NJA 2005 s. 833
Osant intygande enligt 15 kap. 11 § brottsbalken som skett mot vederlag har ansetts kunna utgöra förbrott till penninghäleri.
Stockholms tingsrätt
Allmän åklagare väckte åtal vid Stockholms tingsrätt mot åtta personer för bokföringsbrott, grovt brott, enligt 11 kap. 5 § BrB, för grovt skattebrott enligt 2 och 4 §§skattebrottslagen (1971:69) samt för försvårande av skattekontroll enligt 10 § skattebrottslagen. Enligt åtalen hade brotten begåtts inom ramen för ett antal olika företag, i vilka osanna fakturor hade bokförts. Fakturorna hade varit osanna eftersom de inte motsvarats av något faktiskt utfört arbete eller levererade varor. C.P. och R.C. åtalades för medhjälp till brotten. De hade enligt åtalen främjat de nämnda medåtalades brott genom att mot betalning låta utfärda de osanna fakturorna. Åklagaren hävdade under rättegången vid tingsrätten att fakturorna hade utfärdats i fyra bolag, som i målet benämndes WATAB, SMEAB, B & T samt Imone. Vidare åtalades J.W. för bokföringsbrott, grovt brott, enligt 11 kap. 5 § BrB bestående i att han hade åsidosatt bokföringsskyldigheten i Tellus Bilimport AB (åtalspunkt 8), samt för penninghäleri, grovt brott, alternativt penninghäleriförseelse, enligt 9 kap. 6 a §, alternativt 7 a § BrB, med följande gärningspåstående (åtalspunkt 9).
”SMEAB har under tiden oktober 1999 till december 2000 överfört 3 318 100 kr till Tellus, B & T har under tiden januari 2000 till juni 2000 överfört 4 643 450 kr till Tellus och Imone har under tiden augusti 2000-december 2000 överfört 3 163 100 kr till Tellus. Dessa belopp, sammanlagt 11 124 650 kr, utgör betalning från olika företag som erhållit osanna fakturor från SMEAB, B & T och Imone. 20 procent av dessa medel, sammanlagt 2 224 930 kr, utgör i sin tur ersättning för R.C. och C.P. för att de låtit dessa bolag ställa ut fakturorna. Utfärdandet av de osanna fakturorna, vilka avsett annat än egna angelägenheter, har inneburit fara i bevishänseende. - Tellus har under tiden oktober 1999 till december 2000 emottagit ovan angivna 2 224 930 kr. J.W. har under samma tid genom direktuttag tagit ut pengarna från Tellus konto och därefter överlämnat pengarna till R.C. och C.P. trots att han insett eller bort inse att pengarna härrört från brottsligt förvärv eller i vart fall att annan har berikat sig genom brottslig gärning. Hans åtgärder har varit ägnade att främja möjligheterna för annan att tillgodogöra sig beloppen, att dölja egendomens ursprung och att dölja att annan har berikat sig genom brottslig gärning. - Gärningarna är att bedöma som grova eftersom de avsett betydande värde och satts i system.”
Åklagaren yrkade att de tilltalade skulle åläggas näringsförbud.
Tingsrätten (ordförande rådmannen Christer Thornefors) fann i dom den 31 maj 2001 samtliga åtal styrkta. Beträffande åtalen mot J.W. anförde tingsrätten i domskälen följande.
J.W. har förnekat brott.
I åtalet för bokföringsbrott har åklagaren lagt J.W. till last att han har åsidosatt Tellus’ bokföringsskyldighet under tiden den 13 september 1999 till december 2000 genom att grund- och huvudbokföring inte har upprättats och verifikat avseende företagna transaktioner inte har upprättats eller bevarats på ett betryggande sätt.
J.W. har berättat att han bildade Tellus efter att ha ombetts av en annan person, vars identitet han inte har avslöjat, att göra det. Av handlingar från PRV framgår att bolaget registrerades den 20 augusti 1999 och att J.W. registrerades som styrelse och R.B. som suppleant den 15 oktober samma år. Enligt ett ändringsbevis från PRV registrerades den 7 juni 2000 A.K., med adress i Athen, som styrelse i bolaget, och en grekisk kvinna, också med adress i Athen, som suppleant. Firman tecknades ensam av S.M. från Mariedalsvägen 33 i Malmö. Enligt en generalfullmakt den 1 oktober 2000 undertecknad av S.M. och bevittnad av C.P. och A.K. gavs J.W. generell och obegränsad behörighet att företräda bolaget, dvs. Tellus, i varje angelägenhet som rör bolagets rätt till och med den 31 januari 2001. J.W. har förklarat att han inte har sett fullmakten före huvudförhandlingen i målet.
Av utredningen framgår att det huvudsakliga syftet med Tellus torde ha varit att skapa en kuliss för utbetalning av pengar från SMEAB, B & T och Imone till R.C. och C.P. J.W. har anlitats som s.k. målvakt i bolaget, med största sannolikhet av R.C. och C.P., och har enligt vad han själv uppgivit och utredningen utvisar varit den som så gott som ensam har stått för verksamheten i bolaget. J.W. har känt till att han som styrelse i Tellus har haft ansvaret för att bolagets bokföring sköttes. Det är uppenbart att det inte har funnits anledning att utfärda en fullmakt för J.W. att företräda bolaget om denne inte har känt till fullmakten och använt den. Den förebringade bevisningen styrker således att J.W. varit bolagets företrädare under den tid som åklagaren har påstått. Det har därmed ålegat honom att sköta bolagets bokföring m.m. Någon bokföring har emellertid inte upprättats. Inte heller har några handlingar avseende i bolaget företagna transaktioner bevarats. J.W. skall därför fällas till ansvar för bokföringsbrott, vilket på angivna skäl skall bedömas som grovt.
När det gäller åtalet för grovt penninghäleri alternativt penninghäleriförseelse har åklagaren lagt J.W. till last att han från Tellus’ konto har tagit ut 2 224 930 kr och överlämnat pengarna till R.C. och C.P. trots att han har insett att pengarna härrörde från brott.
J.W. har förnekat att han har gjort fler än 35 uttag från Tellus konto och har hävdat att han har trott att pengarna kom från en laglig verksamhet som gällde handel med importerade bilar.
J.W. är enligt vad bl.a. han själv har uppgivit gammal vän till R.C. Han har vid aktuell tid ställt sitt namn till förfogande i andra bolag som i likhet med Tellus inte har bedrivit någon seriös verksamhet, nämligen B & T och Imone. Det kan därför inte uteslutas att han hela tiden har vetat om att verksamheten i Tellus har varit olaglig. Om han inte har haft den vetskapen från början måste detta emellertid, med hänsyn till vad J.W. själv har berättat om det sätt på vilket han engagerades i Tellus, ha framstått som uppenbart för honom och vad som senare förekommit med stora uttag av kontanter, vilka överlämnats till i första hand R.C., i än högre grad ha styrkt J.W. i denna uppfattning. En seriös verksamhet avseende handel med dyra bilar förutsätter normalt ett fast driftställe. Något sådant har Tellus inte haft, vilket J.W. måste ha varit medveten om. Den omständigheten att han har sett R.C. och C.P. i dyra bilar med främmande registreringsskyltar talar inte för att han har varit i god tro beträffande verksamheten.
Av den skriftliga bevisningen framgår att det från Tellus’ postgirokonto under tiden från den 6 oktober 1999 till den 12 december 2000 har gjorts ett stort antal kontantuttag på olika postkontor. Det första uttaget har J.W. alltså gjort innan han registrerades som styrelse för bolaget hos PRV, det sista den 6 december 2000. Sammanlagt har J.W. tagit ut 9 557 685 kr, R.B. 1 036 850 kr och S.M. 698 020 kr. S.M:s uttag har skett den 11 och 12 december 2000. J.W. har därefter lämnat pengarna till R.C. Av uttagshandlingarna framgår att J.W:s körkort har använts som legitimation vid samtliga uttag. Enligt J.W. har han inte lånat ut körkortet, inte heller har det förkommit eller någon dubblett beställts. Det får därför anses styrkt att samtliga uttag som skett i J.W:s namn också har ombesörjts av denne. J.W. skall emellertid svara endast för de belopp som R.C. och C.P. har kunnat tillgodogöra sig genom de uttag som han gjort, nämligen 1 911 537 kr.
Av det anförda följer att det är utrett att J.W., med insikt om att det måste röra sig om pengar åtkomna genom brott, har gått R.C. och C.P. till handa genom att från Tellus postgirokonto vid ett stort antal tillfällen hämta ut pengar och sedan vidarebefordra dessa till R.C. och C.P. varigenom de har kunnat tillgodogöra sig 1 911 537 kr. R.C:s och C.P:s förbrott är upprättandet av de osanna fakturorna. Genom detta förfarande har J.W. gjort sig skyldig till penninghäleri. Med hänsyn till det belopp gärningen avsett skall brottet bedömas som grovt.
Domslut
Domslut
Tingsrätten dömde J.W. för penninghäleri enligt 9 kap. 6 a § BrB och för bokföringsbrott enligt 11 kap. 5 § 2 p. BrB till fängelse ett år sex månader. Vidare meddelade tingsrätten honom näringsförbud.
Svea hovrätt
Samtliga tilltalade överklagade i Svea hovrätt. J.W. yrkade att hovrätten helt skulle ogilla åtalet mot honom samt upphäva tingsrättens beslut om näringsförbud. Han yrkade i vart fall att hovrätten skulle sätta ned det fängelsestraff som tingsrätten hade utmätt.
Åklagaren bestred ändring.
Hovrätten (hovrättslagmannen Peter Löfmarck, skiljaktig i delar av målet som inte behandlas i referatet, samt nämndemännen Sune Björklund och Sigun Sandqvist) ändrade i dom den 21 maj 2003 tingsrättens dom endast i fråga om påföljder och näringsförbud.
Domskäl
Beträffande åtalen mot J.W. anförde hovrätten i domskälen följande.
Ansvar för bokföringsbrott, grovt brott
Utredningen i målet ger vid handen att någon bokföring inte har förts i TELLUS AB. Det är vidare klarlagt att J.W. har haft en sådan ställning i bolaget att det - såsom tingsrätten har funnit - ankommit på honom att svara för bolagets bokföring, och följaktligen i allt fall har haft att tillse att denna skedde på ett riktigt sätt. Att han må till annan person ha ställt vissa frågor om bokföringens skötsel och må ha fått ett besked att allt sköttes ”by the book” är mot bakgrund av utredningen i målet i övrigt inte av beskaffenhet att frita honom från det grundläggande ansvar som han har haft. Omständigheterna är alltså sådana att det kan hållas för visst att han i vart fall har varit likgiltig i fråga om bokföringens fullgörande. Vad som har förekommit i hovrätten ger alltså inte skäl att frångå tingsrättens bedömningar. J.W. skall, såsom tingsrätten har funnit, dömas för uppsåtligt bokföringsbrott, grovt sådant, i enlighet med åtalet mot honom i den delen.
Ansvar för penninghäleri, grovt brott
Vad som beträffande denna gärning har förekommit i hovrätten ger - oaktat de invändningar mot ansvar som J.W. har anfört och närmare utvecklat, främst då att åklagaren inte har visat att det föreligger något fullbordat förbrott, enligt J.W:s mening grovt skattebrott - inte anledning att frångå tingsrättens bedömningar. Gärningen är att rubricera så som tingsrätten har gjort.
Domslut
Domslut
Hovrätten ändrade tingsrättens domslut beträffande J.W. enbart på så sätt att fängelsestraffets längd bestämdes till ett år.
Referenten, hovrättsrådet Lars Sundberg, var skiljaktig bl.a. i fråga om åtalet mot J.W. i vad det avsåg det påstådda brottet penninghäleri och bedömde att detta åtal på grund av den föreliggande utredningen i målet inte kunde - med tillräcklig grad av säkerhet - anses styrkt av åklagaren, varför detta åtal skulle ogillas.
Som skäl för denna bedömning anförde han följande.
Beträffande åtalet mot J.W. för penninghäleri är att notera att försvaret för J.W. i början av rättegången här som vid dess slut och även därunder krävt besked av åklagarna om vilket fullbordat förbrott som görs gällande enligt åtalet samt i avsaknad av något klart och entydigt svar härpå tillkännagett att försvaret för J.W. därför har utgått från att det förbrott som görs gällande är brottet, grovt skattebrott.
Mot ansvar för penninghäleri har alltså av J.W. i objektivt hänseende gjorts gällande att åklagaren inte har förmått visa att det förelegat något fullbordat förbrott när J.W. i enlighet med vad han själv har berättat tagit befattning med pengar som fanns på Tellus AB:s postgirokonto. Denna invändning har åklagaren inte ens bemött på något entydigt sätt, utan enbart med en liknelse och ett uttalande om att man inte får driva konkretiseringen (förmodligen av förbrottet) in absurdum.
I denna del gör jag följande bedömning.
Det är gärningsbeskrivningen som utgör ramen för prövningen av ansvar. Det är åklagaren som har bevisbördan för de omständigheter som utgör rekvisit i gärningsbeskrivningen. Oklarheter i denna går fullt ut över åklagaren, redan av det skälet att en tilltalad har rätt att klart och entydigt få vetskap om vad han eller hon har att försvara sig emot (se även Europakonventionen art. 6 p. 3). Detta synsätt innebär att det är åklagaren som skall övertyga domstolen genom den åberopade bevisningen i målet att de påstådda omständigheterna verkligen också föreligger. Åklagaren har fullgjort sin bevisbörda först när rimligt tvivel kan uteslutas.
Det som åklagaren har anfört i hovrätten i denna del ger enligt min mening inte något som helst stöd för att det fanns något fullbordat förbrott - enligt åtalet - mot J.W., som - vilket försvaret för honom särskilt har tagit upp och närmare kommenterat mot bakgrund av motivuttalanden angående luftfakturor/penninghäleri - i denna del enbart har åtalats för penninghäleri, grovt brott/alternativt penninghäleriförseelse. Redan på grund härav kan alltså åtalet för sådant brott inte vinna bifall. Åtalet mot J.W. i denna del skall följaktligen ogillas.
Överröstad i ovan anförda delar har jag i övriga frågor ingen annan mening än hovrättens majoritet.
Hovrättsassessorn Monica Björnfot Spaak var skiljaktig i fråga om ansvar för J.W. i vad det avsåg det påstådda brottet penninghäleri och anslöt sig i denna del till vad referenten anfört i sin skiljaktiga mening. Överröstad i denna del hade hon i övrigt ingen annan mening än hovrättens majoritet.
Högsta domstolen
J.W. och ytterligare åtta av de tilltalade överklagade. J.W. yrkade att HD skulle ogilla åtalet för penninghäleri och upphäva beslutet om näringsförbud samt, i vart fall, sätta ned straffet.
Riksåklagaren bestred ändring.
HD meddelade prövningstillstånd vad avsåg åtalspunkt 9 (J.W.) samt förklarade frågan om prövningstillstånd beträffande påföljd och näringsförbud såvitt avsåg J.W. vilande. HD fann inte skäl att meddela prövningstillstånd i målet i övrigt. Hovrättens dom i de delarna stod därmed fast.
Riksåklagaren justerade gärningsbeskrivningen avseende åtalspunkt 9 så att den löd på följande sätt.
”SMEAB har under tiden oktober 1999-december 2000 överfört 3 318 100 kr till Tellus. B & T har under tiden januari 2000-juni 2000 överfört 4 643 450 kr till Tellus. Imone har under tiden augusti 2000- december 2000 överfört 3 163 100 kr till Tellus. Dessa belopp, sammanlagt 11 124 650 kr, utgör betalningar från olika företag som erhållit osanna fakturor från SMEAB, B & T och Imone. Av dessa medel har 20 procent, 2 224 930 kr, utgjort ersättning till R.C. och C.P. för att de låtit bolagen ställa ut fakturorna. Utfärdandet av de osanna fakturorna, vilka urkunder upprättats för skens skull och avsett annat än egna angelägenheter, har inneburit fara i bevishänseende (jfr åtalspunkterna 1-7). R.C:s och C.P:s handlande har således innefattat osanna intyganden enligt 15 kap. 11 § BrB.
Under tiden oktober 1999-december 2000 har ovan angivna 2 224 930 kr satts in på Tellus konto. J.W. har under samma tid tagit ut 1 911 537 kr från Tellus konto och överlämnat dessa till R.C. och C.P.
I första hand påstås att J.W. har insett att pengarna härrört från brottsligt förvärv. J.W:s åtgärder har otillbörligen främjat möjligheterna för R.C. och C.P. att tillgodogöra sig beloppen. J.W. har vidare genom sitt agerande med uppsåt att dölja pengarnas ursprung medverkat till att bortföra, överlåta, omsätta eller vidta annan sådan åtgärd med pengarna.
I andra hand påstås att J.W. har insett att R.C. och C.P. berikat sig genom brottslig gärning. J.W. har genom sina åtgärder otillbörligen medverkat till att bortföra, överlåta, omsätta eller vidta annan sådan åtgärd med pengarna vilket varit ägnat att dölja att R.C. och C.P. berikat sig genom brottslig gärning.
Gärningarna är att bedöma som grova eftersom de avsett betydande värde och satts i system.
Alternativt påstås att J.W. genom sina ovan beskrivna åtgärder har gjort sig skyldig till penninghäleriförseelse. Han har när han företagit åtgärderna inte insett men haft skälig anledning att anta att brott förelåg eller inte insett men haft skälig anledning att anta att R.C. och C.P. berikat sig genom brottslig gärning.”
Betänkande
Målet avgjordes efter föredragning.
Föredraganden, rev.sekr. Rikard Backelin, föreslog i betänkande att HD skulle meddela följande dom.
Domskäl
Domskäl
HD har - sedan parterna förklarat sig inte ha något att invända däremot - avgjort målet utan huvudförhandling.
Riksåklagarens förstahandsyrkande avser att J.W. gjort sig skyldig till penninghäleri, grovt brott, enligt 9 kap. 6 a § första stycket 1 och 2 jämte tredje stycket BrB. Första stycket gäller dels att någon otillbörligen främjar möjligheterna för annan att tillgodogöra sig egendom som härrör från brottsligt förvärv eller värdet av sådan egendom (1 p.), dels att någon med uppsåt att dölja egendomens ursprung medverkar till att bortföra, överlåta, omsätta eller vidta annan sådan åtgärd med egendom som härrör från brottsligt förvärv (2 p.). Båda punkterna förutsätter att gärningsmannens handlande föregåtts av ett fullbordat brott.
Även i 9 kap. 6 § första stycket 2 BrB, som behandlar vinningshäleri, förekommer uttrycket ”brottsligt förvärv”. Enligt förarbetena till den bestämmelsen bör ansvar för sådant häleri kunna följa efter vilket föregående brott som helst som medfört förvärv för den brottslige. I litteraturen har anförts att förbrottet inte behöver bestå i ett förvärv genom brott, utan kan vara ett förvärv som av lagen betecknats som brottsligt därför att det skett på grund av ett tidigare brott. Det har av Jareborg betecknats som rimligt att låta kriminaliseringen omfatta även vederlag för brott. I anslutning till det sistnämnda kan noteras att vederlag för brott hör till vad som enligt 36 kap. 1 § BrB anses kunna förverkas såsom utbyte av brott, något som inte torde kräva att själva mottagandet är brottsligt exempelvis som förberedelse till brott. (Se till det anförda Holmqvist m.fl., Brottsbalken, En kommentar, kap. 1-12, s. 9:79 med hänvisning till NJA II 1942 s. 408, Berg m.fl., a.a., kap. 25-38, s. 36:20, Elwin, Häleribrottet, 1969, s. 234 f. och Jareborg, Brotten II, 2 uppl., 1986, s. 258; jfr SOU 1983:50 s. 302 f.).
Kretsen av förbrott i penninghäleribestämmelsen är densamma som enligt reglerna om vinningshäleri, dvs. varje brott som innebär förvärv från någon kan utgöra förbrott. Som exempel på brottsliga förvärv har angetts inkomst från försäljning av narkotika eller stöldgods eller från koppleri eller illegal spelverksamhet. Däremot hör exempelvis belopp som undandragits beskattning inte hit, eftersom pengarna inte är förvärvade genom brott (se Holmqvist m.fl., a.a., s. 9:91).
Genom hovrättens - i denna del lagakraftvunna - dom har såväl R.C. som C.P. dömts för medhjälp till bokföringsbrott, medhjälp till grovt skattebrott och medhjälp till försvårande av skattekontroll. De har befunnits övertygade om att ha främjat åtta andra personers brott genom att mot betalning låta utfärda fakturor, vilka ansetts vara osanna såtillvida att de inte motsvarats av något faktiskt arbete eller levererade varor. Av hovrättens dom följer att domstolen funnit alla de sakförhållanden som anges i första och andra styckena i den i HD justerade gärningsbeskrivningen beträffande J.W. styrkta, inbegripet att R.C:s och C.P:s gärningar innefattat osanna intyganden enligt 15 kap. 11 § BrB. Utredningen i HD ger inte anledning att frångå hovrättens bedömningar i nu berörda hänseenden.
J.W. har gjort gällande att tidsordningen mellan utfärdandet av de osanna fakturorna å ena sidan och hans egna uttag från Tellus å andra sidan inte är klarlagd i målet. Utredningen får emellertid anses ge vid handen att varje betalning som gjorts till SMEAB, B & T och Imone skett först efter det att motsvarande osanna faktura utfärdats. Med hänsyn härtill och då de medel som J.W. tagit ut från Tellus och lämnat till R.C. och C.P. har härrört från dessa betalningar står det klart att varje överföring som J.W. gjort skett efter utfärdandet av motsvarande osanna faktura. Det får också anses utrett att det redan innan fakturorna utfärdades var bestämt att R.C. och C.P. skulle få del av den betalning som erlades för dessa.
J.W. har således vid olika tillfällen under tiden oktober 1999-december 2000 tagit ut pengar från Tellus konto och lämnat över dem till R.C. och C.P. Detta har han gjort efter det att de senare gjort sig skyldiga till fullbordade brott - osanna intyganden - för vilka de betingat sig ersättningar, som temporärt funnits hos först SMEAB, B & T och Imone och sedan Tellus. Med hänsyn till vad som tidigare sagts om vad som enligt förarbets- och doktrinuttalanden räknas som ”brottsligt förvärv” enligt 9 kap. 6 a § BrB får det anses att de belopp som J.W. överlämnat till R.C. och C.P. härrört från sådana förvärv.
Det råder inte någon tvekan om att J.W:s handlande inneburit ett främjande av R.C:s och C.P:s möjligheter att tillgodogöra sig ifrågavarande medel. J.W:s förfarande måste betraktas som otillbörligt (jfr prop. 1990/ 91:27 s. 53 f. och Holmqvist m.fl., a.a., s. 9:92 f.).
Av det upptagna följer att J.W:s handlande objektivt sett är att bedöma som penninghäleri redan enligt 9 kap. 6 a § första stycket 1 BrB. Utredningen här ger inte HD anledning att frångå domstolarnas bedömning att J.W. insåg att de medel som han tog befattning med härrörde från brottsliga förvärv. Det måste också anses ställt bortom varje rimligt tvivel att han, när han vidtog åtgärderna, även i övrigt hade sådant uppsåt som fordras för straffansvar enligt den angivna bestämmelsen (jfr Holmqvist m.fl., a.a., s. 9:93 d).
J.W. skall således dömas för penninghäleri. På av riksåklagaren anförda skäl är brottet att bedöma som grovt.
Domslut
Domslut
HD fastställer hovrättens domslut såvitt därigenom förordnats att J.W. skall dömas för penninghäleri, grovt brott.
HD meddelar inte prövningstillstånd i målet i övrigt. Hovrättens domslut står därmed fast.
Domskäl
HD (justitieråden Lennander, Håstad, Lindeblad, Nyström och Virdesten, referent) meddelade den 2 december 2005 följande dom.
Domskäl
Genom hovrättens - i denna del lagakraftvunna - dom har R.C. och C.P. dömts för medhjälp till bokföringsbrott, medhjälp till grovt skattebrott och medhjälp till försvårande av skattekontroll. De har befunnits övertygade om att ha främjat åtta andra personers brott genom att mot betalning låta utfärda fakturor, vilka ansetts vara osanna såtillvida att de inte motsvarats av något faktiskt arbete eller levererade varor. Av hovrättens dom följer att domstolen funnit alla de sakförhållanden som anges i första och andra styckena i den i HD justerade gärningsbeskrivningen beträffande J.W. styrkta, inbegripet att R.C:s och C.P:s gärningar innefattat osanna intyganden enligt 15 kap. 11 § BrB. Utredningen i HD ger inte anledning att frångå hovrättens bedömningar i nu berörda hänseenden.
Riksåklagarens förstahandsyrkande avser att J.W. gjort sig skyldig till penninghäleri, grovt brott, enligt 9 kap. 6 a § första stycket 1 och 2 jämte tredje stycket BrB. Första stycket gäller dels att någon otillbörligen främjar möjligheterna för annan att tillgodogöra sig egendom som härrör från brottsligt förvärv eller värdet av sådan egendom (1 p.), dels att någon med uppsåt att dölja egendomens ursprung medverkar till att bortföra, överlåta, omsätta eller vidta annan sådan åtgärd med egendom som härrör från brottsligt förvärv (2 p.). Båda punkterna förutsätter att gärningsmannens handlande föregåtts av ett fullbordat brott. En fråga i målet är därför om de osanna intyganden som R.C. och C.P. gjort sig skyldiga till är sådana brott som kan utgöra förbrott till penninghäleri. Närmare bestämt gäller frågan i första hand huruvida vederlag som någon erhåller för att ha utfört brottet osant intygande skall anses som ett brottsligt förvärv enligt bestämmelsen om penninghäleri.
Uttrycket brottsligt förvärv förekommer både i 9 kap. 6 § första stycket 2 BrB, som behandlar s.k. vinningshäleri, och i bestämmelsen om penninghäleri. Av förarbetena till den senare bestämmelsen framgår att kretsen av förbrott i penninghäleribestämmelsen är densamma som enligt reglerna om vinningshäleri. Det betyder att varje brott som medför förvärv från någon kan utgöra förbrott. Som exempel på brottsliga förvärv har angetts inkomst från försäljning av narkotika eller stöldgods eller från koppleri eller illegal spelverksamhet. Däremot hör exempelvis belopp som undandragits beskattning inte hit, eftersom pengarna inte är förvärvade genom brott. (Se NJA II 1942 s. 408, prop. 1990/91:127 s. 52 och Holmqvist m.fl., Brottsbalken, En kommentar, kap. 1-12, s. 9:91.)
När det gäller vinningshäleri har det i litteraturen anförts att förbrottet inte behöver bestå i ett förvärv genom brott, utan det kan räcka att förvärvet har sitt upphov i ett brott. Det kan också vara ett förvärv som av lagen betecknats som brottsligt därför att det skett på grund av ett tidigare brott. Det har ansetts rimligt att låta kriminaliseringen omfatta även vederlag för brott. (Se Jareborg, Brotten II, 2 uppl., 1986, s. 258, Holmqvist m.fl., a.a., s. 9:79 f., och Elwin, Häleribrottet, 1969, s. 234 ff.; jfr SOU 1983:50 s. 302 f. och Berg m.fl., Brottsbalken, En kommentar, kap. 25-38, s. 36:20.)
Med hänsyn till vad som nu sagts bör vederlag för brottet osant intygande anses som ett brottsligt förvärv vid tillämpningen av bestämmelsen om penninghäleri.
Som tidigare nämnts har R.C. och C.P. gjort sig skyldiga till osanna intyganden genom att utfärda osanna fakturor. För dessa brott har de betingat sig vederlag som därmed får anses härröra från brottsliga förvärv. Av utredningen framgår att det redan när fakturorna utfärdades var bestämt att R.C. och C.P. skulle få del av den ersättning som erlades för dessa. Pengarna har temporärt funnits hos först SMEAB, B & T eller Imone och sedan hos Tellus. J.W. har vid olika tillfällen under tiden oktober 1999-december 2000, efter det att motsvarande osanna faktura utfärdats, tagit ut pengarna från Tellus konto och lämnat över dem till R.C. och C.P. Han har alltså vidarebefordrat pengarna efter det att R.C. och C.P. gjort sig skyldiga till fullbordade brott för vilka de betingat sig vederlag. J.W. har därmed på ett otillbörligt sätt främjat R.C:s och C.P:s möjligheter att tillgodogöra sig ifrågavarande medel.
J.W:s handlande är mot bakgrund härav objektivt sett att bedöma som penninghäleri redan enligt 9 kap. 6 a § första stycket 1 BrB. Utredningen ger inte HD anledning att frångå domstolarnas bedömning att J.W. insåg att de medel som han tog befattning med härrörde från brottsliga förvärv. Det måste också anses ställt utom varje rimligt tvivel att han, när han vidtog åtgärderna, även i övrigt hade sådant uppsåt som fordras för straffansvar enligt den angivna bestämmelsen (jfr Holmqvist m.fl., a.a., s. 9:93 d).
J.W. skall således dömas för penninghäleri. På av riksåklagaren anförda skäl är brotten att bedöma som grova.
Domslut
Domslut
HD fastställer hovrättens domslut såvitt därigenom förordnats att J.W. skall dömas för penninghäleri, grovt brott.
HD meddelar inte prövningstillstånd i målet i övrigt. Hovrättens domslut står därmed fast.