NJA 2007 not 19

T.A. yrkade att HD skulle fastställa att staten är skadeståndsskyldig eller ersättningsskyldig för de skador som inträffat på grund av att C.A. Förvaltning AB felaktigt försatts i konkurs.

Justitiekanslern bestred yrkandet.

HD, dompå förslag av föredraganden: Domskäl.T.A. har som grund för sin talan i första hand gjort gällande att tingsrätt och hovrätt gjort sig skyldiga till fel och försummelse vid myndighetsutövning varför skadeståndsskyldighet föreligger enligt 3 kap. 2 § skadeståndslagen (1972:207). I andra hand har han gjort gällande att HD bör skapa en rättsgrundsats som innebär att skadeståndsskyldighet föreligger i ett fall som det förevarande.

Justitiekanslern har invänt att det inte föreligger fel eller försummelse som kan grunda skadeståndsskyldighet för staten och anfört: Rättsläget beträffande den aktuella delgivningsfrågan kan inte sägas ha blivit klarlagt förrän genom HD:s avgörande. I praxis saknades tidigare vägledande avgörande. Förarbetena innehöll inga uttalanden som kunde tolkas på så sätt att delgivning med ett aktiebolags revisor skulle ha varit utesluten. Doktrinen tycks inte heller ha gett någon ledning. Sammanfattningsvis kan det således sättas i fråga om tingsrättens respektive hovrättens rättstillämpning har innefattat någon klar överträdelse av rättsreglerna sådana de före HD:s klargörande av rättsläget kunde tolkas enligt förarbeten och doktrin.

I konkursmålet aktualiserades frågan om delgivning kunde ske med bolagets revisor. Enligt 9 § 1 st. delgivningslagen (1970:428) finns möjlighet att då det saknas behörig företrädare för en juridisk person i stället delge denne genom att överbringa handlingen till någon som har rätt att sammankalla dem som skall besluta i den juridiska personens angelägenheter. Bestämmelsen knyter således an till associationsrättsliga bestämmelser om vem som har rätt att sammankalla den juridiska personens beslutsfattare.

Av redogörelsen i HD:s dom framgår bl.a. att bestämmelsen i 9 § delgivningslagen överfördes med i sak oförändrat innehåll från RB till delgivningslagen och att revisor hade rätt att sammankalla bolagsstämma enligt 1944 års aktiebolagslag, men att denna rätt avskaffades genom 1975 års aktiebolagslag då revisor i stället fick samma möjlighet som styrelseledamot, verkställande direktör och aktieägare att i vissa fall initiera bolagsstämma genom en anmälan till länsstyrelsen. Av redogörelsen framgår vidare att det i samband med ändringen inte fördes någon diskussion om regleringens eventuella betydelse i delgivningshänseende.

Genom HD:s avgörande får det numera anses klarlagt att delgivning med aktiebolag utan styrelse inte kan ske med bolags revisor. Tingsrättens och hovrättens bedömningar i denna fråga har således varit felaktiga. När det gäller statens skadeståndsansvar vid påstående om felaktig rättstillämpning eller bevisvärdering är det emellertid inte tillräckligt att en felaktig bedömning gjorts. Endast uppenbart oriktiga bedömningar kan betraktas som fel eller försummelse som kan grunda skadeståndsansvar enligt 3 kap. 2 § skadeståndslagen (prop. 1972:5 s. 518, NJA 1994 s. 194 och 654, NJA 2002 s. 88 samt NJA 2003 s. 285).

Det kan inte anses ha varit uppenbart hur de aktuella bestämmelserna skulle tillämpas. Något sådant fel eller någon sådan försummelse som grundar skadeståndsskyldighet för staten enligt 3 kap. 2 § skadeståndslagen har inte förekommit. T.A:s talan kan således inte vinna bifall på denna grund. Inte heller på den i andra hand åberopade grunden finns det skäl att bifalla T.A:s talan.

Käromålet skall därför ogillas.