NJA 2008 not 38

Den 20:e. 38. (Ö 23-06) S.E. mot Riksåklagaren och målsägande (sekretessbelagda uppgifter) angående resning.

Svea hovrätt dömde den 14 november 2003 S.E. för barnpornografibrott och sexuellt utnyttjande av underårig och straffet bestämdes till fängelse åtta månader. Dessutom ålades S.E. att betala skadestånd till målsäganden med 50 000 kr. Efter överklagande av S.E. fann HD i beslut den 10 februari 2004 inte skäl att meddela prövningstillstånd, i följd varav hovrättens dom skulle stå fast.

S.E. ansökte om resning i målet och yrkade att såväl åtalet som det enskilda anspråket skulle ogillas.

Riksåklagaren motsatte sig resning.

Målsäganden medgav resning.

Föredraganden föreslog att HD skulle meddela följande beslut. Skäl. Bakgrund. S.E. dömdes av hovrätten – – – se HD – – – den tilltalade har förövat det brott för vilket han dömts.

I brottmålet skedde, såväl vid tingsrätten som i hovrätten, en noggrann prövning av trovärdigheten och tillförlitligheten av målsägandens uppgifter. Enbart den omständigheten att målsäganden efter domstolarnas prövning ändrat inställning kan, mot bakgrund av övrig i målet åberopad bevisning, inte tillmätas sådan betydelse att det framstår som sannolikt att de nya omständigheterna och bevisen skulle ha lett till att S.E. frikänts eller att brotten hänförts under en mildare straffbestämmelse än den som tillämpats.

Resning enligt tilläggsregeln – – – se HD – – – 2006 N 38).

Med hänsyn till att målsäganden har ändrat sina uppgifter i olika avseenden vid olika tillfällen och uppenbarligen befinner sig i en svår lojalitetskonflikt mot såväl föräldrarna som S.E. gör HD den bedömningen att det inte finns förutsättningar att tillämpa tilläggsregeln. Vad S.E. anfört i övrigt medför ingen annan bedömning. Resningsansökningen skall därför lämnas utan bifall.

Avgörande. Se HD.

HD:s beslut. Skäl. Bakgrund. S.E. dömdes av hovrätten för barnpornografibrott och sexuellt utnyttjande av underårig bestående i att dels i januari 2003 ha innehaft barnpornografiska bilder och videofilmer, dels vid tre tillfällen – ett under hösten 2002 och två under januari 2003 – ha haft sexuellt umgänge med målsäganden, född 1988. Samtliga gärningar var förnekade av S.E. Straffet bestämdes till fängelse åtta månader. S.E. ålades också att betala skadestånd till målsäganden.

Åtalet mot S.E. grundades, såvitt avser sexuellt utnyttjande av underårig, i allt väsentligt på uppgifter från målsäganden. Därutöver förekom viss skriftlig bevisning. Vidare hördes bl.a. målsägandens föräldrar som vittnen. Några direkta vittnesiakttagelser eller någon teknisk bevisning förelåg inte. Av avgörande betydelse för utgången i målet var därför tilltron till de uppgifter som målsäganden lämnade.

Hovrätten uttalade att målsägandens uppgifter om sexuellt umgänge i S.E:s bostad gav ett klart intryck av att återge något självupplevt och att det inte hade framkommit något beaktansvärt motiv för målsäganden att beljuga S.E. Vidare fann hovrätten att målsägandens uppgifter vann visst stöd av den skriftliga bevisningen. Hovrätten beaktade särskilt ett SMS-meddelande som målsäganden skickat till S.E., ett brev som beslagtagits i S.E:s dator och ett beslagtaget kuvert märkt med målsägandens namn innehållande 100 kr. Hovrätten fann att, även om målsäganden varit osäker på de exakta tidpunkterna för två av de ifrågavarande tillfällena, målsägandens berättelse var sådan att uppgifterna om sexuellt umgänge skulle tas för goda.

Åtalet för barnpornografibrott grundades på beslag av bilder och videoband i S.E:s bostad samt på vittnesförhör med en kriminalinspektör. Vissa av bilderna anträffades på hårddisken i S.E:s dator, medan videobanden påträffades dels i videobandspelaren i sovrummet, dels på golvet i sovrummet och i ett skåp invid sängen. S.E. gjorde gällande att materialet måste ha kommit till bostaden och laddats ned i datorn av A.H., som han tidigare sammanbott med, och att han själv saknat kunskap om existensen av detta.

Hovrätten uttalade angående de bilder som anträffades på datorns hårddisk att S.E. var registrerad ägare till det installerade programmet, att det anträffats flera e-postadresser med anknytning till S.E., men ingen med anknytning till A.H., och att inte heller någon annan anknytning till A.H. hade påträffats vid genomgång av det beslagtagna godset.

Hovrätten fann vid en samlad bedömning att, även om det framgick av ett av S.E. åberopat vittnesmål att han umgåtts med en person vid namn A., det var ställt utom rimligt tvivel att S.E. innehaft de aktuella bilderna och filmerna.

Parternas inställning. S.E. har till stöd för sin resningsansökan anfört bl.a. följande. Målsäganden har tagit tillbaka sin utsaga och bekräftat att han ljugit om att han haft sexuell kontakt med S.E. Det har förekommit ett grovt rättegångsfel genom att underrätterna har misstagit sig på vad målsäganden sagt under telefonförhöret vid tingsrätten, vilket fått avgörande betydelse för den fällande domen. Det av åklagaren åberopade brevliknande dokument som hittats i hans dator saknar helt bevisvärde. Han kan nu visa att han har alibi för hela januari månad 2003. I utredningen finns en rad handlingar som har bevisvärde i friande riktning, men som inte har tillförts förundersökningsprotokollet. Det har framkommit ny bevisning som styrker att det är hans f.d. sambo som innehaft det barnpornografiska materialet.

S.E. har gjort gällande att de nu åberopade omständigheterna och bevisen, om de förebringats vid huvudförhandling i målet, sannolikt skulle ha lett till att han frikänts samt att det i vart fall föreligger synnerliga skäl att på nytt pröva frågan om han förövat de brott för vilka han dömts.

Riksåklagaren har mottsatt sig att resning beviljas och anfört bl.a. följande. I målet har skett en noggrann prövning av målsägandens berättelse och av den övriga bevisningen. Domstolarna har enhälligt funnit att målsägandens uppgifter skall läggas till grund för bedömningen av åtalet. S.E. har inte genom de nya omständigheterna eller de nya bevisen visat att det finns skäl för resning.

Målsäganden har i HD bekräftat att de uppgifter han tidigare lämnat om att han haft sexuellt umgänge med S.E. var felaktiga och har tillstyrkt att resning beviljas. Han har vidare anfört att han inte längre har något skadeståndsanspråk.

HD:s bedömning. Resning till förmån för den tilltalade får enligt huvudregeln i 58 kap. 2 § 4 RB beviljas om någon omständighet eller något bevis, som tidigare inte förebringats, åberopas och dess förebringande sannolikt skulle ha lett till att den tilltalade frikänts eller till att brottet hänförts under en mildare straffbestämmelse än den som tillämpats. Enligt den s.k. tilläggsregeln i samma punkt får resning beviljas om det med hänsyn till nya åberopade omständigheter eller bevis och vad som i övrigt förekommer finns synnerliga skäl att på nytt pröva frågan om den tilltalade har förövat det brott för vilket han dömts.

Resning enligt tilläggsregeln bör, med hänsyn till det uppställda kravet på synnerliga skäl och med beaktande av att resning är ett extraordinärt rättsmedel, ges en restriktiv tillämpning och i fall av ny bevisning endast användas om de nya bevisen till följd av särskilda omständigheter är ägnade att framkalla tvivelsmål om den tilltalades skuld till brottet (jfr NJA II 1940 s. 158 och 171, Welamson, Rättegång VI, 3 uppl., s. 227 ff. och NJA 1992 s. 625). En sådan särskild omständighet kan vara att resonemanget i den dom resningsansökningen avser verkar mindre övertygande i belysning av de nya bevisen. Enbart det förhållandet att någon som hörts i brottmålet ändrat sin berättelse kan däremot inte utgöra en sådan särskild omständighet som föranleder att tilläggsregeln tillämpas. Det måste också finnas något som innefattar en rimlig förklaring till att berättelsen ändras (se NJA 1992 s. 625, NJA 1995 s. 187, NJA 2003 C 14, NJA 2004 N 47 och NJA 2006 N 38).

Till styrkande av att S.E. saknade kännedom om att det i hans bostad fanns bilder som kunde bedömas utgöra barnpornografi har S.E. åberopat bl.a. ett antal bilder och vittnesintyg. Mot bakgrund av den bedömning av omständigheterna kring den gärningen som hovrätten gjort får den nya bevisningen anses vara av begränsad betydelse.

Det grova rättegångsfelet skall enligt S.E. ha bestått i följande. Tingsrätten grundade sin dom på en missuppfattning om en uppgift av målsäganden vid telefonförhöret i tingsrätten. Enligt tingsrättens dom har målsäganden uppgett att han haft sexuell kontakt med S.E. den 14 januari 2003. I själva verket förklarade målsäganden att det inte hade förekommit någon sexuell kontakt vare sig den 14 eller den 15 januari. Även hovrätten lade denna missuppfattning till grund för sin bedömning.

Av såväl tingsrättens som hovrättens domskäl framgår emellertid att domstolarna inte lagt den påtalade uppgiften till grund för sin bedömning utan endast funnit att S.E. haft sexuellt umgänge med målsäganden vid två tillfällen under perioden den 1–18 januari 2003. Något rättegångsfel på det sätt som S.E. gjort gällande har därmed inte förekommit.

När det gäller det brevliknande dokumentets bevisvärde kan konstateras att S.E. när han hördes under förundersökningen uppgav att brevet i datorn skrevs till målsäganden, men att det inte skickades och att det till stor del var en fiktion. Att S.E. nu uppger att brevet inte har med målsäganden att göra kan inte tillmätas nämnvärd betydelse.

Att vissa av S.E. åberopade handlingar inte har tillförts förundersökningsprotokollet kan inte heller tillmätas nämnvärd betydelse.

I brottmålet skedde, såväl vid tingsrätten som i hovrätten, en noggrann prövning av trovärdigheten och tillförlitligheten av målsägandens uppgifter. Han hördes vid ett flertal tillfällen under förundersökningen och dessutom via telefon vid tingsrätten. Vid dessa förhör lämnade han detaljerade berättelser om besöken hemma hos S.E. och det sexuella umgänge som de hade vid ett tillfälle under år 2002 och vid två tillfällen under januari 2003. I en av S.E. i detta resningsärende åberopad videoupptagning berättar målsäganden att han aldrig haft sexuellt umgänge med S.E. Under ett av förhören under den därefter återupptagna förundersökningen uppger målsäganden att han inlett en sexuell relation med S.E. men att detta skett efter det att han fyllt 15 år. I ett senare förhör förnekar han återigen att han haft något sexuellt umgänge med S.E.

När målsäganden efter det att domen i brottmålet vunnit laga kraft ändrat sina uppgifter har han vid olika tillfällen lämnat olika förklaringar till att han ändrat sin berättelse. Hans uppgifter tyder på att han befinner sig i en svår lojalitetskonflikt i förhållande till sina föräldrar och S.E. och hans förklaringar till de ändrade uppgifterna framstår inte som övertygande.

S.E. har slutligen gjort gällande att han har alibi för hela januari månad 2003 och har till stöd för detta åberopat handlingar benämnda dagböcker för tiden den 1–18 januari. Av dessa handlingar framgår emellertid inte att S.E. inte kan ha utsatt målsäganden för sexuellt utnyttjande vid två tillfällen under tiden den 1–18 januari 2003.

Vid en samlad bedömning av det som S.E. åberopat till stöd för sin resningsansökan finner HD att det inte finns skäl att helt eller delvis, vare sig enligt huvudregeln eller enligt den s.k. tilläggsregeln i 58 kap. 2 § 4 RB, på nytt pröva frågan om S.E:s skuld till brotten. Hans resningsansökan skall därför avslås.

Avgörande. HD avslår resningsansökningen.