NJA 2005 s. 652

Domskäl

Tingsrätten (rådmannen Marianne Gauffin) anförde i beslut den 25 maj 2004:

Skäl

Tingsrätten har att pröva om Stockholms tingsrätt är behörig att pröva talan mot Fila. Frågan skall prövas med tillämpning av Rådets förordning (EG) nr 44/2001 av den 22 december 2000 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (Bryssel I-förordningen).

Enligt artikel 2 i förordningen skall - såvitt annat inte föreskrivs i förordningen - talan mot den som har hemvist i en medlemsstat väckas vid domstol i den staten. I fall då talan riktas mot flera svarande kan den enligt artikel 6.1 i förordningen väckas vid domstol där någon av svarandena har hemvist under förutsättning att det finns ett tillräckligt nära samband mellan käromålen för att en gemensam handläggning och dom skall vara påkallad för att undvika att oförenliga domar meddelas som en följd av att käromålen prövas i olika rättegångar.

I förevarande mål är Stockholms tingsrätt behörig att pröva Maersks talan mot Tullverket. Frågan är om det föreligger sådant samband mellan den talan och den som förs mot Fila att tingsrätten med stöd av artikel 6.1 är behörig att även pröva talan i den del den riktas mot Fila.

Maersk har i första hand gjort gällande att svarandena är solidariskt betalningsansvariga för förvaringskostnader som uppkommit till följd av att Tullverket på Filas ansökan beslutat om att hålla kvar det aktuella godset. Maersk har åberopat samma omständigheter till stöd för betalningsansvar för Tullverket och Fila. En blivande dom kan komma att ge upphov till regressanspråk mellan svarandena. Sammantaget anser tingsrätten att det får anses föreligga ett sådant samband mellan käromålen att förutsättningar för tillämpning av artikel 6.1 föreligger. På grund därav och då det i övrigt inte finns något hinder mot att pröva talan mot Tullverket och Fila i en rättegång är Stockholms tingsrätt behörig att pröva Maersks talan mot Fila.

Slut

Filas yrkande om avvisning lämnas utan bifall.

Domskäl

Hovrätten (hovrättslagmannen Åke Rehnström, hovrättsrådet Karl Bergkvist och tf. hovrättsassessorn Charlotte Kugelberg, referent) anförde i beslut den 8 november 2004:

Skäl

Som tingsrätten funnit är Bryssel I-förordningen (förordningen) tillämplig i målet. De i målet relevanta artiklarna har i allt väsentligt motsvarigheter även i de äldre Bryssel- och Luganokonventionerna varför tidigare praxis på området alltjämt är aktuell. I den mån äldre praxis redovisas i det följande kommer dock förordningens artikelnumrering att användas.

Enligt huvudregeln i förordningen skall talan mot den som har hemvist i en medlemsstat väckas i den medlemsstaten (art. 2). Talan får väckas i annan medlemsstat endast med stöd av bestämmelserna i förordningens avsnitt 2-7 (art. 3). Som EG-domstolen uttalat i Kalfelis-målet (mål nr 189/87, Athanasios Kalfelis ./. Banque Schröder m.fl.) måste undantag från huvudregeln - att talan skall väckas i svarandens hemland - utformas på ett sådant sätt att inte själva principen kan ifrågasättas.

Frågan som är föremål för hovrättens prövning är om det finns tillräckliga skäl att, med tillämpning av art. 6.1, frångå förordningens huvudregel och tillåta att talan mot det italienska bolaget Fila väcks vid svensk domstol.

I art. 6.1 stadgas att talan mot en av flera svarande kan väckas vid den domstol där någon av svarandena har hemvist förutsatt att det finns ett tillräckligt nära samband mellan käromålen för att en gemensam handläggning och dom skall vara påkallad för att undvika att oförenliga domar meddelas som en följd av att käromålen prövas i olika rättegångar.

Förutsättningarna för tillämpning av art. 6.1 har varit föremål för såväl EG-domstolens som HD:s prövning; se t.ex. ovannämnda Kalfelis- målet, Réunion européenne-målet (mål nr C-51/97, Réunion européenne SA m.fl. ./. Spliethoffs’s Bevrachtingskantoor BV o.a.) och NJA 2001 s. 386. Av denna praxis framgår att det för tillämpning av art. 6.1 krävs dels att käromålen vilar på väsentligen samma sakförhållanden och att de rättsliga grunderna har ett nära samband med varandra, dels att en gemensam dom för käromålen är påkallad för att undvika risken att oförenliga domar meddelas som en följd av att käromålen prövas i olika rättegångar. I Kalfelis-målet har EG-domstolen understrukit att det ankommer på de nationella domstolarna att i varje enskilt fall pröva om dessa villkor är uppfyllda. HD har i 2001 års fall tolkat detta som att det ankommer på den nationella domstolen att inom ramen för konventionen pröva lämpligheten av en kumulation i det enskilda fallet.

I det aktuella målet gäller båda käromålen ersättning för förvaringskostnader av ett och samma parti skor. Kostnaderna har, enligt Maersk, uppkommit som en följd av att Fila ansökt - och Tullverket beslutat - om kvarhållande av de aktuella skorna. Enligt hovrättens mening bör forumfrågan prövas med utgångspunkt från vad käranden påstått i målet. Hovrätten finner vid denna prövning att käromålen vilar på väsentligen samma sakförhållanden och att de rättsliga grunderna - även om de inte är identiska - har ett nära samband med varandra.

Frågan är då om det finns en sådan risk för att oförenliga domar meddelas om käromålen handläggs i olika rättegångar att tillräckliga skäl föreligger för att med tillämpning av art. 6.1 i förordningen frångå huvudregeln om att talan skall väckas i svarandens hemland.

Begreppet ”oförenliga domar” förekommer förutom i art. 6.1 även i art. 28.3 samt i art. 34.3 och 4. Tillämpning av Brysselkonventionens motsvarighet till art. 34 har präglats av stor restriktivitet. I Hoffmann- målet (mål nr C-145/86, Horst L. M. Hoffmann ./. Adelheid Krieg) uttalade EG-domstolen att begreppet oförenliga domar i art. 34, endast omfattar domar som har ömsesidigt uteslutande domslut. Någon risk för oförenliga domar av detta slag föreligger enligt hovrättens mening inte i målet.

EG-domstolen har i Tatry-målet (mål nr C-406/92, The owner of the cargo lately laden on board the ship ”Tatry” ./. The owner of the ship ”Maciej Rataj”) prövat innebörden av begreppet oförenliga domar i Brysselkonventionens motsvarighet till förordningens artikel 28. Domstolen framhåller i sin dom att art. 34 och art. 28 har olika ändamål och att art. 28 därför inte kan ges en så begränsad tolkning som art. 34. I stället skall art. 28 ges en bred och självständig tolkning som täcker alla de fall där det finns en risk för motstridiga avgöranden även om dessa kan verkställas separat och rättsföljderna inte ömsesidigt utesluter varandra. EG-domstolen har i både Kalfelis-målet och Réunion européenne-målet uttalat att såväl artikel 6.1 som artikel 28 syftar till att undvika att det i de enskilda konventionsstaterna meddelas avgöranden som sinsemellan är oförenliga.

Mot denna bakgrund får det anses råda viss osäkerhet om EG-domstolens uttalanden i Tatry-målet - innebärande att art. 28 skall ges en bred och självständig tolkning - även skall tillämpas vid tolkning av art. 6.1 (se Pålsson i SvJT 2002, Nyare rättspraxis till Bryssel- och Luganokonventionerna, s. 696 f.). En sådan tolkning har föreslagits i viss doktrin (se t.ex. Briggs, Civil Jurisdiction and Judgements, 1997, s. 132) och även fått genomslag i svensk praxis (se rättsfallet RH 2001:81). HD har dock intagit en mer försiktig hållning till Tatry-målet och synes mena att Tatry- målet inte står i motsättning till den restriktiva tolkning av art. 6.1 som EG-domstolen ger uttryck för i Kalfelis-målet. Begreppet ”oförenliga domar” skulle därmed ha i vart fall tre olika innebörder i förordningen. Enligt hovrättens mening skiljer sig art. 28.3 och art. 6.1 åt så till vida att medan art. 28.3 utgör en handläggningsregel så utgör art. 6.1 ett undantag från huvudregeln och en mer restriktiv tolkning är därmed påbjuden.

I förevarande fall har Maersk gjort gällande att Fila och Tullverket gemensamt är ansvariga att ersätta bolaget för lagerkostnaderna, alternativt att någon av Fila och Tullverket är ansvarig för kostnaderna. Om käromålen mot Fila och Tullverket prövades genom olika domar skulle t.ex. en italiensk domstol kunna komma till slutsatsen att ansvaret för lagerkostnaderna åvilar Tullverket och därför ogilla käromålet mot Fila medan en svensk domstol skulle kunna komma till slutsatsen att ansvaret åvilar Fila och därför ogilla käromålet mot Tullverket. Grunderna för respektive domstols ogillande dom skulle därmed vara motstridiga även om domsluten i och för sig inte är inbördes oförenliga. På motsvarande vis kan tänkas att båda processerna resulterar i att respektive svarande bedöms som ensamt ansvarig för lagerkostnaderna. Sammantaget finner hovrätten att motstridiga eller oförenliga domar - i den mening som avses i art. 6.1 - skulle kunna komma att meddelas om käromålen handläggs i separata rättegångar.

Hovrätten finner således att det finns ett tillräckligt nära samband mellan käromålen mot Tullverket och Fila för att en gemensam handläggning och dom skall vara påkallad för att undvika att oförenliga domar meddelas. Överklagandet skall därför avslås.

Slut

Hovrätten avslår överklagandet.

Domskäl

HD (justitieråden Svensson, Lennander, Victor, referent, Håstad och Lindeblad) meddelade den 14 oktober 2005 följande slutliga beslut:

Skäl

Maersk Sverige AB (Maersk) har genom ansökan om stämning väckt talan vid Stockholms tingsrätt mot dels det svenska Tullverket, dels Fila Sport S.p.A. (Fila), som är en juridisk person med hemvist i Italien, med yrkande i första hand att svarandena skall förpliktas att solidariskt till Maersk betala, efter justering, 875 744 kr jämte ränta och i andra hand att var för sig betala det fordrade beloppet. Frågan i HD är om Stockholms tingsrätt är behörig att pröva talan mot Fila.

I förhållande till Italien gäller sedan den 1 mars 2002 Rådets förordning (EG) nr 44/2001 av den 22 december 2000 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (Bryssel I-förordningen). Enligt artikel 1.1 är Bryssel I-förordningen tillämplig endast på privaträttens område. Enligt artikel 2.1 gäller som huvudregel att talan mot den som har hemvist i en medlemsstat skall väckas vid domstol i den medlemsstaten. Undantag från huvudregeln får enligt artikel 3.1 göras endast med stöd av bestämmelserna i förordningen. Som grund för att tingsrätten är behörig att pröva även käromålet mot Fila har Maersk hänvisat till artikel 6.1 Bryssel I-förordningen enligt vilken en domstol i en annan stat än hemviststaten kan vara behörig att pröva talan mot en svarande i det fall att han är en av flera svarande och talan väcks vid en domstol där någon av svarandena har hemvist. Fila har gjort gällande att artikel 6.1 inte är tillämplig på käromålet mot Fila.

Ett villkor för behörighet enligt artikel 6.1 Bryssel I-förordningen är, enligt vad som anges i artikeln, att ”det finns ett tillräckligt nära samband mellan käromålen för att en gemensam handläggning och dom skall vara påkallad för att undvika att oförenliga domar meddelas som en följd av att käromålen prövas i olika rättegångar”. Villkoret för behörighet har utformats i anslutning till det krav på samband mellan käromålen som EG-domstolen i fallet Kalfelis (1988 ECR 5565) uppställde för tillämpning av motsvarande artikel (6.1) i Brysselkonventionen som föregick Bryssel I-förordningen. En i stort sett likalydande formulering finns i artikel 28.3 (artikel 22.3 i Brysselkonventionen) som behandlar käromål som har samband med varandra men som väckts vid domstolar i olika medlemsstater.

Efter det att fallet Kalfelis avgjordes har EG-domstolen behandlat kravet på samband enligt artikel 22.3 i Brysselkonventionen i fallet Tatry (1994 ECR I-5439) och kravet på samband enligt artikel 6.1 i Brysselkonventionen i fallet Réunion européenne SA (1998 ECR I-6511). En redovisning av de nu nämnda domarna finns i NJA 2001 s. 386 där HD prövade om erforderligt samband för behörighet i ett visst fall förelåg enligt Luganokonventionen vars bestämmelser i här aktuella hänseenden överensstämmer med bestämmelserna i Brysselkonventionen.

De omständigheter som Maersk har åberopat till grund för käromålen i förevarande fall är i korthet följande. Maersk fraktade på uppdrag ett parti skor i containrar från Kina till Göteborg. Omdirigering av godset beordrades till Italien, varför Maersk - sedan godset anlänt till Göteborg och intagits i förvar av Maersk - till Tullverket anmälde transitering av två containrar och återexport av fyra containrar. I enlighet med artikel 3 i Rådets förordning (EG) nr 3295/94 av den 22 december 1994, om åtgärder för att förhindra övergång till fri omsättning, export, återexport eller hänförande till ett suspensivt arrangemang av varumärkesförfalskade och pirattillverkade varor, ansökte därefter Fila att Tullverket skulle agera beträffande godset för att tillvarata Filas rättigheter såvitt avsåg dess registrerade varumärke. Tullverket biföll ansökan och beslutade att hålla kvar containrarna med godset. Godset har därefter lagrats på bekostnad av Maersk.

Enligt Maersk har bolaget genom Filas ansökan och Tullverkets beslut tvingats att svara för förvaringen och Fila och Tullverket är därför skyldiga att ersätta Maersk för de kostnader som bolaget till följd därav haft. Såvitt gäller den rättsliga grunden för talan mot Fila har Maersk särskilt åberopat 7 kap. 3 § tullagen (2000:1281) enligt vilken förvaring av varor som hållits kvar av Tullverket i fall av det aktuella slaget skall ske på sökandens bekostnad.

Käromålen mot Tullverket och Fila grundar sig således på väsentligen samma faktiska omständigheter och det föreligger också ett nära samband mellan de rättsliga grunderna för dessa. Domar enligt vilka bägge de aktuella käromålen skulle ogillas på den grunden att ersättningsskyldigheten ålåg den andra av de nu instämda svarandena måste anses oförenliga i den mening som avses i artikel 6.1 i Bryssel I-förordningen. Det föreligger således ett sådant samband mellan käromålen att en gemensam handläggning och dom är påkallad för att undvika att oförenliga domar meddelas som en följd av att käromålen prövas i olika rättegångar. Med tillämpning av bestämmelserna i Bryssel I-förordningen föreligger således inte något hinder mot att Stockholms tingsrätt prövar käromålet mot Fila. Då det inte heller i övrigt framkommit något sådant hinder skall hovrättens avgörande fastställas.

Domslut

HD:s avgörande

HD fastställer hovrättens avgörande.