NJA 2007 not 50

Den 11:e. 50.(Ö 2813-07) Framställning av Justitieministeriet i Bosnien och Hercegovina om utlämning av M.C.

Justitiedepartementet i Bosnien och Hercegovina begärde i en framställning till Justitiedepartementet att M.C. skulle utlämnas till Bosnien och Hercegovina för lagföring av dels rån och våldtäkt, dels krigsförbrytelser mot civilbefolkningen. Till stöd för framställningen åberopades, såvitt avser brotten rån och våldtäkt, ett häktningsbeslut den 2 februari 2007 av domstolen i första instans i Gradiška. Enligt det åtal som häktningsbeslutet hänvisar till begicks gärningarna natten mellan den 15 och 16 oktober 1993 i Gradiška. När det gäller brottet krigsförbrytelse mot civilbefolkningen åberopades en order den 8 februari 2006 om att förundersökning skall inledas.

Sedan ärendet enligt lagen (1957:668) om utlämning för brott överlämnats till åklagaren och utredning verkställts överlämnade riksåklagaren enligt 17 § samma lag ärendet jämte eget yttrande till HD.

M.C. motsatte sig utlämning.

HD, yttrande på förslag av föredraganden:Enligt 9 § 2 st. utlämningslagen skall, när dom inte har meddelats, en framställning om utlämning – med visst undantag som inte här är aktuellt – grundas på ett beslut om häktning som meddelats av behörig myndighet i den stat som begär utlämningen. Det häktningsbeslut som åberopats i detta ärende omfattar rån och våldtäkt, men inte ”krigsförbrytelse mot civilbefolkningen”. Det föreligger därför hinder mot utlämning av M.C. för lagföring gällande sistnämnda brott.

M.C. har gjort gällande att det enligt 8, 9 och 10 §§ utlämningslagen föreligger hinder mot utlämning även för övriga brott samt att en utlämning skulle utgöra en kränkning av artikel 6 i den europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna. Han har därvid anfört bl.a. följande. I häktningsbeslutet hänvisas till ett åtal som väckts mot honom och två medtilltalade den 7 maj 2001. Åtalet mot de medtilltalade har prövats och resulterat i att dessa dömts för rån, men den av dem som också var åtalad för våldtäkt frikändes för detta brott. Vid rättegången inför domstolen i första instans i Gradiška hördes inga vittnen personligen, utan deras utsagor förebringades genom uppläsning av förhör under förundersökningen. Till grund för de fällande domarna låg också s.k. erkännanden under förundersökningen. Dessa erkännanden hade tillkommit efter misshandel. Med hänsyn till bristerna i förundersökningen är det åberopade häktningsbeslutet uppenbart oriktigt. Det kan därmed inte godtas i utlämningsärendet. Detta gäller åtminstone den del av häktningsbeslutet som avser misstanke om våldtäkt. I alla händelser motsvarar de brott som häktningsbeslutet avser endast rån och våldtäkt enligt svensk rätt. För dessa brott är straff förfallna enligt svensk lag. Det kan också hållas för visst att Europakonventionens krav på en rättvis rättegång kommer att åsidosättas vid ett eventuellt brottmålsförfarande mot honom, så som skedde vid förfarandet mot de medtilltalade. Det svenska utrikesdepartementet har i en rapport år 2006 påtalat brister inom rättssystemet i Bosnien och Hercegovina. Enligt rapporten är det och har det varit vanligt där med såväl korruption som våld inom den rättsliga myndighetsutövningen. Vidare drar utredningar avseende vissa krigsförbrytelser ofta ut på tiden. Detta bör också påverka nu aktuell bedömning.

Den europeiska utlämningskonventionen trädde i kraft i förhållande till Bosnien och Hercegovina den 24 juli 2005. Även om framställningen om utlämning i detta ärende rör brott som begicks dessförinnan är konventionen tillämplig (jfr t.ex. NJA 1998 s. 265). Utlämningskonventionen är en sådan överenskommelse som avses i 9 § 3 st. utlämningslagen och som innebär att bl.a. ett beslut om häktning som meddelats i en främmande stat skall godtas, om det inte är uppenbart att häktningsbeslutet är oriktigt. Någon sådan oriktighet har inte framkommit i detta fall.

Gärningspåståendena – så som dessa utformats i det åtal vartill häktningsbeslutet hänvisar – får anses motsvara grov våldtäkt och grovt rån enligt svensk rätt. Preskriptionstiden för dessa brott har inte löpt ut. Hinder mot utlämning föreligger därmed inte enligt 10 § 2 st. utlämningslagen.

Enligt 8 § utlämningslagen föreligger under vissa närmare angivna förutsättningar hinder mot utlämning, om en sådan med hänsyn till förhållanden hänförliga till den avsedda personen skulle vara uppenbart oförenlig med humanitetens krav. Några sådana förhållanden hänförliga till M.C:s person har inte framkommit i ärendet. Inte heller har det framkommit någon omständighet som utgör hinder mot utlämning enligt 1–7 §§ utlämningslagen.

Vid sidan av utlämningslagen skall övervägas om ett bifall till framställningen om utlämning skulle innebära en kränkning av Europakonventionen (jfr NJA 2002 s. 624). En anmodad stat får emellertid anses ha endast begränsat utrymme att vägra utlämning på den grunden att det finns en viss, oklar risk för att kravet på en rättvis rättegång enligt artikel 6 i Europakonventionen kan komma att åsidosättas vid brottmålsförfarandet i den stat som begär utlämningen (jfr bl.a. Danelius, Mänskliga rättigheter i europeisk praxis, 3 uppl. 2007 s. 137).

Rättegången mot de medtilltalade till M.C. inför domstolen i första instans i Gradiška är ägnad att inge vissa tvivelsmål. Särskilt betänkligt är det faktum att de dömda inte på något stadium – vare sig under rättegången eller under förundersökningen – gavs möjlighet att ställa frågor till de personer vilkas utsagor åberopades som bevisning mot dem (jfr Danelius, a.a. s. 235). Det är emellertid att märka att domen i första instans inte grundades bara på förhörsutsagorna. På viktiga punkter stöddes utsagorna av annan bevisning. I fråga om en åtalspunkt där stödbevisning saknades ogillades åtalet. Vid detta förhållande finns inte tillräckliga skäl att ifrågasätta domstolsförfarandets förenlighet med artikel 6 i Europakonventionen.

Av det anförda följer att artikel 6 i Europakonventionen inte hindrar den begärda utlämningen. Vad som framgår av Utrikesdepartementets rapport ”Mänskliga rättigheter i Bosnien och Hercegovina 2006” föranleder inte någon annan bedömning.

Sammanfattningsvis föreligger det hinder enligt 9 § utlämningslagen mot utlämning av M.C. för krigsförbrytelse mot civilbefolkningen, medan det i övrigt inte föreligger hinder enligt 1–10 §§ utlämningslagen mot den begärda utlämningen.