnad i HD utan bifall.

HD (JustR:n Svensson, Inger Nyström, Lennander, Thorsson och Håstad, referent, i själva saken, samt Svensson, Thorsson och Håstad beträffande rättegångskostnaderna) fattade slutligt beslut i enlighet med betänkandet.

JustR:n Inger Nyström och Lennander var skiljaktiga såvitt avsåg motiveringen i rättegångskostnadsfrågan och anförde: De särskilda bestämmelserna i 3 kap. 11 § FB om rättegångskostnad i faderskapsmål där socialnämnd för talan för barnets räkning motsvarar med endast vissa mindre avvikelser 15 § i den tidigare gällande lagen (1969:618) om fastställande av faderskap till barn utom äktenskap. Förarbetena till den sistnämnda lagen är därför av betydelse även för tolkningen av reglerna i FB. HD uttalade i rättsfallet NJA 1974 s. 287, att de skäl som vid faderskapslagens tillkomst anfördes för kostnadsreglerna i 15 § talade emot en analogisk tillämpning såvitt gällde faderskapstalan som fördes av en vuxen person och tillräckliga skäl saknades att likväl tillämpa dem på en sådan faderskapstalan; i stället skulle i sådant mål tillämpas bestämmelserna i 18 kap. RB. En något annorlunda situation uppkom i NJA 1977 s. 531, där barnet under målets gång uppnådde myndig ålder och de särskilda kostnadsreglerna tillämpades analogt.

Genom den medicinska utvecklingen, främst på området för DNA-analys, kan beträffande äldre avgjorda faderskapsmål aktualiseras sådan ny omständighet, som skall föranleda resning i det ursprungliga målet och som medför en annan utgång av faderskapstalan. Den ofta avsevärda tid som förflutit sedan den tidigare domen meddelades och det förhållandet att fråga ej längre är om ett underårigt barn talar med styrka för att inte vid avgörandet av rättegångskostnadsfrågan tillämpa de speciella bestämmelserna i FB analogt. Detta gäller oberoende av vilken av parterna som ansökt om resning. I stället bör tillämpas rättegångskostnadsreglerna i 18 kap. RB.

Med hänsyn till omständigheterna bör i förevarande fall vardera parten enligt 18 kap. 3 § 2 st. RB bära sin kostnad. R.J:s yrkande om ersättning för sin rättegångskostnad skall därför lämnas utan bifall.

HD:s beslut meddelades d. 24 jan. 2003 (mål nr Ö 2486-02).