RH 2008:33

B.J. väckte talan mot I.J. i mål om äktenskapsskillnad. B.J. yrkade därvid att tingsrätten skulle döma till äktenskapsskillnad mellan honom och I.J. Han yrkade därefter dessutom att tingsrätten skulle meddela I.J. besöksförbud gentemot honom och att han skulle tillerkännas rätt att sitta kvar i det gemensamma hemmet.

I.J. bestred yrkandena i sak och yrkade för egen del att tingsrätten - i händelse av att tingsrätten dömde till äktenskapsskillnad mellan parterna - skulle tillerkänna henne rätten att bo (kvar) i det gemensamma hemmet. - Sedan fråga uppkommit om B.J. på grund av demenssjukdom verkligen hade kapacitet att agera med rättsligt bindande verkan i frågan om huruvida hans äktenskap med I.J. skulle bestå eller inte, yrkade I.J. först och främst att käromålet skulle avvisas på den grunden att B.J. saknar processbehörighet.

I.J. begärde också att tingsrätten skulle inhämta ytterligare sakkunnig utredning i målet i form av ett utlåtande från en läkare med geropsykiatrisk specialistkompetens.

Tingsrätten, som den 30 juli 2007 avslagit Överförmyndarnämndens i Gotlands kommun ansökan om anordnande av förvaltarskap för B.J., ansåg i det sammanhanget att det var tillräckligt med det godmanskap som sedan tidigare var anordnat för honom. Tingsrätten angav också i sitt beslut i det ärendet att frågan om B.J:s kapacitet att ansöka om äktenskapsskillnad helt och hållet fick avgöras i det nu aktuella målet.

Tingsrätten (lagmannen Mikael Mellqvist samt nämndemännen Margareta Persson, Margareta Lindqvist och Ronny Holmqvist) höll huvudförhandling i målet och anförde därefter i beslut den 4 december 2007 följande.

SKÄL

Av ett tillgängligt läkarintyg framgår b1.a. att B.J. vid undersökningstillfället uppenbarligen hade svårigheter med minnet och att han inte var tidsmässigt orienterad. Han hade vidare svårigheter med räkneförmågan och nedsatt korttidsminne och klarade inte av att skriva en mening. Den undersökande läkaren bedömde att det hos B.J. förelåg en demens och att det var tveksamt om han förstod vad saken gällde. Läkarens slutsats blev att B.J. var ur stånd att vårda sig själv och sin egendom på grund av sjukdom.

Vid huvudförhandlingen i målet har släktingar till B.J. uttalat att B.J. inför dem klart och tydligt gett uttryck för att han vill skiljas från I.J. Detsamma har omvittnats av gode mannen M.L., som bl.a. har berättat att B.J. så sent som under bilresan till huvudförhandlingen uttryckt att han vill skiljas från I.J. Å andra sidan har S.Ö., mångårig vän till B.J., lika klart omvittnat att B.J. inför henne lämnat uttalanden av helt motsatt innebörd. B.J. själv har vid huvudförhandlingen upprepade gånger uppgett att han inte vill skiljas.

I rättsfallet NJA 1994 s. 108 slår Högsta domstolen fast att det för att ingå äktenskap krävs inte endast en klart manifesterad vilja att ingå äktenskapet utan också förmåga att uppfatta den väsentliga innebörden av äktenskapet och dess rättsliga konsekvenser. Motsvarande bör enligt tingsrätten gälla i den motsatta situationen. Det innebär att det, för att B.J:s talan om äktenskapsskillnad ska kunna tas upp till prövning, krävs att hans yrkande om äktenskapsskillnad kan anses vara uttryck för en klar och tydlig vilja från hans sida och att han därvid har agerat med insikt om de huvudsakliga konsekvenserna av en äktenskapsskillnad. Om dessa krav inte kan anses uppfyllda föreligger ett hinder mot rättegång som tingsrätten, självmant och så snart anledning till det finns, har att beakta.

Tingsrätten anser det vara klarlagt att B.J. i den aktuella frågan vid olika tidpunkter och inför olika personer lämnat uttalanden av motstridig innebörd. Att av dessa uttalanden dra någon bestämd slutsats rörande B.J:s verkliga vilja låter sig enligt tingsrätten inte göras. Det är inte heller möjligt att tillmäta hans egna, vid huvudförhandlingen lämnade uppgifter, avgörande betydelse. Det föreliggande läkarintyget sammantaget med de iakttagelser tingsrätten självt kunnat göra, ger vid handen att B.J. inte har nödvändig förmåga att själv kunna föra den talan han har anhängiggjort. Det är inte sannolikt att ytterligare utredning rörande graden av hans demens skulle bidra till en mer hållfast bedömning. Och det är än mindre sannolikt att en sådan utredning skulle leda till att tingsrätten kom fram till en motsatt slutsats. B.J. ska alltså anses sakna processbehörighet och tingsrätten finner inte skäl att inhämta ytterligare sakkunnig utredning i den frågan.

Den gode mannens uppdrag innefattar inte heller behörighet att i denna fråga föra B.J:s talan.

B.J:s talan ska alltså avvisas.

Till det redan sagda kan också läggas.

När en person - som B.J. i förevarande fall - saknar förmåga att föra talan ska han eller hon regelmässigt företrädas av annan (se 11 kap. 1 § andra stycket rättegångsbalken). För vuxna fysiska personer finns då möjligheten att en förvaltare utses enligt bestämmelserna i 11 kap.föräldrabalken. I 11 kap. 2 § sagda balk anges i allmänna ordalag omfattningen av en förvaltares behörighet. Där sägs att en förvaltare ska "bevaka rätten för de personer som de företräder, förvalta deras tillgångar och sörja för deras person". Detta innebär att en förvaltare kan ha behörighet att företräda en person i de allra flesta, kanske alla, tvistemål av förmögenhetsrättsligt slag. Sådan behörighet torde vara för handen även i ett stort antal andra typer av mål och ärenden vid domstol. Frågan är om en förvaltare kan anses ha behörighet att företräda en person i en sådan fundamental statusfråga som om vederbörande ska vara gift eller inte. I SOU 2004:112 (s. 451) uttalas att en förvaltare inte bör kunna "lämna samtycke" till ena partens vigsel. Trots att det här talas om "samtycke" synes innebörden vara att en förvaltare inte har behörighet att på sin skyddslings vägnar ingå äktenskap. I betänkandet sägs dock fortsättningsvis att "synsättet sannolikt blir ett annat, om fråga uppkommer om att upplösa äktenskapet". Det uttalandet skulle kunna tas till intäkt för att en förvaltare skulle kunna föra talan i ett mål om äktenskapsskillnad. Sammanfattningsvis skulle detta vara att förstå så att förvaltaren kan skilja, men inte gifta, sin skyddsling. Tingsrätten ställer sig tvivlande till om det verkligen kan vara en riktig ståndpunkt. I stället talar, enligt tingsrättens mening, övervägande skäl för att de två situationerna i nu diskuterat hänseende bör behandlas på ett och samma sätt. Och så som den avgörande bestämmelsen i 11 kap. 2 § föräldrabalken är formulerad kan man inte där läsa in någon behörighet för en förvaltare att vare sig ingå eller upplösa ett äktenskap för skyddslingens räkning.

SLUT

Tingsrätten avvisar B.J:s talan.

B.J. överklagade tingsrättens beslut och yrkade att hovrätten skulle undanröja beslutet och återförvisa målet till tingsrätten för fortsatt behandling. I.J. bestred yrkandet.