NJA 2003 s. 520

Förbundsdepartementet för nationella och etniska samfund i Serbien och Montenegro begärde i en framställning d. 25 mars 2003 att S.S. skulle utlämnas till Serbien och Montenegro för verkställande av honom där ådömt fängelsestraff. Till stöd för denna begäran åberopades dels en dom av d. 29 juni 1994 från domstolen i Nis, dels en dom av d. 21 april 1995 från Serbiens Högsta domstol i Belgrad. Domstolen i Nis dömde S.S. för grov stöld och grovt rån till fängelse i tre år. Serbiens Högsta domstol ändrade domen endast på så sätt att påföljden bestämdes till fängelse i fyra år. S.S. blev genom amnesti befriad från två år av fängelsestraffet.

Sedan ärendet enligt lagen (1957:668) om utlämning för brott överlämnats till Riksåklagaren och utredning verkställts, överlämnade Riksåklagaren enligt 17 § samma lag ärendet jämte eget yttrande till HD.

S.S. motsatte sig utlämning.

S.S. var såsom anhållen och häktad i utlämningsärendet berövad friheten sedan d. 25 febr. 2003.

HD höll d. 29 okt. 2003 förhandling i ärendet.

HD (JustR:n Regner, Blomstrand, Lundius, Ella Nyström, referent, och Wersäll) beslöt följande yttrande: S.S. har gjort gällande att han är oskyldig till de påstådda brotten samt att det föreligger hinder mot utlämning enligt 9 § 3 st. utlämningslagen eftersom Serbiens Högsta domstol dömt honom i hans utevaro utan att hans rättighet att försvara sig kan anses ha blivit nöjaktigt tillgodosedd. Han har vidare anfört att han löper risk att utsättas för förföljelse av svår beskaffenhet i Serbien och Montenegro varför hinder mot utlämning föreligger också enligt 7 § utlämningslagen.

Enligt 9 § 3 st. första meningen utlämningslagen kan genom överenskommelse med främmande stat bestämmas att i förhållande till den staten fällande dom skall godtas om det inte i särskilt fall framgår att domslutet är uppenbart oriktigt. Sådan överenskommelse föreligger genom den europeiska utlämningskonventionen, vilken gäller mellan Sverige samt Serbien och Montenegro sedan d. 29 dec. 2002. Den av Serbiens Högsta domstol meddelade domen mot S.S. avser brott begångna åren 1991 och 1994. Konventionen skall emellertid tillämpas även på brott som begåtts innan den trädde i kraft (jfr Explanatory report on the European Convention on extradition, 1985, s. 31). Domen kan inte anses uppenbart oriktig.

Eftersom S.S. har dömts i sin utevaro blir även andra meningen i 9 § 3 st. utlämningslagen av betydelse. Där anges att det i överenskommelse med främmande stat kan föreskrivas att dom som har meddelats utan att den dömde varit personligen närvarande vid förhandling i saken inför domstol skall godtas endast om den dömdes rättighet att försvara sig likväl kan anses ha blivit nöjaktigt tillgodosedd eller den dömde enligt försäkran som den främmande staten lämnar i utlämningsärendet har möjlighet att påkalla ny domstolsprövning som tillgodoser nämnda rättighet. Sådan överenskommelse gäller mellan Sverige samt Serbien och Montenegro sedan d. 21 sept. 2003, då det andra tilläggsprotokollet till utlämningskonventionen trädde i kraft beträffande Serbien och Montenegro. Överenskommelsen får anses tillämplig trots att framställningen om utlämning gjordes innan överenskommelsen hade trätt i kraft (se NJA 1998 s. 265).

Någon sådan försäkran angående ny domstolsprövning som avses i 9 § 3 st. andra meningen utlämningslagen har inte lämnats i ärendet. Frågan blir därför om S.S:s rätt att försvara sig i brottmålet kan anses ha blivit nöjaktigt tillgodosedd.

Av uppgifter som lämnats i utlämningsärendet från myndigheter i Serbien och Montenegro framgår följande. Vid huvudförhandlingen vid domstolen i Nis var S.S. och hans försvarare närvarande. Domen på tre års fängelse överklagades såväl av åklagaren som av S.S. genom försvararen med stöd av fullmakt. Åklagarens överklagande delgavs S.S. genom att överlämnas till hans bror. Kallelse till förhandlingen i Serbiens Högsta domstol skickades vid två tillfällen till S.S. på den adress han uppgett i målet, men kom i retur på grund av att adressaten inte kunnat nås. Enligt lagen var S.S. skyldig att underrätta domstolen om han bytte adress eller om han inte skulle gå att nå. Detta hade han inte gjort. Förhandlingen kunde därför hållas i S.S:s utevaro. Vid förhandlingen, där inte heller S.S:s försvarare var närvarande, prövades all dokumentation i målet. Påföljden skärptes till fyra års fängelse.

S.S. har i HD uppgett bl.a. följande. Han var inte nöjd med domen från domstolen i Nis utan ville överklaga den, men redan samma dag som domen meddelades blev han av säkerhetspolisen befriad från att avtjäna straffet. Ett beslut hade fattats av befälhavaren för säkerhetspolisen som innebar att han omedelbart släpptes ur häktet mot att han påbörjade tjänstgöring i säkerhetsstyrkorna. Han frigavs d. 29 juni 1994 och gav sig ut i kriget i början av juli samma år. Han visste inte om att domen var överklagad och hade inget intresse av att överklaga den eftersom han ansåg sig ha blivit befriad från straffet. I två år var han i krigstjänst i Bosnien och under den tiden hörde han inte av domstolen eller hade någon kontakt med sin advokat. Han besökte inte Serbien vid något tillfälle. Den person som har kvitterat försändelsen innehållande åklagarens överklagande är hans kusin, som bodde granne och som tog hand om hans post. S.S. fick inte vetskap om försändelsen. Först år 1998 fick han kännedom om domen från Serbiens Högsta domstol i samband med att han fick veta att han var efterlyst för att avtjäna straff. Han begärde därefter vid flera tillfällen amnesti från straffet och år 2001 bifölls hans begäran på så sätt att straffet sattes ned till två års fängelse. Han lämnade Serbien och Montenegro år 2001 eftersom hans liv var i fara på grund av hans tidigare tjänstgöring i säkerhetsstyrkorna.

Frågan om S.S:s rätt att försvara sig kan anses ha blivit nöjaktigt tillgodosedd bör bedömas mot bakgrund av innehållet i artikel 6 i den europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (jfr NJA II 1979 s. 322).

Vid den bedömningen måste beaktas att S.S. var personligen närvarande vid förhandlingen i domstolen i Nis och att han således hade full vetskap om de anklagelser som riktades mot honom. Domen hade överklagats av försvararen med stöd av fullmakt från S.S. Såvitt framgår avgjorde Serbiens Högsta domstol målet på samma material som domstolen i Nis, med beaktande även av de skriftliga invändningar mot domen som framförts av S.S:s försvarare. De nu anförda omständigheterna talar för att det skall godtas att målet avgjordes i S.S:s frånvaro när denne hade underlåtit att hålla domstolen underrättad om var han kunde nås.

Domen hade emellertid överklagats även av åklagaren med yrkande om straffskärpning. Detta överklagande var inte S.S. personligen delgiven. Mot bakgrund av att S.S. således riskerade att dömas till ett strängare straff kan det inte anses att domstolen gjort tillräckliga ansträngningar för att delge honom kallelse till förhandlingen genom att skicka de två brev som returnerades. Det har inte framkommit någon omständighet som kan ha gett domstolen fog för uppfattningen att S.S. höll sig undan. Förfarandet att under dessa omständigheter avgöra målet i S.S:s utevaro och därvid skärpa straffet får med beaktande av kraven i artikel 6 i Europakonventionen anses innebära att hans rättighet att försvara sig inte har blivit nöjaktigt tillgodosedd. Det förhållandet att S.S. numera har fått straffet halverat genom amnesti föranleder inte någon annan bedömning. Det föreligger därmed hinder mot utlämning enligt 9 § 3 st. andra meningen utlämningslagen.

Vid denna bedömning av utlämningsfrågan upphör enligt 16 § 3 st. utlämningslagen beslutet om att hålla S.S. häktad i ärendet genast att gälla.

HD:s yttrande upptogs i beslut d. 6 nov. 2003 (mål nr Ö 3443-03).