NJA 2005 s. 100
Talan grundad på avtal om utarrendering av hotellrörelse, innefattande andrahandsupplåtelse av hotellets lokaler, har inte ansetts avse nyttjanderätt till fast egendom i den mening som avses i artikel 16.1 i Brysselkonventionen.
Corotel är en hotell- och restauranganläggning, som bedrivs på fastigheten Saint Martin de Belleville, sektion AMN0 11, i Val Thorens, Frankrike. Såväl rörelsen som fastigheten ägdes fram till år 1999 av CUJAB AB eller av CUJAB tillhöriga bolag. År 1994 ägdes fastigheten av det CUJAB tillhöriga bolaget SCI Tango SARL men Corotel drevs av det CUJAB tillhöriga bolaget Ski Hotel SARL.
CUJAB och P.L. slöt den 7 november 1994 ett avtal, enligt vilket P.L., mot en avtalad hyra om 900 000 FRF per hyresår, skulle överta driften av Corotel från den 1 juli 1994 för en första avtalad tid av fem år. Den 3 maj 1995 träffade Ski Hotel SARL och det P.L. tillhöriga bolaget Nordic Lodge SARL ett avtal om andrahandsuthyrning/drift av Corotel under den nämnda hyrestiden. I samband med avtalet om andrahandsuthyrning ingicks också avtal mellan CUJAB och Nordic Lodge om ”löfte” om eventuell framtida försäljning av rörelsen. Rörelsen i Corotel omfattade enligt såväl avtalet mellan CUJAB och P.L. som avtalet mellan Ski Hotel SARL och Nordic Lodge SARL bland annat hyresrätten till fastigheten i vilken rörelsen bedrevs.
Under år 1999 överlät SCI Tango SARL fastigheten till P.L. Vid samma tillfälle överläts rörelsen av CUJAB till det P.L. tillhöriga bolaget Peclet SARL. Köpeskillingen för fastigheten bestämdes till 6 900 000 FRF och för rörelsen till 1 100 000 FRF. Betalning för rörelsen (med undantag för 50 000 FRF) ägde rum den 15 juli 1999 och för fastigheten den 15 februari 2000. Enligt ett avtal den 22 oktober 1999 skulle P.L. bland annat ansvara för att betalningen av köpeskillingen för fastigheten skulle ske på visst sätt och vid viss tidpunkt.
Göteborgs tingsrätt
CUJAB väckte talan mot P.L. vid Göteborgs tingsrätt och yrkade att P.L. skulle förpliktas att utge i första hand 900 000 franska francs, i andra hand 698 274 franska francs, båda beloppen jämte viss ränta.
CUJAB anförde som grund för yrkandet i första hand: CUJAB och dotterbolag å ena sidan samt P.L. å andra sidan ingick den 7 november 1994 rörelsearrendeavtal gällande hotell- och restauranganläggningen Corotel i Frankrike. P.L. har inte erlagt avtalad arrendeavgift eller ersättning för det faktiska nyttjandet av rörelsen för tiden från den 15 februari 1999 till och med den 15 februari 2000. Som grund för yrkandet i andra hand anförde CUJAB att P.L. den 22 oktober 1999 ingick avtal om betalningsansvar för ränta på den köpeskilling som skulle erläggas i samband med CUJAB:s överlåtelse av rörelsen och fastigheten.
P.L. yrkade i första hand att käromålet skulle avvisas med hänvisning till att yrkandena avsåg, eller i vart fall hade sådan anknytning till, nyttjanderätt till fast egendom belägen i Frankrike att fransk domstol skulle ha exklusiv behörighet i enlighet med artikel 16.1 a) Brysselkonventionen. För den händelse käromålet inte skulle avvisas bestred P.L. yrkandena helt.
Till utveckling av sin talan avseende frågan om avvisning anförde P.L. i huvudsak följande: Det avtal som parterna ingick den 7 november 1994 var endast ett föravtal som upphörde att gälla i och med att det ersattes av det nya avtalet den 3 maj 1995. Tvisten rör således frågor om giltighet och tolkning av ett nyttjanderättsavtal avseende rörelse och fastighet belägen i Frankrike. Eftersom giltigheten av det avtal vilket CUJAB:s yrkande grundar sig på bestrids innebär det att tvisten inte rör ett rent betalningskrav. Vidare var Corotel den enda verksamheten på fastigheten och hyresavtalet omfattade hotellfastigheten i dess helhet. Det var således inte fråga om att driva viss rörelse där det var av underordnad betydelse i vilken lokal rörelsen bedrevs. Nyttjanderätten till fastigheten har inte kunnat separeras från nyttjanderätten till rörelsen, utan allt har utgjort en enhet. Fastigheten utgjorde dock den väsentliga delen av nyttjanderättsförhållandet med hänsyn till proportionen mellan den avtalade köpeskillingen för fastigheten respektive rörelsen. Sammantaget har avtalet rört ett sådant ”rent” nyttjanderättsavtal av fast egendom som omfattas av artikel 16.1 a) i Brysselkonventionen. Slutligen är den anknytning till nyttjanderätt till fast egendom som målet innehåller inte enbart av prejudiciell betydelse utan utgör en grundläggande fråga.
CUJAB anförde i huvudsak följande: Vad avser yrkandet i första hand är bakgrunden till tvisten ett rent betalningskrav från CUJAB:s sida gällande ersättning för P.L:s arrende av eller alternativt nyttjande av driften av hotellrörelsen. Det bestrids att avtalet den 7 november 1994 upphörde genom tillkomsten av avtalet den 3 maj 1995. Det har aldrig mellan parterna varit tal om att upplåtelsen skulle avse annat än den direkta driften av rörelsen. Denna omfattade bland annat nyttjandet av en inarbetad verksamhet, hotellnamn, kundkrets, leverantörer, inventarier och utrustning, etc. där lokalupplåtelsen endast är ett av flera moment. Upplåtelsen till P.L. kan därför möjligen betecknas som ett avtal av blandad karaktär innefattande bland annat ett hyresrättsligt moment. Inte heller mot bakgrund av artikelns syfte föreligger skäl att en fransk domstol skall ha exklusiv behörighet vad avser förstahandsyrkandet. Andrahandsyrkandet stödjer sig inte på nyttjanderätt till fast egendom eller har sådan anknytning till nyttjanderätt till fast egendom att artikeln är tillämplig. Huvudfrågan i det avseendet rör istället en fordringsrätt grundad på en äganderättsöverföring av fast egendom och rörelse. Sådana tvistefrågor rör inte nyttjanderätt till fast egendom i den mening som avses i artikeln. Om CUJAB:s andrahandsyrkande anses kunna prövas av svensk domstol bör av praktiska skäl även förstahandsyrkandet tas upp till prövning samtidigt.
Domskäl
Tingsrätten (rådmannen Kenneth Ström) anförde i beslut den 7 februari 2002:
Skäl
Mot bakgrund av de handlingar som ingivits i målet samt vad parterna uppgett finner tingsrätten att föremål för tvist i målet är, vad avser förstahandsyrkandet, betalningskrav för nyttjanderätt av en rörelse vari innefattas nyttjanderätt till fast egendom. Tvisteföremålet bör således i detta avseende betraktas som ett rent betalningskrav med anledning av ett avtal om blandad nyttjanderätt. Vad avser andrahandsyrkandet är fråga om räntekrav på grund av dröjsmål med betalning av köpeskilling för fast egendom och rörelse eller med andra ord ett rent betalningskrav med anledning av överlåtelse av fastighet och rörelse. Frågan om vilket avtal som har reglerat uthyrningen får närmast ses som prejudicialfråga.
Brysselkonventionen (Konvention den 27 september 1968 om domstols behörighet och om verkställighet av domar på privaträttens område) tillträddes av Sverige den 1 januari 1999. Frankrike anslöt sig den 1 augusti 2000 till konventionen om Sveriges tillträde till Brysselkonventionen (2000:1169). Brysselkonventionen är därmed tillämplig mellan konventionsstaterna Sverige och Frankrike.
Enligt lydelsen av artikel 16.1 a) Brysselkonventionen skall domstol i den konventionsstat där egendomen är belägen (forum rei sitae), oberoende av parternas hemvist, ha exklusiv behörighet om talan avser sakrätt i fast egendom eller nyttjanderätt till fast egendom. Domstolen har ex officio att pröva exklusiv behörighet i enlighet med artikel 19 Brysselkonventionen. Vidare gäller artikel 16.1 a) oberoende av prorogationsavtal enligt artikel 17 st. 4 Brysselkonventionen.
Tingsrätten har i nu förevarande avvisningsfråga att avgöra huruvida talan i målet avser nyttjanderätt till fast egendom i den mening som avses i artikeln.
Vad avser tillämpligheten av artikeln uttalas i den så kallade Jenardrapporten (Report on the Convention on jurisdiction and enforcement of judgements in civil and commercial matters, OJ 1979 C 59 s. 35) att den omfattar dels sakrättsliga tvister angående fast egendom, dels tvister rörande nyttjanderätt till fast egendom och då bland annat frågor om giltighet och tolkning av hyres- och arrendeavtal, ersättning för skada på fastigheten vållad av hyresgäst eller arrendator samt avhysning. Rena betalningskrav för hyra har i rapporten hävdats falla utanför tillämpningsområdet eftersom en sådan tvist kan anses hänföra sig till ett tvisteföremål utan direkt anknytning till den hyrda egendomen i sig. Artikelns syfte är att underlätta för ”fri rörlighet för domar” samt, för att gynna tillfredsställande rättskipning och handläggning, dra fördel av närheten till föremålet för tvisten vad avser till exempel tillämpning av lokala sedvänjor och normer, tillgänglighet till uppgifter i fastighetsregister samt möjligheter till ingående utredning av tvisteföremålet genom till exempel syn på fastigheten (Jenardrapporten s. 35). I enlighet med flera avgöranden av European Court of Justice (ECJ) bör artikeln tolkas restriktivt och inte ges ett vidare tillämpningsområde än vad ändamålet med artikeln kräver (jfr bland annat Sanders v. Van der Putte, 1977 ECR 2383).
Eftersom tvistens huvudfråga enligt tingsrättens mening rör rena betalningskrav för hyres- eller arrendeavgifter talar detta mot artikelns tilllämplighet mot bakgrund av uttalandena i Jenardrapporten. Det skall dock påpekas att ECJ i ett till viss del ifrågasatt mål (Rösler v. Rottwinkel, 1985 ECR 99, jfr Lennart Pålsson, Bryssel- och Luganokonventionerna, första upplagan 1995, s. 132) har funnit att fastighetslandets exklusiva behörighet omfattar alla frågor rörande parternas förpliktelser enligt avtalet, däribland krav på hyra. I sammanhanget bör understrykas att det emellertid inte rör sig om någon stadgad praxis och utgången står i direkt strid med Jenardrapporten. Utgången i Rösler v. Rottwinkel kan därför, ställt mot övriga omständigheter i målet, inte tillmätas avgörande betydelse.
Vidare har utarrendering av driften av rörelse omfattande nyttjanderätten till fast egendom enligt ECJ inte ansetts utgöra hyra av fast egendom i den mening som avses i artikeln (Sanders v. Van der Putte, 1977 ECR 2383). Nyttjanderättsavtalet har också innefattat en mängd övriga komponenter än just nyttjanderätten till fast egendom. Det är därför snarare fråga om ett komplext avtal än ett rent hyresavtal av fast egendom vilket i praxis har föranlett ECJ att ej tillämpa artikeln. (Hacker v. Euro-Relais, 1992 ECR I-1111).
Tingsrätten gör sammanfattningsvis den bedömningen att tvistens huvudfråga inte har en sådan nära anknytning till fastigheten som sådan, till fransk fastighetsrätt eller andra franska normer eller handläggningsrutiner som, mot bakgrund av ändamålet med artikeln, föranleder att artikeln skulle äga tillämplighet. Inte heller torde CUJAB:s betalningskrav, oaktat vilken part kravet ställs mot, utgöra en sådan fråga som, om den avgörs i till exempel svensk domstol, svårligen kan erkännas i Frankrike. Mot bakgrund av artikelns ändamål torde således en exklusiv fransk domsrätt i målet inte vara befogad, det vill säga ändamålet kräver ej ett så vitt tillämpningsområde. Det kan i detta sammanhang också tilläggas att eftersom parternas avtalsförhållande även rör andra frågor än enbart nyttjanderätten till fastigheten finns det enligt tingsrättens mening anledning till en restriktiv bedömning vad avser forum rei sitae. Av de omständigheter som i övrigt framförts i målet torde en övervägande del av dessa tala mot att talan i målet avser nyttjanderätt till fast egendom i artikelns mening. Med hänsyn till detta och vad som i övrigt anförts ovan finner tingsrätten att fransk domstol inte äger exklusiv behörighet i enlighet med artikel 16.1 a) Brysselkonventionen. P.L:s yrkande om avvisning på denna grund skall därför inte bifallas.
Slut
P.L:s yrkande om avvisning lämnas utan bifall.
Hovrätten för Västra Sverige
P.L. överklagade i Hovrätten för Västra Sverige och yrkade att hovrätten skulle avvisa i första hand CUJAB:s vid tingsrätten väckta talan, i andra hand endast CUJAB:s förstahandsyrkande.
CUJAB bestred ändring.
Domskäl
Hovrätten (hovrättsråden Per Westerling, Eva Ahlquist, referent, och Christer Ranch) anförde i beslut den 10 januari 2003:
Hovrätten, som även sedan Bryssel I-förordningen trätt i kraft den 1 mars 2002 har att tillämpa Brysselkonventionen på den i målet aktuella frågan om domstols behörighet, avslår överklagandet.
Högsta domstolen
P.L. överklagade och yrkade att HD skulle avvisa CUJAB:s talan eller i vart fall bolagets förstahandsyrkande.
CUJAB bestred ändring.
Betänkande
Målet avgjordes efter föredragning.
Föredraganden, rev.sekr. Andreas Lindholm, föreslog i betänkande att HD skulle meddela följande beslut:
Domskäl
Skäl
I en stämningsansökan som kom in till Göteborgs tingsrätt den 17 april 2001 yrkade CUJAB, som är ett svenskt aktiebolag med säte i Göteborg, att den danske medborgaren P.L., med hemvist i Göteborg, skulle förpliktas att till bolaget betala 900 000 franska francs eller, i andra hand, 698 274 franska francs, båda beloppen jämte viss ränta.
Som grund för sitt förstahandsyrkande anförde CUJAB att P.L. enligt ett rörelsearrendeavtal, som den 7 november 1994 träffats mellan bolaget och dess dotterbolag å ena sidan och P.L. å den andra sidan, var skyldig att betala ett års arrendeavgift till CUJAB för perioden den 15 februari 1999 t.o.m. den 15 februari 2000, alternativt att CUJAB hade rätt till ersättning av P.L. för det faktiska nyttjandet av rörelsen under den angivna perioden. Det av CUJAB åberopade avtalet avsåg driften av en hotellrörelse bedriven i Val Thorens, Frankrike. Som grund för andrahandsyrkandet anförde CUJAB att P.L. genom ett avtal träffat den 22 oktober 1999 hade iklätt sig ett betalningsansvar för ränta på den köpeskilling som skulle erläggas i samband med CUJAB:s överlåtelse av den nämnda rörelsen och den fastighet på vilken rörelsen bedrevs eller i vart fall åtagit sig att tillse att räntekompensation enligt avtalet fullgjordes.
CUJAB har i fråga om rättens behörighet anfört dels att P.L. har sitt hemvist i Göteborg, dels att det avtal som ligger till grund för bolagets förstahandsyrkande innehåller en prorogationsklausul innebärande att Göteborgs tingsrätt har att pröva tvistefrågan. P.L. har till stöd för sitt yrkande om avvisning anfört, beträffande förstahandsyrkandet, att detta avser nyttjanderätt till fast egendom belägen i Frankrike och att fransk domstol enligt artikel 16.1 a) i Brysselkonventionen därmed har exklusiv behörighet att pröva tvisten samt, beträffande andrahandsyrkandet, att detta avser eller i vart fall har sådan anknytning till fast egendom belägen i Frankrike att fransk domstol enligt den nämnda bestämmelsen är exklusivt behörig att pröva tvisten även i denna del.
I förhållande till Frankrike gäller numera att frågor om domstols internationella behörighet skall prövas enligt Rådets förordning (EG) nr 44/2001 av den 22 december 2000 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (Bryssel I-förordningen). Enligt artikel 66 i Bryssel I-förordningen skall emellertid bestämmelserna i den förordningen tillämpas endast på rättsliga förfaranden som inletts efter förordningens ikraftträdande. Förordningen trädde i kraft den 1 mars 2002.
När CUJAB väckte talan hade Bryssel I-förordningen inte trätt i kraft. Vid den tidpunkten gällde däremot Brysselkonventionen som svensk lag i förhållande till Frankrike. Frågan skall därför prövas enligt bestämmelserna i denna konvention.
Enligt artikel 2 i Brysselkonventionen gäller som huvudregel att talan mot den som har hemvist i en konventionsstat skall väckas vid domstol i den staten. I artikel 16.1 a) i konventionen finns emellertid en särskild behörighetsregel enligt vilken domstol i den konventionsstat där egendomen är belägen skall ha exklusiv behörighet, oberoende av parternas hemvist, om talan avser sakrätt i fast egendom eller nyttjanderätt till fast egendom. Av artikel 17 framgår att parterna har vissa möjligheter att träffa avtal om att en domstol eller domstolarna i en konventionsstat skall vara behöriga att avgöra en tvist. Ett sådant prorogationsavtal har emellertid ingen verkan om de domstolar vilkas behörighet det utesluter har exklusiv behörighet enligt artikel 16. Om talan som väcks vid en domstol i en konventionsstat gäller en tvist som huvudsakligen rör en fråga som en domstol i en annan konventionsstat är exklusivt behörig att pröva enligt artikel 16, skall domstolen självmant förklara sig obehörig (se artikel 19).
Artikel 16 i Brysselkonventionen gäller bara när en fråga av där angivet slag utgör tvistens egentliga föremål, inte om den kommer upp enbart till prejudiciell bedömning (se Jenardrapporten, EGT C 59, 1979, s. 1, s. 34).
EG-domstolen har upprepade gånger gett uttryck för uppfattningen att bestämmelserna i artikel 16 i Brysselkonventionen, som utgör ett undantag från den allmänna behörighetsregeln, inte skall ges en mer omfattande tolkning än dess målsättning kräver, eftersom den leder till att parterna berövas den möjlighet att välja forum som de annars skulle ha haft och, i vissa fall, till att de måste föra talan vid en domstol som inte är den behöriga domstolen i någondera partens hemvist. Det är en fast rättspraxis att det inte är tillräckligt att talan har ett samband med en fastighet för att artikel 16.1 i konventionen skall vara tillämplig (se dom den 27 januari 2000 i mål C-8/98, Dansommer, REG 2000, s. I-393, punkterna 21 och 22, med där lämnade hänvisningar).
Motiveringen för Brysselkonventionens regel är till en början att ett system av innebörd att andra behörighetsgrunder godtogs skulle vara ägnat att motverka den fria rörligheten för domar (se härom och om det följande Pålsson, Brysselkonventionen, Luganokonventionen och Bryssel I-förordningen, 2002, s. 163 med hänvisningar i fotnoterna 223 och 224). En med stöd av sådana behörighetsgrunder meddelad dom skulle riskera att inte bli erkänd i konventionsstater vars nationella rätt kräver exklusiv behörighet för forum rei sitae. Vidare har olika lämplighetssynpunkter anförts till stöd för regeln. De går ut på att fastighetslandet har fördelen av ”närhet” till sakförhållanden och de tillämpliga rättsreglerna i hithörande mål, liksom till fastighetsbokföringen. Utredningen och bevisningen, vilken bl.a. kan innefatta syn på stället, förebringas sålunda enklast inför domstolarna i den stat där den fasta egendomen finns. Samma domstolar är bäst skickade att tillämpa den ofta särpräglade och komplexa lagstiftning och andra regler eller sedvänjor som kan komma till användning i mål angående fast egendom. Dessa synpunkter har ansetts bärande inte bara i tvister om äganderätt eller begränsad sakrätt till fast egendom utan också i tvister om nyttjanderätt till sådan egendom.
Det har i målet inte gjorts gällande att CUJAB:s talan avser en sakrätt i fast egendom. Det är också uppenbart att CUJAB:s yrkanden har obligationsrättslig grund. Tvisten avser således inte en sakrätt i fast egendom i den mening som avses i artikel 16.1 a) i Brysselkonventionen (jfr t.ex. EG-domstolens dom den 9 juni 1994 i målet Lieber, C-292/93, REG 1994, s. I-2535, punkterna 13 och 14).
EG-domstolen har i målen Sanders (73/77, REG 1977, s. 2383), Hacker (C-280/90, REG 1992, s. I-1111) och Dansommer tagit ställning till om vissa avtal avsett upplåtelse av nyttjanderätt till fast egendom i den mening som avses i artikel 16 i Brysselkonventionen.
Fallet Sanders avsåg ett avtal genom vilket driften av en blomsterhandel arrenderats ut. Rörelsen drevs i en lokal som utarrenderaren hyrde av en tredje person. EG-domstolen fann att begreppet nyttjanderätt till fast egendom, i den mening som avses i artikel 16 i Brysselkonventionen, inte omfattade ett avtal som det aktuella. De överväganden som låg till grund för införandet av exklusiv domsrätt i fall där talan avsåg nyttjanderätt till fast egendom i egentlig mening ägde inte tillämpning när avtalets huvudsakliga syfte var av annan karaktär, såsom när avtalet avsåg driften av en affärsrörelse.
I målet Hacker slog EG-domstolen fast att ett komplext avtal avseende ett antal tjänster, som tillhandahålls mot ett totalt pris som kunden betalar, inte avser nyttjanderätt till fast egendom i den mening som avses i artikel 16.1 i Brysselkonventionen. Avtalet hade ingåtts mellan en researrangör och en kund och avsåg nyttjandet av en semesterbostad men omfattade även andra prestationer, bl.a. information och råd till kunden, platsreservation för transport och mottagande på platsen.
I fallet Dansommer avsåg käromålet skadestånd för dåligt underhåll av egendomen och för skador på en bostad, som en enskild hade hyrt för att där tillbringa ett antal semesterveckor. Talan hade inte väckts direkt av fastighetsägaren utan av en professionell researrangör, som den berörde hyrt bostaden av och som förde talan efter att ha övertagit fastighetsägarens rättigheter. EG-domstolen fann att artikel 16.1 i Brysselkonventionen var tillämplig. Att avtalet mellan researrangören och hyrestagaren innehöll accessoriska bestämmelser om försäkring vid avbokning och om garanti för återbetalning av det pris som kunden erlagt rubbade inte det faktum att det var fråga om nyttjanderätt till fast egendom i konventionens mening.
Av EG-domstolens praxis framgår att avtal, innefattande upplåtelse av nyttjanderätt till fast egendom, faller utanför tillämpningen av artikel 16.1 a) i Brysselkonventionen om avtalets huvudsakliga syfte är ett annat än att upplåta sådan nyttjanderätt. Det omtvistade avtalet i fallet Sanders avsåg en blomsterhandel. Att det förevarande avtalet avser en hotellrörelse är inte taget för sig en omständighet som ger anledning till ett annat synsätt än det som kommit till uttryck i EG- domstolens avgörande. Ett avtal som har som huvudsakligt syfte att arrendera ut driften av en befintlig hotellrörelse, som bedrivs i lokaler som upplåts av tredje man, kan således inte anses vara ett avtal avseende nyttjanderätt till fast egendom i Brysselkonventionens mening. Att fastighetens ägare är ett bolag i samma koncern som utarrenderaren kan inte göra någon skillnad. Det råder således ingen oklarhet angående innebörden av artikel 16.1 a) i här berörda hänseenden. Frågan är nu om det av utredningen framgår att lokalerna haft sådan betydelse att avtalets väsentliga syfte varit att upplåta nyttjanderätt till fastigheten.
Det avtal som CUJAB åberopat som grund för sitt förstahandsyrkande undertecknades den 7 november 1994. Som parter upptogs CUJAB och P.L. Det angavs kortfattat att P.L. önskade överta driften av det aktuella hotellet. Någon redogörelse för vad rörelsen omfattade lämnades inte. Av handlingarna framgår att hotellfastigheten ägdes av SCI Tango, medan hotellrörelsen drevs av Ski Hotel SARL, och att de nämnda franska bolagen hade CUJAB som moderbolag. Det är omtvistat i målet vilka som var de egentliga avtalsparterna. P.L. har sålunda gjort gällande att avsikten redan vid avtalsslutet var att ett senare bildat bolag skulle arrendera hotellrörelsen och hotellfastigheten och att avtalet ersatts av ett avtal träffat den 3 maj 1995 där det nybildade bolaget Nordic Lodge SARL trätt i hans ställe. CUJAB har invänt att parterna till avtalet den 7 november 1994 kom överens om att ingå det senare avtalet, eftersom det på grund av fransk lagstiftning var erforderligt att upprätta franska avtal med angivande av en fransk förhyrare, utan att det tidigare avtalet därför utsläcktes dem emellan. Ostridigt är emellertid att det avtal som CUJAB åberopat som grund för sin talan inneburit utarrendering av den befintliga hotellrörelsen och innefattat upplåtelse av hotellets lokaler.
Avtalet den 3 maj 1995, som var avfattat på franska, hade i svensk översättning rubrikerna ”kontrakt för andrahandsuthyrning-drift mellan bolaget Ski Hotel och bolaget Nordic Lodge” samt ”löfte om försäljning av rörelse av bolaget CUJAB ägare till den rörelse som uthyrs i andra hand till bolaget Nordic Lodge”. Rörelsen omfattade enligt avtalstexten skylten, firmanamnet, kundkretsen och potentiell kundkrets, hyresrätten till driftslokalerna, utskänkningstillstånd samt det lösöre och den utrustning som användes i driften av rörelsen.
Utgångspunkten för bedömningen är det avtal som CUJAB åberopat som grund för sin talan. Det ligger i sakens natur att lokalerna vid upplåtelse av en hotellrörelse är av stor betydelse. Vilken betydelse som skall tillmätas avtalskomponenter som avser andra rörelsetillgångar måste avgöras utifrån omständigheterna i det enskilda fallet. P.L. har framhållit att när fastigheten och rörelsen såldes för en köpeskilling om tillhopa 8 000 000 franska francs hänförde sig 6 900 000 francs till fastigheten. Att med ledning av fastighetens pris vid en överlåtelse sluta sig till vilket värde lokalupplåtelsen haft för hotellrörelsen framstår emellertid som vanskligt. HD finner vid en samlad bedömning att det inte visats eller annars framgått att det aktuella avtalet haft ett annat huvudsakligt syfte än att upplåta driften av den befintliga hotellrörelsen som sådan. Under sådana förhållanden kan CUJAB:s förstahandsyrkande inte sägas avse nyttjanderätt till fast egendom i den mening som avses i artikel 16.1 a) i Brysselkonventionen.
Grunden för CUJAB:s andrahandsyrkande är åtaganden som P.L. skall ha gjort med anledning av avtal om överlåtelse av den aktuella hotellfastigheten och hotellrörelsens tillgångar. Eftersom yrkandet således inte är grundat på något nyttjanderättsavtal, är artikel 16.1 a) i Brysselkonventionen inte tillämplig.
Svensk domstol är behörig enligt huvudregeln i artikel 2 i Brysselkonventionen. Det har inte framgått att någon regel som utesluter svensk domsrätt är tillämplig. Det slut vartill hovrätten kommit skall därför fastställas.
Domslut
HD:s avgörande
HD fastställer det slut vartill hovrätten kommit.
Domskäl
HD (justitieråden Svensson, Thorsson, Regner, Lindeblad, referent, och Widebeck) meddelade den 2 mars 2005 slutligt beslut i enlighet med betänkandet.
HD:s beslut meddelat: den 2 mars 2005.
Mål nr: Ö 604-03.
Lagrum: artiklarna 2, 16 och 19 i Brysselkonventionen.
Rättsfall: EG-domstolens domar Sanders (73/77, REG 1977, s. 2383), Hacker (C-280/90, REG 1992, s. I-1111), Lieber (C-292/93, REG 1994, s. I-2535) och Dansommer (C-8/98, REG 2000, s. I-393).