lagen.nu

NJA 2004 s. 862

Skälig acceptfrist? 3 § avtalslagen.

Gävle tingsrätt

L.L. och B.L. (i fortsättningen benämnda makarna L.) förde vid Gävle tingsrätt den talan mot E.H. och S.H. (i fortsättningen benämnda makarna H.) som framgår av tingsrättens dom.

Tingsrätten (rådmannen Lilian Wiklund) anförde i mellandom den 8 november 2000:

Bakgrund

I stämningsansökan som inkom till tingsrätten den 17 juni 1999 yrkade makarna L. att tingsrätten skulle förplikta makarna H. att solidariskt till dem betala visst belopp som efter senare justering preciserats till 307 587 kr jämte ränta och kostnader. Som grund för yrkandet anfördes att makarna L. den 27 november 1996 köpt tomträtten Gävle Höjersdal 2:4 av makarna H. och att tomträtten senare befunnits vara behäftad med dolt fel, vilket berättigat makarna L. till prisavdrag motsvarande mellanskillnaden mellan värdet på tomträtten i felaktigt respektive avtalsenligt skick.

Makarna H. bestred käromålet i sin helhet, varpå handläggningen vid tingsrätten fortsatte med relativt omfattande skriftväxling samt ett sammanträde för muntlig förberedelse i december 1999. Tid för huvudförhandling bestämdes därvid preliminärt till den 9-10 mars 2000. Efter samråd med ombuden ändrades detta kort därefter till den 27 april 2000 med reservdag den 28 april. Kallelser utfärdades den 3 april 2000. Skriftväxling förekom såväl före som efter utfärdandet av kallelser. Den 25 april beslutade tingsrätten, på begäran av makarna L:s ombud, advokaten C.W., att ställa in huvudförhandlingen. Som skäl för sin begäran åberopade C.W. att kärandens vittne saknade möjlighet att närvara vid förhandlingen. Vidare uppgav C.W. att han avsåg att inkomma med nytt yrkande och ny bevisning i målet.

Yrkanden m.m.

Makarna L. har nu yrkat att tingsrätten i mellandom fastställer att det mellan parterna träffats en överenskommelse om reglering av parternas mellanhavanden i målet innebärande att makarna H. till makarna L. skall utge 30 000 kr, att makarna L. skall återkalla sin talan vid tingsrätten samt att vardera parten skall stå sina rättegångskostnader i målet.

Makarna H., som samtyckt till att frågan prövas genom mellandom, har bestritt att bindande förlikning ingåtts. Som grund för sin inställning har makarna H. anfört att förlikningsbudet inte längre var gällande när det accepterades eftersom acceptfristen löpt ut.

Makarna L. har till utveckling av sin talan anfört sammanfattningsvis följande. Den 2 februari 2000 lämnade de ett förlikningsbud till makarna H., innebärande att dessa skulle betala 160 000 kr till makarna L. i ett för allt och att vardera sidan skulle bära sina kostnader. Den 21 februari förkastade makarna H. genom sitt ombud förlikningsbudet och avgav ett eget bud på 30 000 kr. Makarna L. meddelade att man inte kunde godta budet och efterlyste ett högre bud. Den 25 mars meddelade svarandeombudet att det tidigare lämnade budet om 30 000 kr kvarstod. Den 18 april tillställdes makarna H:s ombud ett fax, vari förlikningsbudet om 30 000 kr accepterades. Den 20 april avvisades accepten av makarna H. såsom för sent inkommen. Makarna L. gör gällande att deras accept den 18 april inryms i den legala acceptfristen eftersom:

- ombudet på grund av mellankommande semester fick del av anbudet först den 4 april,

- befordran av anbudet har skett via ombud, vilket i sig innebär längre acceptfrist,

- uppgörelsen har träffats mellan privatpersoner och rört komplicerade frågor, varför det tar viss tid att ta ställning till ett förlikningserbjudande.

Makarna H. har till utveckling av sin inställning anfört bl.a. följande. Det anbud kärandena fick del av redan den 21 februari förnyades den 25 mars utan någon som helst ändring av innehållet. En analys av anbudet borde därför vara tämligen enkel och lämnar endast utrymme för en relativt kort acceptfrist, högst någon vecka. Denna acceptfrist kan inte förlängas på grund av kärandeombudets semester.

Domskäl

De faktiska omständigheterna i fråga om vad som förevarit mellan parterna är ostridiga. Parterna är också överens om att tingsrätten nu har att pröva vad som enligt 3 § 1 st. avtalslagen kan anses utgöra skälig acceptfrist i detta fall.

I angivna lagrum stadgas att en anbudsgivare har rätt att - om inte annat föranleds av omständigheterna - förutsätta att anbudet kommer fram i rätt tid samt att svaret sänds utan uppskov efter det anbudstagaren haft skälig betänketid. Svaret förutsätts därvid bli avlämnat på samma sätt som anbudet. I acceptfristen ingår således

- den tid som krävs för anbudets befordran till mottagaren,

- den betänketid som mottagaren bör ha på sig för att överväga anbudet samt

- den tid som krävs för svarets befordran till anbudsgivaren.

Acceptfristen skall bestämmas utifrån vad anbudsgivaren har rätt att räkna med. I detta fall företräds båda parter av ombud. Eftersom parterna är privatpersoner kan de inte förväntas ha tillgång till telefax. I den tid som bör räknas in för anbudets och svarets befordran bör därför ingå någon eller några dagar för befordran mellan ombudet och huvudmannen.

Den 22 mars gav C.W. till tingsrätten in en begäran om anstånd med att yttra sig i visst hänseende. Som skäl angavs att C.W. skulle ha semester. Inlagan översändes till svarandeombudet, med påtecknat beslut om anstånd, den 29 mars och nådde enligt uppgift ombudet den 3 april. Makarna H:s andra bud på 30 000 kr avsändes per telefax till C.W:s kontor lördagen den 25 mars. På grund av sin semester tog C.W. personligen del av förlikningsbudet först den 4 april och översände enligt anteckning på den nu ingivna kopian handlingen till makarna L. den 5 april. Makarna L. bör således för sin del fysiskt ha erhållit budet omkring den 6 april.

Det kan inte förväntas att en advokat tar del av inkommande telefax under lördagar och söndagar. En advokats verksamhet måste däremot rimligen vara så organiserad att en sådan handling som ett förlikningsbud vidarebefordras till klienten även om advokaten är frånvarande t.ex. på grund av semester. Om så inte är fallet bör det åligga advokaten att upplysa motparten om vad som gäller under hans frånvaro. Så har inte skett i detta fall. Makarna H. har därför haft rätt att räkna med att förlikningsbudet nådde makarna L. i vart fall någon dag efter den 27 mars. Att svarandeombudet den 3 april, genom kopian från tingsrätten, fick kännedom om C.W:s semester kan enligt tingsrättens mening inte inverka på den bedömningen.

När acceptfristen började löpa återstod cirka fyra veckor till huvudförhandlingen. I telefax den 18 april meddelade C.W. att makarna L. accepterade förlikningsbudet. Det antagande svaret lämnades således cirka tre veckor efter det att acceptfristen börjat löpa. På grund av mellankommande påskhelg återstod då endast ett fåtal arbetsdagar fram till huvudförhandlingen.

Acceptfristens längd måste bedömas utifrån omständigheterna i varje enskilt fall. Med hänsyn till att parterna är privatpersoner och då tvisten rört inte helt okomplicerade frågor av stor ekonomisk betydelse för dem får det godtas att de inte kunnat svara på anbudet omgående. Det bör också beaktas, att deras ombud varit frånvarande under viss tid och även makarna H. måste - när de fick kännedom om C.W:s semester - ha insett att makarna L. behövde viss extra tid för att rådgöra med sitt ombud. Å andra sidan måste beaktas, att makarna L. över en månad tidigare mottagit samma bud och då rimligen redan gjort en analys av vad anbudet kunde innebära för deras del. I förlikningsdiskussioner under pågående rättegång torde regelmässigt ingå överväganden bl.a. rörande rättegångskostnaderna. Ökande kostnader kan därför i vissa fall antas påverka förutsättningarna för en förlikning. Även det förhållandet att huvudförhandlingen närmade sig måste följaktligen vägas in i bedömningen.

I förevarande fall är det, med hänsyn till storleken på den diskuterade förlikningslikviden, rimligt att anta att de ombudskostnader som följer av förberedelsen inför huvudförhandlingen inte varit försumbara. Det får därför anses ha ålegat makarna L. att i förhållandevis god tid före huvudförhandlingen svara på förlikningsbudet. Så kan inte anses ha varit fallet när svaret lämnades några få arbetsdagar före förhandlingen. Vid en samlad bedömning finner tingsrätten därför att makarna H. inte längre kunde anses bundna av sitt anbud när svaret mottogs den 18 april. Att de inte lämnade det definitiva beskedet om detta till makarna L. förrän den 20 april påverkar inte den bedömningen.

Sammanfattningsvis finner tingsrätten således att det inte träffats en bindande överenskommelse om reglering av parternas mellanhavande på det sätt makarna L. påstått. Deras fastställelsetalan kan därför inte bifallas.

Domslut

Med ogillande av makarna L:s fastställelsetalan förklarade tingsrätten att det inte ingåtts en bindande överenskommelse om förlikning mellan parterna.

Hovrätten för Nedre Norrland

Makarna L. överklagade i Hovrätten för Nedre Norrland och yrkade bifall till sitt vid tingsrätten framställda yrkande.

Makarna H. bestred ändring.

Hovrätten (hovrättslagmannen Bengt Sjögren samt hovrättsråden Mikael Mellqvist, referent, och Erik Sundström) anförde i dom den 31 januari 2003:

Hovrättens domskäl

Parterna har i hovrätten åberopat samma omständigheter och bevisning som vid tingsrätten.

Hovrätten gör inga andra bedömningar än tingsrätten. Överklagandet skall därför avslås och tingsrättens dom fastställas.

Hovrättens domslut

Hovrätten fastställde tingsrättens dom.

Högsta domstolen

Makarna L. överklagade och yrkade bifall till sina vid tingsrätten och i hovrätten framställda yrkanden.

Makarna H. bestred ändring.

Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, rev.sekr. Natalie Kramer, föreslog i betänkande att HD skulle meddela följande dom:

Domskäl

Makarna L. och makarna H. är parter i ett mål vid Gävle tingsrätt angående prisavdrag på grund av fel i tomträtt. Makarna L. yrkade ursprungligen i målet att makarna H. skulle förpliktas att solidariskt till dem utge, efter justering, 307 587 kr. Huvudförhandling i målet var planerad att äga rum den 27 april 2000.

Under förlikningsförhandlingar avgav makarna L. den 2 februari 2000 ett anbud innebärande att makarna H. skulle utge 160 000 kr till dem. Den 21 februari avslog makarna H. anbudet och avgav i samband därmed ett eget anbud innebärande att de skulle erlägga 30 000 kr till makarna L. Den 9 mars meddelade makarna L. att de inte godtog anbudet utan efterlyste ett högre anbud. Makarna H. skickade genom sitt ombud, J.H., lördagen den 25 mars ett meddelande per telefax till makarna L:s ombud, C.W., och meddelade att anbudet om 30 000 kr kvarstod. På grund av C.W:s semester fick han inte del av anbudet förrän den 4 april. Han skickade det vidare till makarna L. och det nådde dem antagligen den 6 april. Den 18 april skickade makarna L., genom C.W., ett telefaxmeddelande enligt vilket de accepterade anbudet. Makarna H. meddelade den 20 april att accepten avvisades såsom för sent inkommen.

Målet i HD avser frågan om det mellan parterna träffats en överenskommelse innebärande att makarna H. till makarna L. skall utge 30 000 kr, att makarna L. skall återkalla sin talan vid tingsrätten samt att vardera parten skall stå sina rättegångskostnader i målet.

Enligt 3 § första stycket avtalslagen måste, vid ett skriftligt anbud där ingen tid för svar sätts ut, ett antagande svar komma anbudsgivaren till handa inom den tid som han, när han avgav anbudet, skäligen kunde beräkna åtgå. Vid denna beräkning får anbudsgivaren, om inte annat följer av omständigheterna, förutsätta dels att anbudet kommer fram i rätt tid, dels att svaret avsänds utan uppskov efter det att anbudstagaren haft skälig betänketid, dels ock att svaret inte blir försenat på vägen.

Makarna H:s anbud skickades per telefax till C.W:s kontor lördagen den 25 mars 2000. Makarna H. kunde inte räkna med att C.W. skulle ta del av meddelandet under helgen utan först den därpå följande vardagen, dvs. måndagen den 27 mars. C.W. kunde på grund av semester inte ta del av anbudet då. Eftersom utgångspunkten vid beräkningen av acceptfristens längd är vad anbudsgivaren kunde räkna med vid anbudets avgivande kan denna fördröjning påverka acceptfristen endast om makarna H. eller deras ombud J.H. då hade kännedom om C.W:s semester. Av utredningen i målet framgår inte att så var fallet. Att makarna H. efter anbudets avgivande, genom tingsrättens försorg, fick besked om semestern, påverkar inte acceptfristens längd.

När det gäller betänketiden är denna enligt förarbetena beroende av omständigheterna i det särskilda fallet. Hänsyn måste framför allt tas till avtalets beskaffenhet. Dessutom fordras i allmänhet större skyndsamhet av en affärsman än av en privatperson. Avser anbudet något som är föremål för prisväxlingar är stor skyndsamhet av nöden. (Obligationsrättskommitténs förslag till lag om avtal m.m., 1914, s. 44 f.)

Med hänsyn till att det nu aktuella förlikningsavtalet skulle ingås mellan privatpersoner och gällde en tvist om förhållandevis höga värden kan en skälig betänketid inte vara alltför kort. Det måste dock beaktas att det, när anbudet avgavs, till huvudförhandlingen återstod ungefär en månad, inklusive påskhelgen. I denna situation måste makarna L., eller i varje fall deras ombud, ha insett att vardera sidans rättegångskostnader ganska snart skulle öka beaktansvärt i och med ombudens förberedelser inför förhandlingen. Situationen kan jämföras med det fallet att det är risk för prisväxlingar. Det är då inte skäligt att anbudet skall kvarstå så pass länge att förutsättningarna för dess avgivande kan antas vara rubbade. Det har även betydelse att makarna H. hade avgett exakt samma anbud den 21 februari 2000. Makarna L. hade således redan haft möjlighet att göra sådana överväganden som föranleddes av anbudet. Mot bakgrund av dessa omständigheter är en acceptfrist, huvudsakligen bestående i betänketid, som sträcker sig från den 27 mars till den 18 april längre än vad som makarna H., när de avgav anbudet, skäligen kan ha beräknat gå åt för att besvara anbudet.

Makarna L. har dock hävdat att de tidigare kontakterna i parternas förlikningsförhandlingar skedde med ungefär lika långa mellanrum, varför den betänketid som åtgick utgjorde partsbruk och därför inte är att anse som för lång. Vid bedömningen härav måste beaktas att parternas tidigare kontakter endast ledde till avslag på olika anbud. Eftersom avtal inte ingåtts tidigare går det inte att dra slutsatser om något partsbruk angående beräkningen av acceptfristen.

Sammanfattningsvis har makarna L:s accept kommit makarna H. till handa efter det att acceptfristen enligt 3 § avtalslagen hade gått ut. Avtalet har således inte ingåtts, varför hovrättens domslut skall fastställas.

Domslut

HD fastställer hovrättens domslut.

HD (justitieråden Munck, Regner, referent, Blomstrand, Lundius och Virdesten) meddelade den 28 december 2004 dom i enlighet med betänkandet.

HD:s dom meddelad: den 28 december 2004.

Mål nr: T 953-03.

Lagrum: 3 § avtalslagen.

Rättsfall: NJA 1895 s. 422.

Metadata

Domstol
Högsta domstolen
Avgörandedatum
2004-12-28
Målnummer
T953-03
Lagrum
3 § avtalslagen (1915:218)
Rättsfall
NJA 1895 s. 422
Sökord
Acceptfrist
Avtal
Källa
Domstolsverket
Lagen.nu är en privat webbplats. Informationen här är inte officiell och kan vara felaktig | Ansvarsfriskrivning | Kontaktinformation