NJA 2005 s. 425

Domskäl

Tingsrätten (chefsrådmannen Jan Levin och rådmannen Gustaf Lindstedt) anförde i dom den 5 november 2002:

Bakgrund

P.N. äger genom moderbolaget Pecunia AS de norska bolagen Peculium AS (Peculium) och Mirabelle AS (Mirabelle). J.T. är ägare till det svenska bolaget Internova J.T. AB (Internova) vilket ägt M/Y Mirabelle (Båten). B.P. är ställföreträdare för AB Charterrederiet P. & L. (Charterrederiet).

Den 29 april 1999 blev Båten föremål för provisorisk betalningssäkringsåtgärd. Den 11 maj 1999 utmätte kronofogdemyndigheten Båten för Internovas skatteskulder. Båten såldes därefter på exekutiv auktion den 20 augusti 1999 för 510 000 kr. B.P. ropade in båten genom sitt bolag.

Mirabelle har gjort gällande att Peculium förvärvat Båten från Internova enligt ett avtal av den 22 juni 1998. Alternativt har Mirabelle gjort gällande att Mirabelle förvärvat Båten från Internova genom ett avtal av den 3 juni 1999.

Den 29 september 1999 sände bolagen i Pecunia-koncernen, genom ombud, ett brev till B.P. och framställde krav enligt godtrosförvärvslagen att få lösa Båten.

Charterrederiet innehar idag Båten och använder den i sin verksamhet.

Peculium inkom den 29 september 2000 med stämningsansökan mot Charterrederiet vari yrkades att Charterrederiet skulle förpliktas att till Peculium, mot lösen om 510 000 kr, utlämna Båten. Därefter har Peculium överlåtit samtliga de rättigheter som Peculium haft avseende Båten i förhållande till Charterrederiet till Mirabelle. Genom tingsrättens beslut av den 4 april 2002 har Mirabelle enligt 13 kap. 7 § RB övertagit Peculiums talan i målet.

Yrkanden

Mirabelle har yrkat att Charterrederiet skall förpliktas att mot lösen om 510 000 kr, eller det högre belopp som tingsrätten finner att Charterrederiet styrkt att det är berättigat till, utlämna Båten.

Charterrederiet har bestritt bifall till käromålet. För det fall Mirabelle skulle visa sig ha rätt att lösa Båten yrkar Charterrederiet ersättning, utöver lösenbeloppet, för de kostnader bolaget lagt ned.

Grunder

Mirabelle har som grund för sin talan åberopat följande.

Den 22 juni 1998 ingicks ett överlåtelseavtal mellan Internova och Peculium enligt vilket Peculium förvärvade Båten. Köpeskilling har erlagts. Underrättelse om överlåtelsen gavs också till varvet Tufa Marin AB där Båten var upplagd. Sakrättsligt skydd för Peculiums förvärv har därmed erhållits.

Peculium har genom den offentliga auktionen förlorat äganderätten till Båten. Enligt 14 kap. 1 § UB jämfört med 4 § lagen om godtrosförvärv av lösöre är Peculium berättigat att återfå Båten av Charterrederiet mot lösen. Lösen skall enligt 5 § samma lag motsvara ägarens kostnader för förvärvet, 510 000 kr, eller det högre belopp som tingsrätten finner att Charterrederiet styrkt att bolaget är berättigat till.

Mirabelle har förvärvat samtliga de rättigheter som Peculium haft avseende Båten i förhållande till Charterrederiet och har övertagit Peculiums talan mot Charterrederiet enligt 13 kap. 7 § RB.

För det fall tingsrätten finner att Peculiums förvärv av Båten har återgått, har Mirabelle genom avtal av den 3 juni 1999 förvärvat Båten från Internova och Mirabelle har därefter förlorat äganderätten till Båten genom den exekutiva auktionen. Mirabelle som i sådant fall är att betrakta som ägare är berättigat att återfå Båten från Charterrederiet mot lösen. Lösen skall motsvara ägarens kostnader för förvärvet 510 000 kr, eller det högre belopp som tingsrätten finner att Charterrederiet styrkt att bolaget är berättigat till.

Såväl Peculium som Mirabelle har begärt lösen i rätt tid.

Charterrederiet har som grund för sitt bestridande åberopat följande.

Charterrederiet bestrider i första hand att Peculium var ägare till Båten vid tidpunkten för den exekutiva auktionen. Peculium hade varken obligationsrättsligt eller sakrättsligt blivit ägare till Båten vid tidpunkten för den exekutiva auktionen.

Bolaget gör i andra hand gällande att Peculium inte har framställt krav om lösen inom rätt tid varför rätten har preskriberats.

Charterrederiet gör gällande att avtalet av den 3 juni 1999 är ogiltigt. Mirabelle har inte gjort ett obligationsrättsligt förvärv av Båten. Någon lösenrätt kan till följd härav inte föreligga. Mirabelle har förvärvat Båten efter att den utmätts för Internovas skulder. Något sakrättsligt giltigt förvärv har inte gjorts av Mirabelle.

Om Mirabelle är att anse som rätt ägare och berättigad att lösa Båten gör Charterrederiet gällande att Mirabelle inte framställt krav om lösenrätt gentemot Charterrederiet inom lagstadgad tid varför Peculiums och Mirabelles rätt enligt godtrosförvärvslagen har gått förlorad.

Utveckling av talan

Mirabelle

Våren 1998 fick P.N. kännedom om att Båten var till salu. P.N. tog därför kontakt med J.T. i juni 1998 och de kom överens om att P.N., genom sitt bolag, skulle förvärva Båten av J.T:s bolag Internova till ett pris om 1 140 000 NOK. Betalning erlades den 18 juni 1998, i omedelbar anslutning till avtalets ingående. Den 22 juni 1998 undertecknades ett avtal enligt vilket Internova sålde båten till Peculium. I slutet av juni månad 1998 betalades mervärdesskatt med 285 000 NOK. Mervärdesskatten skulle sedan återbetalas när Båten togs ut ur landet. Det förekom viss korrespondens mellan P.N. och J.T. under sommaren 1998. Det förelåg en skatteproblematik med anledning av förvärvet. P.N. ville undvika att betala mervärdesskatt både i Sverige och i Norge. Den 26 juni 1998 skickade P.N. ett faxmeddelande till J.T. i vilket P.N. förklarade att han avsåg att bilda ett särskilt bolag, Mirabelle AS, vilket skulle förvärva Båten. Mirabelle AS bildades den 22 juli 1998 och registrerades den 13 augusti 1998.

Efter förvärvet tog P.N. kontakt med Tufa Marin AB där Båten låg upplagd. P.N. sände tre båtbyggare från Norge till varvet för att undersöka Båten. Under augusti-september 1998 stod det klart att Båten inte kunde fraktas till Norge under 1998. Frågan uppkom hur det skulle påverka möjligheten till återbetalning av erlagd mervärdesskatt. Med anledning härav tog P.N. kontakt med J.T. och sitt norska ombud. P.N. fick råd från den norske juristen att häva överlåtelseavtalet mellan Peculium och Internova för att sedan ingå ett avtal om överlåtelse av Båten mellan Internova och det nya bolaget Mirabelle AS som köpare. J.T. gick med på en återgång av köpet under förutsättning att den dokumenterades på visst sätt. Avtal om återgång av överlåtelsen upprättades, liksom ett avtal enligt vilket Peculium lånade ut 1 425 000 NOK till J.T. Vidare upprättades ett överlåtelseavtal enligt vilket Internova överlät Båten till Mirabelle. För att P.N. inte skulle kunna ”smita” från affären krävde J.T. att en handling skulle upprättas i vilken P.N. bekräftade att han erhållit 1 425 000 kr från J.T. Den dokumentation som upprättades var enligt J.T:s önskemål. Sedan P.N. undertecknat handlingarna sände han dem till J.T. i december 1998. Tufa Marin AB sände en faktura till Pecunia avseende varvshyra för säsongen 1998/1999 samt arbete med täckning och stöttning av Båten. Fakturan betalades av P.N. genom J.T.

Under 1999 frågade P.N. efter de avtal han hade sänt till J.T. J.T. uppgav då att han inte var nöjd med utformningen av låneavtalet utan han ville ha ändring i det. Sedan nytt låneavtal upprättats undertecknades det under senvintern 1999. Den 3 juni 1999 undertecknades det nya överlåtelseavtalet enligt vilket Mirabelle förvärvade Båten från Internova.

Under våren 1999 efterhörde P.N. hos Tufa Marin AB om namn på transportfirmor för att frakta Båten till Norge. Först den 8 september 1999 fick P.N. kännedom om att Båten hade blivit föremål för utmätning och sålts på exekutiv auktion. Den 29 september 1999 framställde advokaten J.W., i egenskap av ombud för samtliga bolag i Pecunia- koncernen, i ett brev till B.P. anspråk om rätt till lösen av Båten. B.P. besvarade brevet för Charterrederiets räkning.

Sedan Peculium väckt talan mot Charterrederiet har Peculium genom en muntlig överenskommelse överlåtit sina anspråk gentemot Charterrederiet på Mirabelle.

Charterrederiet

B.P. hade under flera år varit intresserad av att förvärva Båten. I samband med att Båten utannonserades till försäljning på exekutiv auktion förvärvade B.P. ett bolag, Startplattan 82156 Aktiebolag. Han försökte att få bolaget namnändrat till AB Rederi Mirabelle. Då den firman inte godkändes namnändrades bolaget till Aktiebolag Charterrederiet P. & L. Inför den exekutiva auktionen lät fordonskammaren utföra en besiktning av båten. Besiktningsmannen utfärdade ett utlåtande i vilket han uppgav Båtens marknadsvärde till 325 000 kr. Charterrederiet ropade in Båten vid den exekutiva auktionen till ett pris om 510 000 kr. På kvittensen över erlagd köpeskilling angavs AB Rederi Mirabelle som köpare av Båten. Charterrederiets förvärv av Båten registrerades efter ansökan i sjöfartsregistret och bolaget fick radiotillstånd av Post- och Telestyrelsen. J.W:s brev av den 29 september 1999 är ställt till B.P. personligen och inte till det bolag som ropat in Båten vid den exekutiva auktionen. I brev av den 15 oktober 1999 avvisade B.P. kravet på lösen. Av brevet framgår att B.P. agerade som ställföreträdare för aktiebolaget Startplattan. Detta föranledde emellertid inte P.N. att vidta någon ytterligare åtgärd. Först i oktober 2000 mottog Charterrederiet en stämningsansökan från Peculium.

I ett yttrande i målet av den 2 maj 2001 uppgav Peculium att överlåtelseavtalet av den 3 juni 1999 är ett skenavtal. Båten har, utöver detta mål, blivit föremål för ett antal tvister. Mirabelle har till Stockholms tingsrätt givit in ansökan om kvarstad mot Internova. I kvarstadsmålet har Mirabelle anfört att överlåtelseavtalet av den 22 juni 1998 gått åter och att ett nytt överlåtelseavtal har ingåtts. Peculium överklagade beslutet om utmätning av båten. Vidare är Mirabelle part i ett mål vid Stockholms tingsrätt mot J.T. gällande skadestånd. Mirabelle grundar sitt anspråk gentemot J.T. på att denne sålt Båten till Mirabelle efter det att den utmätts. Mot bakgrund av de olika versioner som lämnats angående förvärvet av Båten framgår att det inte har funnits någon gemensam partsavsikt med avseende vad som skulle gälla för Båten.

Båten finns varken redovisad som en tillgång i Peculiums eller Mirabelles bokföring. I Mirabelles årsredovisning för 1999 finns upptagen en leverantörsfordran avseende köpeskillingen för Båten. Under 2000 skrevs denna fordran ned med ett belopp som motsvarade vad Mirabelle erhållit i förlikningslikvid. J.T. var registrerad ägare till Båten den 18 augusti 1999. Avtalet enligt vilket P.N. lånade ut 1 425 000 kr till J.T. är daterat den 1 juni 1998. Betalningen den 18 juni 1998 av 1 140 000 NOK gjordes genom en överföring från Pecunia AS till ett konto tillhörande J.T. personligen. J.T:s brev till P.N. av den 29 juni 1998 ger intryck av att något överlåtelseavtal avseende Båten då ännu inte hade undertecknats. Den 11 oktober 1998 undertecknas ett nytt låneavtal av J.T. och P.N. enligt vilket J.T. lånade 1 425 000 NOK av Peculium. Betalningen till Tufa Marin den 21 december 1998 avseende varvshyra gjordes av M.T. Den 21 mars 1999 skrev P.N. till sin norske advokat och informerade denne om att köpet hävts och att ett nytt avtal skulle ingås. Den 1 mars 1999 sände Pecunia ett brev till Tufa Marin och efterfrågade möjligheten att transportera Båten till Norge. Den 29 april 1999 besökte kronofogdemyndigheten Tufa Marin. Varvschefen, B.L., delgavs beslut enligt 6 kap. 12 § UB. Av anteckningarna från förrättningen framgår att B.L. till förrättningsmannen då meddelade misstankar om att Båten var på väg att säljas till Norge.

Sedan Båten utmätts erhöll kronofogdemyndigheten den 8 september 1999 ett brev från en norsk advokat vilken gjorde gällande att Båten tillhörde Pecunia AS/Mirabelle AS. I brevet hänvisades till ett överlåtelseavtal ingått i juni 1999.

Bevisning

Charterrederiet har åberopat skriftlig bevisning.

P.N. och B.P. har hörts under sanningsförsäkran. På Mirabelles begäran har vittnesförhör hållits med J.T. samt med B.L. och S.O., vilka båda arbetar på Tufa Marin. På Charterrederiets begäran har vittnesförhör hållits med B.L., J-Å.L., som även han arbetar på Tufa Marin, U.B. och L.A.

Domskäl

Tingsrätten har först att ta ställning till om Peculium, och i så fall när, har blivit ägare till Båten.

P.N. och J.T. har hörts om ingåendet av avtalet av den 22 juni 1998 och omständigheterna kring upprättandet av avtalet om återgång av förvärvet. Härvid har framkommit att P.N. under våren 1998 av en händelse fick reda på att Båten var till salu och att han av den anledningen kontaktade J.T. Avtal om köp av Båten gjordes upp på telefon. P.N. har uppgivit att J.T. hade flera personer som var intresserade av att köpa Båten. Som villkor för att säga nej till annan köpare har P.N. uppgivit att J.T. krävde att köpesumman erlades innan skriftligt avtal undertecknades. P.N. har uppgivit att han, sedan köpesumman hade betalats, sammanträffade med J.T. i Stockholm där avtalet undertecknades den 22 juni 1998.

P.N. har uppgivit att han i augusti 1998 frågade Tufa Marin om det var i sin ordning att Båten låg kvar på varvet under vintern. I samband med att det stod klart att Båten inte skulle komma att fraktas till Norge under 1998 uppstod frågor kring möjligheten av att få mervärdesskatten på köpesumman återbetald. Med anledning därav har P.N. förklarat att han tog kontakt med J.T. J.T. gick med på att låta avtalet återgå men ställde som krav att återgången skulle dokumenteras på visst sätt. Förutom avtalet om återgång av förvärvet upprättades därför även ett låneavtal och en kvittens över att P.N. emottagit det utlånade beloppet av J.T. Därtill upprättades ett nytt överlåtelseavtal enligt vilket Internova överlät Båten på Mirabelle.

J.T. har bekräftat vad P.N. uppgivit om kontakterna mellan dem under våren, sommaren och hösten 1998. Han har uppgivit att frågan om mervärdesskatten kom upp i samband med att P.N. i augusti 1998 förklarade att Båten inte kunde transporteras till Norge som beräknat. Ett villkor för återbetalning av mervärdesskatten var att Båten fördes ut ur landet inom sex månader från förvärvet. J.T. har uppgivit att han gick med på P.N:s förfrågan att låta köpet gå åter för att möjliggöra för P.N:s bolag att återfå den erlagda mervärdesskatten, och därmed undvika att betala mervärdesskatt två gånger.

Utöver avtalet om återgång av förvärvet upprättades två låneavtal. Båda upptar J.T. som låntagare till ett belopp om 1 425 000 kr. P.N. har uppgivit att anledningen till att det upprättades två låneavtal var att det först upprättade avtalet upptog Peculium som långivare men att J.T. önskade att P.N. personligen skulle stå som långivare.

Oaktat vad som skett efter avtalet av den 22 juni 1998 har både P.N. och J.T. uppgivit att det endast var fråga om en överlåtelse av Båten från Internova till P.N:s bolag. Överlåtelsen skedde genom avtalet av den 22 juni 1998 enligt vilket Internova överlät Båten till Peculium. J.T. har härvid förklarat att han betraktade P.N. som förvärvare av Båten, om än genom ett av sina bolag. Tingsrätten saknar anledning att ifrågasätta att avsikten med upprättandet av överlåtelseavtalet av den 22 juni 1998 var något annat än vad P.N. och J.T. uppgivit, nämligen att Peculium skulle förvärva Båten från Internova.

P.N. och J.T. har båda uppgivit att deras syfte var att överlåtelsen enligt avtalet av den 22 juni 1998 skulle bestå. De har båda förklarat att upprättandet av avtalet av den 11 oktober 1998 om återgång av Peculiums förvärv endast hade till syfte att undvika att Peculium skulle behöva betala mervärdesskatt två gånger. Avsikten var inte att äganderätten till Båten skulle återgå till Internova. Någon återgång av erlagd köpeskilling har inte heller skett.

Av vad P.N. och J.T. uppgivit har framkommit att låneavtalen upprättades som underlag för redovisningen av återgången av köpet av Båten i bokföringen medan kvittensen upprättades som säkerhet för J.T. att P.N. inte skulle dra sig ur köpet.

Med avseende på vad som gäller mellan parterna i ett avtal är det den gemensamma partsviljan som är avgörande. Mot bakgrund av vad P.N. och J.T. anfört finner tingsrätten därför att Peculium var ägare till Båten vid tidpunkten för utmätningen av Båten och den exekutiva auktionen. Genom utmätningen och den exekutiva auktionen förlorade Peculium äganderätten till Båten.

I 4 § lagen (1986:796) om godtrosförvärv av lösöre föreskrivs att den som på grund av någon annans godtrosförvärv har förlorat äganderätten till viss egendom har rätt att få tillbaka egendomen mot lösen.

Vid dubbelöverlåtelse av egendom gäller vid tillämpningen av lagrummet att den förste köparen, som enligt 1 kap. 5 § HB har förvärvat äganderätten vid dubbelöverlåtelse, betraktas som den som har förlorat äganderätten, även om han inte fått godset i sin besittning (prop. 1985/ 86:123 s. 17 f.). Av 14 kap. 1 § UB följer att exekutiv försäljning, som huvudregel, ger köparen samma rätt till den egendom han köpt som vid en frivillig försäljning. I enlighet härmed blir det för frågan om Peculium ägt rätt att återfå Båten mot lösen utan betydelse om Peculium, före utmätningen av Båten, fått sakrättsligt skydd för sitt förvärv. Tingsrätten saknar därför anledning att ta ställning till om Peculium före tidpunkten för utmätningen erhållit sakrättsligt skydd för sitt förvärv.

I 4 § andra stycket lagen om godtrosförvärv av lösöre föreskrivs att den som vill lösa till sig egendom skall kräva tillbaka den från innehavaren inom tre månader från det att han fick eller måste antas ha fått kännedom om dennes innehav. Gör han inte det är rätten att kräva tillbaka egendomen förlorad.

Båten såldes vid exekutiv auktion den 20 augusti 1999. Den 29 september 1999 framställde bolagen i Pecunia-koncernen, genom ombud, till B.P. begäran om att få lösa Båten. B.P. bestred kravet i brev av den 5 oktober 1999. Den omständigheten att lösenkravet var ställt till B.P. personligen finner tingsrätten inte medföra någon annan bedömning än att han mottagit det i egenskap av ställföreträdare för det bolag vilket förvärvat Båten på den exekutiva auktionen. Härvid kan anmärkas att B.P. i brevet av den 5 oktober 1999 uppgivit att han besvarade kravet på lösen i egenskap av företrädare för Startplattan AB, under namnändring till AB Rederi Mirabelle. Detta bolag ändrade sedan namn till den firma som Charterrederiet nu innehar. Tingsrätten finner därmed att Peculium framställt kravet inom den lagstadgade fristen och därmed bevarat sin rätt att få tillbaka Båten mot lösen.

I 5 § första stycket lagen om godtrosförvärv av lösöre föreskrivs att lösen skall motsvara ägarens kostnader för förvärv av egendomen och dess förbättring. Utöver vad Charterrederiet betalade för Båten vid den exekutiva auktionen, 510 000 kr, har Charterrederiet således även rätt att få ersättning för de kostnader vilka medfört en förbättring av Båten. Charterrederiet har, under åberopande av att det varit fråga om förbättringskostnader, gjort gällande att det har rätt till ersättning för kostnader i form av utlägg om tillhopa 143 406 kr. Av utredningen i denna del kan emellertid tingsrätten konstatera att det i detta belopp ingår kostnader för varvsplats, upptagning, täckning och sjösättning av båten liksom för juridiskt biträde och försäkring. Tingsrätten finner att detta är kostnader som Charterrederiet inte kan få ersättning för som förbättringskostnader. Inte heller har Charterrederiet rätt till ersättning för de kostnader vilka är att hänföra till fortlöpande underhåll av Båten. Tingsrätten finner att av begärt belopp utgör 35 069 kr kostnader för värdehöjande förbättring av Båten vilka Charterrederiet har rätt till ersättning för. Charterrederiet har vidare begärt ersättning med 75 000 kr avseende materialkostnaden för 25 m löpbord samt med 138 000 kr avseende nedlagt arbete om 600 timmar. Tingsrätten finner att byte av bord har varit en värdehöjande åtgärd och anser materialkostnaden skälig. Med avseende på nedlagt arbete har det framkommit att Charterrederiet ännu inte har belastats med någon kostnad för detta. Tingsrätten finner emellertid det vara skäligt att Charterrederiet ersätts med 90 000 kr för arbete med att byta bordläggningen. Slutligen har Charterrederiet yrkat ersättning för kostnader för resor med 15 840 kr. Tingsrätten finner emellertid det inte visat att detta utgjort en kostnad för Båtens förbättring och därmed har Charterrederiet inte rätt till ersättning härför.

Utöver vad Charterrederiet betalat för Båten har rederiet således rätt att, som ersättning för förbättringskostnader, erhålla 200 069 kr (35 069 + 75 000 + 90 000). Mirabelle skall därför till Charterrederiet betala 710 069 kr (510 000 + 200 069) i lösen för båten.

Käromålet skall, sammanfattningsvis, bifallas på så sätt att Charterrederiet skall förpliktas att, mot lösen av 710 069 kr, utlämna charterbåten Mirabelle med signalbeteckning SFC-2021 till Mirabelle.

Domslut

Domslut

Aktiebolag Charterrederiet P. & L. förpliktas att, mot lösen om 710 069 kr, utlämna charterbåten Mirabelle med signalbeteckning SFC-2021 till Mirabelle AS.

Referenten, tingsfiskalen Ylva Svensson, var ense med majoriteten beträffande bedömningen av avtalet om överlåtelse av den 22 juni 1998 men skiljaktig beträffande bedömningen av om Peculium ägt rätt att återfå Båten genom lösen och anförde:

För att överlåtelse av egendom skall gälla mot överlåtarens borgenärer gäller att förvärvaren måste ha fått egendomen i sin besittning. Utmätning som sker innan sådan åtgärd har vidtagits har företräde framför överlåtelsen. Den omständigheten att förvärvaren inte erhållit sakrättsligt skydd innebär att förvärvarens anspråk inte är hinder mot att egendomen utmäts för överlåtarens skulder. I 14 kap. 2 § UB föreskrivs att när utmätning av viss egendom ger företräde framför överlåtelse av egendomen gäller det till förmån även för den som förvärvar egendomen vid exekutiv försäljning. Följden av att egendomen får utmätas trots överlåtelsen till tredje man är därför att den som köpt egendomen vid den exekutiva försäljningen är fredad från anspråk från tredje man.

I 4 § lagen (1986:796) om godtrosförvärv av lösöre föreskrivs att den som på grund av någon annans godtrosförvärv har förlorat äganderätten till viss egendom har rätt att få tillbaka egendomen mot lösen. Då en överlåtelse av egendomen föregått utmätningen men förvärvaren inte erhållit sakrättsligt skydd för sitt förvärv behöver köparen vid en exekutiv auktion inte åberopa sig av ett godtrosförvärv för att härleda sin rätt till egendomen. Regleringen i UB innebär att köparen vid en exekutiv auktion kan åberopa sig av utmätningssökandens rätt att ta egendomen i anspråk för betalning av utmätningsgäldenärens skulder. För det fall förvärvaren, dvs. i det här fallet Peculium, inte erhållit sakrättsligt skydd för sitt förvärv före utmätningen kan han därför inte göra gällande rätt gentemot köparen vid den exekutiva auktionen att få tillbaka egendomen mot lösen.

Vid prövningen av om Peculium ägt rätt att mot lösen återfå båten från Charterrederiet är det därför av avgörande betydelse om Peculium, före utmätningen av båten, erhöll sakrättsligt skydd för sitt förvärv.

Båten låg upplagd på Tufa Marin varför Internova haft medelbar besittning till båten. Vid medelbar besittning till lös egendom gäller att det sakrättsliga kravet på besittningsövergång uppfylls genom att den som innehar egendomen för överlåtarens räkning underrättas om överlåtelsen. För att en underrättelse skall medföra sakrättsligt skydd krävs dock att den avskurit överlåtaren från möjligheten att förfoga över egendomen. Jag anser därför att tingsrätten bort ha prövat om varvet underrättats om överlåtelsen på ett sådant sätt att Internova därmed inte längre ägt förfoga över båten.

P.N. har redogjort för sina kontakter med Tufa Marin under hösten 1998 och våren 1999. Härvid har framkommit att P.N. under hösten 1998 framställde önskemål om hur båten skulle täckas samt att hans kontakter med varvet under våren 1999 avsåg att efterhöra möjligheterna av att transportera båten till Norge. P.N. har uppgivit att varvet inte tvivlat på att det var han som uttryckligen bestämde över båten. Vid förhöret med P.N. har emellertid inte framkommit att han förklarat för någon vid Tufa Marin att hans bolag hade förvärvat båten.

J.T. har uppgivit att han i juni 1998, i direkt samband med Internovas överlåtelse av båten till Peculium, underrättade Tufa Marin om att båten hade sålts. J.T. har härvid uppgivit att han först ringde till varvet och att han därefter åkte ut till varvet. J.T. har emellertid förklarat att han inte minns med vem han talade. J.T. har uppgivit att han, i samband med att han förklarade att båten var såld, även sade till varvet att ta kontakt med köparen. J.T. har uppgivit att han vid ett senare besök på varvet under hösten 1998, fick bekräftelse på att varvet hade varit i kontakt med P.N.

B.L., varvschef på Tufa Marin, har förklarat att han inte fått något besked från J.T. om att båten hade sålts. B.L. har bekräftat att representanter från ett norskt varv kom till Tufa Marin och undersökte båten. Varvet mottog därefter, i september 1998, ett fax från P.N. där denne framförde instruktioner hur båten skulle täckas och stöttas. B.L. har uppgett att anledningen till att Tufa Marin i oktober 1998 sände en faktura till det norska bolaget avseende varvshyra och täckningsarbete var att ”ryktet” sade att det norska bolaget hade köpt båten. B.L. har vidare uppgivit att han vid kronofogdemyndighetens besök på varvet i april 1999 nämnde sin misstanke om att båten var såld. B.L. har uppgivit att varvet, utan en särskild bekräftelse på att båten överlåtits, inte skulle ha lämnat ut båten till någon annan än J.T.

Även J-Å.L. har redogjort för sina kontakter med J.T. och P.N. J-Å.L. har härvid uppgivit att han inte talat med J.T. sedan denne vid ett besök på varvet förklarat att båten var till salu. J-Å.L. har uppgivit att han uppfattade besöket från varvet i Norge som en besiktning inför ett eventuellt köp av Båten. J-Å.L. har uppgivit att de på varvet var osäkra på vem fakturan avseende vinterförvaringen och utfört arbete skulle sändas till. Han har uppgivit att varvet sände fakturan till det norska bolaget eftersom detta hade beordrat arbetet. J-Å.L. har uppgivit att han inte fått något besked om att Båten hade sålts. Därtill har J-Å.L. uppgivit att varvet inte skulle ha lämnat ut Båten till P.N. och har härvid förklarat att varvet har som rutin att endast lämna ut en båt till den person som lämnat in den. Vid förhöret med S.O. har framkommit att han inte underrättats om att Båten sålts.

Mot vad B.L., J-Å.L. och S.O. har uppgivit finner jag det inte vara visat att J.T. underrättat någon av varvsföreträdarna om att Båten hade sålts.

Frågan är då om Tufa Marin, genom vad som i övrigt förekom i kontakterna mellan varvet och J.T. respektive P.N. under hösten 1998 och våren 1999, kan anses ha fått underrättelse om att båten hade sålts.

Varvet har utfört arbete på Båten i enlighet med P.N:s instruktioner och sänt fakturan för arbetet och vinterhyran till Pecunia. Detta talar för att varvet under sina kontakter med J.T. eller P.N. måste ha fattat misstanke om att Båten hade sålts. Det är emellertid ostridigt att varvet erhöll betalning på fakturan från Internova. P.N. har uppgivit att det berodde på praktiska omständigheter. Av vad B.L. och J-Å.L. berättat har emellertid framkommit att de inte vetat något annat än att betalningen erlades av Internova. Om personerna på varvet under hösten 1998 fattat misstanke om att Båten var på väg att säljas har den omständigheten att Internova erlade betalning för hyra och utfört arbete i vart fall inte inneburit att varvet fått en bekräftelse på att så var fallet. Jag finner det därför inte heller visat att varvet, på annat sätt än genom uttrycklig underrättelse från J.T. eller P.N., erhållit kännedom om att Båten hade sålts. Mot bakgrund härav finner jag att Peculium inte hade erhållit sakrättsligt skydd för sitt förvärv vid tidpunkten för utmätningen av Båten. Härtill kommer att både B.L. och J-Å.L. har förklarat att varvet inte skulle ha lämnat ut Båten till någon annan än J.T. eftersom de rutiner som gällde för att varvet skulle lämna ut en båt till någon annan än den som lämnat in den inte hade iakttagits. Härav följer att vad som förevarit i kontakterna mellan varvet och J.T. respektive P.N. inte medfört att J.T., och därmed Internova, avhänts möjligheten att förfoga över båten. Detta innebär att, även om det var visat att varvet ägt kännedom om att Båten hade sålts, har det inte medfört att Peculium erhållit sakrättsligt skydd för sitt förvärv. Peculium har därmed inte ägt rätt att mot lösen kräva Båten åter av Charterrederiet. Tingsrätten borde därför ha lämnat Mirabelles talan utan bifall.

Överröstad häruti är jag i övrigt ense med majoriteten.

Domskäl

Hovrätten (hovrättsråden Owe Hultin och Mona Wildig, tf. hovrättsassessorn Magnus Corell, referent, samt adjungerade ledamoten Lars Arrhenius) anförde i dom den 13 november 2003:

Parterna har förklarat att följande numera är ostridigt i målet:

Domskäl

Grunder m.m.

Mirabelle har som grund för sin talan, såsom den slutligt bestämts i hovrätten, anfört följande. Peculium förlorade genom den offentliga auktionen äganderätten till båten. Enligt 14 kap. 1 § UB jämförd med 4 § lagen (1986:796) om godtrosförvärv av lösöre är Peculium därmed berättigat att återfå båten av Charterrederiet mot lösen. Mirabelle har sedermera förvärvat samtliga de rättigheter som Peculium haft avseende båten i förhållande till Charterrederiet.

Charterrederiet har som grund för sin talan, såsom den slutligt bestämts i hovrätten, anfört att vare sig Peculium eller Mirabelle har erhållit sakrättsligt skydd vid sina förvärv av båten och att Mirabelle därför saknar rätt till lösen med stöd av godtrosförvärvslagen.

Parterna har i huvudsak, i de delar som är föremål för hovrättens prövning, utvecklat sin talan på samma sätt som vid tingsrätten. Någon bevisning har inte åberopats.

Charterrederiet har ifrågasatt om en lösenrätt överhuvudtaget kan överlåtas. I den frågan har Mirabelle anfört i huvudsak följande. När P.N. fick veta att båten var till salu blev han tvungen att handla med kort varsel. Han hade från början tänkt att bilda ett nytt bolag som skulle förvärva båten, men detta hanns inte med, varför Peculium förvärvade båten. Mirabelle bildades kort därefter. Båten kom endast att ”parkeras” hos Peculium för att sedan överföras till Mirabelle. De båda bolagen ingår i samma koncern och betalning för båten skickades från moderbolaget Pecunia. Även om lösenrätt normalt inte skulle kunna överlåtas har det i förevarande fall varit fråga om en koncernintern transaktion, varför Mirabelle har lösenrätt.

Hovrättens bedömning

Mirabelles talan i målet grundar sig på att lösenrätt jämlikt godtrosförvärvslagen (1986:796) föreligger. Av 4 § första stycket nämnda lag framgår att den som på grund av annans godtrosförvärv har förlorat äganderätten till viss egendom har rätt att få tillbaka egendomen mot lösen. En förutsättning för bifall till Mirabelles talan är således att Charterrederiets äganderätt till båten grundar sig på ett godtrosförvärv. Ett sådant förvärv förutsätter bl.a. att lösöret skall ha överlåtits av någon som hade egendomen i sin besittning men varken var ägare till den eller behörig att förfoga över den.

I målet är ostridigt att Peculiums förvärv av båten inte var sakrättsligt skyddat. Något hinder mot utmätning med anledning av överlåtarens skulder förelåg alltså inte. Den utmätning i båten som gjordes för Internova J.T. AB:s skulder har följaktligen företräde framför bolagets överlåtelse till Peculium. Charterrederiets äganderätt till båten vilar således på exekutionsrättslig grund och inte på ett godtrosförvärv. Lösenrätt grundad på godtrosförvärvslagen kan därför inte föreligga. Av det anförda följer att Mirabelles talan skall ogillas och tingsrättens dom upphävas.

Domslut

Domslut

Med upphävande av tingsrättens dom ogillar hovrätten Mirabelle AS talan.

Hovrätten ålade Mirabelle och Peculium att utge ersättning för rättegångskostnader till Charterbolaget.

Domskäl

HD (justitieråden Munck, Lennander, referent, Victor, Blomstrand och Virdesten) meddelade den 7 juni 2005 följande dom:

Domskäl

Sedan Peculium (vars rättigheter övergått till Mirabelle) förvärvat den i målet aktuella båten, men innan förvärvet blivit sakrättsligt skyddat, utmättes båten för säljarens skatteskulder. Båten såldes därefter på exekutiv auktion, varvid den ropades in av Charterrederiet. Frågan i målet gäller om Mirabelle - som har gjort gällande att det föreligger en dubbelöverlåtelse på vilken lagen (1986:796) om godtrosförvärv av lösöre är tillämplig - har rätt att få ut båten från Charterrederiet mot lösen.

Vid bedömningen av denna fråga aktualiseras tolkningen och tilllämpningen av 14 kap. 1 och 2 §§ UB och hur dessa regler förhåller sig till den allmänna sakrätten. Det kan här inledningsvis erinras om att det s.k. sakrättsskyddet omfattar dels ett omsättningsskydd, som avser förhållandet till konkurrerande förvärvare av samma sak (andra singularsuccessorer), dels ett borgenärsskydd, som avser förhållandet till bl.a. säljarens utmätnings- och konkursborgenärer. Bestämmelsen i 1 § kan sägas i första hand anknyta till omsättningsskyddet och bestämmelsen i 2 § till borgenärsskyddet.

Enligt 14 kap. 1 § UB ger exekutiv försäljning köparen samma rätt till den sålda egendomen som frivillig försäljning, om annat inte följer av vad som sägs i kapitlet i övrigt. Bestämmelsen syftar på det fallet att egendom som tillhör någon annan än gäldenären (tredje man) utmätts för gäldenärens skulder och sålts exekutivt, t.ex. på exekutiv auktion. Principen är att den exekutiva försäljningen inte ger köparen vare sig bättre eller sämre rätt än en frivillig försäljning skulle ha gjort. Det innebär bl.a. att exekutivköparen kan göra ett godtrosförvärv enligt reglerna i lagen om godtrosförvärv. I sådant fall är tredje man berättigad att få ut egendomen mot lösen. Lagen om godtrosförvärv är även tillämplig på dubbelöverlåtelse där konkurrensen står mellan två förvärvare av vilka den förste endast kan åberopa ett obligationsrättsligt giltigt förvärv medan den andre fått egendomen i sin besittning.

Utgångspunkten för bestämmelsen i 14 kap. 1 § UB, som sålunda gäller förhållandet mellan olika förvärvare av egendomen, är att den rätt som tredje man gör gällande i och för sig åtnjuter skydd mot utmätningsgäldenärens borgenärer. Den situation som föreligger om detta inte skulle vara fallet regleras i 2 §. I den bestämmelsen anges att när utmätning av viss egendom ger företräde framför överlåtelse av egendomen, så gäller det till förmån även för den som förvärvar egendomen vid exekutiv försäljning.

I 14 kap. 2 § UB erinras således först om en grundläggande sakrättslig princip angående borgenärsskydd. Innebörden av att ett förvärv inte har uppnått sådant skydd är bl.a. att egendomen kan utmätas för säljarens skulder. Reglerna om borgenärsskydd leder alltså till att utmätningsborgenären har företräde framför en tredje man som gör anspråk på äganderätt men endast kan åberopa ett obligationsrättsligt giltigt förvärv. I bestämmelsen anges vidare att den som köper egendomen vid den exekutiva försäljningen övertar den rätt som utmätningsborgenären hade. Detta innebär att också exekutivköparen har företräde till egendomen framför tredje mannen. God tro krävs inte och lagen om godtrosförvärv är överhuvudtaget inte tillämplig. Någon lösenrätt enligt denna lag föreligger således inte. Inte heller finns det anledning att i rättspraxis införa en helt ny princip om lösenrätt vid bristande borgenärsskydd. Därvid är bl.a. att beakta de särskilda regler om ersättning som finns i UB, se 14 kap. 5 §.

Såvitt avser den situation som är aktuell i förevarande mål innebär det anförda, att den utmätning av båten som har gjorts för säljarens skulder och det förvärv som har skett vid den därpå följande exekutiva försäljningen har företräde, i enlighet med allmänna sakrättsliga regler och vad som sägs i 14 kap. 2 § UB, framför den endast obligationsrättsligt verksamma överlåtelsen som Mirabelle kan åberopa sig på, att lagen om godtrosförvärv saknar tillämpning i detta fall och att det inte finns någon grund för en lösenrätt.

Överklagandet skall därför avslås.

Domslut

Domslut

HD avslår överklagandet.