NJA 2005 not 56

HD avslog den 5 oktober 1998 en ansökan om resning från O.R.

O.R. ansökte på nytt om resning.

Riksåklagaren motsatte sig att resning beviljades.

HD, beslut i huvudsaklig överensstämmelse med föredragandens betänkande:

Bakgrund

O.R. dömdes för grovt sexuellt utnyttjande av underårig och sexuellt umgänge med avkomling, bestående i att han under tiden den 17 januari 1988–januari 1998 vid upprepade tillfällen förgripit sig sexuellt på sin dotter M.R., född 1977. Vidare dömdes han för grov våldtäkt, bestående i att han under sommaren 1988 på Orust tvingat M.R. till samlag eller därmed jämförligt sexuellt umgänge genom våld eller hot som för M.R. framstått som trängande fara. Samtliga gärningar var förnekade av O.R. Åtalet grundades på M.R:s uppgifter, och hon hördes i domstolarna. I samband med förhöret i hovrätten uppspelades även bandupptagningen från förhöret med henne vid tingsrätten. Vidare hördes ett flertal vittnen, bl.a. en sjuksköterska och en socionom hos vilka M.R. gått i terapi. Som skriftlig bevisning åberopade åklagaren bl.a. förteckning över övergrepp som upprättats av M.R. samt utdrag ur hennes dagböcker. Även O.R. åberopade utdrag ur dagböckerna.

Tingsrätten och hovrätten ansåg att M.R. var trovärdig och att hennes uppgifter skulle ligga till grund för bedömningen. Tingsrätten hänvisade till att den personal på psykiatriska kliniken som haft mest att göra med M.R. och även hennes mor upplevt M.R:s uppgifter som trovärdiga. Hovrätten anförde att M.R. på sitt sätt, bl.a. genom enskilda detaljer, gett ett tydligt uttryck för att de händelser hon berättat om var självupplevda. Vidare uttalade hovrätten att de uppgifter som lämnats av M.R:s mor och syster bestyrkte att hennes uppgifter bar sanningens prägel. Hovrätten hänvisade också till att innehållet i dagböckerna gav visst stöd för att händelserna som M.R. berättat om var självupplevda.

Parternas inställning

O.R. har till stöd för sin resningsansökan anfört bl.a. följande. Efter hovrättens dom har M.R. i brev till O.R:s ombud och vid polisförhör tagit tillbaka anklagelserna mot pappan och uppgett att hon ljugit. M.R:s behandlande läkare hade redan före polisanmälan inställningen att M.R. varit utsatt för sexuella övergrepp, och hennes berättelse om övergrepp växte fram under pågående terapi. Polisanmälan gjordes mot M.R:s vilja. Inga gynekologiska fynd hos M.R. finns noterade. Hon hade läst litteratur om barn som utsatts för sexuella övergrepp för att kunna berätta mera om detta. Hovrätten kände inte till att M.R. under förundersökningen med hjälp av sjukhuspersonal fått kryssa i ett frågeformulär som upptog olika av polisen angivna sexuella övergrepp. Inte heller var omfattningen av hennes alkoholmissbruk känd. Att hovrätten tillät uppspelning av tingsrättsförhöret med M.R. framstår som ett rättsövergrepp mot O.R. M.R. ville ändra sina uppgifter vid förhöret i hovrätten men tilläts inte göra det. Hon har utsatts för stor press att inte ta tillbaka anklagelserna.

O.R. har åberopat följande nya bevisning.

O.R. har gjort gällande att de nu åberopade omständigheterna och bevisen, om de förebringats vid huvudförhandling i målet, sannolikt skulle ha lett till att åtalet och skadeståndstalan hade ogillats helt samt att det i vart fall föreligger synnerliga skäl att på nytt pröva frågan om han förövat de brott för vilka han dömts.

Av vad riksåklagaren har anfört och åberopat framgår bl.a. följande.

Beslut fattades i oktober 2001 om att återuppta förundersökningen, men kompletterande förundersökningsåtgärder hade vidtagits redan under tiden december 1998–januari 1999 sedan M.R. till bl.a. försvararen och målsägandebiträdet hade uppgett att hon inte talat sanning. Av utredningen framgår att M.R. vid förhör under hösten 1998 uttalade att uppgifterna om övergrepp var osanna, medan hon vid förhör i januari 1999 till övervägande del bekräftade sina rättegångsuppgifter. Den 31 augusti 1999 ringde M.R. till åklagaren och uttalade att hon ville att pappa skulle bli fri och att hon tog tillbaka alltihop och i september 1999 uttryckte hon i skrivelse till åklagaren att hon ville ta tillbaka allt som hon anklagat sin pappa för.

Under handläggningen av resningsärendet har ett nytt polisförhör hållits med M.R. den 21 juni 2004. I förhöret vidhöll hon de uppgifter om sexuella övergrepp som hon tidigare lämnat och som legat till grund för den lagakraftvunna domen. Hon redovisade också skälen till varför hon vid vissa tillfällen hade tagit tillbaka dessa uppgifter. På samma sätt som vid den komplettering av förundersökningen som skedde vid årsskiftet 1998/1999 uppgav hon dock att hon inte blev våldtagen på Orust då hon var elva år. Samtidigt sade hon att ”han var på mig där”, och hon besvarade jakande frågan om det var ett samlag.

Ytterligare ett polisförhör har hållits med M.R. den 6 juli 2005. Hon återtog där de uppgifter som låg till grund för domen mot O.R. Efter genomgång av förhörsutskriften tillsammans med målsägandebiträdet uttalade M.R. till målsägandebiträdet att hon inte godkände förhöret eftersom hennes uppgifter i det var falska. ”Han har ju gjort det” uttryckte hon.

Riksåklagaren har ytterligare anfört bl.a. följande.

Hovrätten hade stöd i RB för att under huvudförhandlingen spela upp bandet med M.R:s förhör vid tingsrätten. Genom att försvararen hade möjlighet att förhöra M.R. i domstolarna har O.R:s rätt till en rättvis rättegång inte kränkts.

Bevisvärdet av uppgifter från M.R. är numera lågt eftersom hon har lämnat och återtagit uppgifter vid ett stort antal tillfällen. Lång tid har förflutit efter gärningarna, och hennes hälsotillstånd har sedan länge varit dåligt. En särskild svaghet för frågan om resning är att uppgifterna till stöd för att domen skulle vara oriktig är mycket kortfattade. Inte heller har det lämnats någon egentlig förklaring till varför M.R. ursprungligen skulle ha haft skäl att tillvita O.R. brott. Det kan inte uteslutas att hon – reellt eller inbillat – upplever sig vara utsatt för en press att återta sina tidigare uppgifter. Det är inte sannolikt att de omständigheter och bevis som har åberopats i resningsansökningen och som har framkommit vid utredningen av frågan skulle ha lett till att O.R. frikänts eller till att brotten hänförts under mildare straffbestämmelser än dem som tillämpats. Det föreligger inte heller synnerliga skäl att på nytt pröva skuldfrågan i målet.

HD:s bedömning

Resning till förmån för den tilltalade får enligt huvudregeln i 58 kap. 2 § 4 RB beviljas om någon omständighet eller något bevis, som tidigare inte har förebragts, åberopas och dess förebringande sannolikt skulle ha lett till att den tilltalade frikänts eller till att brottet hänförts under en mildare straffbestämmelse än den som tillämpats. Enligt den s.k. tilläggsregeln i samma punkt får resning beviljas om det med hänsyn till nya åberopade omständigheter eller bevis och vad som i övrigt förekommer finns synnerliga skäl att på nytt pröva frågan om den tilltalade har förövat det brott för vilket han dömts.

I samband med behandling på sjukhus lämnade M.R. under i vart fall hösten 1997 och början av 1998 uppgifter om att hon utsatts för sexuella övergrepp av O.R. Dessa uppgifter låg till grund för det åtal som sedermera väcktes.

Tilltron till M.R:s uppgifter var avgörande för tingsrättens och hovrättens bedömning att O.R. gjort sig skyldig till brott. Någon stödbevisning i form av vittnesiakttagelser fanns inte, men både tingsrätten och hovrätten ansåg att vissa vittnens uppgifter stärkte M.R:s trovärdighet.

M.R. har sedan slutet av 1998 ömsom tagit tillbaka, ömsom stått fast vid sina uppgifter om sin fars övergrepp mot henne. Hon har bl.a. i förhör i juni 2004 vidhållit att O.R. begått sexuella övergrepp mot henne, medan hon i förhör i juli 2005 gjort gällande att hon ljugit om att hon utsatts för övergrepp. Enligt en notering i utskriften avseende det sistnämnda förhöret har M.R. i augusti 2005 till sitt målsägandebiträde sagt att hon inte ville godkänna det förhöret eftersom hennes uppgifter hade varit falska.

Tingsrätten och hovrätten har gjort en noggrann prövning av M.R:s ursprungliga berättelse. Mot bakgrund av att M.R. under tiden efter domstolarnas prövning ändrat sin inställning vid ett flertal tillfällen, kan hennes återtaganden av uppgifterna om O.R:s skuld och vad som i övrigt åberopats till stöd för resningsansökningen inte tillmätas sådan betydelse att det framstår som sannolikt att de nya omständigheterna och bevisen skulle ha lett till att O.R. frikänts eller att brotten hänförts under mildare straffbestämmelser än dem som tillämpats.

Resning enligt tilläggsregeln bör med hänsyn till det uppställda kravet på synnerliga skäl och med beaktande av att resning är ett extraordinärt rättsmedel ges en restriktiv tillämpning och i fall av ny bevisning endast användas om de nya bevisen till följd av särskilda omständigheter är ägnade att framkalla tvivelsmål om den tilltalades skuld till brottet (jfr NJA II 1940 s. 158 och 171 samt t.ex. Welamson, Rättegång VI, 3 uppl. s. 227 ff. och NJA 1992 s. 625).

Det har förflutit lång tid efter hovrättens dom. Det är uppenbart att M.R. under denna tid har levt under stor press och det framstår som oklart i vilken utsträckning hon för närvarande står fast vid, eller återtar, sina tidigare lämnade uppgifter om övergrepp från O.R. Det kan mot denna bakgrund inte anses föreligga synnerliga skäl att på nytt pröva frågan om O.R. har förövat de brott som han dömts för. Resningsansökningen skall därför lämnas utan bifall.

HD avslår resningsansökningen.