NJA 2005 s. 674

Domskäl

Tingsrätten (ordförande rådmannen Lars Viktorsson) meddelade dom den 13 maj 2004.

Utredningen

Under denna rubrik antecknade tingsrätten inledningsvis följande.

Vid trafikolyckan har B.R. färdats i en Mazda personbil efter väg 364 i riktning mot Umeå. I.G. och B.G. har vid trafikolyckan befunnit sig i deras bostad belägen nära korsningen mellan väg 364 och Stenbäcksvägen. Under B.R:s bilfärd på väg 364 har han mött K.-E.S. som färdats i motsatt riktning. Mötet har ägt rum några hundra meter innan B.R. nått fram till korsningen väg 364 och väg 635. Y.M. har färdats efter väg 635 och stannat i korsningen med väg 364, där stopplikt råder, där hon noterat att B.R:s fordon befunnit sig på betryggande avstånd varefter hon kört ut på väg 364 i riktning mot Umeå. L.S. har färdats efter väg 635 en kortare sträcka bakom Y.M. Hon har inte riktigt nått fram till korsningen med väg 364 innan trafikolyckan inträffat.

Det antecknas om platsförhållandena att högsta tillåtna hastigheten på väg 364 på platsen för trafikolyckan varit 90 km/tim, att vägen varit huvudled, att vägen varit asfalterad, att vita vägmarkeringar funnits på ömse sidor av vägen, att vägmarkeringar saknats på mitten av vägen, att trafiksignaler saknats, att det rått uppehållsväder, att vägbanan varit våt/fuktig, att det inte varit tättbebyggt område, att tidpunkten för trafikolyckan varit 17:40 och att det rått dagsljus. I övrigt hänvisas till skissen.

Det antecknas vidare att familjen Th.E., E.A. och T.E. bott i ett hus i Stenbäck, en kortare sträcka från trafikolycksplatsen. Vid tillfället har I.E. bott hos dem. Den aktuella dagen har I.E. gått på en promenad med T.E., som legat i en barnvagn. De har passerat väg 364 och fortsatt vidare. På återvägen har de följt väg 635 fram till väg 364 som de avsett att korsa. I samband med detta har trafikolyckan inträffat när B.R. med sin personbil kolliderat med dem.

Vid tingsrätten hölls vittnesförhör med K.-E.S., L.S., I.G., B.G. och Y.M. samt polisassistenten R.S. Som skriftlig bevisning åberopades skiss över olycksplatsen och ett antal fotografier, analysbesked rörande blodprov, undersökning av personbilen samt rättsmedicinska utlåtanden rörande I.E. och T.E. Tingsrätten höll syn på trafikolycksplatsen.

I domen anförde tingsrätten vidare:

B.R. har uppgett i huvudsak följande: Den 19 augusti drack han tio burkar starköl. När han vaknade på morgonen den 20 augusti i bostaden i Mickelsträsk var alkoholen slut. Han gick ut med hunden ett par gånger och han köpte tolv folköl i en livsmedelsbutik i Botsmark. Han drack åtta folköl under eftermiddagen. Han fick ett telefonsamtal som gjorde honom ledsen. Han märkte sedan att snuset var slut. Han bestämde sig för att åka till Umeå för att köpa mera snus. Han vet inte varför han skulle köpa snuset i Umeå, som ligger på fyra mils avstånd från hans bostad, när det fanns närmare försäljningsställen. När han satte sig i bilen kände han sig inte påverkad. Bilen var en Mazda 323 F sportbil med stark motor. Körningen gick bra. Han höll en hastighet på 90-100 km/tim. Det kan ha gått lite fortare på vissa ställen. Han hade inte bråttom och det var inte mycket trafik. Han var bekant med vägen som han körde flera gånger i veckan. När han närmade sig korsningen med väg 635 tog han ner hastigheten eftersom han visste att korsningen var mycket farlig. Hastigheten gick ner till 70-80 km/tim. Han höll till vänster på höger körbana. Han höll blicken på väg 364 men noterade att det kom en bil på väg 635 mot korsningen. När han hade passerat korsningen kom det ut någonting snabbt från höger. Han hann inte se vad det var. Han bromsade och väjde åt vänster men en kollision var oundviklig. Bilen körde över vänster körbana men han lyckades räta upp bilen på körbanan igen. Framrutan trasades sönder som ”mjölk” och han körde av vägen till höger. Efter trafikolyckan kom någon fram och höll om honom. Han tror att anledningen till att han inte såg I.E. och barnvagnen var att de smälte in i naturen. Han var uppmärksam under körningen.

K.-E.S. har uppgett i huvudsak följande: Han känner inte B.R. Han vet dock vem B.R. är, var denne bor och vilken bil denne hade. Den aktuella dagen körde han väg 364 i riktning Botsmark. Han mötte B.R. 350-400 meter efter att han hade passerat korsningen med väg 635. Han körde i cirka 90 km/tim och han upplevde att B.R. körde ”helt klart” fortare än honom.

L.S. har uppgett i huvudsak följande: Hon körde en Ford Escort på väg 635. Hon var ensam i bilen. Hon hade börjat bilfärden i Flurkmark och körde mot korsningen med väg 364 i avsikt att följa den till Umeå. Vädret var klart och fint. Några hundra meter före korsningen såg hon en kvinna med en barnvagn på höger sida av väg 635 gå i samma färdriktning som hon. Barnvagnen var svart och röd. Det var inte svårt att se kvinnan och barnvagnen. Kvinnan nådde fram till korsningen före henne. Kvinnan styrde in barnvagnen på väg 364 och fortsatte en kortare sträcka. Hon tror att kvinnan gick utanför vägmarkeringarna på vägens högra sida. När kvinnan, som inte verkade stressad, var i höjd med Stenbäcksvägen gjorde sig kvinnan redo att korsa vägen genom att vända barnvagnen mot vägen. Hon vet inte om kvinnan såg sig för. Hon tror att kvinnan sedan tog något steg ut på vägbanan. Hon tittade i anslutning till detta hastigt åt vänster varifrån ett fordon på väg 364 ”svischade” snabbt in i och ut ur korsningen. Hon tyckte att bilen körde väldigt fort. Hon hade inte sett fordonet tidigare eftersom sikten var skymd av skog. Hon är osäker på om hon följde bilen med blicken. Ögonblicket därefter inträffade trafikolyckan. Allting inträffade i ett sammanhang. Hon hade vid trafikolyckan inte riktigt hunnit fram till korsningen.

I.G. har uppgett i huvudsak följande: Han och hans hustru uppehöll sig i köket till deras bostadshus. Köket vetter mot Stenbäcksvägen. Han drack kaffe efter maten. Han hörde först en smäll. Han hade inte hört några bromsljud före smällen. Han såg sedan vad han senare förstod var I.E. flyga över ett biltak. Även en barnvagnssufflett flög över biltaket. Bilen girade kraftigt åt vänster, hamnade utanför vägen, fördes upp på vägen igen och körde i diket på andra sidan av vägen. I.E. och T.E. hamnade på höger sida av vägen. Han uppskattar bilens hastighet efter trafikolyckan till ca 90 km/tim. Han såg bilen i rörelse under högst tio sekunder. Han sprang ut till trafikolyckan.

R.S. har uppgett i huvudsak följande: Han kom i den andra polispatrullen till trafikolyckan. I.E:s och T.E:s kroppar hade då transporterats från platsen. Han upprättade en schematisk skiss av trafikolycksplatsen. Det fanns en fuktig blodfläck en och en halv meter ut på asfalten. Runt blodfläcken fanns små glaspartiklar. Det togs inte några prover på blodfläcken.

B.G. har uppgett i huvudsak följande: Hon hade vinkat till I.E. när de vandrat ut på promenaden. Hon såg i köksfönstret när de återkom. Sedan vände hon sig in i köket och stökade lite grand. Hon hörde en smäll och insåg att en trafikolycka kunde ha inträffat. Hon rusade ut till trafikolycksplatsen. Det fanns ingenting att göra åt I.E. Hon kände sig maktlös när hon fann T.E. Hon irrade mellan dem. Hon lade sin blus över T.E. B.R. kom fram efter en stund. Hon frågade om det var han som hade kört. Han svarade ja och tillade ”jag hade inte en chans”. Det kan vara riktigt, som det är antecknat i förundersökningsprotokollet, att han dessförinnan även sade ”hon kom framför mig”.

Y.M. har uppgett i huvudsak följande: Hon körde väg 635 mot korsningen med väg 364. När hon nådde fram till korsningen stod en kvinna nerböjd och grejade med någonting i en barnvagn. Kvinnan stod med barnvagnen på vägen 635 utanför det asfalterade vägområdet och befann sig vid sidan av eller strax bakom bilen. Hon stannade i korsningen. Från vänster på väg 364 framfördes ett fordon som befann sig på minst 400 meters avstånd. Hon körde ut på väg 364 i riktning mot Umeå. När hon hade kört en kortare sträcka och befann sig i höjd med en verkstad hörde hon en smäll men hon insåg inte vad som hade inträffat. Hon fortsatte bilfärden.

Polismyndigheten i Västerbottens län har vid undersökning inte funnit några tekniska brister på det aktuella fordonet CYK 147 och konstaterat med ledning av de skador som funnits på fordonets vindruta, motorhuv och främre stötfångare att fordonet träffat I.E. och barnvagnen med dess högra sida.

Domskäl

Tingsrätten gör följande bedömning.

Ansvar

Genom B.R:s erkännande, analysbeviset och vad som framkommit av utredningen i övrigt är det styrkt att han gjort sig skyldig till grovt rattfylleri.

B.R. är dessutom åtalad för vållande till annans död, grovt brott. Åklagaren har gjort gällande att B.R:s oaktsamhet bestått av att han i alkoholpåverkat tillstånd fört personbilen, brustit i uppmärksamhet framåt och hållit för hög hastighet med hänsyn till vägförhållandena. B.R. har förnekat en sådan gärning på den grunden att han inte varit oaktsam och att I.E. vållat trafikolyckan genom att gå ut på vägen utan att se sig för.

Tingsrätten instämmer i att B.R. varit oaktsam genom att föra personbilen i alkoholpåverkat tillstånd.

Åklagaren har vidare hävdat att B.R. varit oaktsam genom att brista i uppmärksamhet framåt. Av den syn som har hållits på platsen för trafikolyckan har framgått att det åtminstone på ett par hundra meters avstånd går att se människor i rörelse i den aktuella korsningen. Även om växtligheten och naturens färger varit en annan vid trafikolyckan än vid synen måste B.R. ha kunnat se I.E. och barnvagnen långt före korsningen. Tingsrätten kan därför också instämma i åklagarens påstående om att B.R. brustit i uppmärksamhet framåt.

I åklagarens påstående om att B.R. brustit i uppmärksamhet framåt ligger, som tingsrätten uppfattat åklagaren, även ett påstående om att B.R. inte vidtagit några trafiksäkerhetsåtgärder med anledning av att I.E. och T.E. befunnit sig framför honom.

Det finns i detta sammanhang anledning att erinra om 14 § trafikförordningen som stadgar att ett fordons hastighet skall anpassas till vad trafiksäkerheten kräver. Hänsyn skall tas till väg-, terräng-, väderleks- och siktförhållandena, fordonets skick och belastning samt trafikförhållandena i övrigt. Hastigheten får aldrig vara högre än att föraren behåller kontrollen över fordonet och kan stanna det på den del av den framförvarande vägen eller terrängen som han eller hon kan överblicka och framför varje hinder som går att förutse.

När B.R. på långt avstånd haft möjlighet att se I.E. och barnvagnen har han haft anledning att fråga sig vad de kunnat företa sig och iaktta särskild försiktighet. En av de faktiska åtgärder han försummat har naturligtvis varit att sänka farten till en avsevärt lägre hastighet än den han uppgett att han hållit. Med hänsyn till att han dessutom haft kännedom om den trafikfarliga vägsträckan och korsningarna måste det för honom ha legat mycket nära till hands att I.E. med barnvagnen skulle korsa vägen. Han borde därför ha hållit en så låg hastighet att han haft möjlighet att stanna eller väja för dem. Med hänsyn till att det inte förekommit mötande trafik har han haft möjlighet att hålla långt till vänster på körbanan och väja om de stigit ut i körbanan.

B.R:s bristande uppmärksamhet framåt har således medfört såväl att han inte sett I.E. och barnvagnen som att han inte vidtagit några som helst åtgärder med anledning av att han haft dem framför sig.

Åklagaren har även påstått att B.R. varit oaktsam genom att hålla för hög hastighet med hänsyn till vägförhållandena. Högsta tillåtna hastighet på platsen har varit 90 km/tim. Åklagaren har utvecklat sitt påstående och, som det får förstås, menat att B.R., oavsett I.E:s och T.E:s närvaro, hållit för hög hastighet med hänsyn till att det i området funnits flera korsningar, viss bebyggelse och att det inte varit osannolikt att människor promenerat omkring. B.R. har uppgett att han kört i 70-80 km/ tim medan vittnesuppgifterna talar för en högre hastighet. L.S. har sett B.R:s fordon under endast någon sekund och I.G:s iakttagelser kan inte ha pågått mycket längre medan övriga vittnens iakttagelser inte kan tillmätas betydelse. Tingsrätten har tidigare funnit att B.R. kört för fort med hänsyn till I.E:s och T.E:s närvaro men, bortsett från dem, är det inte visat att han, med hänsyn till vägförhållandena, har hållit för hög hastighet.

På anförda skäl delar tingsrätten åklagarens uppfattning att B.R. varit oaktsam.

För att någon skall ådra sig ansvar för vållande till annans död är det emellertid inte tillräckligt att hans gärning orsakat döden och att gärningen varit oaktsam. Det krävs att gärningen varit oaktsam i förhållande till den dödliga utgången. Om gärningsmannen visserligen förfarit oaktsamt och genom sin handling orsakat döden men hans oaktsamhet saknat relevans för denna effekt, skall han inte dömas för vållande till annans död. Ett exempel är att en bilist kör med så hög fart att hans körning måste anses oaktsam och att någon plötsligt springer ut på gatan framför bilen och blir överkörd. Ifall denna dödsolycka skulle ha inträffat också om bilen hade framförts med tillåten hastighet, har bilisten inte straffrättsligt ansvar för vållandet till döden (Holmqvist m.fl., Brottsbalken, En kommentar, kap. 1-12, 3:44).

B.R. har hävdat att även om han varit oaktsam vid körningen skall han inte dömas för vållande till annans död eftersom I.E. snabbt gått ut på vägen och omöjliggjort för honom att undvika en trafikolycka. Han menar att dödsolyckorna skulle ha inträffat även om han varit nykter och uppmärksam vid körningen.

Efter beaktande av L.S:s vittnesmål och den blodfläck som anträffats en och en halv meter ut på vägbanan måste tingsrätten utgå ifrån att I.E., utan att dessförinnan ha sett sig för, klivit ut i vägen med barnvagnen. Fråga är då om B.R:s oaktsamhet haft någon betydelse för trafikolyckan. Av L.S:s vittnesmål framgår att I.E. inte har haft bråttom. Hon har uppgett att I.E. styrt barnvagnen efter väg 364, vänt barnvagnen ut mot vägen och därefter eventuellt tagit något steg ut i vägbanan innan trafikolyckan inträffat. Hon har uppgett att allting skett i ett sammanhang. Även Y.M:s vittnesmål ger stöd för att I.E. haft ett lugnt rörelseschema. Med hänsyn till de försiktighetsåtgärder som B.R. har haft anledning att vidta före trafikolyckan och hur I.E. rört sig finner tingsrätten att B.R:s oaktsamhet haft en avgörande betydelse för trafikolyckan. B.R. skall därför dömas för vållande till annans död.

Åklagaren har gjort gällande att gärningen skall bedömas som grovt brott och anfört att förandet under nämnda förhållanden innefattat ett medvetet risktagande av B.R. Åklagaren har även påstått grovt brott eftersom B.R. varit påverkad av alkohol när han i egenskap av bilförare påtagit sig en uppgift som krävt särskild uppmärksamhet och skicklighet. Tingsrätten anser att eftersom B.R., som haft en mycket hög promillehalt alkohol i blodet, framfört bil en längre sträcka på länsväg har han i vart fall påtagit sig en uppgift som krävt särskild uppmärksamhet och skicklighet. Brottet är därför att bedöma som grovt.

Med dessa bedömningar skall B.R. dömas för grovt rattfylleri och vållande till annans död, grovt brott.

Påföljd

B.R. förekommer under två avsnitt i belastningsregistret, vilka avser hastighetsöverträdelser.

Kriminalvårdsmyndigheten har den 7 april 2004 i yttrande i personutredning av B.R. anfört följande: B.R. har under sitt yrkesverksamma liv arbetat som industrielektriker, fastighetsskötare, husförsäljare och busschaufför. 1990 var han med om en bilbrand som innebar att han blev svårt brännskadad. Han vistades nästan ett år på sjukhus och han är därefter sjukpensionerad. - Han lever som ensamstående i egen villa i Mickelsträsk. Han har tidigare varit sambo under en tioårsperiod. Han har inga barn. - Hans ekonomi består av pension på 10 650 kr/mån. före skatt. Boendekostnaden är cirka 4 000 kr/mån. - Han uppger att han under sitt liv upplevt alkoholen som ett positivt inslag i tillvaron. Han har samtidigt varit väl medveten om att alkoholism finns i släkten och att både hans pappa och en bror till honom gick en för tidig död till mötes på grund av alkoholskador. För cirka fem år sedan hade hans överkonsumtion av alkohol tagit orimliga proportioner och han bestämde sig, med viss hjälp från öppenvårdsteamet vid regionsjukhuset, att sluta använda alkohol och han har lyckats vara helt alkoholfri i tre och ett halvt år fram till den 18 augusti 2003 då han återföll i missbruk. Dagen efter hände den fruktansvärda trafikolycka som innebar att två människor omkom. - Han är oerhört olycklig och bedrövad över vad hans bilkörning i onyktert tillstånd fått för konsekvenser. Han mår psykiskt väldigt dåligt och han går på samtal vid beroendeenheten vid psykiatriska kliniken. Han lämnar prover för att bevisa drogfrihet och det finns inget som talar emot hans uppgifter att han inte använt alkohol sedan trafikolyckan. - I samtalen med honom framkommer att han är väldigt insiktsfull och han har full förståelse för att alla han känner vänt honom ryggen. Han förstår hur de känner och han får leva med den oerhörda smärta som det skedda medför. Det är endast de närmast anhöriga, med några få undantag, som inte tagit avstånd från honom. Han menar att det han gjort är oförlåtligt och det finns ingen möjlighet för honom att få det ogjort eller få förlåtelse. Han är villig och beredd att genomgå behandling och att arbeta för att ge information om vilka konsekvenser alkohol och bilkörning kan få. - Han bedöms vara lämplig för samhällstjänst och han är positiv därtill. - Kriminalvårdens uppgift är att föreslå den påföljd som utifrån det som framkommit i utredningen är den mest brottsförebyggande. Med anledning av att B.R. har alkoholproblem är det nödvändigt att han genomgår behandling för att hans nuvarande nyktra period skall bestå och därmed minska risken för ytterligare återfall. Den mest brottsförebyggande påföljden är att han döms till skyddstillsyn med särskild behandlingsplan. Han är själv motiverad att underkasta sig den behandling som bifogad behandlingsplan anger. Behandlingsplanens åligganden innebär sex månaders behandling vid Ånäsets behandlingshem och tolv månaders eftervård. Vidare ingår deltagande i AA-möten. Den totala behandlingstiden är 18 månader. Övervakningstiden bör bestämmas till två år.

Av behandlingsplanen framgår bl.a. följande: Ånäsets behandlingshem är vårdgivare. Behandlingstiden: Primärbehandlingen skall pågå i sex månader. B.R. förbinder sig att aktivt delta i behandlingen och bo på behandlingshemmet från dagen efter domen och minst sex månader framåt. Det finns vid behov möjlighet att förlänga institutionsbehandlingen. Därefter följer en individuellt anpassad eftervård under tolv månader. Behandlingen är indelad i tre faser. Den första fasen är en bedömning av behandlingsbehovet och en behandlingsplanering. Den andra fasen är själva behandlingsfasen. Den tredje fasen är utslussningsfasen. På behandlingshemmet råder spel- och drogförbud. Av ordningsregler/sanktioner framgår att schemalagda aktiviteter är obligatoriska, att schemat utformas individuellt, att permission beviljas normalt sett inte under de första tre veckorna och att regelöverträdelser kan innebära utskrivning. Vidare rapporteras alltid regelbrott till kriminalvårdsmyndigheten till en kontaktperson. B.R. har skriftligen förklarat sig villig att underkasta sig vård och behandling i enlighet med behandlingsplanen.

Grovt rattfylleri är brott av sådan art att det normalt sett skall följas av fängelse. Det saknas vägledande rättsfall eller uttalanden i doktrinen till stöd för att vållande till annans död, grovt brott, också är ett s.k. artbrott. Med beaktande av att det är ett oaktsamhetsbrott saknas det också anledning anta att så skulle vara fallet. Brottens samlade straffvärde kan bestämmas till fängelse ett och ett halvt år (jämför RH 1995:78 där fängelsestraffet bestämdes till ett år efter att domstolarna vid straffmätningen beaktat att den avlidne frivilligt hade följt med på bilfärden i vetskap om att bilföraren varit kraftigt berusad). Om straffvärdet uppgår till fängelse två år eller mera skall normalt sett inte skyddstillsyn med särskild behandlingsplan dömas ut. Även om vare sig brottens art eller straffvärde kan sägas utgöra något absolut hinder för att bestämma påföljden till skyddstillsyn med särskild behandlingsplan är brottsligheten av ett så allvarligt slag att starka skäl talar för fängelse.

För att skyddstillsyn med föreskrift om behandlingsplan skall komma ifråga i fall av alkoholproblem bör det krävas att problemen är påtagliga och har utvecklats till någon form av beroende. En så ingripande åtgärd som kontraktsvård bör nämligen inte användas om det står klart att problemen är övergående och missbrukaren kan antas kunna komma tillrätta med sin situation med hjälp av mindre ingripande åtgärder (Berg m.fl., Brottsbalken, En kommentar, kap. 25-38, 30:78).

B.R. har tidigare haft alkoholproblem men hade, enligt egen uppgift, varit alkoholfri i tre och ett halvt år före trafikolyckan och han har varit alkoholfri efter trafikolyckan. Han har med undantag för de aktuella dagarna inte druckit alkohol på över fyra års tid. Om dessa uppgifter avspeglar verkligheten, vilket kan ifrågasättas men som får godtas, framstår inte hans alkoholproblem som påtagliga. Då det inte visats att hans vårdbehov är uttalat får det tillgodoses med mindre ingripande åtgärder.

På anförda skäl bör påföljden bestämmas till fängelse. Längden på fängelsestraffet bestäms till ett och ett halvt år.

Domslut

Domslut

Tingsrätten dömde B.R. enligt 3 kap. 7 § 2 st. BrB och 4 a § 1 trafikbrottslagen för vållande till annans död och grovt rattfylleri till fängelse 1 år 6 månader.

B.R. ålades att utge skadestånd till Th.E. med 50 000 kr och till envar av E.A. och P.E. med 25 000 kr, jämte ränta.

Domskäl

Hovrätten (hovrättslagmannen Kjell Persson, hovrättsrådet Bertil Eriksson och hovrättsassessorn Andreas Bogseth, referent, samt två nämndemän) anförde i dom den 30 september 2004:

Utredningen i hovrätten

Åklagaren har i hovrätten åberopat samma skriftliga bevisning som vid tingsrätten. Syn har hållits av samma skisser och fotografier som vid tingsrätten. Hovrätten har på åklagarens begäran hållit syn på platsen för trafikolyckan.

Förnyade förhör har hållits med B.R. samt med vittnena K.-E.S., L.S., I.G. och B.G. Vittnena Y.M:s och R.S:s berättelser vid tingsrätten har lagts fram genom banduppspelning. De i hovrätten hörda personerna har lämnat i huvudsak samma uppgifter som för deras del antecknats i tingsrättens dom, dock med de förtydliganden, tillägg och ändringar som framgår i det följande. I samband med förhöret med B.R. har åklagaren åberopat vad B.R. enligt anteckningar från polisförhör den 2 september 2003 uppgett om sin hastighet vid gärningstillfället. Som ny muntlig bevisning har på åklagarens begäran vittnesförhör hållits med P.J. och G.A. Deras berättelser återges nedan.

B.R.: Han befann sig inte i en dryckesperiod vid tillfället och det var inte av någon särskild anledning som han började dricka öl den 19 augusti 2003. Dessförinnan hade han hållit sig nykter i tre och ett halvt till fyra år. Alkoholhalten i den öl han drack den 19 augusti 2003 varierade mellan 3,5 och 7 procent. Han drack ölen under kvällen och fram till midnatt. Han kan inte minnas att han den 20 augusti 2003 drack något annat än folköl. Han kan dock inte helt utesluta att han också drack sprit. Han tror att han slutade dricka vid 16-tiden. - Det färskaste snuset finns på OBS i Umeå. Det var därför han skulle åka dit. Från hans hem i Mickelsträsk är det 3,6 mil till Umeå. Han kände sig inte berusad när han satte sig i bilen men var inte heller helt nykter. Han hade väl någon tanke på att han inte borde köra. På grund av sitt tidigare alkoholmissbruk har han dock en hög alkoholtillvänjning och han var därför lika koncentrerad som om han hade varit nykter. Han kan till och med ha varit mer skärpt. - Han tycker att den aktuella vägkorsningen är mycket farlig eftersom bilar ofta kör rakt ut i korsningen utan att iaktta gällande stopplikt. På höger sida strax efter korsningen finns också en verkstad där det förekommer många fordon. Dessutom brukar fotgängare röra sig vid korsningen. Han sänkte hastigheten när han närmade sig korsningen. Det vet han både på grund av att han minns att han gjorde det och på grund av att han alltid brukar göra det, det sitter i ryggmärgen. - Han såg inte någon person i korsningen, bara en bil som närmade sig från Flurkmarkshållet. Att han inte såg I.E. med barnvagnen innan kollisionen måste ha berott på att hon och vagnen inte syntes mot den brokiga bakgrunden med verkstaden och bilar i anslutning till denna samt det höga gräset i vägkanten. - Hans bil är inte någon sportbil eftersom den har en ordinär motorstyrka. Bilen har inte låsningsfria bromsar.

K.-E.S.: Han mötte B.R:s bil 250-300 meter före det att B.R. var framme vid den nu aktuella korsningen. B.R:s bil höll en hög hastighet. B.R. körde ”ordentligt fort”. Han körde själv ungefär 90 km/tim och B.R:s bil körde betydligt fortare. Han uppmärksammade bilen på grund av dess höga hastighet. Han kan inte ange någon exakt hastighet men B.R:s bil körde i alla fall klart fortare än 90 km/tim.

L.S.: I.E. gick med barnvagnen på höger sida av väg 635 i riktning mot korsningen med väg 364. Hon vet inte säkert om I.E. gick på eller utanför körbanan, men tror att hon gick ungefär på vägmarkeringen. I.E. verkade inte ha bråttom utan gick lugnt. När hon själv var 40-50 meter från korsningen med väg 364 hade I.E. hunnit gå ned en bit längs väg 364. Hon är osäker på om I.E. då stod på vägen eller på vägkanten. I detta skede kunde hon bara se I.E:s rygg och hår. Möjligen hade I.E. sin vänstra sida vänd mot henne. Hon såg då inte barnvagnen. Hon vände sedan blicken bort från I.E. och tittade åt vänster. Hon såg då en röd bil komma i väldig fart. En ”millisekund” senare smällde det. Själv hade hon då hunnit fram ungefär till infarten till den fastighet som finns till höger om väg 635 just före korsningen med väg 364. - Hon hann inte se om B.R. försökte undvika en kollision. Hon har för sig att bilen genade i kurvan genom korsningen men att åtminstone en del av bilen var i höger körfält. - Hon visste vid det aktuella tillfället inte vem kvinnan med vagnen var. Kvinnan liknade dock någon som bodde i Stenbäck. Kvinnan stannade till och tittade upp mot Stenbäcksvägen. Hon antog därför att kvinnan skulle gå över vägen. - Det var solsken när olyckan skedde. Hon hörde inte något bromsljud före kollisionen.

I.G.: Han hörde inga bromsljud före kollisionen. Först därefter, när B.R. kommit över på fel sida av vägen, hörde han bromsljud.

P.J.: Sommaren 2003 arbetade han med att röja vägslänterna på bl.a. väg 364. Enligt Vägverkets bestämmelser får buskaget inom två meter från vägkanten vara högst 0,5 meter högt och utanför denna gräns högst 1 meter. Den senaste röjningen på den aktuella vägsträckan före den 20 augusti 2003 gjordes någon gång under den första veckan i augusti 2003.

G.A.: Hon var hemma hos sin dotter E.A. den aktuella dagen. Även I.E. var där. Hon såg när I.E. gick iväg med T. i barnvagnen. T. hade ätit innan de gick ut. I.E. hade en ljus jacka på sig.

Hovrättens domskäl

Skuld- och rubriceringsfrågor

Grovt rattfylleri

I enlighet med tingsrättens dom, som inte överklagats i denna del, har B.R. gjort sig skyldig till grovt rattfylleri.

Vållande till annans död

Skuldfrågan. Den som av oaktsamhet orsakar annans död döms enligt 3 kap. 7 § första stycket BrB för vållande till annans död.

Det är utrett att B.R. på den tid och plats som åklagaren påstått har kört på I.E. och T.E. med sin personbil, att I.E. och T.E. avlidit till följd av de skador de erhållit vid kollisionen och att B.R. fört bilen med en alkoholkoncentration i blodet, som vid provtagning något senare än 2 timmar efter trafikolyckan, uppgick till 2,17 promille.

Med hänsyn till den mycket höga alkoholkoncentration som uppmätts i B.R:s blod är det uppenbart att alkoholens inverkan på honom under färden medfört att han haft sämre möjligheter än en nykter förare att uppmärksamma eventuella faror i omgivningen och att hantera en krävande trafiksituation. Hovrätten delar tingsrättens bedömning att B.R. varit oaktsam genom att föra bilen i alkoholpåverkat tillstånd.

Vad sedan gäller frågan om B.R. brustit i uppmärksamhet framåt, har B.R. vidgått att han inte såg I.E. och barnvagnen före olyckan men gjort gällande att dessa, med hänsyn till förhållanden runt korsningen, var svåra att se. Hovrätten har hållit syn på platsen vid en tid på året då naturens färger och växtligheten kan antas ha ungefärligen motsvarat de förhållanden i dessa avseenden som rådde vid tiden för olyckan. Liksom vid olyckstillfället var det solsken när synen hölls. Vid synen har framgått att ett fordon som färdas på väg 364 och närmar sig den aktuella korsningen från Botsmarkshållet har god sikt fram emot det område i korsningen där I.E. måste ha befunnit sig med barnvagnen strax före olyckan. Personer som står stilla eller rör sig i området går att se på ett avstånd av åtminstone ett par hundra meter. B.R. har alltså haft goda möjligheter att upptäcka I.E. och barnvagnen långt före korsningen. Då han ändå inte sett I.E. och barnvagnen måste han ha brustit i sin uppmärksamhet framåt. Hovrätten delar således tingsrättens bedömning även i denna del.

Utöver oaktsamhet i ovan angivna avseenden har åklagaren påstått att B.R. varit oaktsam genom att hålla för hög hastighet med hänsyn till vägförhållandena. B.R. har bestritt detta och gjort gällande att han under bilfärden från Mickelsträsk höll en hastighet av 90-100 km/tim och att han sänkte hastigheten till 70-80 km/tim när han närmade sig korsningen. Häremot står dock vittnet K.-E.S:s uppgift om att han vid mötet med B.R. 250-300 meter från korsningen särskilt lade märke till B.R:s höga hastighet. Härtill kommer L.S:s uppgift om att B.R. i hög fart körde in i korsningen. Även förhållandena på platsen efter olyckan talar emot B.R:s uppgifter om sin hastighet. Enligt hovrättens bedömning kan kollisionen mellan B.R. och I.E. med barnvagn inte ha inträffat längre från korsningen, i riktning mot Umeå, än på den plats där en blodfläck och glassplitter påträffats, ett femtontal meter från korsningen. Av I.G:s vittnesmål framgår att I.E. och barnvagnen flög upp i luften vid kollisionen medan B.R:s bil fortsatte över på vänster sida av vägen och ned mot diket innan B.R. lyckades få upp bilen på vägen igen för att slutligen stanna i diket på vägens högra sida. Av utredningen har framkommit att I.E. anträffades i diket på höger sida av vägen, femtio meter från den nämnda blodfläcken. Bromsspåren efter B.R:s bil, som börjar först ett flertal meter efter blodfläcken, har uppmätts till 75 meter. Hovrätten anser att nu nämnda omständigheter med styrka talar för att B.R. hållit en betydligt högre hastighet än vad han uppgivit. Sammantaget finner hovrätten sålunda genom vittnesmålen och utredningen i övrigt att B.R. i vart fall hållit en betydligt högre hastighet än han velat vidgå.

Som tingsrätten redogjort för skall enligt 14 § trafikförordningen ett fordons hastighet anpassas till vad trafiksäkerheten kräver. Hastigheten skall med hänsyn till väg-, terräng-, väderleks- och siktförhållanden anpassas så att föraren behåller kontrollen över fordonet och kan stanna på den del av den framförvarande vägen eller terrängen som han eller hon kan överblicka och framför varje hinder som går att förutse. Väg 364 är relativt smal; vägens bredd understiger sju meter både före och efter korsningen. Strax efter korsningen svänger vägen, i B.R:s färdriktning sett, åt vänster vilket medför att det är svårt att se trafik som kör mot korsningen i den motsatta riktningen. Vidare finns ytterligare korsningar samt bostäder och annan bebyggelse i närheten. B.R. har själv uppgett att det är vanligt att bilar som kommer från väg 635 och kör ut på väg 364 inte iakttar stopplikt samt att det brukar röra sig fotgängare i korsningen.

Sammantaget finner hovrätten att B.R. såväl med hänsyn till vägförhållanden som till trafikförhållanden hållit en för hög hastighet.

Hovrätten finner således att B.R. varit oaktsam i de avseenden som åklagaren påstått. Frågan är då om B.R. genom denna oaktsamhet vållat I.E:s och T.E:s död. I.E. synes visserligen ha befunnit sig en bit ut i vägen med barnvagnen när olyckan inträffade. Emellertid har inget av de vittnen som iakttagit henne före olyckan noterat att hon skulle ha haft bråttom. L.S. som iakttagit I.E. omedelbart före olyckan har uppgivit att I.E. stannade till och tittade upp mot Stenbäcksvägen på andra sidan väg 364. Det finns således inget som tyder på att I.E. plötsligt och hastigt klivit ut i vägen på ett sådant sätt att B.R. inte kunnat undvika en kollision om han uppmärksammat henne i tid, anpassat sin hastighet efter vägförhållandena och varit nykter. Den oaktsamhet B.R. visat har således orsakat olyckan och även I.E:s och T.E:s död. B.R. kan därför inte undgå att fällas till ansvar för vållande till annans död.

Rubricering. Vid bedömande av om brottet är grovt skall enligt 3 kap. 7 § andra stycket 1 BrB särskilt beaktas om gärningen har innefattat ett medvetet risktagande av allvarligt slag. Vidare skall enligt andra punkten i samma lagrum särskilt beaktas om gärningsmannen, när det krävts särskild uppmärksamhet eller skicklighet, har varit påverkad av alkohol eller något annat medel eller annars gjort sig skyldig till en försummelse av allvarligt slag.

B.R. har i alkoholpåverkat tillstånd påtagit sig uppgiften att köra bil flera mil på en länsväg. B.R. har således varit påverkad av alkohol i en situation när det krävts särskild uppmärksamhet eller skicklighet. Med hänsyn till den mycket höga alkoholhalten i hans blod får körningen också anses ha innefattat ett medvetet risktagande av allvarligt slag. På de anförda skälen skall brottet bedömas som grovt.

Påföljden

Hovrätten delar tingsrättens bedömning i fråga om påföljdsvalet. Hovrätten anser även att det fängelsestraff tingsrätten bestämt är väl avvägt med hänsyn till den grova oaktsamhet B.R. visat genom sin körning i alkoholpåverkat tillstånd och till de allvarliga konsekvenser körningen medfört.

I domskälen behandlades härefter skadeståndsfrågan.

Hovrättens domslut

Hovrätten fastställde tingsrättens domslut.

Domskäl

HD (justitieråden Munck, Blomstrand, Pripp, referent, Lundius och Calissendorff) meddelade den 19 oktober 2005 följande dom:

Domskäl

I enlighet med hovrättens i denna del lagakraftvunna dom har B.R. gjort sig skyldig till grovt rattfylleri och vållande till annans död, grovt brott. Frågan är nu vilken påföljd som dessa brott skall föranleda.

Genom en lagändring år 1993 (i kraft den 1 februari 1994) skärptes synen på brotten grovt rattfylleri och vållande till annans död. Gränsvärdet för grovt rattfylleri sänktes då från 1,5 till 1,0 promille alkohol i blodet och straffmaximum höjdes från fängelse ett år till två år. Samtidigt föreskrevs att om brottet vållande till annans död hade begåtts vid förande av motorfordon, man vid bedömande av om brottet var grovt skulle särskilt beakta om gärningsmannen varit påverkad av alkohol eller något annat medel. Vidare höjdes straffmaximum för vållande till annans död från fängelse fyra år till sex år i de fall brottet är grovt. Med höjningen ansågs att erforderligt utrymme gavs för straffmätning i sådana exceptionella fall då gärningen i subjektivt hänseende ligger på gränsen till eventuellt uppsåt (prop. 1993/94:44 s. 49). Maximistraffet bestämdes efter det straffminimum som gäller för dråp. Straffminimum, fängelse sex månader, behölls oförändrat. Straffskalan för vållande till annans död, grovt brott, är enligt 3 kap. 7 § andra stycket BrB alltjämt densamma.

Den nuvarande lydelsen av 3 kap. 7 § andra stycket BrB kom till år 2001, då det i paragrafen fördes in fler vägledande exempel på omständigheter som kan föranleda att brottet vållande till annans död bedöms som grovt (prop. 2000/01:85). Vid bedömningen skall enligt paragrafens andra stycke särskilt beaktas 1) om gärningen har innefattat ett medvetet risktagande av allvarligt slag, eller 2) om gärningsmannen, när det krävts särskild uppmärksamhet eller skicklighet, har varit påverkad av alkohol eller något annat medel eller annars gjort sig skyldig till försummelse av allvarligt slag.

B.R. har framfört en bil på en länsväg med en alkoholkoncentration som två timmar efter bilfärden uppmättes till 2,17 promille i blodet. I närheten av korsningen till en annan länsväg har han av oaktsamhet kört på I.E. och hennes barnbarn T.E. och därigenom vållat deras död. För att bestämma påföljden för dessa gärningar måste först straffvärdet bedömas.

Vid bedömningen av straffvärdet skall enligt 29 kap. 1 § andra stycket BrB särskilt beaktas den skada, kränkning eller fara som gärningen inneburit, vad den tilltalade insett eller borde ha insett om detta samt de avsikter eller motiv som han haft.

B.R. valde att vid 18-tiden en eftermiddag företa en bilfärd mot Umeå trots att han före avfärden hade intagit alkohol svarande mot en mycket hög promillehalt i blodet. B.R. avsåg att färdas en lång sträcka, drygt sju mil tur och retur, på en länsväg vid en tidpunkt då trafiken inte kunde förväntas vara låg. Enligt vad han själv uppgett var han väl bekant med den plats där olyckan inträffade och han uppfattade den vägkorsning som han kom att passera strax före olycksplatsen som mycket farlig. Han kände också till att det förekom många fordon vid en verkstad som låg strax efter korsningen, att det brukade röra sig fotgängare vid korsningen och att det fanns en busshållplats i närheten. Han hade därför anledning att vara särskilt uppmärksam när han närmade sig korsningen. Att han trots detta inte i tid såg I.E. med barnvagn före kollisionen, som uppenbarligen inträffade endast en kort sträcka efter vägkorsningen, är i enlighet med hovrättens dom att tillskriva att han var påverkad av alkohol. I enlighet med hovrättens dom har han också med hänsyn till väg- och trafikförhållandena framfört bilen med för hög hastighet.

B.R:s färd slutade med en olycka av allra allvarligaste slag. Det har emellertid inte kommit fram något som visar att B.R. varit i det närmaste helt likgiltig inför de effekter som kunde följa av hans färd (jfr prop. 1993/94:44 s. 49). Den högre delen av straffskalan aktualiseras därmed inte. Utgångspunkten för bedömningen är i stället att B.R. som bilförare under de ovan angivna förhållandena påtagit sig en uppgift som krävt särskild uppmärksamhet och skicklighet; dödsolyckan har orsakats av en alkoholrelaterad bristande uppmärksamhet och alltför hög hastighet vilket inneburit att det vållande till annans död som B.R. gjort sig skyldig till har bedömts som grovt brott. Den närmare graden och karaktären av B.R:s oaktsamhet har även betydelse för bestämmandet av straffvärdet inom den strafflatitud som föranleds av att gärningarna bedömts som grova. Utöver de omständigheter som föranleder att brotten är att bedöma som grova föreligger dock inte några försvårande omständigheter. Det finns inte heller några förmildrande omständigheter att beakta.

Riksåklagaren har gjort gällande att den skärpta syn på nu aktuell typ av vållandebrott som kom till uttryck i 1993 års reform inte fått genomslag i sådan utsträckning som avsågs.

När det gäller praxis före 1993 års reform kan nämnas att i rättsfallet NJA 1965 s. 404 påföljden stannade vid fängelse två månader för en bilförare, som med över 1,00 promille alkohol i blodet under mörker körde på och vållade en motorcyklists död (vårdslöshet i trafik, rattonykterhet och vållande till annans död). I fyra refererade hovrättsavgöranden från åren 1992 och 1993 (alla avseende gärningar begångna före 1993 års lagändringar) låg påföljden för grovt rattfylleri och vållande till annans död i spannet fängelse sex månader-tio månader (se RH 1992:89 och 1993:1, 3 och 25).

Det av hovrätten bestämda fängelsestraffet på ett år sex månader får anses innefatta en sådan i förhållande till tiden före 1993 års reform skärpt syn på brott av här aktuellt slag som avsågs med reformen och får anses motsvara brottens straffvärde.

Med beaktande av straffvärdet och brottslighetens art kan någon annan påföljd än fängelse inte komma i fråga annat än om det finns alldeles speciella skäl. Några sådana skäl finns inte i förevarande fall. Fängelsestraffet bör bestämmas till det av hovrätten fastställda.

Domslut

Domslut

HD fastställer hovrättens domslut såvitt avser påföljden.