NJA 2005 not 32

Den 2:a. 32. (Ö 2491-05) Framställning om utlämning till Serbien och Montenegro av D.N.

Ministeriet för mänskliga rättigheter och minoriteters rättigheter i Serbien och Montenegro begärde i framställning den 2 februari 2005 att D.N. skulle utlämnas till Serbien och Montenegro för fortsatt verkställighet av fängelsestraff. Till stöd för denna begäran åberopades en dom av Serbiens högsta domstol den 15 maj 2001, enligt vilken D.N. dömts till ungdomsfängelse sju år för mord och försök till utpressning.

Sedan ärendet enligt lagen (1957:668) om utlämning för brott överlämnats till riksåklagaren och utredning verkställts, överlämnade riksåklagaren enligt 17 § samma lag ärendet jämte eget yttrande till H.D.

D.N. motsatte sig utlämning.

HD:s yttrande. Serbien och Montenegro är liksom Sverige anslutet till 1957 års europeiska utlämningskonvention. Konventionen är tillämplig i förevarande fall trots att gärningarna ligger i tiden innan Serbien och Montenegro tillträdde konventionen (NJA 2003 s. 520). Enligt 9 § 3 st. första meningen utlämningslagen skall en fällande dom i en konventionsstat godtas, om det inte i särskilt fall framgår att domslutet är uppenbart oriktigt. Den nu aktuella domen kan inte anses uppenbart oriktig.

D.N. har gjort gällande att hinder mot utlämning föreligger eftersom Serbiens högsta domstol meddelat sin dom utan att han personligen varit närvarande vid förhandlingen och det inte har lämnats någon försäkran om att han får påkalla en ny domstolsförhandling.

Enligt 9 § 3 st. andra meningen utlämningslagen kan det i en överenskommelse med främmande stat föreskrivas att dom som har meddelats utan att den dömde varit personligen närvarande vid förhandling i saken inför domstol skall godtas endast om den dömdes rättighet att försvara sig likväl kan anses ha blivit nöjaktigt tillgodosedd eller den dömde enligt försäkran som den främmande staten lämnar i utlämningsärendet har möjlighet att påkalla ny domstolsprövning som tillgodoser nämnda rättighet.

Sådan överenskommelse gäller mellan Sverige samt Serbien och Montenegro.

Någon sådan försäkran angående ny domstolsprövning som avses i 9 § 3 st. andra meningen utlämningslagen har inte lämnats i ärendet. Frågan blir därför om D.N:s rätt att försvara sig i brottmålet kan anses ha blivit nöjaktigt tillgodosedd. Bedömningen bör ske mot bakgrund av innehållet i artikel 6 i den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna.

Av handlingarna i ärendet framgår följande. Under huvudförhandlingen i första instans, vid distriktsdomstol i Belgrad, var D.N. och hans försvarare närvarande. Domen överklagades enbart av D.N. Denne kallades inte till förhandlingen i Serbiens högsta domstol, eftersom hans närvaro inte bedömts vara av nytta. Hans försvarare var dock närvarande. Högsta domstolen får anses ha prövat underrättens dom i formellt hänseende och beträffande rättstillämpningen. Högsta domstolen sänkte fängelsestraffet med ett år till sju år.

Med hänsyn till vad som sålunda förekommit får det anses att kraven enligt artikel 6 i Europakonventionen varit uppfyllda och att D.N:s rättighet att försvara sig blivit nöjaktigt tillgodosedd.

Hinder mot utlämning enligt 9 § 3 st. utlämningslagen föreligger alltså inte.

Inte heller i övrigt föreligger hinder enligt 1–10 §§ utlämningslagen mot den begärda utlämningen. HD anmärker att D.N. för närvarande avtjänar fängelsestraff i Sverige.