NJA 2003 s. 407

K.B. överklagade i HovR:n för Västra Sverige och yrkade att HovR:n skulle upphäva TR:ns dom på äktenskapsskillnad. Hon anförde som grund för yrkandet att M.B. var frihetsberövad och därmed förhindrad att uttrycka sin verkliga vilja. Hon ifrågasatte vidare om det var M.B. som undertecknat handlingarna i målet.

M.B. bestred ändring och uppgav att han ville att äktenskapet mellan honom och K.B. skulle upplösas.

K.B. begärde att HovR:n skulle hålla huvudförhandling i målet.

HovR:n (hovrättsråden Josefson, referent, och Ahlquist samt tf. hovrättsassessorn Johannisson) anförde i dom d. 12 aug. 2002: HovR:ns domskäl. Enligt HovR:ns bedömning är en huvudförhandling i målet uppenbart obehövlig, varför det trots K.B:s begäran härom kan avgöras på handlingarna.

Vill bara en av makarna att äktenskapet skall upplösas har den maken enligt 5 kap. 2 § ÄktB rätt till äktenskapsskillnad efter betänketid. Av handlingarna i målet framgår att föreskriven betänketid löpt och att M.B. fullföljt sin ansökan om äktenskapsskillnad. Vid sådant förhållande har han rätt till äktenskapsskillnad. TR:ns dom skall därför stå fast.

HovR:ns domslut. HovR:n fastställer TR:ns dom.

K.B. överklagade och yrkade att HD med ändring av HovR:ns dom skulle ogilla käromålet.

M.B. bestred ändring.

Betänkande

HD (JustR:n Lars K. Beckman, Victor, Dahllöf, Lindeblad, referent, och Calissendorff) fattade följande slutliga beslut: Skäl. Sedan M.B. vid TR:n ansökt om äktenskapsskillnad från K.B. och hon bestritt ansökningen, under påstående att han inte ville skiljas från henne, meddelade TR:n beslut om betänketid. Under målets handläggning anordnade TR:n enligt 11 kap. 7 § FB förvaltarskap för M.B. och förordnade förvaltare för honom med uppgift att bevaka hans rätt, förvalta hans egendom och sörja för hans person.

Efter det att betänketiden i äktenskapsskillnadsmålet löpt ut fullföljde M.B. ansökningen om äktenskapsskillnad. K.B. vidhöll sitt bestridande. TR:n, som hade inhämtat ett yttrande från Överförmyndarnämnden över innehållet i K.B:s inlagor, dömde därefter till äktenskapsskillnad mellan parterna. K.B. överklagade till HovR:n.

K.B. begärde i HovR:n huvudförhandling men HovR:n bedömde att en huvudförhandling i målet var uppenbart obehövlig och avgjorde målet på handlingarna, uppenbarligen med stöd av 50 kap. 13 § 3 st. RB.

För äktenskapsmål finns särskilda rättegångsregler i 14 kap. ÄktB. Enligt 14 kap. 12 § i denna balk får ett yrkande om äktenskapsskillnad prövas utan huvudförhandling medan andra frågor i ett äktenskapsmål kan avgöras utan huvudförhandling enligt bestämmelserna i RB. Beträffande ett yrkande om äktenskapsskillnad ger 14 kap. 12 § ÄktB ett betydligt större utrymme för domstolarna att avgöra ett mål utan huvudförhandling än vad som följer av RB:s regler.

Vid bedömningen av om muntlig förhandling kan underlåtas måste emellertid Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna beaktas. Artikel 6 i Europakonventionen ger i princip en part rätt till muntlig förhandling, åtminstone i en instans, när det gäller att ta ställning till frågor som rör bl.a. partens civila rättigheter. Det finns dock vissa undantag från principen om muntlig förhandling. En förutsättning för att rätt till muntlig förhandling skall föreligga är för det första att det är fråga om en reell och seriös tvist. Men även om så är fallet behöver förhandling inte alltid hållas om tvisten enbart gäller rättsliga frågor eller de grunder som anförs är rättsligt irrelevanta. Muntlig förhandling behöver inte heller alltid hållas om parten avstått från rätten till förhandling, antingen uttryckligen eller genom att underlåta att begära förhandling. (Se bl.a. NJA 1998 s. 232, 1999 s. 544 och 2001 s. 731 samt Danelius, Mänskliga rättigheter i europeisk praxis, 2002, s. 183 ff.; jfr också Europadomstolens domar d. 12 nov. 2002 i målen Döry mot Sverige, Salomonsson mot Sverige och Lundevall mot Sverige.)

Bestämmelsen i 14 kap. 12 § ÄktB sammanhänger med att det sedan betänketid löpt föreligger en ovillkorlig rätt till äktenskapsskillnad och domstolsprövningen normalt blir av formell natur. Enbart ett bestridande därför att den bestridande parten inte vill skiljas ger därför ingen rätt till muntlig förhandling ens enligt artikel 6 i Europakonventionen. K.B. har emellertid hävdat att handlingarna i målet inte ger uttryck för M.B:s vilja. Hon har gjort gällande bl.a. att M.B. vars talan huvudsakligen förts av hans förvaltare, inte vill skiljas från henne, att han utsatts för tvång och inte varit medveten om vad det är för handlingar han undertecknat. K.B. har också ifrågasatt om det verkligen är M.B. som undertecknat handlingarna.

K.B. har begärt förhandling i HovR:n och hennes talan rör faktiska förhållanden. Även när värdet av en muntlig förhandling kan ifrågasättas har Europadomstolen upprätthållit kravet på muntlig förhandling. K.B. får därför enligt artikel 6 i Europakonventionen anses ha haft rätt till en muntlig förhandling. Någon förhandling har inte förekommit i TR:n. HovR:n borde alltså ha hållit huvudförhandling i målet. Att så inte skett bör föranleda att målet återförvisas till HovR:n för ny prövning.