NJA 1999 s. 660

Thessalian Paper Industry Svenska AB:s i likvidation konkursbo väckte vid Stockholms TR talan mot bl a P.F. med hemvist i Finland och L.O. med hemvist i Stockholm, med yrkande om bristtäckningsansvar enligt 12 kap 5 § 2 st aktiebolagslagen och återvinning enligt 4 kap 5 § KL. Konkursboet åberopade i forumfrågan, såvitt avsåg P.F., Luganokonventionen artikel 16 punkt 2.

P.F. yrkade att TR:n skulle avvisa käromålet mot honom, eftersom han saknade forum i Sverige.

Konkursboet förelades att yttra sig över avvisningsyrkandet men lät inte höra av sig.

Konkursboet överklagade i Svea HovR med yrkande att HovR:n skulle undanröja avvisningsbeslutet och återförvisa målet till TR:n för erforderlig behandling.

P.F. bestred ändring.

HovR:n (hovrättslagmannen Widebäck, hovrättsrådet Halvorsen och tf hovrättsassessorn Högdahl, referent) anförde i beslut d 8 juni 1998: Skäl. Konkursboet har här anfört bl a följande. Konkursboet har i stämningsansökan mot bl a P.F. framställt yrkanden mot denne jämlikt 12 kap 5 § aktiebolagslagen och 4 kap 5 § KL och i forumfrågan hänvisat till artikel 16 p 2 i Luganokonventionen. Frågan huruvida svensk domsrätt föreligger med hänsyn till bestämmelserna i Luganokonventionen är inte underkastad parternas dispositionsrätt. I den mån behörighet föreligger enligt konventionen är konventionsstaternas domstolar skyldiga att ställa sig till förfogande. TR:n skall därför ex officio undersöka huruvida konventionen i någon del är tillämplig. TR:n är inte bunden av den av konkursboet angivna artikeln i konventionen, utan skall göra en självständig prövning om konventionen i någon del är tillämplig för att grunda TR:ns behörighet. Upplysningsvis framgår av artikel 6 p 1 i Luganokonventionen att talan mot den som har hemvist i en konventionsstat kan väckas om han är en av flera svarande vid domstol där någon av svarandena har hemvist. Svaranden L.O. har hemvist inom Stockholms TR:s domsaga. Stockholms TR torde därmed vara rätt forum även såvitt avser P.F..

P.F. har här anfört bl a följande. Vid TR:n åberopade konkursboet endast artikel 16 p 2 i Luganokonventionen. Det bestrids att denna artikel kan tillämpas i detta mål. Den av konkursboet först i HovR:n upplysningsvis nämnda omständigheten, nämligen artikel 6 p 1 i Luganokonventionen, är till skillnad från artikel 16 p 2 inte exklusiv utan dispositiv. Någon skyldighet för domstolen att ex officio undersöka huruvida någon av Luganokonventionens dispositiva forumbestämmelser är tillämplig föreligger inte enligt svensk lag. Part har att åberopa sådan omständighet som medför att rätten är behörig och rätten har enbart att ta ställning till de omständigheter till stöd för sin behörighet som part åberopar. De undantag som föreligger enligt svensk rätt framgår av 10 kap 17 och 18 §§ RB. Dessa bestämmelser är emellertid inte aktuella i målet. Konkursboets åberopande - först i HovR:n - av forumregeln i artikel 6 p 1 är otillåten jämlikt 50 kap 25 § 3 st RB, i andra hand enligt samma lagrum analogt tillämpat och i sista hand enligt den i svensk rätt föreliggande allmänna processuella rättsprincipen av innehåll att samtliga dispositiva omständigheter skall åberopas i första instans för att inte instansordningens princip skall rubbas.

HovR:ns bedömning.

Konkursboets talan mot P.F. avser bl a återvinning i konkurs enligt 4 kap 5 § KL. Enligt artikel 1 p 2 i Luganokonventionen är konventionen inte tillämplig på nämnda förfarande (jfr Pålsson, Luganokonventionen, 1992 s 44). Detta innebär att de svenska allmänna domsrättsreglerna skall tillämpas. Då konkursboet inte visat att TR:n skulle vara behörig att upptaga målet i denna del med stöd av nämnda domsrättsregler och då foruminvändning rättidigt gjorts, skall avvisningsbeslutet - såvitt avser talan om återvinning i konkurs - fastställas.

Konkursboets talan mot P.F. avser vidare bristtäckningsansvar enligt 12 kap 5 § 2 st aktiebolagslagen. Luganokonventionen är tillämplig beträffande bl a personer med hemvist i Sverige eller Finland och det är i målet ostridigt att P.F. har hemvist i Finland. Konkursboet gjorde vid TR:n gällande att Stockholms TR var exklusivt forum i enlighet med artikel 16 p 2 i Luganokonventionen. HovR:n delar TR:ns bedömning att talan om bristtäckningsansvar faller utanför tillämpningsområdet för denna forumbestämmelse (jfr Pålsson, Luganokonventionen, 1992 s 141). I HovR:n har konkursboet hävdat att Stockholms TR är behörig att upptaga målet med stöd av forumbestämmelsen i artikel 6 p 1 i Luganokonventionen, varvid P.F. gjort gällande att konkursboet enligt 50 kap 25 § 3 st RB är förhindrat att åberopa forumbestämmelsen först i HovR:n. HovR:n finner att bestämmelserna i 50 kap 25 § 3 st RB inte är tillämpliga beträffande omständigheter som grundar domstolens behörighet och att hinder inte möter att här pröva om TR:n är behörig enligt bestämmelserna i artikel 6 p 1 i Luganokonventionen. Enligt denna artikel kan talan mot den som har hemvist i en konventionsstat väckas - om han är en av flera svarande - vid domstol där någon av svarandena har hemvist. Av ett hemortsbevis som konkursboet gav in vid TR:n följer att P.F:s medsvarande L.O. har hemvist i Stockholm. Mot denna bakgrund och då käromålen stödjer sig på väsentligen samma grund finner HovR:n - med stöd av sistnämnda forumbestämmelse (jfr Pålsson, Luganokonventionen, 1992 s 109-110) - att Stockholms TR är behörig att ta upp målet mot P.F. avseende talan om bristtäckningsansvar. Avvisningsbeslutet skall därför undanröjas i denna del och målet visas åter till TR:n för erforderlig behandling.

Slut. 1. HovR:n undanröjer TR:ns avvisningsbeslut såvitt avser konkursboets talan mot P.F. avseende bristtäckningsansvar enligt 12 kap 5 § 2 st aktiebolagslagen och visar målet åter i denna del till TR:n för erforderlig behandling.

P.F. (ombud advokaten U.S.) överklagade och yrkade att HD skulle fastställa TR:ns avvisningsbeslut i dess helhet.

HD fann i beslut d 2 dec 1998 att P.F. hade rätt att överklaga HovR:ns beslut, trots att HovR:n angett att beslutet inte fick överklagas (NJA 1998 s 747).

Konkursboet (ombud advokaten G.B.) bestred ändring. Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Wetterstrand, föreslog i betänkande följande beslut: Skäl. P.F. har till stöd för sin talan i HD åberopat samma omständigheter som i HovR:n.

Frågan om svensk domstol är behörig att pröva förevarande tvist skall, som HovR:n funnit, avgöras utifrån regleringen i Luganokonventionen. Lagen (1992:794) med anledning av Sveriges tillträde till Luganokonventionen innebär att konventionen skall gälla som svensk lag. Luganokonventionens behörighetsregler gäller automatiskt och oberoende av om de åberopas av parterna eller inte.

Målet har i HovR:n handlagts enligt bestämmelserna i 52 kap RB. Detta kapitel innehåller inte någon motsvarighet till bestämmelserna i 50 kap 25 § 3 st RB. De nämnda preklusionsbestämmelserna kan inte heller anses analogt tillämpliga i sådana mål (se t ex NJA 1975 s 575, NJA 1982 s 641 och NJA 1996 s 318). Härav följer att HovR:n ägt pröva om TR:n varbehörig att pröva tvisten enligt bestämmelserna i artikel 6.1 i Luganokonventionen. Konkursboet har således till stöd för Stockholms TR:s behörighet i den del som är föremål för HD:s prövning, bristtäckningsansvar enligt 12 kap 5 § 2 st aktiebolagslagen (1975:1385), åberopat artiklarna 6.1 och 16.2 i Luganokonventionen.

Domstolen skall beakta de omständigheter som åberopats till stöd för dess behörighet vid sin prövning av om den är behörig eller inte. Enligt artikel 18 i Luganokonventionen gäller dock att domstolen blir behörig om svaranden ingår i svaromål utan att göra invändning om domstolens behörighet. I vissa fall skall rätten även beakta icke åberopade omständigheter; enligt artikel 19 skall domstolen självmant beakta de exklusiva behörighetsreglerna i artikel 16 och, oberoende av om de åberopas eller inte och oberoende av om svaranden bestrider eller medger domstolens behörighet, avvisa målet om annan domstol är exklusivt behörig att pröva målet. Samma princip framgår av artikel 20 som reglerar situationen då svaranden inte ingår i svaromål (se NJA II 1992 s 427).

HD instämmer i HovR:ns bedömning att talan om bristtäckningsansvar enligt 12 kap 5 § 2 st aktiebolagslagen faller utanför tillämpningsområdet för artikel 16.2 (se Pålsson, Bryssel- och Luganokonventionerna, 1995 s 138).

Forumbestämmelsen i artikel 6.1 är dispositiv på så vis att käranden, i stället för att väcka talan vid domstol i den stat där svaranden har hemvist enligt huvudregeln i artikel 2, kan välja att väcka talan i en konventionsstat där någon av flera svarande har hemvist. Detta förutsätter givetvis att övriga förutsättningar i artikel 6.1 är uppfyllda.

Ostridigt i målet är att P.F. har hemvist i Finland och att en av övriga svarande har hemvist i Stockholm. Det har heller inte ifrågasatts att käromålen väsentligen stöder sig på samma grund (se Pålsson, a a s 107-108). Såsom HovR:n har funnit är Stockholms TR, med stöd av artikel 6.1 i Luganokonventionen, behörig att ta upp målet mot P.F. avseende talan om bristtäckningsansvar.

HD (JustR:n Magnusson, Munck, referent, Blomstrand, Pripp och Håstad) fattade följande slutliga beslut: Skäl. Konkursboet har väckt talan mot P.F. med yrkande, såvitt nu är i fråga, att han skall förpliktas att solidariskt med andra utge visst belopp till boet på grund av s k bristtäckningsansvar enligt 12 kap 5 § 2 st aktiebolagslagen (1975: 1385). P.F. har hemvist i Finland som i likhet med Sverige har tillträtt Luganokonventionen, vilken gällde mellan länderna när talan väcktes. Enligt artikel 6 punkt 1 i nämnda konvention kan talan mot den som har hemvist i en konventionsstat, om denne är en av flera svarande, väckas vid domstol där någon av svarandena har hemvist. I målet är nu fråga om konkursboets talan mot P.F. skall tas upp till prövning av TR:n enligt denna bestämmelse med hänsyn till att talan om bristtäckningsansvar samtidigt väcktes mot en person med hemvist inom TR:ns domkrets, trots att konkursboet inte vid TR:n åberopade den omständigheten till stöd för TR:ns behörighet.

Luganokonventionens behörighetsregler är avsedda att gälla oberoende av om de åberopas av part eller inte. Av artiklarna 19 och 20 framgår att domstolen vid prövningen av sin behörighet i vissa situationer också skall beakta omständigheter som inte har åberopats (jfr NJA II 1992 s 427 f). När det som i förevarande fall inte rör sig om någon sådan situation får det antas vara överlämnat åt domstolslandets reglering i vad mån hänsyn kan tas till omständigheter som inte har åberopats.

Enligt 42 kap 2 § 1 st 4 RB skall en ansökan om stämning innehålla uppgift om sådana omständigheter som gör rätten behörig, om inte behörigheten framgår av vad som anförs i övrigt. Att käranden i fall då det inte är uppenbart att TR:n är behörig domstol hänvisar till de omständigheter som enligt hans mening kan läggas till grund för dess behörighet är en fördel inte minst med hänsyn till intresset av att undanröja risken för att sådana omständigheter inte uppmärksammas, något som kan leda till onödiga avvisningsbeslut och därigenom vålla kostnader i processen.

Som framgår av den berörda bestämmelsens avfattning behöver emellertid inte grunden för rättens behörighet uttryckligen anges, om den framgår av de uppgifter som i övrigt lämnas i eller i anslutning till stämningsansökningen. Därmed måste också gälla att, om det till stöd för TR:ns behörighet åberopas något förhållande som inte medför sådan behörighet, TR:n är oförhindrad att betrakta sig som behörig på grundval av annan omständighet som framgår av det tillgängliga materialet. Dessutom gäller att käranden, om hans talan avvisas på grund av att TR:n inte anser sig behörig, har möjlighet att i HovR:n ange en ny omständighet till stöd för TR:ns behörighet.

I förevarande fall framgick det av stämningsansökningen att talan väcktes, förutom mot P.F., mot bl a en person bosatt inom TR:ns domkrets. Det förhållandet att konkursboet till stöd för att TR:n var behörig att uppta käromålet mot P.F. endast åberopade att boets talan avsåg bolagsrättsliga frågor och att TR:n därför skulle vara exklusivt forum enligt artikel 16 punkt 2 i Luganokonventionen - en ståndpunkt som i enlighet med vad domstolarna funnit var felaktig - utgjorde därför inte något hinder för TR:n att betrakta sig som behörig i enlighet med artikel 6 punkt 1 i konventionen. Redan härav följer att HovR:n, sedan konkursboet fäst uppmärksamheten på förhållandet, haft att på sätt som skett ingå i prövning av frågan om sistnämnda bestämmelse grundade behörighet för TR:n.

Trots att det inte uttryckligen anges i Luganokonventionens artikel 6 punkt 1 får bestämmelsen anses vara så att förstå att ett sakligt samband måste föreligga mellan käromålen mot de olika svarandena för att den skall vara tillämplig (se Pålsson, Bryssel- och Luganokonventionerna, 1995 s 108). Ett sådant samband får anses vara för handen i förevarande fall.