NJA 2005 s. 843

K.P. förde vid Lunds tingsrätt efter stämning å Skåne läns landsting (Region Skåne) den talan som framgår av tingsrättens mellandom.

Tingsrätten (rådmannen Leif Persson) anförde i mellandom den 21 mars 2001:

Bakgrund och parternas yrkanden

K.P. opererades för bråck i sitt högra ben på universitetssjukhuset i Lund den 4 oktober 1984. Kort tid efter operationen svullnade hennes högra ben. Svullnaden ökade hela tiden. Hon opererades på nytt i höger ben den 2 maj 1985 på samma sjukhus varvid en s.k. venklaffplastik utfördes. Direkt efter operationen blev hennes högra ben mera svullet än före operationen. Svullnaden har därefter ökat och benets omkrets är nu på cirka 57 cm. Svullnaden har även till viss del spridit sig till andra delar av kroppen.

K.P. har gjort gällande att läkarna varit försumliga vid operationen den 4 oktober 1984 och att läkarna med hänsyn till omständigheterna vid undersökningar av K.P. mellan operationerna den 4 oktober och den 2 maj 1985 brustit i uppmärksamhet och noggrannhet i sådan mån att skyldighet att ersätta K.P. för den skada som åsamkats henne till följd av feldiagnosen föreligger. Genom att vid operationen den 2 maj 1985 på nytt ha gått in i höger ljumske utan att ha undersökt om K.P:s besvär med svullnad i höger ben kunde bero på s.k. lymfödem så handlade läkarna således oriktigt och försumligt och orsakade därigenom K.P. skada.

K.P. har med anledning av vad som nu sagts yrkat att tingsrätten skall förklara att landstinget (Region Skåne) är skyldigt att till henne utge skadestånd för de skador som har uppkommit till följd av operationerna på universitetssjukhuset i Lund den 4 oktober 1984 och den 2 maj 1985. Stämningsansökan delgavs Landstinget den 2 oktober 2000.

Landstinget har i svaromål invänt att rätten till skadestånd är preskriberad och hemställt att tingsrätten genom mellandom prövar frågan om preskription inträtt.

K.P. har gjort gällande att rätten till skadestånd inte är preskriberad och inte haft något att erinra mot att tingsrätten genom mellandom prövar frågan om preskription inträtt.

Närmare om parternas talan i preskriptionsfrågan

K.P.: Preskriptionsavbrott har skett genom att hon den 20 januari 1987 skickat ett brev, domsbilaga 1, till Konsortiet för patientförsäkring som konsortiet tog emot den 22 januari 1987. I brevet gjorde hon gällande att hon var berättigad till ersättning från patientskadeförsäkringen på grund av de fel som begåtts vid och i samband med de i målet aktuella operationerna 1984 och 1985. Brevet är att anse som ett skriftligt krav eller en skriftlig erinran om den i målet aktuella fordringen, vilket innebär att preskriptionsavbrott skett i förhållande till gäldenären Malmöhus läns landsting (numera Landstinget Region Skåne). Att hon gjort gällande sådana krav bekräftas av konsortiets brev till henne den 27 oktober 1986, domsbilaga 2.

Den 3 september 1996 sände hon genom sitt ombud ett brev och fax till landstinget i vilket landstinget krävdes och erinrades om den i målet aktuella fordringen, se domsbilaga 3. Brevet har mottagits av landstinget senast den 4 september 1996. Genom brevet har hon gjort ett nytt preskriptionsavbrott i förhållande till landstinget inom tio år från föregående preskriptionsavbrott den 22 januari 1987. Eftersom stämningsansökan i detta mål getts in inom tio år från den 3 och 4 september 1996 är den i målet aktuella skadeståndsfordran inte preskriberad.

Konsortiet har med landstingets samtycke mottagit hennes krav eller erinran i brevet den 20 januari 1987. Konsortiet hade nämligen åtagit sig gentemot landstinget att vid skadeståndskrav bland annat utreda om skadeståndsskyldighet föreligger, förhandla med den som kräver skadestånd och föra landstingets talan vid domstol. Patientförsäkringen var en ansvarsförsäkring och följder av vållande föll under villkorens beskrivningar. Konsortiet hade i avtal med landstingen åtagit sig att bl.a. reglera det lagfästa skadeståndsansvaret, domsbilaga 4.

Landstinget: Den s.k. patientförsäkringen som skapades den 1 januari 1975 var när skadan inträffade en frivillig försäkring mot behandlingsskador. Sedan 1 januari 1997 regleras dessa frågor i patientskadelagen (1996:799). Försäkringen har under hela tiden varit två försäkringar: den egentliga patientförsäkringen och landstingets ansvarsförsäkring. Den egentliga patientförsäkringen har gett ersättning utifrån principen att ersätta vissa oväntade skador inom sjukvården oberoende av vållande. En begäran om ersättning enligt den egentliga patientförsäkringens regler kan därmed inte uppfattas som ett anspråk på ersättning på grund av vållande. Av den åberopade skriftväxlingen framgår att det hela tiden har rört sig om ett anspråk grundat på den egentliga patientförsäkringens regler. K.P:s skrivelser innehåller inget påstående om vållande och vari detta skulle bestå, utan argumenteringen utgår hela tiden från den egentliga patientförsäkringens speciella regelsystem. Detta är mycket tydligt i brevet den 20 januari 1987 där K.P. begär prövning enligt det särskilda system som finns inom patientförsäkringen. Begäran innebar att K.P. ville ha en prövning av Patientskadenämnden, vars uppgift är att pröva om försäkringshandläggaren har följt villkoren i den egentliga patientförsäkringen. Nämnden varken kan eller ska uttala sig i frågor om vållande, vilket framgår av villkoren för patientförsäkringen. Kravet som framfördes 1987 kan således inte anses preskriptionsavbrytande eftersom det avser krav enligt de särskilda patientförsäkringsreglerna och inte ett skadeståndskrav.

K.P.: Ett anspråk på grund av vållande omfattas av patientförsäkringens regler eftersom vållande faller under villkorens beskrivningar och då konsortiet i avtalet med landstinget åtagit sig att reglera det lagfästa skadeståndsansvaret (jfr konsortiets försäkringsvillkor domsbilaga 5, särskilt § 2, 2.1-2.5). Ett anspråk på ersättning enligt den egentliga patientförsäkringen kan därför uppfattas som ett anspråk på grund av vållande. Hennes anspråk på ersättning i de båda åberopade breven är tillräckligt preciserade för att de skall ha preskriptionsavbrytande verkan. Av båda breven går det nämligen att avgöra att hennes anspråk avser ersättningsskyldighet på grund av skador till följd av fel som begåtts av landstingets personal vid operationerna 1984 och 1985. Av hennes brev den 20 januari 1987 framgår således tydligt genom hänvisning till ärendets nummer i brevets rubrik och vad hon i övrigt skrivit i brevet att hon anser sig ha en fordran på ersättning med anledning av skador som hon orsakats vid felbehandlingar som begåtts vid de två aktuella operationerna. Hon gör gällande att brevet därutöver innehåller påståenden om vållande och vari vållandet skulle bestå. Av hennes brev den 3 september 1996 framgår på samma sätt att hon anser sig ha en fordran på ersättning med anledning av felbehandling/skador som orsakats henne vid de aktuella operationerna. I brevet anges uttryckligen att ersättningsskyldigheten (fordran) grundas på bestämmelserna i skadeståndslagen, vilket innebär att vållande påståtts föreligga. Påståendet om vållande är dock ingen förutsättning för att brevet skall anses preskriptionsavbrytande.

Som bilaga till brevet den 3 september 1996 till landstinget sändes en kopia av hennes begäran den 15 mars 1996 om ersättning till Personskadereglering AB (PSR - som då hade övertagit konsortiets uppgifter). I begäran till PSR redogjorde hon utförligt för landstingets oaktsamma handlande. När konsortiet i brev till henne den 19 augusti 1988, domsbilaga 6, och patientskadenämnden i sitt yttrande den 27 juli 1988, domsbilaga 7, skrev att de anser att någon ersättningsbar behandlingsskada inte förelåg så måste detta anses ha inneburit att såväl konsortiet som patientskadenämnden på grund av hennes begäran härom i brevet den 20 januari 1987 hade prövat frågan om hon hade rätt till försäkringsersättning enligt 2 och 5 §§ i försäkringsvillkoren på den grunden att landstinget var skadeståndsskyldigt på grund av vållande. Anledningen till att det måste ha gjorts en sådan prövning är dels att hon genom sitt brev den 20 januari 1987 får anses ha begärt en sådan prövning och dels att patientförsäkringens försäkringsvillkor täcker den situationen att behandlingsskada orsakats genom vållande (en skadeståndsgrundande handling eller underlåtenhet att handla). Konsortiet har med andra ord en skyldighet att automatiskt i och med hennes brev pröva frågan om landstinget ådragit sig skadeståndsskyldighet gentemot henne.

Hon åberopar dessutom att hon den 4 mars 1986 gjorde skadeanmälan direkt till landstinget i anledning av behandlingsskadan. Hon besökte även en tjänsteman på landstingets förtroendenämnd för att få hjälp med att begära patientskadenämndens prövning av konsortiets avslag. Landstinget upprättade i anledning av hennes besök en handling. Av handlingens rubrik framgår att ärendet gällde ”försäkrings- och andra ersättningsfrågor”, se domsbilaga 8. Genom hennes skadeanmälan den 4 mars 1986 får hon anses ha krävt landstinget på ersättning i anledning av behandlingsskadorna antingen på grund av vållande eller på grund av att försäkringsvillkorens bestämmelser om behandlingsskada i 2 § försäkringsvillkoren ändå skulle anses uppfyllda.

Någon uppdelning av patientförsäkringen i en obligatorisk del som skulle kunna avse en så kallad specifik patientskadedel och i en frivillig ansvarsförsäkringsdel har inte skett genom patientskadelagen. Den obligatoriska patientförsäkringen enligt patientskadelagen omfattar, liksom den tidigare nu aktuella frivilliga patientförsäkringen, även patientskador som orsakats till följd av fel eller försummelse (vållande) av vårdpersonalen. Att patienten har rätt till ersättning ur försäkringen utan att behöva visa att skadan orsakats genom att hälso- och sjukvårdspersonalen gjort sig skyldig till fel eller försummelse utesluter givetvis inte att ersättning lämnas då fel eller försummelse faktiskt föreligger. Det förhållandet att patientförsäkringen inte var obligatorisk då skadorna inträffade utan blev obligatorisk först genom patientskadelagen ska inte medföra att de principer som Hovrätten över Västra Sverige tillämpat i den av henne åberopade domen avseende obligatorisk ansvarsförsäkring för fastighetsmäklare inte är tillämpliga i detta mål. Det avgörande är inte om försäkringen är obligatorisk eller inte utan om det ur samhällets synvinkel är angeläget att det finns en försäkring som underlättar och tryggar skadelidande i sin rätt till ersättning vid skador på grund av försäkringstagarens verksamhet. Eftersom detta är syftet såväl med den i hovrättsdomen aktuella obligatoriska ansvarsförsäkringen för mäklare och var syftet med den frivilliga (numer obligatoriska) patientförsäkringen, så skall det förhållandet att patientförsäkringen vid tidpunkten för skadan var frivillig inte medföra att det av henne åberopade hovrättsfallet inte är tillämpligt.

Landstinget: Rubriceringen av ett ärende i Förtroendenämndens diarium har ingen rättslig betydelse i detta sammanhang. Det är en allmän rubricering av inom vilket ämnesområde ett ärende hör. Förtroendenämnden har och hade ingen rubrik avseende skadestånd, eftersom nämnden aldrig har handlagt sådana frågor, utan överfört dem till annan handläggare. Nämndens hantering av ärendet är alltså ett ytterligare indicium på att framställningen enbart avsett vad som kallas behandlingsskada i patientförsäkringen.

Den åberopade - och överklagade - hovrättsdomen avser en försäkring, som är lagstadgad. Patientförsäkringen är visserligen nu lagstadgad, men lagregleringen avser endast den specifika patientskadedelen. I detta mål gäller det landstingets ansvarsförsäkring, som är en frivillig försäkring. När skadan inträffade var även patientförsäkringen i sin speciella del en frivillig försäkring.

Av de under detta avsnitt i domen angivna domsbilagorna återges här endast domsbilagorna 1 och 3.

Domsbilaga 1, brevet av den 20 januari 1987, har följande lydelse:

Patientförsäkring Arlöv 87.01.20

Box 6116

102 32 Stockholm

Ert ärende -- (ärendenr, uteslutet här)

Jag har mottagit ert brev av 86.10.27. Då jag inte är nöjd med ert besked vill jag härmed be Er att vidareföra ärendet jämte detta brev till Patientskadenämnden för prövning där.

I ert brev säger Ni, att svullnaden i mitt högra ben ”har kvarstått och har sannolikt även ökat”. Ordvalet tyder på, att Ni inte alls förstått omfattningen av den uppkomna skadan. För att klargöra denna bifogar jag två nytagna foton av mina ben. Fotona visar

1) att skadan enligt min mening är invalidiserande,

2) att mitt obehandlade vänstra ben är i det närmaste normalt.

Som skäl att avslå mina ersättningsanspråk säger Ni, att bensvullnaden är en komplikation, som inte varit undvikbar. Ni använder här ett annat ord med delvis annan innebörd än ordet oundviklig, vilket är det ord, som används i § 2.1 i ersättningsbestämmelserna. Att skadan inte varit undvikbar framgår ju klart av mitt ben. Vad som är av betydelse är emellertid om skadan varit oundviklig. Om skadan varit oundviklig borde jag ha fått information om detta före operationen. Jag hade då sannolikt valt att avstå från operation. Någon sådan information har jag emellertid inte fått. Detta anser jag i sig självt är ett behandlingsfel.

Sammanfattningsvis vill jag hävda följande:

a. Skadan har uppkommit som en direkt följd av behandlingen. Detta har ej heller förnekats i ert brev.

b. Skadan utgör inte en oundviklig komplikation. I så fall borde jag i förväg ha upplysts om detta.

c. Skadan uppfyller alltså kriteriet på behandlingsskada enligt § 2.

d. Skadan utgör inget undantag från behandlingsskada enligt § 3, vilket Ni inte heller gjort gällande.

e. Behandlingsskadan innebär sådant stadigvarande men enligt § 4, som berättigar till ersättning.

Med vänlig hälsning

K.P.

Bilaga: 2 foton

- - -

Domsbilaga 3, brevet av den 3 september 1996, har i transumerat skick följande lydelse:

Till Malmö 1996-09-03

Malmöhus läns landsting

Box 1

221 00 Lund

Meddelande om Er tidigare patient K.P:s - - -, krav på ersättning från Er eller Er patientförsäkring för behandlingsskada.

Som ombud för K.P., - - - får jag härmed informera Er om att K.P. i brev från den 15 mars 1996 till Personskadereglering AB, Box 6116, 102 32 Stockholm begärt patientskadeersättning för behandlingsskada/or som orsakats vid operation av henne på Lunds lasarett dels år 1984 och dels år 1985, se bilagda kopia av brevet. K.P. anser sig vid de aktuella tillfällena ha blivit felbehandlad av Lunds lasarett på sådant sätt att hon därigenom är berättigad till ersättning från Er - i Er egenskap av huvudman för Lunds lasarett - för de skador felbehandlingarna orsakat. Er ersättningsskyldighet grundas såväl på bestämmelserna i patientskadeförsäkringen som i skadeståndslagen.

Med anledning av hennes begäran i ovannämnda brev, meddelade Personskadereglering henne i brev av den 8 februari 1996 att någon omprövning inte kunde ske. K.P. har därefter begärt att hennes rätt till ersättning från patientförsäkringen skall prövas av patientskadenämnden.

Med vänlig hälsning

J.H.

Domskäl

K.P. har som skriftlig bevisning bl.a. åberopat de ovan nämnda skrivelserna och avtalen. Landstinget har som skriftlig bevisning åberopat en dom från Malmö tingsrätt, 2000-11-15 i mål T 2609-00.

I målet torde följande vara ostridigt. Preskriptionstiden skall räknas från tidpunkten för påstådd skadegörande handling dvs. den 4 oktober 1984 och den 2 maj 1985. Ersättningskravet i målet är underkastat den allmänna fordringspreskriptionen på tio år enligt 2 § preskriptionslagen. För preskriptionsavbrott krävs som framgår av 5 § 2 preskriptionslagen att gäldenären får ett skriftligt krav eller skriftlig erinran om fordringen från borgenären.

K.P. har gjort gällande att konsortiet redan på grund av hennes brev den 22 januari 1987 automatiskt varit skyldigt att pröva frågan om landstinget har ådragit sig skadeståndsskyldighet gentemot henne. Även om så inte skulle vara fallet har hon gjort gällande att skrivningarna i brevet den 22 januari 1987 innehåller påståenden om vållande och vari vållandet består och att hon därigenom framfört ett skadeståndsyrkande. Hon har även gjort gällande att hon den 4 mars 1986 gjort skadeanmälan direkt till landstinget som i anledning av hennes besök upprättat en handling, och att hon genom denna skadeanmälan får anses ha krävt landstinget på ersättning i anledning av behandlingsskadorna antingen på grund av vållande eller på grund av försäkringsvillkorens bestämmelser.

Vid tiden för de aktuella operationerna var landstinget anslutet till den s.k. patientförsäkringen som då administrerades av ett särskilt försäkringskonsortium, Konsortiet för patientförsäkring. Konsortiet upphörde 1994 och ersattes från den 1 januari 1995 vad gäller främst den offentliga vården av PSR som startades av Landstingens Ömsesidiga Försäkringsbolag (LÖF). PSR har därefter handlagt såväl tidigare som nya ersättningskrav i anledning av patientförsäkringen. Konsortiet prövade även frågor om landstingets skadeståndsskyldighet genom särskilt avtal med landstinget vilket PSR också gör genom avtal med LÖF, se bl.a. prop. 1995/96:187 s. 17.

Tingsrätten gör följande bedömning

Enbart det förhållandet att landstinget tecknat ett avtal med konsortiet, och sedermera PSR, att även handlägga krav mot landstinget enligt skadeståndslagen innebär inte, såsom tingsrätten tolkar avtalet, att ett krav på ersättning enligt patientförsäkringen också automatiskt skall prövas på skadeståndsrättslig grund. För detta torde krävas ett särskilt yrkande om skadestånd enligt skadeståndslagen eller i vart fall någon form av påstående om att landstinget är vållande enligt skadeståndslagen på grund av försummelse, oaktsamhet eller motsvarande. Enligt tingsrättens mening torde dock ett sådant preciserat krav ställt till konsortiet eller PSR kunna anses preskriptionsavbrytande i förhållande till landstinget.

Varken den handling som en anställd på landstingets förtroendenämnd upprättat i anledning av K.P:s besök den 4 mars 1986 eller hennes brev till konsortiet den 22 januari 1987, eller för den delen hennes brev den 15 mars 1996, innehåller enligt tingsrättens mening något krav på ersättning av landstinget på skadeståndsrättslig grund eller i övrigt påståenden om försumlighet eller oaktsamhet som skulle föranleda konsortiet att utreda en eventuell skadeståndsskyldighet. Inte heller kan konsortiets svarsbrev daterat den 27 oktober 1986 och 29 augusti 1998 eller Patientskadenämndens yttrande daterat den 27 juli 1988 tolkas som någon form av bekräftelse på att de erhållit ett sådant skadeståndskrav enligt skadeståndslagen.

Först i K.P:s brev till landstinget den 3 september 1996 har hon uttryckligen angett att ersättningsskyldigheten grundas även på bestämmelserna i skadeståndslagen. Med hänsyn till att det inte visats att hon tidigare framställt ett sådant krav är hennes skadeståndskrav redan dessförinnan preskriberat och kan det brevet inte medföra ett nytt preskriptionsavbrott.

Med hänsyn till vad som nu sagts är det anspråk på skadestånd som K.P. kan ha mot Landstinget (Region Skåne) på grund av operationerna på universitetssjukhuset i Lund den 4 oktober 1984 och 2 maj 1985 preskriberat.

- - -

Tingsrätten finner med tillämpning av 49 kap. 1 § RB med hänsyn till omständigheterna skäl förordna att domen skall få överklagas särskilt.

K.P. överklagade i Hovrätten över Skåne och Blekinge och yrkade att hovrätten skulle fastställa att hennes skadeståndsanspråk mot Skånes läns landsting (Region Skåne) inte är preskriberat.

Skånes läns landsting (Region Skåne) bestred ändring.

Hovrätten avgjorde med stöd av 50 kap. 13 § andra stycket 2 RB målet utan huvudförhandling.

K.P. överklagade och yrkade att HD skulle förklara att hennes skadeståndsanspråk mot Skåne läns landsting (Region Skåne) inte är preskriberat.

Skåne läns landsting (Region Skåne) bestred ändring.

Betänkande