NJA 2003 s. 591

Såväl åklagaren som M.A. överklagade i Svea HovR.

Åklagaren yrkade straffskärpning i form av längre sluten ungdomsvård än vad TR:n dömt ut.

M.A. yrkade ogillande av åtalet i dess helhet samt befrielse från skyldighet att utge skadestånd. Han yrkade att han i vart fall skulle ådömas en lindrigare påföljd.

J.W. biträdde åtalet i HovR:n och yrkade att HovR:n skulle utdöma det vid TR:n yrkade enskilda anspråket.

Part bestred motparts ändringsyrkanden.

HovR:n (hovrättsråden Möller och Matz, referent, hovrättsassessorn Trägårdh samt nämndemännen Bladh och Braun) meddelade d. 20 dec. 2002 dom i målet, i vilken åtalet enligt åtalspunkterna 2–4 ogillades och beträffande åtalet enligt åtalspunkten 1 anfördes följande, varvid nämndemannen Braun var skiljaktig beträffande påföljden: HovR:ns domskäl.

I HovR:n har J.W., – – – och M.A. hörts på nytt. Bandupptagningen av förhöret med Karin Hedberg har spelats upp. – – –.

I HovR:n har på åklagarens begäran målsägandeförhör hållits med E.L. Viss skriftlig bevisning har åberopats.

Skuldfrågan

Åtalspunkten 1

J.W. har i HovR:n lämnat i huvudsak samma uppgifter som vid TR:n sådana de framgår av TR:ns dom; dock med följande förtydliganden och tillägg. Han kan inte känna igen någon av rånarna då de var maskerade. Han kommer idag inte ihåg att han sett att den ene av rånarna skar sig på det trasiga glaset men han minns att han såg blod på det trasiga glaset som låg på golvet.

M.A. har i HovR:n haft samma inställning som vid TR:n, nämligen att han inte varit inne i den aktuella butiken dagen för rånet, att han inte har något med rånet att göra och att det måste ha begåtts något fel i samband med blodanalysen.

E.L. har berättat. Rånet inträffade vid lunchtid. Det var rätt mycket folk i affären. Två personer kom in. Båda hade yxor. Det rörde sig om en kortare typ av yxor än sådana som man hugger ved med. Den ena personen, som hade hjälm på sig, slog sönder glasmontrarna med yxan och tog ut klockor ur montrarna. Han kom närmare och närmare henne. Hon trängdes in bakåt i affären och kände sig hotad. När mannen med hjälm tog klockor ur den sista av de sönderslagna montrarna såg hon hur han skar sig på det sönderslagna glaset innan han sprang ut ur affären.

HovR:n gör följande bedömning.

J.W. har i HovR:n inte kommit ihåg att han sett hur en av gärningsmännen skar sig på det trasiga monterglaset men väl sett blod på det trasiga glaset som låg på golvet. E.L. har däremot sett hur rånaren med hjälmen skurit sig i samband med rånet. HovR:n finner – liksom TR:n – att det genom den förebragda utredningen är ställt utom rimligt tvivel att M.A. deltagit i rånet på sätt åklagaren påstått. TR:ns dom skall därför fastställas under åtalspunkten 1.

– – –.

Påföljdsfrågan.

Med den utgång målet fått i skuldfrågan har M.A. gjort sig skyldig till ett rån. Rånet är begånget när han var 17 år. Av ett yttrande i brottmål efter särskild personutredning, inhämtat i TR:n och dagtecknat d. 26 okt. 2002 framgår bl.a. att det beträffande M.A. föreligger ett stöd- och kontrollbehov samt att det med hänsyn till M.A:s ungdom skulle vara önskvärt med en skyddstillsynsdom, kombinerad med samhällstjänst, som alternativ till ett fängelsestraff. M.A. har själv förklarat sig vara positiv till den hjälp och det stöd som en skyddstillsynsdom kan innebära för honom. Skyddstillsyn framstår alltså som den för M.A:s tillrättaförande lämpligaste påföljden. Gärningen är emellertid sådan att skyddstillsyn inte ens i förening med samhällstjänst kan anses tillräckligt ingripande. Synnerliga skäl får därför anses föreligga att välja en påföljd som innefattar frihetsberövande. Genom kombinationspåföljden skyddstillsyn med fängelse ges det viss möjlighet att välja skyddstillsyn även när brottslighetens straffvärde är högt. M.A. bör därför ådömas skyddstillsyn jämte fängelse. Fängelsestraffets längd skall bestämmas till tre månader. M.A. har suttit anhållen och häktad under tiden d. 30 sept. 2002–d. 11 dec. 2002 varvid åklagaren har haft rätt att meddela restriktioner. Mot bakgrund härav skall med tillämpning av 33 kap. 6 § BrB fängelsestraffet anses helt verkställt genom frihetsberövandet.

– – –.

M.A. överklagade och yrkade att HD skulle ogilla åtalet enligt åtalspunkten 1 och de enskilda anspråken.

Motparterna bestred ändring.

HD förelade d. 21 maj 2003 SKL att yttra sig över inlagor från parterna i målet.

SKL avgav yttrande d. 18 juli 2003.

Målet avgjordes efter huvudförhandling.

HD (JustR:n Lars K. Beckman, Munck, Lennander, Lindeblad, referent, och Calissendorff) beslöt följande dom: Domskäl. Det är utrett att fyra maskerade personer d. 17 aug. 2001 rånade Klockmasters butik i Kista och att därvid en av gärningsmännen skar sig på sönderslaget monterglas samt att det därefter fanns blod bl.a. på monterglaset. Utredningen ger inte anledning att ifrågasätta att de två blodspår som säkrades vid polisens brottsplatsundersökning och sändes till SKL för analys, vilken resulterade i samma DNA-profil, härrör från denne gärningsman.

Vidare är utrett att det mellan blod taget från M.A. och det blod som tagits från monterglaset erhölls träff drygt ett år senare i samband med utredning i ett annat ärende. Enligt SKL:s sakkunnigutlåtande d. 16 sept. 2002 kan det hållas för visst att DNA-spåren från glaset kommer från M.A. om man bortser från möjligheten att spåren kommer från en nära släkting till honom.

Avgörande för bedömningen av frågan om M.A. är en av gärningsmännen är värderingen av resultatet av DNA-undersökningen. M.A. har i HD rest ett antal invändningar när det gäller förutsättningarna för DNA-analys och ifrågasatt om resultatet av sådan analys, med hänsyn till de osäkerhetsfaktorer som finns, ensamt kan läggas till grund för en fällande dom.

På begäran av HD har SKL avgett yttrande d. 18 juli 2003. Den forensiske biologen Stig Holgersson, som deltagit i ärendets handläggning hos SKL, har i HD hörts som sakkunnig.

När det allmänt gäller genomförandet av DNA-analyser framgår av SKL:s yttrande bl.a. följande. SKL undersöker insända material och tar ut DNA- prov för analys. Standardanalysen av DNA-prover går för närvarande ut på att karaktärisera tio områden (genetiska markörer) av arvsmassan vilket överensstämmer med europeisk standard. Det är normalt tillräckligt att undersöka tio områden men om det finns skäl för det kan analysen utvidgas till 15 områden. Varje person har två varianter av DNA per analyserat område, en från respektive förälder. Analysen resulterar i en DNA-profil. Vad som gör en specifik DNA-profil näst intill unik är kombinationen av varianter. När överensstämmelse mellan DNA-profiler från ett spår och en person erhålls genom sökning i DNA-register görs det en matematisk beräkning av sannolikheten för risken för slumpmässig överensstämmelse mellan obesläktade personer. Denna beräkning sker med hjälp av en databas som i Sverige omfattar DNA-profiler från en referenspopulation på cirka 300 personer med svenska namn. Med risken för slumpmässig överensstämmelse som grund dras en slutsats som visar hur starkt resultatet stöder att spåret faktiskt kommer från aktuell person. Den starkaste slutsatsen ”det kan hållas för visst …” används när risken för slumpmässig överensstämmelse är 1 på 1 miljon eller lägre. SKL:s bedömning är att det i praktiken inte har någon betydelse om risken för slumpmässig överensstämmelse är 1 på 1 miljon eller 1 på 100 miljarder. Eftersom överensstämmelser mellan släktingar inte är enbart slumpmässiga görs alltid den reservationen i SKL:s utlåtanden att slutsatserna gäller under förutsättning att man bortser från möjligheten att spåret kommer från en nära släkting. För slutsatser som gäller släktingar används inte den slutsatsskala som gäller obesläktade personer. I stället redovisas risken för överensstämmelse mellan två personer med en given släktskapsrelation. Vid denna beräkning görs en försiktig uppskattning med hjälp av de vanligaste varianterna i databasen.

Beträffande den i målet aktuella DNA-undersökningen har SKL anfört bl.a. följande. Av de två spår med överensstämmande DNA-profiler från den aktuella brottsplatsen som undersöktes år 2001 registrerades ett i DNA- registret och det analyserades vid ytterligare ett tillfälle år 2002. Då det analyserades första gången bestod en standardanalys av nio områden. När blodprovet från M.A. analyserades år 2002 bestod en standardanalys av tio områden, varav fyra var gemensamma med dem som användes 2001. Vid kontroll av M.A:s DNA-profil mot DNA-registret erhölls en träff, med fyra gemensamma områden, mellan hans blod och det registrerade spåret. För att bekräfta träffen var det nödvändigt att uppdatera spårets profil, vilket skedde vid det andra analystillfället år 2002. Träffen mellan M.A. och spåret i DNA-registret består därmed av en fullständig DNA-profil, dvs. tio områden.

M.A. har till en början invänt att det förhållandet att referenspopulationen enbart består av personer med svenska namn utgör en svaghet i DNA-analysen när jämförelse skall göras med en person som har annat ursprung. Han har också ifrågasatt om referenspopulationen är tillräckligt stor. Han har vidare invänt att en referenspopulation som annars kunnat vara relevant på grund av olika subpopulationers preferenser eller på grund av inavel kan förlora sitt värde vid DNA- analyser. Han har därvid anfört att han är född i Iran och att generationerna före honom består av personer vilka som preferens vid reproduktion haft andra perser.

SKL har i sitt yttrande anfört att en referenspopulation som består av cirka 300 personer har bedömts fullt tillräcklig för att erhålla tillförlitliga resultat. SKL har anfört att när principerna för sannolikhetsberäkningen vid laboratoriets DNA-undersökningar fastställdes togs hänsyn till de osäkerheter som normalt förekommer, exempelvis antalet personer som kan vara källa till spåret, relevant referenspopulation och grad av inavel, varför det nästan aldrig är nödvändigt att anpassa beräkningen av risken för slumpmässig överensstämmelse till varje individuellt ärende.

Enligt SKL är M.A:s ursprung i sammanhanget ovidkommande eftersom träffen mellan hans blod och spåren från brottsplatsen erhållits genom sökning i DNA-register där sökningen inte varit inriktad mot personer från någon särskild befolkningsgrupp. Det finns inte heller enligt SKL anledning att anta att slutsatsen av DNA-analysen blir en annan om beräkningen av risken för slumpmässig överensstämmelse skulle göras med hjälp av en databas baserad på perser. Beträffande invändningen rörande subpopulationer och inavel har SKL anfört att eventuell inverkan därav och av andra populationsgenetiska skevheter beaktas genom att risken för slumpmässig överensstämmelse alltid justeras med en korrigeringsfaktor.

M.A. har vidare pekat på att det finns risker i laboratoriemiljö och att fel kan ha begåtts vid hanteringen samt vid tolkningen av den ursprungliga DNA-analysen av spåren från brottsplatsen.

SKL har i denna del anfört bl.a. följande. Det finns ett väl fungerande system för att minimera riskerna för felaktig hantering vid DNA- undersökningar och SKL bedömer riskerna som mycket små även om det aldrig helt går att utesluta misstag. Det är förväxlingar av prover och information som utgör den potentiellt allvarligaste risken eftersom dessa kan orsaka felaktiga uteslutningar men framför allt felaktiga överensstämmelser. Vid sådana arbetsmoment där SKL bedömer att förväxling kan uppstå medverkar två handläggare. En person utför momentet och en annan kontrollerar att det sker på ett riktigt sätt. Även redovisningen av DNA-undersökningar sker efter granskning av två personer. I förevarande fall har dessutom analys av de ursprungliga blodspåren skett vid två olika tillfällen. Det utförs löpande såväl externa som interna kvalitetskontroller. Dessa riktar sig mot provtagning, DNA-analys och resultattolkning och några förväxlingar har aldrig kunnat påvisas.

DNA-tekniken grundar sig på vetenskapligt erkända metoder. De osäkerhetsfaktorer som M.A. pekat på beaktas enligt vad som framgått på olika sätt inom ramen för tekniken. När det gäller risken för felaktigheter vid genomförande av DNA-undersökningar har denna av SKL allmänt bedömts som mycket liten. Då det inte framkommit någon omständighet som tyder på att fel begåtts vid den aktuella undersökningen måste man kunna utgå från att undersökningen skett på ett korrekt sätt.

Utredningen visar att när slutsatsen av en DNA-analys blir att ”det kan hållas för visst …” risken för slumpmässig överensstämmelse mellan DNA- profiler från obesläktade personer är försumbar och bevisvärdet av en sådan slutsats får anses vara mycket starkt. Utgångspunkten bör därför vara att, när som i förevarande fall det är utrett att de analyserade blodspåren från brottsplatsen härrör från gärningsmannen, slutsatsen ”det kan hållas för visst …” är tillräcklig för att beviskravet att det skall vara ställt utom rimligt tvivel att det är aktuell person som är gärningsmannen skall anses vara uppfyllt. Detta förutsätter dock att slutsatsen av DNA-analysen framstår som rimlig. Vid en rimlighetsbedömning bör beaktas om det finns några omständigheter som talar mot att aktuell person är gärningsmannen. Därvid kan sådana faktorer få betydelse som personens anknytning till orten där brottet begåtts samt hur dennes kön, ålder, längd och ursprung förhåller sig till förekommande vittnesuppgifter. I förevarande fall talar ingen av dessa faktorer eller någon annan omständighet mot att SKL:s slutsats är rimlig.

När det gäller den reservation för nära släktingar som SKL alltid gör då slutsatsen av en DNA-analys fastställs har M.A. i HD antytt att spåren skulle kunna komma från hans två år yngre bror.

Av SKL:s yttrande framgår att SKL bedömer att det enbart är helsyskon som i praktiken skulle kunna uppvisa identiska DNA-profiler men att risken härför är mycket liten. Av yttrandet framgår att i Sverige hittills inte har erhållits några identiska DNA-profiler om man bortser från fall där tvillingar ingått. SKL har bedömt risken för att de aktuella spåren skulle kunna komma från ett helsyskon till M.A. till 1 på 6 940 och anfört att detta innebär att risken är mycket låg. Under sådana förhållanden och då det inte finns någon indikation på att det skulle kunna vara M.A:s bror som avsatt spåren bör reservationen för nära släktskap inte påverka bevisvärdet av SKL:s slutsats.

Sammantaget finner HD att den slutsats av DNA-analysen som redovisats i SKL:s utlåtande utgör tillräcklig bevisning för att M.A. är en av de fyra gärningsmän som utförde rånet i Kista d. 17 aug. 2001.

HD finner inte skäl att frångå HovR:ns bedömning när det gäller påföljd och skadestånd.