lagen.nu

RH 1995:78

Påföljden för grovt rattfylleri och vållande till annans död, grovt brott, bestående i att en kraftigt berusad bilförare kört ihjäl en likaledes kraftigt berusad kamrat som frivilligt följt med på färden, har bestämts till fängelse ett år.

Åklagaren yrkade vid Köpings tingsrätt ansvar på B.N. för grovt rattfylleri och vållande till annans död enligt följande gärningsbeskrivning.

B.N. förde den 25 september 1994 omkring kl. 13.25 personbil på planen vid OK bensinstation och på Enbärsvägen i Surahammar efter att ha förtärt alkoholhaltiga drycker i sådan mängd att alkoholhalten i hans blod under eller efter färden uppgick till 3,02 promille.

Brottet är grovt på grund av att dels promillehalten klart översteg 1,0 promille, dels att B.N. var avsevärt påverkad av alkohol och hade narkotika i kroppen, dels att hans framförande av bilen utgjorde en påtaglig fara för trafiksäkerheten. B.N. var nämligen grovt oaktsam under sitt framförande av bilen, enär han i en vänsterkurva i färdriktningen på Enbärsvägen, där vägarbete pågick, höll en med hänsyn till väg- och trafikförhållandena på platsen alltför hög hastighet. Vidare brast B.N. i uppmärksamhet på väg- och trafikförhållandena. B.N:s oaktsamhet ledde till att bilen gick av vägen och välte.

I bilen färdades som passagerare A.K.. B.N:s oaktsamhet och förande av bilen i alkoholpåverkat tillstånd ledde också till att A.K. vid avkörningen fick hjärnskador med skallbasfraktur, vilka skador ledde till att A.K. avled. B.N. har således av oaktsamhet vållat A.K:s död.

Enär B.N. fört bilen i kraftigt alkoholpåverkat tillstånd och dessutom ådagalagt grov oaktsamhet i trafiken är brottet vållande till annans död att bedöma som grovt brott.

Köpings tingsrätt (1994-12-12, lagmannen Urban Sanden samt nämndemännen Inger Olofsson, Kjell Ahlstrand och Roger Lindberg) dömde B.N. för vållande till annans död, grovt brott, och grovt rattfylleri till fängelse ett år.

B.N. förklarade att han kunde varken erkänna eller förneka gärningen, eftersom han på grund av höggradig berusning inte hade något minne av vem som körde bilen vid tillfället.

Tingsrätten antecknade att B.N. hade uppgett bl.a. följande. A.K. var hans bästa vän sedan många år tillbaka. Under lördagen den 24 september hade de träffats och druckit några groggar tillsammans. Vid 7-8-tiden morgonen därpå kom A.K. hem till B.N.. Han hade med sig en öppnad flaska brännvin och ville dricka grogg. De bestämde sig för att äta frukost och åkte i B.N:s bil med honom själv som förare till OK bensinstation för att köpa frukostmat. Bensinstationen hade dock inte öppnat och de åkte hem till B.N. igen. De drack varsin kaffekask och gick sedan, vid 9-10-tiden, hem till en gemensam bekant som bor i närheten. Han minns att han och A.K. tillsammans med denne och ytterligare en person sedan drack ytterligare sprit. Vad som därefter hände har han inte något minne av. Han kommer alltså inte alls ihåg när han och A.K. lämnade bekantens lägenhet eller vad som hände fram till dess att olyckan inträffade. Han har fragmentariska minnesbilder av att han efter olyckan låg på taket inne i sin bil och sparkade mot bakrutan för att ta sig ut.

Av vad tingsrätten antecknade i sin dom framgår vidare bl.a följande. B.N:s bil hade körts av vägen i en vänsterkurva, kolliderat med en sten, voltat och blivit liggande på taket i en sluttning med fören upp mot vägen. Det konstaterades att säkerhetsbältena i bilen inte hade använts. Alkoholkoncentrationen i ett blodprov som togs från B.N. kl. 15.03 den aktuella dagen uppgick till 3,02 promille, och B.N. hade dessutom 0,001 mikrogram tetrahydrocannabiol per gram blod. A.K. hade 3,0 promille etanol i blodet.

Vid tingsrätten förebringades bevisning rörande iakttagelser vid OK bensinstation och förhållandena på olycksplatsen. Tingsrätten gjorde den bedömningen att det måste anses uteslutet att någon annan än A.K. och B.N. färdats i bilen vid tillfället och att det måste anses ställt utom rimligt tvivel att B.N. fört bilen vid tillfället. Tingsrätten fann det styrkt att B.N. hade gjort sig skyldig till rattfylleri, som av de skäl som åklagaren anfört borde bedömas som grovt, och anförde vidare i domskälen i sak följande.

Utredningen visar enligt tingsrättens bedömning inte med tillräcklig grad av säkerhet att B.N. hållit en med hänsyn till omständigheterna för hög hastighet, men han har brustit i uppmärksamhet på väg- och trafikförhållandena. Denna hans oaktsamhet, som bör bedömas som grov, har lett till att han kört av vägen med de följder som redovisats i det föregående. Utredningen ger även vid handen att B.N. genom sin oaktsamhet vållat A.K:s död enligt vad åklagaren påstått. B.N. skall därför dömas för vållande av A.K:s död. Av de skäl åklagaren anfört är det brottet att bedöma som grovt.

Påföljd

De brott vartill B.N. befunnits skyldig har ett så högt straffvärde och är av sådan art att påföljden bör bestämmas till fängelse om inte särskilda skäl talar mot det.

Det finns två anteckningar om B.N. i kriminalregistret. Senast dömdes han 1989 för bl.a. narkotikabrott till villkorlig dom.

Av ett yttrande från frivården framgår bl.a. följande. Efter en skilsmässa 1989 blev han deprimerad och missbrukade alkohol och amfetamin. Han genomgick behandling enligt Minnesotamodellen under 1989. Han började sedan att inta lugnande mediciner. Frivårdsmyndigheten fann i yttrandet att B.N. inte syntes ha något övervakarbehov.

Vid huvudförhandlingen har B.N. om sina personliga förhållanden uppgett bl.a. följande. Efter en period av arbetslöshet och beredskapsarbeten deltar han nu sedan ett halvår tillbaka i det s.k. Fenix-projektet som Surahammars kommun driver och som syftar till att f.d. missbrukare skall komma igång med någon form av sysselsättning. Han har minskat sin konsumtion av alkohol; vid tillfället för bilolyckan fick han ett tillfälligt återfall, och han har sedan dess inte druckit någon starksprit. Han har inte sedan i augusti intagit någon narkotika. Till följd av en umgängestvist har han haft vissa psykiska problem i form av ångest. Även händelsen med bilolyckan har gett honom viss ångest. Han har regelbunden kontakt med en psykiater i Västerås och genomgår "kemoterapi", som innebär att han intar viss medicinering mot sin ångest.

Vad som sålunda och i övrigt framkommit om B.N:s personliga förhållanden innefattar enligt tingsrättens bedömning inte tillräckliga skäl för att välja en annan påföljd än fängelse. Med beaktande av att straffvärdet av det grova vållandet till annans död som B.N. döms för i viss mån minskar på grund av att A.K. kan antas ha följt med frivilligt på färden trots att han måste ha insett att B.N. var alkoholpåverkad bestämmer tingsrätten straffet till fängelse ett år.

B.N. överklagade domen och yrkade i första hand att åtalet skulle lämnas utan bifall. I andra hand yrkade han att påföljden skulle bestämmas till skyddstillsyn eller, i allt fall, att fängelsestraffet skulle sättas ned.

Åklagaren bestred ändring.

Svea hovrätt (1995-05-16, hovrättsråden Lars Hesser och Ingrid Holmstrand, tf hovrättsassessorn Sören Öman, referent, samt nämndemännen Gun Frisk och Lars Willners) fastställde tingsrättens dom.

Hovrätten fann att vad som hade förekommit i hovrätten inte hade gett anledning till andra slutsatser i skuldfrågan än dem som tingsrätten hade dragit och att B.N. alltså skulle dömas för vållande till annans död, grovt brott, och grovt rattfylleri. Hovrätten anförde vidare i sina domskäl följande.

I likhet med tingsrätten finner hovrätten att det inte finns tillräckliga skäl för att välja annan påföljd än fängelse. När det gäller frågan om fängelsestraffets längd gör hovrätten följande bedömning.

Genom en lagändring, som trädde i kraft den 1 februari 1994 (SFS 1993:1462), skärptes bedömningen när vållande till annans död begåtts i samband med trafiknykterhetsbrott. Sådana vållandebrott skall som regel bedömas som grova. Maximistraffet för grovt brott höjdes samtidigt från fyra till sex års fängelse.

Hovrätten finner mot angiven bakgrund och vid en samlad bedömning att det fängelsestraff om ett år som tingsrätten ådömt B.N., som vid körningen hade en osedvanligt hög alkoholkoncentration i blodet, är väl avvägt. Hovrätten har därvid också beaktat att den dödade kamraten, som även han var kraftigt berusad, frivilligt hade följt med på färden.

Målnummer B 130/95

Metadata

Domstol
Svea hovrätt
Avgörandedatum
1995-05-16
Målnummer
B130-95
Lagrum
3 kap. 7 § brottsbalken
Rättsfall
RH 1992:89
RH 1993:1
RH 1993:3
RH 1993:25
Litteratur
Prop. 1993/94:44.
Sökord
Vållande till annans död
Rattfylleri
Straffmätning
Brottspåföljd
Källa
Domstolsverket
Lagen.nu är en privat webbplats. Informationen här är inte officiell och kan vara felaktig | Ansvarsfriskrivning | Kontaktinformation