NJA 2005 not 42

JustitierådetHåstadvar skiljaktig avseende motiveringen på sätt som framgår av följande yttrande:

Vad I.L. anfört om att faderskapsbekräftelserna är ogiltiga, därför att samlag inte förekommit förtjänar inte avseende. Samlagsrekvisitet i 1 kap. 5 § FB fanns vid den i målet aktuella tiden som ett presumerande faktum för att underlätta fastställande av biologiskt faderskap. Om det är styrkt att sperma överförts genom insemination bör bestämmelsen kunna tillämpas analogiskt. Dessutom har den grundläggande regeln alltid funnits i bakgrunden, nämligen att faderskap skall fastställas om det på vilket sätt som helst (men i praktiken genom DNA-analys) är styrkt att mannen är far till barnet (se NJA 1998 s. 184 och 1999 s. 598 samt t.ex. Saldeen, Barn- och föräldrarätt, 5 uppl. 2005, s. 55 ff. och Singer, Juridisk Tidskrift 1995–96 s. 1060 ff. särskilt s. 1068 ff.).

I.L. har därutöver – med hänvisning till vissa rättsregler – gjort gällande att faderskapsbekräftelserna är ogiltiga som rättshandlingar (jfr NJA 1965 s. 333) bl.a. därför att familjerättssekreteraren i samband med bekräftelserna försäkrade att dessa inte skulle ha några ekonomiska konsekvenser utan endast avsåg att barnen skulle få kännedom om sin härkomst. Han har också velat att familjerättssekreterarens utsaga i hovrätten skall förebringas i HD ”till styrkande av omständigheterna runt I.L:s faderskapserkännande”.

I en proposition 1984/85:2 framlades förslag om införande av en lag om artificiell insemination på sjukhus, varvid en förutsättning var att kvinnan är gift eller bor tillsammans med en man under äktenskapsliknande förhållanden och att denne man skriftligen samtyckt till åtgärden. Sperman kan vara denne mans eller en annan mans. I anslutning härtill föreslogs en ny paragraf i FB (1 kap. 6 §) enligt vilken den samtyckande mannen skulle anses som far, om det med hänsyn till samtliga omständigheter var sannolikt att barnet avlats genom inseminationen, vare sig denna skett enligt inseminationslagen eller privat. Dessa regler blev sedan lag. I betänkandet hade dessutom föreslagits att det i FB skulle införas en regel om att talan inte fick föras om fastställande av att spermagivaren är barnets far, om barnet avlats genom insemination med sperma från en annan man är kvinnans make eller sambo (SOU 1983:42; 1 kap. 6 §). Detta förslag, som inte var begränsat till insemination enligt den samtidigt föreslagna lagen om insemination på svenskt sjukhus utan även omfattade privat insemination, blev dock inte upptaget i propositionen.

Den i målet aktuella lagstiftningen omfattar således inte privata inseminationer i annan mån än att ett socialt faderskap kan fastställas för en samboende och samtyckande man, och den innehåller över huvud taget ingen regel om att faderskapstalan inte kan föras mot spermagivare. Emellertid uttalade departementschefen – med hänsyftning också på privat insemination – att det ”knappast kan vara någon fördel för barnet att en givare, som över huvud taget inte har avsett att bli dess far, kan påtvingas ett … faderskap. Visserligen skulle en möjlighet att föra faderskapstalan mot givaren kunna fungera som spärr mot en okontrollerad verksamhet med insemination på ensamstående kvinnor. Om en illegal verksamhet av detta slag skulle komma att bedrivas, är det dock sannolikt att den skulle ske i sådana former att givaren inte i efterhand kan identifieras. Som sanktion mot en sådan verksamhet skulle därför en möjlighet till faderskapstalan mot givaren i praktiken bli meningslös. Enligt min mening skulle en sanktion av detta slag inte heller vara en adekvat påföljd.” Departementschefen drog sedan slutsatsen att det inte bör vara möjligt att föra en faderskapstalan mot givaren (prop. 1984/85:2 s. 14), vare sig ett socialt faderskap var fastställt eller inte.

Det bör noteras att departementschefens uttalande inte (i motsats till vissa hovrättsdomar) bygger på uppfattningen att samlag måste ha utretts för att ett biologiskt faderskap skall kunna fastställas. Skälen var andra, framför allt att en dom på faderskap för en spermagivare inte låg i barnets intresse och inte var en ”adekvat påföljd”.

Om detta uttalande skulle binda domstolarna och således anses ge uttryck för gällande rätt 1985–2005 och om en spermadonator på angivna skäl därmed kunde bli juridiskt ansvarig fader uteslutande genom egen bekräftelse, borde det enligt min mening medföra att en faderskapsbekräftelse är ogiltig inte bara om bekräftelsen tillkommit genom råntvång eller förfalskning utan också om den tillkommit genom vilseledande om dess rättsverkningar från den behöriga myndigheten, även om donatorn medger att han är far och allt talar för detta. T.o.m. departementschefen hade uppfattningen att ett faderskap med vanliga rättsverkningar inte var den adekvata påföljden, så spermagivaren bör vara ursäktad om han trodde på ett myndighetsbesked att bekräftelsen inte skulle ha några ekonomiska rättsverkningar. Särskilda yrkanden att bekräftelsen inte skall medföra underhållsskyldighet, arvsrätt, namnrätt etc., vilka skulle kunna leda till att vissa men inte andra faderskapsverkningar uppkommer, synes mindre lämpliga, och en skadeståndsskyldighet för det allmänna framstår som en omväg. I ett mål om ogiltigförklaring av bekräftelsen på avtalsrättslig grund borde, med denna utgångspunkt, bevisning om vilseledande från den behöriga myndigheten tillåtas, eftersom temat skulle ha betydelse.

Emellertid kan det nämnda motivuttalandet inte anses bindande, eftersom det inte har någon förankring i antagen lagtext. Det bör följas bara om argumenten övertygar. Uttalandet står i strid mot 2 kap. 1 § FB, som innebär att faderskap skall fastställas, samt alla värderingar som rådde vid tidpunkten (liksom för övrigt därefter, se prop. 2004/05:137 s. 52 f.), nämligen att ett barn har ett ideellt och medicinskt intresse av att få sitt ursprung fastställt och att alla barn i personligt och ekonomiskt hänseende skall ha två ansvariga föräldrar. Skattebetalarna har ett intresse av att regressrätt avseende underhållsstöd kan riktas mot två föräldrar. Motivuttalandet bör därför inte följas av domstolarna, utom då barnet redan har, eller kan få, en far i enlighet med 1 kap. 6 § FB (jfr Walin, Föräldrabalken, a. st. samt Singer, a.a. s. 1064 f. och densamma, Föräldraskap i rättslig belysning, 2000, s. 336 f.). Talan om faderskap mot en privat spermadonator bör alltså – med angett undantag och oavsett hur sperman överförts – kunna bifallas även om konceptionen ägt rum 1985–2005.

Med denna utgångspunkt framstår det som meningslöst att ogiltigförklara en faderskapsbekräftelse, om det är utrett att den som avgett bekräftelsen haft samlag med modern eller låtit sin sperma på annat sätt överföras till henne och det är sannolikt att barnet avlats av honom.

I enlighet med det anförda skall I.L:s begäran om bevisupptagning i HD avvisas, eftersom bevisningen är utan betydelse i målet, och hans talan om ogiltigförklaring av bekräftelsen skall lämnas utan bifall.