NJA 2008 not 30

Den 5:e. 30. (Ö 4575-06) W.B. mot Riksåklagaren angående resning.

Svea hovrätt dömde den 17 november 1993 W.B. till fem års fängelse för nio våldtäkter och ett försök till våldtäkt. Sedan W.B. överklagat domen fann HD i beslut den 21 december 1993 inte skäl att meddela prövningstillstånd. Hovrättens dom stod därför fast.

HD avslog genom beslut den 17 maj 1994, den 29 september 1994, den 21 december 1994, den 13 februari 1995, den 11 juli 1995, den 21 maj 1996, den 12 november 1997 och den 12 oktober 2006 resningsansökningar av W.B.

W.B. ansökte på nytt om resning. Han yrkade vidare att muntlig förhandling skulle äga rum i ärendet.

Riksåklagaren motsatte sig att resning beviljades.

HD, beslut i huvudsaklig överensstämmelse med föredraganden. Skäl. Domstolen kan i ett resningsärende, om det är nödvändigt för utredningen att en part eller någon annan hörs muntligen, besluta om detta på lämpligt sätt (58 kap. 6 §, 56 kap. 11 § och 52 kap. 11 § RB). Något sådant behov föreligger inte i ärendet. Det saknas därför skäl att bifalla W.B:s yrkande om muntlig förhandling.

W.B. har till stöd för sin resningsansökan åberopat att det föreligger nya omständigheter och ny bevisning. Han har vidare åberopat samtliga omständigheter och bevis som han åberopat i sina tidigare resningsansökningar. Han har även påstått att viss bevisning avseende målsägande D som åberopades i den förra resningsansökan inte beaktades av HD i det ärendet, varför den skall anses som ny även i detta resningsärende. Han har gjort gällande att det föreligger skäl för resning enligt den s.k. tilläggsregeln i 58 kap. 2 § 4 RB.

Som utgångspunkt gäller att sedan en brottmålsdom vunnit laga kraft, frågan om den dömdes ansvar för den åtalade gärningen inte kan tas upp till ny prövning. Enligt huvudregeln i 58 kap. 2 § 4 första ledet RB får dock resning beviljas till förmån för den tilltalade, om någon omständighet eller något bevis, som inte tidigare har förebringats, åberopas och dess förebringande sannolikt skulle ha lett till att den tilltalade frikänts eller till att brottet hänförts under en mildare straffbestämmelse än den som tillämpats. Av det andra ledet i samma punkt (den s.k. tilläggsregeln) följer att resning också får beviljas om det, med hänsyn till vad sålunda åberopas och i övrigt förekommer, finns synnerliga skäl att på nytt pröva frågan om den tilltalade har förövat det brott för vilket han dömts. I förarbetena till tilläggsregeln (se NJA II 1940 s. 158) nämns att vid bedömningen av om synnerliga skäl föreligger bör beaktas exempelvis ett sådant förhållande som att i de domstolar där målet behandlats betydande meningsskiljaktigheter förelegat och beskaffenheten av det brott som den tilltalade dömts för. Mot bakgrund av det uppställda kravet på synnerliga skäl och med beaktande av att resning är ett extraordinärt rättsmedel har i praxis uttalats att tilläggsregeln bör ges en restriktiv tillämpning och användas endast om de nya bevisen till följd av särskilda omständigheter är ägnade att framkalla tvivelsmål om den tilltalades skuld till brottet (se NJA 1992 s. 625).

Om en resningssökande inte åberopar någon omständighet eller något bevis som inte tidigare har förebringats så kan ansökan om resning komma att avvisas (se NJA 1986 s. 666).

W.B. har avseende åtalspunkten 7 som gäller målsägande F åberopat en av honom föranstaltad videoupptagning med vittnet AM. Han har därvid gjort gällande att videoupptagningen innehåller uppgifter som är nya i förhållande till de uppgifter AM lämnat i ett e-postmeddelande som HD prövade i det förra resningsärendet. W.B. har framhållit att F var den målsägande som först gjorde anmälan mot honom om våldtäkt och därmed startade den serie av anmälningar som sedan följde. AM:s uppgifter innebär enligt W.B. att HD nu skall pröva alla omständigheter som han tidigare åberopat såvitt avser samtliga åtalspunkter eftersom det råder ett samband mellan dessa. W.B. har gjort gällande också att hovrätten dels haft en felaktig utgångspunkt vid sin bedömning av målsägandenas berättelser, dels gjort en kollektiv bedömning istället för att pröva varje målsägandes trovärdighet för sig.

Det förhållandet att vittnet AM nu lämnat uppgifter i en videoupptagning medför inte i sig att det är fråga om nya omständigheter eller bevis enligt 58 kap. 2 § 4 RB till den del det endast är fråga om en upprepning av tidigare lämnade uppgifter (jfr Welamson, Rättegång VI, 3 uppl. 1994 s. 220). Emellertid är hennes uppgifter i vissa avseenden nu mer konkreta vilket innebär att nyhetskravet får anses vara uppfyllt.

Riksåklagaren har med anledning av AM:s uppgifter återupptagit förundersökningen i målet avseende åtalspunkt 7. Därefter har W.B. gjort vissa kompletteringar till utredningen.

AM har berättat om ett samtal mellan henne och målsäganden F som skulle ha ägt rum i ett personalrum på en gemensam arbetsplats efter det att F hade polisanmält W.B. men före rättegången mot denne. AM har därvid angett att F – sedan AM tagit upp frågan – vid samtalet bekräftade att F haft samlag med W.B., och inte gav något intryck av att hon ansåg sig ha blivit våldtagen. Vid samtalet skall enligt AM ytterligare några personer ha varit närvarande. AM har enligt egen uppgift arbetat på den aktuella arbetsplatsen under endast en period. Hon har uppgett att samtalet ägde rum någon gång hösten 1992 och har angett vissa hållpunkter för det.

Målsäganden F har förnekat att det samtal som AM refererar till har ägt rum. F har förklarat att AM inte arbetade på den aktuella arbetsplatsen hösten 1992 men att de var där samtidigt en kort period, troligen någon gång under tiden 1994–1996. En i målet inte tidigare hörd person, som är barndomsvän till F, CK, har vid förhör under den återupptagna förundersökningen uppgett att hon arbetade tillsammans med F och AM på den aktuella arbetsplatsen under hösten 1993. CK har förklarat att hon inte hört något samtal med det innehåll som AM berättat om och att F aldrig berättat för henne om vad som hände mellan F och W.B.

Innehållet i de uppgifter som AM lämnat avser en händelse som inte har med själva gärningstillfället att göra. AM:s uppgifter är lämnade lång tid efter det påstådda samtalet och måste redan av den anledningen värderas med försiktighet.

De uppgifter som AM lämnat har inte bekräftats av vad som kommit fram genom den återupptagna förundersökningen. AM har inte kunnat namnge någon av de andra arbetskamrater än F som skulle ha varit närvarande vid samtalet. Det har därför inte varit möjligt att höra någon ytterligare person om vad som kan ha förevarit. AM har tidsmässigt förlagt samtalet till hösten 1992 och har som hållpunkt bl.a. angett att samtalet skedde efter F:s polisanmälan men före rättegången. Det finns emellertid omständigheter i utredningen som talar emot detta. Således har AM uppgett att hon bara en ”omgång” arbetat på den aktuella arbetsplatsen. Innebörden av CK:s uppgifter är att hon arbetat tillsammans med AM och F där, men att det skedde under en period som inföll ett år senare, under hösten 1993. Att CK arbetade på arbetsplatsen hösten 1993 stöds av ett skriftligt arbetsgivarintyg avseende CK som avser anställning under tiden den 6 oktober– den 19 november 1993. Att AM enligt handlingarna haft en ungdomspraktikplats på annan ort från och med den 1 november 1993 hindrar inte att hon kan ha arbetat tillsammans med CK och F under oktober 1993. Huvudförhandlingen vid tingsrätten inleddes den 8 mars 1993. Detta gör att hållpunkterna för AM:s berättelse måste ifrågasättas. Och även om ett sådant samtal som AM berättat om skulle ha ägt rum och F skulle ha yttrat sig på det sätt som AM uppgett, måste det sättas i fråga om AM rätt uppfattat situationen och i vart fall om F:s uttalanden återspeglat F:s verkliga inställning.

Under dessa förhållanden måste de uppgifter AM lämnat anses så osäkra att de inte kan tillmätas någon nämnvärd betydelse. Bevisvärdet av de uppgifter som AM lämnade i det e-postmeddelande som HD prövade i samband med det förra resningsärendet har genom vad som nu tillförts inte förstärkts utan snarast försvagats.

W.B. har avseende målsägande D anfört att HD i sitt förra beslut inte tagit hänsyn till vittnet CM:s uppgifter i ett brev som åberopades i det ärendet och till de uppgifter som lämnats av D:s värdfamilj i Brighton samt anfört att dessa uppgifter nu skall behandlas som nya. Av HD:s förra beslut framgår emellertid att dessa uppgifter var föremål för domstolens prövning, men att de inte förändrade den bedömning som hade gjorts i ett tidigare resningsärende.

W.B. har gett in och åberopat tre stycken fotografier av sig själv tagna före rätttegången i tingsrätten. Ett av fotografierna gavs in redan i hovrätten. I den TV- dokumentär som har funnits i det material som legat till grund för HD:s prövning av tidigare resningsansökningar finns också ett filmavsnitt med W.B. från aktuell tid.

W.B. har utöver vad ovan anförts inte åberopat några nya omständigheter eller bevis av betydelse för prövningen av hans resningsansökan. Vid en samlad bedömning av det som W.B. nu och i tidigare resningsansökningar åberopat och vad som i övrigt förekommit finner HD att det inte finns skäl att helt eller delvis, vare sig enligt huvudregeln eller enligt den s.k. tilläggsregeln i 58 kap. 2 § 4 RB, på nytt pröva frågan om hans skuld till brotten. W.B:s resningsansökan skall därför avslås.

Avgörande. HD, som lämnar W.B:s begäran om muntlig förhandling i ärendet utan bifall, avslår resningsansökningen.