NJA 2004 s. 862

L.L. och B.L. (i fortsättningen benämnda makarna L.) förde vid Gävle tingsrätt den talan mot E.H. och S.H. (i fortsättningen benämnda makarna H.) som framgår av tingsrättens dom.

Tingsrätten (rådmannen Lilian Wiklund) anförde i mellandom den 8 november 2000:

Bakgrund

I stämningsansökan som inkom till tingsrätten den 17 juni 1999 yrkade makarna L. att tingsrätten skulle förplikta makarna H. att solidariskt till dem betala visst belopp som efter senare justering preciserats till 307 587 kr jämte ränta och kostnader. Som grund för yrkandet anfördes att makarna L. den 27 november 1996 köpt tomträtten Gävle Höjersdal 2:4 av makarna H. och att tomträtten senare befunnits vara behäftad med dolt fel, vilket berättigat makarna L. till prisavdrag motsvarande mellanskillnaden mellan värdet på tomträtten i felaktigt respektive avtalsenligt skick.

Makarna H. bestred käromålet i sin helhet, varpå handläggningen vid tingsrätten fortsatte med relativt omfattande skriftväxling samt ett sammanträde för muntlig förberedelse i december 1999. Tid för huvudförhandling bestämdes därvid preliminärt till den 9-10 mars 2000. Efter samråd med ombuden ändrades detta kort därefter till den 27 april 2000 med reservdag den 28 april. Kallelser utfärdades den 3 april 2000. Skriftväxling förekom såväl före som efter utfärdandet av kallelser. Den 25 april beslutade tingsrätten, på begäran av makarna L:s ombud, advokaten C.W., att ställa in huvudförhandlingen. Som skäl för sin begäran åberopade C.W. att kärandens vittne saknade möjlighet att närvara vid förhandlingen. Vidare uppgav C.W. att han avsåg att inkomma med nytt yrkande och ny bevisning i målet.

Yrkanden m.m.

Makarna L. har nu yrkat att tingsrätten i mellandom fastställer att det mellan parterna träffats en överenskommelse om reglering av parternas mellanhavanden i målet innebärande att makarna H. till makarna L. skall utge 30 000 kr, att makarna L. skall återkalla sin talan vid tingsrätten samt att vardera parten skall stå sina rättegångskostnader i målet.

Makarna H., som samtyckt till att frågan prövas genom mellandom, har bestritt att bindande förlikning ingåtts. Som grund för sin inställning har makarna H. anfört att förlikningsbudet inte längre var gällande när det accepterades eftersom acceptfristen löpt ut.

Makarna L. har till utveckling av sin talan anfört sammanfattningsvis följande. Den 2 februari 2000 lämnade de ett förlikningsbud till makarna H., innebärande att dessa skulle betala 160 000 kr till makarna L. i ett för allt och att vardera sidan skulle bära sina kostnader. Den 21 februari förkastade makarna H. genom sitt ombud förlikningsbudet och avgav ett eget bud på 30 000 kr. Makarna L. meddelade att man inte kunde godta budet och efterlyste ett högre bud. Den 25 mars meddelade svarandeombudet att det tidigare lämnade budet om 30 000 kr kvarstod. Den 18 april tillställdes makarna H:s ombud ett fax, vari förlikningsbudet om 30 000 kr accepterades. Den 20 april avvisades accepten av makarna H. såsom för sent inkommen. Makarna L. gör gällande att deras accept den 18 april inryms i den legala acceptfristen eftersom:

- ombudet på grund av mellankommande semester fick del av anbudet först den 4 april,

- befordran av anbudet har skett via ombud, vilket i sig innebär längre acceptfrist,

- uppgörelsen har träffats mellan privatpersoner och rört komplicerade frågor, varför det tar viss tid att ta ställning till ett förlikningserbjudande.

Makarna H. har till utveckling av sin inställning anfört bl.a. följande. Det anbud kärandena fick del av redan den 21 februari förnyades den 25 mars utan någon som helst ändring av innehållet. En analys av anbudet borde därför vara tämligen enkel och lämnar endast utrymme för en relativt kort acceptfrist, högst någon vecka. Denna acceptfrist kan inte förlängas på grund av kärandeombudets semester.

Domskäl

De faktiska omständigheterna i fråga om vad som förevarit mellan parterna är ostridiga. Parterna är också överens om att tingsrätten nu har att pröva vad som enligt 3 § 1 st. avtalslagen kan anses utgöra skälig acceptfrist i detta fall.

I angivna lagrum stadgas att en anbudsgivare har rätt att - om inte annat föranleds av omständigheterna - förutsätta att anbudet kommer fram i rätt tid samt att svaret sänds utan uppskov efter det anbudstagaren haft skälig betänketid. Svaret förutsätts därvid bli avlämnat på samma sätt som anbudet. I acceptfristen ingår således

- den tid som krävs för anbudets befordran till mottagaren,

- den betänketid som mottagaren bör ha på sig för att överväga anbudet samt

- den tid som krävs för svarets befordran till anbudsgivaren.

Acceptfristen skall bestämmas utifrån vad anbudsgivaren har rätt att räkna med. I detta fall företräds båda parter av ombud. Eftersom parterna är privatpersoner kan de inte förväntas ha tillgång till telefax. I den tid som bör räknas in för anbudets och svarets befordran bör därför ingå någon eller några dagar för befordran mellan ombudet och huvudmannen.

Den 22 mars gav C.W. till tingsrätten in en begäran om anstånd med att yttra sig i visst hänseende. Som skäl angavs att C.W. skulle ha semester. Inlagan översändes till svarandeombudet, med påtecknat beslut om anstånd, den 29 mars och nådde enligt uppgift ombudet den 3 april. Makarna H:s andra bud på 30 000 kr avsändes per telefax till C.W:s kontor lördagen den 25 mars. På grund av sin semester tog C.W. personligen del av förlikningsbudet först den 4 april och översände enligt anteckning på den nu ingivna kopian handlingen till makarna L. den 5 april. Makarna L. bör således för sin del fysiskt ha erhållit budet omkring den 6 april.

Det kan inte förväntas att en advokat tar del av inkommande telefax under lördagar och söndagar. En advokats verksamhet måste däremot rimligen vara så organiserad att en sådan handling som ett förlikningsbud vidarebefordras till klienten även om advokaten är frånvarande t.ex. på grund av semester. Om så inte är fallet bör det åligga advokaten att upplysa motparten om vad som gäller under hans frånvaro. Så har inte skett i detta fall. Makarna H. har därför haft rätt att räkna med att förlikningsbudet nådde makarna L. i vart fall någon dag efter den 27 mars. Att svarandeombudet den 3 april, genom kopian från tingsrätten, fick kännedom om C.W:s semester kan enligt tingsrättens mening inte inverka på den bedömningen.

När acceptfristen började löpa återstod cirka fyra veckor till huvudförhandlingen. I telefax den 18 april meddelade C.W. att makarna L. accepterade förlikningsbudet. Det antagande svaret lämnades således cirka tre veckor efter det att acceptfristen börjat löpa. På grund av mellankommande påskhelg återstod då endast ett fåtal arbetsdagar fram till huvudförhandlingen.

Acceptfristens längd måste bedömas utifrån omständigheterna i varje enskilt fall. Med hänsyn till att parterna är privatpersoner och då tvisten rört inte helt okomplicerade frågor av stor ekonomisk betydelse för dem får det godtas att de inte kunnat svara på anbudet omgående. Det bör också beaktas, att deras ombud varit frånvarande under viss tid och även makarna H. måste - när de fick kännedom om C.W:s semester - ha insett att makarna L. behövde viss extra tid för att rådgöra med sitt ombud. Å andra sidan måste beaktas, att makarna L. över en månad tidigare mottagit samma bud och då rimligen redan gjort en analys av vad anbudet kunde innebära för deras del. I förlikningsdiskussioner under pågående rättegång torde regelmässigt ingå överväganden bl.a. rörande rättegångskostnaderna. Ökande kostnader kan därför i vissa fall antas påverka förutsättningarna för en förlikning. Även det förhållandet att huvudförhandlingen närmade sig måste följaktligen vägas in i bedömningen.

I förevarande fall är det, med hänsyn till storleken på den diskuterade förlikningslikviden, rimligt att anta att de ombudskostnader som följer av förberedelsen inför huvudförhandlingen inte varit försumbara. Det får därför anses ha ålegat makarna L. att i förhållandevis god tid före huvudförhandlingen svara på förlikningsbudet. Så kan inte anses ha varit fallet när svaret lämnades några få arbetsdagar före förhandlingen. Vid en samlad bedömning finner tingsrätten därför att makarna H. inte längre kunde anses bundna av sitt anbud när svaret mottogs den 18 april. Att de inte lämnade det definitiva beskedet om detta till makarna L. förrän den 20 april påverkar inte den bedömningen.

Sammanfattningsvis finner tingsrätten således att det inte träffats en bindande överenskommelse om reglering av parternas mellanhavande på det sätt makarna L. påstått. Deras fastställelsetalan kan därför inte bifallas.

Makarna L. överklagade i Hovrätten för Nedre Norrland och yrkade bifall till sitt vid tingsrätten framställda yrkande.

Makarna H. bestred ändring.

Makarna L. överklagade och yrkade bifall till sina vid tingsrätten och i hovrätten framställda yrkanden.

Makarna H. bestred ändring.

Betänkande