NJA 2003 s. 599

Domskäl

TR:n (ordf. tingsfiskalen Erikson) anförde i dom d. 6 sept. 2000: G.G. har förnekat brott.

Domskäl. Åklagaren har sakframställningsvis anfört bl.a. följande: Bolaget Kretselektronik Sweden AB (nedan bolaget) har bedrivit miljöfarlig verksamhet som varit tillståndspliktig enligt MB, varför skyldighet förelegat att senast d. 31 mars 1999 inge miljörapport avseende bolagets verksamhet under år 1998. – Den 12 mars 1999 försattes bolaget i konkurs. Till konkursförvaltare utsågs advokat G.G., som beslutade att driften av verksamheten i bolaget skulle fortsätta efter konkursutbrottet. Verksamheten avyttrades härefter efter några månader till annan ägare. G.G. har i egenskap av konkursförvaltare fortsatt driften av en kontinuerlig verksamhet och har på grund härav iklätt sig samma förpliktelser som en företagsledare, med ansvar för den löpande verksamheten. I detta ansvar har bl.a. ingått att tillse att miljörapport ingetts i tid eller att, i händelse av tidsbrist, anstånd härför begärts. – Tillsynsmyndigheten, plan- och miljönämnden vid Kalix kommun (nedan tillsynsmyndigheten), har som rutin att före d. 31 mars tillställa rapporteringsskyldiga verksamheter påminnelse om att inge miljörapport. Sedan miljörapport inte inkommit från bolaget inom föreskriven tid kommunicerade tillsynsmyndigheten d. 9 juni 1999 bolaget ett tjänsteutlåtande med förslag om miljösanktionsavgift och anmälan till åklagaren, och beslutade senare i enlighet med förslaget. Den 2 juli 1999 inkom miljörapport från bolaget, vilken dock fick kompletteras efter föreläggande härom. Miljörapporten var underskriven av bl.a. G.G. – En miljörapport är ett utomordentligt viktigt instrument för tillsynen av miljöfarliga verksamheter. Det är fråga om en slags ”självdeklaration”, i vilken aktuella företag bl.a. skall uppge produktionsvolymer och utsläppsmängder i förhållande till gällande tillstånd och ange hur man försökt lösa problemen med eventuella överutsläpp. Vid för sent inkomna miljörapporter förskjuts tillsynsmyndighetens handläggning av ärendena och dess möjligheter att vidta eventuella åtgärder. I detta fall har det varit fråga om en försening på drygt två månader, vilket i enlighet med det sagda naturligtvis har försvårat tillsynsmyndighetens verksamhet genom att handläggningen av ärendet har förskjutits.

G.G. har genom sin försvarare sakframställningsvis anfört bl.a. följande: G.G. har i sin egenskap av konkursförvaltare inte haft skyldighet att upprätta och inge miljörapport för bolagets verksamhet under 1998. I och med konkursutbrottet har ett konkursbo uppstått, för vilket G.G. varit företrädare. Bolaget Kretselektronik Sweden AB är, både före och efter konkursen, att anse som en annan juridisk person, i vilken de tidigare delägarna i bolaget varit företrädare. G.G. har därför i sin egenskap av konkursförvaltare inte någon behörighet att företräda detta bolag och har därför inte haft någon skyldighet att upprätta miljörapport avseende bolagets verksamhet under 1998. Straffansvaret för underlåtenheten att inge miljörapport har före konkursutbrottet åvilat företrädarna för bolaget, och kan inte övervältras på konkursförvaltaren i och med konkursutbrottet. Det bestrids vidare att den för sent inkomna rapporten försvårat tillsynsmyndighetens verksamhet. Under alla omständigheter är gärningen i vart fall att anse som ringa, varför ansvar inte skall ådömas.

G.G. har hörts över åtalet. Vidare har på åklagarens begäran vittnesförhör hållits med plan- och miljöchefen K.G.

G.G.: Det är riktigt att han d. 12 mars 1999 förordnades som konkursförvaltare i bolagets konkurs. Samma dag förordnades han till förvaltare i en annan konkurs avseende ett bolag med 30 anställda. – Han besökte konkursboet runt d. 12 mars 1999 och gick igenom verksamheten med företrädarna för bolaget. I bolaget fanns 30 anställda. Han hade vid tillfället ingen kännedom om vilken typ av verksamhet som bedrivits i bolaget eller att det var fråga om miljöfarlig verksamhet. Han upplystes bara om att företaget tillverkade mönsterkort. Ingen sade något om en miljörapport. Han insåg inte att det rörde sig om miljöfarlig verksamhet förrän det i samband med förhandlingar i april 1999 med en köpare av bolaget framkom att det fanns miljöfarligt avfall från verksamheten som måste omhändertas. – Vid konkursutbrottet bestod ägargruppen av tre personer, av vilka U.S. var produktionsansvarig. Bland de anställda fanns bl.a. två tidigare ägare, vilka sålt bolaget till den aktuella ägargruppen under 1995. Vid tillfället förelåg en ”väldig konflikt” mellan den nya och den gamla ägargruppen, och han möttes av ett företag som praktiskt taget stod utan företagsledning. Vidare förelåg stort missnöje bland personalen. – Han var tvungen att snabbt ta ett beslut om huruvida verksamheten skulle drivas vidare, varvid han i första hand hade att ta tillvara fordringsägarnas och de anställdas intressen. Banken ansåg härvid att det vore kapitalförstöring att inte driva verksamheten vidare. Han kontaktades även av företrädare för Kalix kommun och för elektronikbranschen, vilka var angelägna om att verksamheten skulle fortsätta. Han beslutade att driva verksamheten vidare under konkursförvaltarens ledning, och anställde de tre tidigare ägarna för att kunna hålla verksamheten igång. Redan under andra dagen utbröt en sådan konflikt mellan ägarna att han fick skicka hem en av dem ”under uppseendeväckande former”. De andra var han dock tvungen att ha kvar för att man skulle kunna upprätthålla kundrelationerna. Verksamheten kom således att drivas vidare, vilket var komplicerat på grund av fortsatta konflikter enligt ovan och problem med maskinparken, som var nedsliten. Han har varit konkursförvaltare under 20 år och därvid handlagt cirka 1 500 konkurser, men upplever att ifrågavarande konkurs nog varit den svåraste han varit med om. – Den första månaden efter konkursutbrottet är den mest relevanta för utfallet i en konkurs. Bl.a. måste konkursförvaltaren bestämma sig för vilka av bolagets avtal som konkursboet skall träda in i, eftersom en konkursförvaltare annars inte ansvarar för förpliktelser som uppstått i den konkursdrabbade verksamheten före konkursutbrottet. Han hade därför fullt upp med verksamheten och letade under tiden också efter en ny ägare som kunde ta över denna. Han inledde förhandlingar härom redan i april 1999. På grund av att det visade sig finnas miljöfarligt avfall som måste omhändertas drog det hela dock ut på tiden. Den 11 maj 1999 övertogs verksamheten av ett nytt bolag, som återanställde 25 personer. I köpeavtalet sattes köpeskillingen ned mot att det nya bolaget åtog sig ansvaret för saneringen av avfallet. – Första gången han hörde talas om att miljörapport inte inkommit för verksamheten var när U.S. i juni 1999 kontaktade honom och skickade de handlingar för kommunikation angående miljösanktionsavgift och polisanmälan som tillsynsmyndigheten då tillställt bolaget, under dess gamla namn. Han skrev på grund härav d. 22 juni 1999 ett brev som sändes per telefax till tillsynsmyndigheten och överenskom med U.S. om att denne för bolagets räkning skulle upprätta en miljörapport, vilket denne gjorde. Rapporten upprättades inte på konkursboets bekostnad, och han hade vid tillfället inte en tanke på att han som konkursförvaltare hade någon skyldighet att tillse att rapporten upprättades och sändes in. Han hade aldrig själv delgetts några handlingar härom, utan fick kännedom om föreläggandet i juni 1999 via U.S. Han såg sedan miljörapporten och vad denna innehöll, men detta var ingenting han begrep sig på. Han skrev under miljörapporten ”pro forma”, sannolikt för att U.S. ville ha ”något stöd”. Första gången han insåg att han var misstänkt för brott var när en kriminalinspektör senare ringde upp honom. – Även om han hade känt till att en miljörapport inte ingetts hade han på grund av omständigheterna i bolaget på grund av tidsnöd förmodligen varit tvungen att söka anstånd med att inge en sådan. För att undgå ansvar för miljöbrott hade han då varit tvungen att stoppa driften av verksamheten i avvaktan på beslut om anstånd, vilket hade varit en orimlig konsekvens.

K.G.: Han är plan- och miljöchef vid Kalix kommun. – I Kalix kommun fanns 1999 18 företag som hade skyldighet att inge miljörapport. Miljörapporten syftar till att varje år slutligt ”stämma av” tillståndspliktiga verksamheter mot de tillstånd och villkor som angetts för dem och mot den löpande tillsyn av verksamheterna som skett under året. Annan typ av tillsyn som bedrivs av tillsynsmyndigheten är till exempel besök hos de olika verksamheterna och förelägganden om provtagning. I enlighet med gällande lagstiftning skall skyldigheten att inge miljörapport uppfyllas av den som d. 31 mars varje år är ansvarig för den miljöfarliga verksamheten. Denne är även ytterst ansvarig för att uppgifterna i rapporten är riktiga, eftersom denne förutsätts ha insyn i verksamheten. Om särskilda skäl föreligger kan anstånd med ingivande av miljörapport beviljas. Vad som utgör särskilda skäl får bedömas från fall till fall. Anståndsbeslut tas i första hand av plan- och miljönämnden, men i brådskande fall har ordföranden möjlighet att själv fatta beslut härom. – När miljörapporterna färdigbehandlats av respektive handläggare förs de upp till sammanträde i plan- och miljönämnden för beslut om några åtgärder behöver vidtas eller om rapporten kan ”läggas till handlingarna”. Miljörapporterna är av varierande omfattning, men det är i samtliga fall fråga om åtskilliga timmars handläggning före beslut. Inges en miljörapport för sent fördröjs handläggningsrutinerna. Även eventuella åtgärder som kan behöva vidtas efter granskning av rapporten försenas, vilket kan få miljökonsekvenser. – I början av mars 1999 skickades påminnelse om miljörapport ut till alla de 18 företag i Kalix kommun som omfattades av skyldighet att inge miljörapport. Med undantag för rapporten från det i målet aktuella bolaget kom samtliga miljörapporter in i tid. Han tror även att det enbart var bolagets rapport som behövde kompletteras efter ingivandet. I enlighet med handläggningsrutinerna avgav den ansvarige handläggaren ett tjänsteutlåtande till plan- och miljönämnden, vilket sedan tillställdes bolaget för kommunikation. I tjänsteutlåtandet föreslogs miljösanktionsavgift och att anmälan skulle göras till åklagare. Beträffande det sistnämnda följer en sådan anmälningsplikt i det fall en miljörapport inte inkommit i tid av lag. Tillsynsmyndigheten gör själv ingen prövning i sak i denna fråga, inbegripet vilket ansvar en konkursförvaltare har för förseningen. Vad gäller kommunikationen med bolaget antar han att bolaget tillställdes handlingarna, i enlighet med den uppgift som fanns i tillsynsregistret. Handlingar tillställs alltid företag, och inte speciella personer. Parten som sökt tillståndet är i allmänhet företaget, medan verksamhetsutövaren är den som driver verksamheten. En verksamhetsutövare har skyldighet att känna till gällande regler för verksamheten, och det är efter exempelvis ett ägarbyte verksamhetsutövarens och inte myndighetens ansvar att göra anmälan om ändring i registret. Han känner till att G.G. sände ett telefax till tillsynsmyndigheten efter att tjänsteutlåtandet skickats och att denne även var i kontakt med handläggaren av ärendet. – Bolagets miljörapport inkom till tillsynsmyndigheten först d. 2 juli 1999, under semestertid. Den 30 aug. 1999 infordrades kompletteringar. Konsekvensen av att miljörapporten inkom för sent blev att handläggningen av denna blev fördröjd, och att den efter kompletteringar inte blev färdighandlagd förrän d. 16 sept. 1999. Övriga rapporter var färdighandlagda före sommaren. Det ifrågavarande bolaget har under åren haft problem med sina utsläpp, varför även hanteringen av dessa frågor fördröjdes. I detta fall låg försvårandet dock främst i fördröjningen av själva handläggningen. Anledningen till att miljörapporten sedan ”lades till handlingarna” var att det på grund av ägarbytet inte kändes meningsfullt att gå vidare med just miljörapporten för att lösa problemen med miljösituationen i bolagets verksamhet. Man bedömde att det var bättre att i stället föra fortsatta diskussioner med de nya ägarna.

TR:ns bedömning.

I målet är ostridigt att Kretselektronik Sweden AB (nedan bolaget) försattes i konkurs d. 12 mars 1999, varvid advokat G.G. utsågs till konkursförvaltare. Vidare är ostridigt att G.G. i denna egenskap härefter tog beslut om och fortsatte driften av bolagets verksamhet. Åklagaren har inte ifrågasatt uppgiften om att driften fr.o.m. d. 11 maj 1999 övertogs av ny ägare. I målet är även ostridigt att miljörapport avseende bolagets verksamhet under 1998 inte inkom till tillsynsmyndigheten förrän d. 2 juli 1999.

Enligt 26 kap. 20 § MB skall om en miljöfarlig verksamhet omfattas av tillståndsplikt enligt vad som föreskrivs med stöd av 9 kap. 6 § 1 st. samma balk den som utövar verksamheten varje år lämna en miljörapport till den tillsynsmyndighet som utövar tillsynen över verksamheten. Av 3 § kungörelsen (SNFS 1993:1) med föreskrifter om miljörapport för tillståndspliktiga miljöfarliga verksamheter framgår att miljörapporten skall avse kalenderår och att verksamhetsutövaren skall tillse att rapporten är ingiven till tillsynsmyndigheten senast tre månader från utgången av kalenderåret. Vidare föreskrivs att tillsynsmyndigheten, om särskilda skäl finns, kan bevilja anstånd med ingivandet i högst tre månader.

G.G. har i första hand gjort gällande att han i egenskap av konkursförvaltare inte haft skyldighet att upprätta och inge miljörapport för bolagets verksamhet under år 1998. Han har härvid anfört att förpliktelsen åvilat bolaget, som är ett annat rättssubjekt än konkursboet, och att denna förpliktelse med åtföljande straffansvar inte kan övervältras på honom efter konkursutbrottet. I anslutning härtill får han även anses ha hänvisat till allmänna konkursrättsliga principer om att ett konkursbo inte automatiskt inträder i förpliktelser ingångna av konkursbolaget före konkursutbrottet. Vidare har G.G. invänt att han i vart fall före april månad 1999 inte förstått att det i bolaget bedrevs tillståndspliktig miljöfarlig verksamhet och han inte förrän i juni fått kännedom om att miljörapport inte ingivits. G.G. har även bestritt att underlåtenheten att inge miljörapport har varit försvårande för tillsynsmyndighetens verksamhet. Han har slutligen, för det fall att TR:n skulle finna att han haft skyldighet att inge miljörapport, anfört att gärningen i vart fall skall vara att anse som ringa, i följd varav straffansvar inte skall ådömas.

Av ovan redovisade regler följer att straffansvar för underlåtenhet att inge miljörapport för varje kalenderår inträder efter d. 31 mars nästföljande år, för det fall att begäran om anstånd inte ingivits före nämnda datum. Reglerna riktar sig till verksamhetsutövaren. Beträffande vem som skall anses som verksamhetsutövare måste reglerna ses i samband med den i 2 kap. 2 § MB nedlagda förpliktelsen för alla som bedriver eller avser att bedriva en verksamhet eller vidta en åtgärd att skaffa sig den kunskap som behövs med hänsyn till verksamhetens eller åtgärdens art och omfattning för att skydda människors hälsa och miljön mot skada eller olägenhet, något som skall iakttas även i frågor om tillsyn (se 1 § samma kap.). Av det anförda följer enligt TR:ns mening att den som faktiskt övertar ansvaret för driften av en miljöfarlig verksamhet även inträder i förpliktelsen att inge miljörapport för kalenderår för vilket fristen att inge sådan rapport ännu inte har gått till ända. Något stöd för att det härvidlag skulle göras skillnad mellan ett övertagande av verksamheten efter ett sedvanligt ägarbyte eller efter en konkurs föreligger inte.

TR:n finner vidare, mot bakgrund av vittnet K.G:s uppgifter, att underlåtenheten att inge miljörapporten inneburit ett försvårande av tillsynsmyndighetens verksamhet på så sätt att myndighetens handläggning av ärendet har fördröjts, och anmärker härvid att det måste anses ligga i sakens natur att en tillsynsmyndighets verksamhet försvåras om inte ens själva instrumentet för tillsyn, i detta fall en miljörapport, finns tillgängligt för myndigheten inom föreskriven tid.

Mot bakgrund av det anförda finner TR:n att G.G. som, ostridigt i målet, varit ytterst ansvarig för driften av ifrågavarande bolags verksamhet mellan d. 12 mars och d. 11 maj 1999 i denna egenskap haft att tillse att miljörapport upprättades och gavs in senast d. 31 mars 1999 och att hans underlåtenhet i detta avseende försvårat tillsynsmyndighetens verksamhet. TR:n vill härvid dock anmärka att åklagaren för tydlighetens skull i gärningsbeskrivningen borde ha angett att G.G:s ansvar grundar sig på att denne i egenskap av konkursförvaltare i bolagets konkursbo fortsatt driften av bolagets verksamhet. Såsom påpekats från försvaret har G.G. inte varit konkursförvaltare för eller fortsatt driften av bolaget, vilket både före och efter konkursutbrottet utgjort ett annat rättssubjekt än konkursboet.

Vad sedan gäller frågan om G.G. på grund av det ovan sagda skall fällas till ansvar för försvårande av miljökontroll gör TR:n följande bedömning.

Med hänsyn till de tidigare nämnda reglerna i 2 kap. MB och med beaktande av att G.G. är advokat och konkursförvaltare sedan lång tid tillbaka finner TR:n att dennes påståenden om att han inte förrän i april fick kännedom om att det i aktuellt fall var fråga om miljöfarlig verksamhet och inte förrän i juni gjordes uppmärksam på att miljörapport inte ingivits inte kan frikänna honom från ansvar. Vid bedömningen av den oaktsamhet som kan läggas G.G. till last beaktar TR:n dock följande. Av G.G:s uppgifter om förhållandena i konkursbolaget efter konkursutbrottet, vilka får tas för goda, har framkommit att det varit fråga om en komplicerad konkurs där G.G. haft att vidta en stor mängd åtgärder under kort tid för att tillgodose såväl ekonomiska som sociala och i viss mån politiska intressen. Situationen skiljer sig här enligt TR:ns mening markant från vad som skulle ha gällt om fråga varit om en löpande verksamhet med samma ägare eller om det rört sig om övertagande av verksamheten på annat sätt än efter konkurs. Vidare har G.G. så fort han gjorts uppmärksam på den uteblivna miljörapporten vidtagit åtgärder i samråd med bolagets förre ägare U.S.

Vid en samlad bedömning finner TR:n därför att den oaktsamhet som kan läggas G.G. till last när denne underlåtit att inge miljörapport inte varit av sådan beskaffenhet att denne bör fällas till ansvar för försvårande av miljökontroll.

Mot bakgrund av det sagda skall åtalet lämnas utan bifall.

Vid denna utgång skall G.G. tillerkännas ersättning av allmänna medel för sina kostnader för egen försvarare i målet. Yrkat belopp är skäligt.

Domslut

Domslut. Åtalet ogillas.

G.G. tillerkänns av allmänna medel ersättning för sina kostnader för försvarare med 14 445 kr, varav 6 450 kr avser arbete, 5 970 kr avser tidsspillan och 2 025 kr avser utlägg.

Nämndemännen Berglund och Engström var skiljaktiga avseende utgången i målet och anförde: Vi instämmer med övriga ledamöters bedömning fram till frågan om G.G. varit oaktsam på sätt som skall medföra straffansvar. Vi anser att G.G. med hänsyn till den speciella sakkunskap och erfarenhet vad gäller företagsledning som denne på grund av sin långa erfarenhet av konkursförvaltning måste anses besitta att denne, oaktat förhållandena i konkursbolaget, i vart fall borde ha ansökt om anstånd med ingivande av miljörapport. Då G.G. överhuvudtaget inte tagit några egna initiativ kring ingivandet av miljörapport finner vi att dennes oaktsamhet varit av sådan kvalificerad art att åtalet för försvårande av miljökontroll skall bifallas. Påföljden bör bestämmas till 50 dagsböter.

Domslut

Domslut. Med ändring av TR:ns dom dömer HovR:n G.G. för försvårande av miljökontroll enligt 26 kap. 20 § och 29 kap. 5 § MB till dagsböter 40 å 400 kr.

Med ändring av TR:ns dom lämnas G.G:s yrkande om ersättning för rättegångskostnader vid TR:n utan bifall.

G.G. skall själv stå sina rättegångskostnader i HovR:n.

G.G. överklagade och yrkade ogillande av åtalet.

Riksåklagaren bestred ändring.

Sveriges advokatsamfund och Konkursförvaltarkollegiernas förening avgav yttranden i målet.

Målet avgjordes efter huvudförhandling.

Vid huvudförhandlingen yrkade G.G. att HovR:ns dom skulle ändras också på det sättet att han erhöll ersättning för sina rättegångskostnader vid TR:n och i HovR:n med där begärda belopp.

Riksåklagaren förklarade sig överlämna till HD:s bedömning om dessa yrkanden kunde tas upp till prövning.

HD (JustR:n Lars K. Beckman, Munck, referent, Lennander, Victor och Dahllöf; Victor skiljaktig i viss del, se nedan) beslöt följande dom: Domskäl. I 26 kap. 20 § MB föreskrivs att, om en miljöfarlig verksamhet omfattas av tillståndsplikt, den som utövar verksamheten varje år skall lämna en miljörapport till tillsynsmyndigheten. I miljörapporten skall redovisas de åtgärder som har vidtagits för att uppfylla villkoren i ett tillståndsbeslut och resultaten av dessa åtgärder. Närmare bestämmelser om vad en miljörapport skall innehålla meddelas i föreskrifter av Naturvårdsverket (vid i målet aktuell tid SNFS 1993:1, numera NFS 2000:13), där det också anges att miljörapporten skall vara ingiven senast tre månader från utgången av det kalenderår som rapporten avser, att den skall vara undertecknad av den för verksamheten ansvarige och att anstånd med miljörapportens ingivande kan beviljas i högst tre månader, om det finns särskilda skäl.

Kretselektronik Sweden AB, som under år 1998 bedrev miljöfarlig verksamhet vilken omfattades av tillståndsplikt enligt MB, försattes d. 12 mars 1999 i konkurs, varvid konkursboet omedelbart övertog driften av verksamheten och fortsatte denna fram till d. 11 maj 1999, då verksamheten övertogs av ett bolag till vilket konkursboet sålt tillgångarna i rörelsen. Någon miljörapport inkom inte till tillsynsmyndigheten inom föreskriven tid utan först d. 2 juli 1999. Frågan i målet är om G.G. i egenskap av förvaltare i konkursen skall åläggas straffansvar för att inte rapporten lämnades in i tid.

Bestämmelsen i 26 kap. 20 § MB berör inte uttryckligen det fallet att en miljöfarlig verksamhet övergått till ny utövare innan miljörapport för det senaste kalenderåret avlämnats, och denna fråga har inte heller uppmärksammats i lagmotiven eller i Naturvårdsverkets föreskrifter. Både bestämmelsens avfattning och de allmänna principerna i MB om en verksamhetsutövares ansvar talar emellertid för att skyldigheten att lämna rapporten i ett sådant fall övergår på den nye verksamhetsutövaren, låt vara att denne för att kunna fullgöra uppgiften kan vara beroende av medverkan från den som utövade verksamheten under den tid rapporten avser.

Av det anförda följer att, om ett företag på grund av överlåtelse av rörelse övertar driften av den miljöfarliga verksamheten innan miljörapport för det föregående årets verksamhet har lämnats, företaget också övertar skyldigheten att lämna miljörapporten. Det finns inte anledning att se annorlunda på det fallet att driften övertas av den tidigare verksamhetsutövarens konkursbo. Konkursboet var alltså ansvarigt för miljörapportens avlämnande från dagen för konkursutbrottet fram till d. 11 maj 1999, då ansvaret övergick på det företag som då övertog driften av verksamheten.

Skyldigheten att lämna miljörapport är straffsanktionerad i 29 kap. 5 och 6 §§ MB. Enligt den förstnämnda av dessa bestämmelser är det straffbart som försvårande av miljökontroll, om någon med uppsåt eller av oaktsamhet, i strid mot vad som föreskrivs i MB eller i föreskrifter som har meddelats med stöd av balken, underlåter att lämna underrättelse eller uppgift eller lämnar en oriktig uppgift och därigenom försvårar en tillståndsprövning eller en tillsynsmyndighets verksamhet. I enlighet med 11 § samma kapitel gäller dock att straffansvar inte skall ådömas, om gärningen är att anse som ringa. Det har förutsatts att domstolen vid bedömningen av om en gärning skall betraktas som ringa skall ställa denna i relation till det intresse som regeln omedelbart syftar till att skydda (prop. 1997/98:45 del 1 s. 530 och NJA II 1998 s. 852 f.).

Den berörda regleringen tar i första hand sikte på det fallet att den som har att lämna miljörapporten också har utövat verksamheten under den tid rapporten avser och således normalt får förutsättas ha haft kännedom om skyldigheten att lämna miljörapport under verksamhetstiden. Om verksamheten övergår till ny utövare innan miljörapporten avlämnats, övertar denne enligt det förut anförda visserligen även skyldigheten att lämna miljörapport, men om övergången sker på grund av att rörelsen överlåtits eller av annat sådant skäl har den nye verksamhetsutövaren haft anledning att göra sig förtrogen med de skyldigheter som är förenade med driften av verksamheten liksom – om tiden för avlämnande av miljörapport är nära förestående – det aktuella arbetsläget med avseende på rapporten.

Vid ett konkursutbrott är omständigheterna helt annorlunda. Förvaltaren känner normalt inte närmare till konkursgäldenärens verksamhet före förordnandet, och i inledningsskedet av en företagskonkurs uppkommer ofta åtskilliga problem som kräver en omedelbar lösning för att lagens krav på konkursförvaltningen skall tillgodoses. I den mån företaget inte före konkursutbrottet vidtagit erforderliga förberedelser för att ta fram en miljörapport i tid skall givetvis detta inte drabba förvaltaren i straffrättsligt hänseende.

G.G. har i HD till förtydligande av sin i TR:ns dom intagna redogörelse uppgett att han uttryckligen uppdragit åt en av de tidigare ägarna, U.S., att som anställd hos konkursboet svara för produktionen. Även med beaktande härav får G.G. anses ha haft det yttersta ansvaret för att rapporten lämnades in i tid.

När G.G. erhöll förordnande som konkursförvaltare återstod emellertid mindre än tre veckor till dess att miljörapporten skulle vara avlämnad. I målet finns inga uppgifter om vilka förberedelser som inom Kretselektronik Sweden kan ha företagits för miljörapportens färdigställande men det får förutsättas att konkursboet i den uppkomna situationen utan vidare skulle ha varit berättigat till anstånd med miljörapportens avlämnande om detta hade begärts. Olägenheterna för tillsynsmyndigheten av att rapporten inte ingavs i tid var därför begränsade. Det kan visserligen sägas ha inneburit en viss oaktsamhet från G.G:s sida att han inte utverkade ett sådant anstånd. Vid en samlad bedömning måste gärningen dock bedömas som ringa, och den kan därför inte föranleda straffansvar för G.G.

Enligt 31 kap. 2 § RB kan den tilltalade få ersättning av allmänna medel för vissa rättegångskostnader, om han frikänns i ett mål där åklagaren fört talan. G.G. har yrkat ersättning för sådana rättegångskostnader både vid TR:n och i HovR:n, men han har inte före överklagandetidens utgång utan först vid huvudförhandlingen i HD framställt yrkande om en sådan ändring av HovR:ns dom att han erhåller ersättning för sina kostnader i dessa instanser. Fråga uppkommer då om det likväl finns förutsättningar för att pröva frågan om hans rätt till sådan ersättning.

Det finns inte någon bestämmelse i lag om skyldighet för högre rätt att självmant pröva lägre rätts beslut om rättegångskostnader i brottmål. I praxis har det ändå sedan länge ansetts att högre rätt utan yrkande har att pröva frågor om skyldighet att återbetala det allmännas kostnader i lägre rätt i den mån de har anknytning till ett ändrat bedömande av själva saken. Om den tilltalade fällts till ansvar vid TR:n och i samband därmed förpliktats att återbetala kostnad för offentlig försvarare till staten, anses sålunda HovR:n även utan yrkande från den tilltalades sida vara skyldig att upphäva förordnandet om återbetalningsskyldighet för det fall att HovR:n frikänner den tilltalade, trots att det inte finns någon bestämmelse i RB om att en sådan prövning skall göras. Har omvänt den tilltalade frikänts av TR:n och rätten i samband därmed förordnat att kostnaden för den offentlige försvararen skall stanna på staten, gäller på motsvarande sätt enligt praxis att HovR:n oberoende av yrkande från åklagarens sida prövar detta förordnande, om HovR:n dömer honom till ansvar.

I förevarande fall är det inte fråga om betalningsskyldighet för den tilltalade utan om en rätt för honom till ersättning av allmänna medel. Frågan om domstolen kan tillämpa de principer som nyss angetts även i ett sådant fall var föremål för bedömning i rättsfallet NJA 1994 s. 515. I detta fall hade den tilltalade frikänts av TR:n och i samband därmed erhållit ersättning av allmänna medel enligt 31 kap. 2 § RB. Sedan åklagaren fullföljt talan i själva saken men utan att framställa något yrkande i ersättningsfrågan dömde HovR:n den tilltalade till ansvar och upphävde ersättningsbeslutet. Efter överklagande från den tilltalades sida i sistnämnda del fann HD det mycket nära sambandet mellan utgången i ansvarsfrågan och den tilltalades rätt till ersättning vara av avgörande betydelse för bedömningen. Starka skäl talade enligt domstolen för att kostnadsfrågan även i den aktuella situationen borde bedömas på samma sätt som frågor om återbetalningsskyldighet till staten. Detta angavs också stämma väl överens med den kostnadskontroll som tillagts domstolarna när det gäller ersättningar av allmänna medel. HovR:n ansågs därför ha haft rätt att självmant, vid den utgång HovR:n kommit till i ansvarsfrågan, upphäva TR:ns beslut om ersättning av allmänna medel till den tilltalade.

I förevarande fall är situationen den omvända: den tilltalade frikänns i HD efter att ha fällts till ansvar i HovR:n. Den motivering som anfördes i 1994 års rättsfall har emellertid i princip tillämplighet även på denna situation, och det skulle framstå som mindre följdriktigt, om en analogi med den praxis som har utbildat sig vid prövningen av frågor om återbetalningsskyldighet till staten skulle göras ensidigt till statens fördel, när det är fråga om ersättning enligt 31 kap. 2 § RB. Det anförda leder till att högre rätt oberoende av ändringsyrkande bör kunna göra ändring i lägre rätts beslut om sådan ersättning även till den tilltalades fördel, om utgången i den högre rätten i själva saken föranleder det. Detta förutsätter självfallet att den tilltalade framställt ersättningsyrkandet före handläggningens slut i den lägre rätten.

De rättegångskostnader för vilka G.G. begärt ersättning i målet får anses skäligen motiverade för tillvaratagande av hans rätt. Han är således berättigad till ersättning för dessa kostnader.

Domslut. Med ändring av HovR:ns dom i själva saken ogillar HD åtalet mot G.G.

Med ändring av HovR:ns dom även i fråga om rättegångskostnader fastställer HD TR:ns domslut såvitt G.G. tillerkänts ersättning av allmänna medel samt tillerkänner honom ersättning av allmänna medel för kostnader för försvarare i HovR:n med 14 043 kr, varav 4 648 kr avser arbete, 6 450 kr tidsspillan och 2 945 kr utlägg.

JustR Victor var skiljaktig när det gällde frågan om ersättning för rättegångskostnader i TR:n och HovR:n och anförde: Som allmän princip gäller att beslut i lägre rätt skall omprövas av högre rätt endast i de fall som beslutet har överklagats till den högre rätten. Beträffande sådan skyldighet att ersätta staten för vad som enligt rättens beslut betalats av allmänna medel som föreskrivs i 31 kap. 1 § RB har det dock i praxis ansetts att högre rätt utan yrkande skall pröva frågor om ersättningsskyldigheten i lägre rätt i den mån denna har anknytning till en ändrad bedömning i ansvarsfrågan. Denna praxis har uppenbarligen samband med den i 31 kap. 9 § föreskrivna skyldigheten för rätten att självmant pröva i vad mån kostnad som enligt rättens beslut skall utgå av allmänna medel skall återgäldas av den tilltalade eller annan eller om den skall stanna på staten.

I NJA 1994 s. 515 ansågs att motsvarande ordning kunde tillämpas även i förhållande till sådan rätt till ersättning av allmänna medel för rättegångskostnader som en tilltalad tillerkänts med stöd av 31 kap. 2 § 1 st. i samband med en frikännande dom. En HovR fick därför anses ha haft rätt att självmant upphäva ett i TR fattat beslut om sådan ersättning av allmänna medel när den fällde den tilltalade till ansvar. Enligt domskälen ansågs det mycket nära sambandet mellan utgången i ansvarsfrågan och den tilltalades rätt till ersättning vara av avgörande betydelse för bedömningen. Vad som avsågs därmed är uppenbarligen att rätt till ersättning endast finns vid en frikännande dom.

I förevarande fall är fråga om motsvarande ordning bör tillämpas också när det gäller ersättning enligt 31 kap. 2 § 1 st. för rättegångskostnader i lägre rätt i samband med en frikännande dom i högre instans. För en sådan ordning kan de skäl som anfördes i 1994 års fall i viss mån anses tala. Den skillnaden föreligger dock att medan det vid en fällande dom inte finns någon rätt till ersättning (här bortses från ersättning enligt paragrafens tredje stycke) så förutsätter rätten till ersättning vid frikännande dom att kostnaderna varit skäligen motiverade för att den tilltalade skulle kunna ta tillvara sin rätt. Prövningen förutsätter alltså en materiell bedömning som inte har något direkt samband med utgången i ansvarsfrågan och över vilken parterna bör beredas tillfälle att yttra sig.

Mot bakgrund av det nu anförda och med beaktande av den återhållsamhet som bör iakttagas med att utan stöd av lag avvika från principen att beslut i lägre rätt skall omprövas av högre rätt endast i de fall som beslutet överklagats föreligger det enligt min mening inte tillräckliga skäl för att anse att det föreligger en skyldighet (eller möjlighet) för högre rätt att självmant pröva frågor om rätt till ersättning för rättegångskostnader i lägre rätt i samband med en frikännande dom. Enligt min mening borde därför det först efter slutanförandena i HD framställda yrkandet om ersättning för rättegångskostnader vid TR:n och i HovR:n ha avvisats som för sent framställt.

HD:s dom meddelades d. 16 dec. 2003 (mål nr B 1119-02).