NJA 1994 s. 515
När tilltalad fällts till ansvar i HovR efter frikännande dom i TR har HovR:n oavsett yrkande ansetts kunna upphäva TR:ns beslut om ersättning av allmänna medel till den tilltalade jämlikt 31 kap 2 § RB.
Allmän åklagare väckte vid Malmö TR åtal mot B.G. för egenmäktigt förfarande. Den åtalade gärningen bestod i att B.G. olovligen hade rubbat annans besittning till en parkeringsruta genom att ställa upp en bil där.
TR:n ogillade åtalet i dom d 21 okt 1991 och tillerkände B.G. ersättning av allmänna medel med 1 695 kr, avseende ombudsarvode.
Ordföranden, tingsnotarien Nelson, och en nämndeman var skiljaktiga i ansvarsfrågan och ansåg att åtalet skulle bifallas.
HovR:n över Skåne och Blekinge
Åklagaren fullföljde talan i HovR:n över Skåne och Blekinge och yrkade bifall till åtalet.
B.G. bestred ändring.
HovR:n fann i dom d 22 april 1993 att åtalet skulle bifallas och dömde B.G. enligt 8 kap 8 § 1 st BrB för egenmäktigt förfarande till böter.
Beträffande rättegångskostnaderna i TR:n anförde HovR:n (hovrättsråden Nilsson och Winquist, referent) i domskälen: TR:n tillerkände enligt 31 kap 2 § RB B.G. ersättning av allmänna medel för försvararkostnaden vid TR:n. Någon lagregel av innehåll att högre rätt vid en ändrad bedömning i ansvarsdelen skall utan yrkande pröva återbetalningsskyldighet till staten för sådan kostnad eller andra liknande kostnader som utgått av allmänna medel finns inte. Enligt HD:s praxis (jfr Welamson, Rättegång VI, 2 uppl s 59) är frågor om återbetalning till statsverket av det allmännas kostnad i lägre rätt för offentligt försvar och rättshjälp att pröva ex officio såvitt de har anknytning till ett ändrat bedömande i huvudsaken. Enligt HovR:ns mening bör samma bedömning göras vad avser frågan om återbetalning till statsverket av ersättning som i lägre rätt utgått av allmänna medel enligt 31 kap 2 § RB. Beslutet om ersättning av allmänna medel för försvararkostnaden vid TR:n skall således ändras.
I domslutet lämnade HovR:n, med ändring av TR:ns domslut, B.G:s yrkande om ersättning för rättegångskostnader vid TR:n utan bifall.
Hovrättsrådet Eilard var skiljaktig och anförde: jag är skiljaktig såtillvida att jag anser att TR:ns beslut att tillerkänna B.G. ersättning av allmänna medel för rättegångskostnader vid TR:n inte skall upphävas utan att beslutet därom skall kvarstå oförändrat. Åklagaren har inte fullföljt talan mot TR:ns dom i den delen, och enligt min mening kan HovR:n inte utan stöd av en uttrycklig lagregel ingå i prövning av domen i den delen endast till följd av ett ändrat bedömande i huvudsaken (se Gullnäs, Rättegångsbalken II s 31:24).
HD
B.G. (ombud jur kand I.A.) sökte revision och yrkade att HD skulle fastställa TR:ns domslut i vad avsåg beslutet om rätt till ersättning för rättegångskostnader.
Riksåklagaren bestred ändring.
Betänkande
HD avgjorde målet efter föredragning.
Föredraganden, RevSekr Fröding, föreslog i betänkande följande beslut: Skäl. Åklagarens vadeinlaga innehåller enligt lydelsen inget ändringsyrkande beträffande TR:ns beslut om ersättning till B.G. för rättegångskostnader.
Angående domstols skyldighet att pröva kostnadsfrågor i brottmål enligt 31 kap RB så stadgas i 9 § att rätten självmant skall pröva huruvida kostnad, som enligt rättens beslut skall utgå av allmänna medel, skall återgäldas av den tilltalade eller annan eller om den skall stanna på statsverket. Vidare finns i 10 § bestämmelser om att vid fullföljd av mål från lägre rätt skyldigheten att ersätta rättegångskostnad i den högre rätten skall bestämmas med hänsyn till utgången därstädes. Någon bestämmelse angående skyldighet för högre rätt att självmant pröva lägre rätts beslut om rättegångskostnader finns inte. Dock har i praxis ansetts att högre rätt vid ändring i huvudsaken har att utan yrkande pröva frågor om återbetalningsskyldighet av det allmännas kostnader i lägre rätt för såväl offentligt försvar som kostnader för motparts rättshjälp och detta även till den del de sistnämnda avser betalning till enskild part (NJA 1987 s 240 och 1991 s 777).
I nu ifrågavarande mål är det ej fråga om betalningsskyldighet för B.G. utan tvärtom en rätt till ersättning av allmänna medel som tillerkänts honom av TR:n jämlikt 31 kap 2 § RB. Vid bedömningen av frågan om domstol även i sådant fall kan tillämpa samma princip som den ovan nämnda är av avgörande betydelse det mycket nära sambandet mellan utgången i ansvarsfrågan och den tilltalades rätt till ersättning. Detta samband har av HD betonats i rättsfallet NJA 1993 s 569. Starka skäl talar således för att kostnadsfrågan även i nu förevarande situation bör bedömas på samma sätt som frågor om återbetalningsskyldighet till statsverket. Detta stämmer även väl överens med den kostnadskontroll som tillagts domstolarna när det gäller ersättningar av allmänna medel. HovR:n får därför anses ha haft rätt att självmant, vid den utgång HovR:n kommit till i ansvarsfrågan, upphäva TR:ns beslut om ersättning av allmänna medel till B.G..
Domslut
HD:s avgörande. HD fastställer HovR:ns domslut i vad detta avser ogillande av B.G:s yrkande om ersättning för rättegångskostnader vid TR:n.
HD (JustR:n Heuman, Freyschuss, referent, Lars K Beckman, Sterzel och Westlander) fattade slutligt beslut i enlighet med betänkandet.
HD:s beslut meddelades d 19 sept 1994 (nr SB 206).
Samtidigt med det refererade målet och på motsvarande sätt avgjordes ett likartat mål mellan S.L. och Riksåklagaren (nr SB 205).