NJA 1995 s. 187
En person dömdes i TR:n för narkotikabrott som han erkänt. Sedan han överklagat domen endast såvitt avsåg påföljden, återtog han sitt erkännande. Fråga om HovR:n skulle ha prövat skuldfrågan. 51 kap 23 a § RB.
Allmän åklagare väckte vid Borås TR åtal mot S.S. för narkotikabrott, bestående i innehav av sammanlagt 400 g amfetamin främst avsett för eget olovligt brukande.
Åtal väcktes också mot B.J. och L-G.W. för narkotikabrott resp grovt narkotikabrott, varvid påstods att de olovligen överlåtit amfetamin till S.S., B.J. minst 100 g och L-G.W. minst 300 g.
S.S. erkände vad åklagaren hade lagt honom till last. Han berättade vid TR:n utförligt om inköp vid ett stort antal tillfällen, från B.J. under maj-juni 1993 av åtminstone 100 g och från L-G.W. under juli-sept samma år av åtminstone 300 g. Narkotikan hade förbrukats av honom själv och ett par andra personer.
B.J. förnekade att han hade sålt någon narkotika till S.S.. L-G.W. erkände att han vid några tillfällen hade sålt sammanlagt 8 - 9 g amfetamin till S.S. men förnekade i övrigt vad som hade lagts honom till last.
TR:n (ordf tingsfiskalen Frödin) fann i dom d 14 jan 1994, efter ingående överväganden, vid en samlad bedömning av allt som framkommit i målet att S.S:s uppgifter om att han köpt narkotika av såväl B.J. som L-G.W. och vilken mängd narkotika det rört sig om var trovärdiga och därför skulle ligga till grund för bedömningen i målet.
Domslut
Domslut. TR:n dömde S.S. enligt 1 § narkotikastrafflagen för narkotikabrott till fängelse 1 år.
B.J. dömdes för narkotikabrott till fängelse 1 år och L-G.W. för grovt narkotikabrott jämte vissa andra brott till fängelse 2 år 3 mån.
HovR:n för Västra Sverige
S.S. överklagade i HovR:n för Västra Sverige och yrkade i första hand förordnande att en tidigare ådömd påföljd skulle omfatta jämväl de nya brotten, i andra hand straffnedsättning. I en inlaga efter det att tiden för överklagande hade gått ut förklarade S.S. att han ändrat sin inställning till åtalade gärningar och gjorde gällande att han endast förvärvat 10 g amfetamin från vardera av B.J. och L-G.W..
Även B.J. och L-G.W. överklagade TR:ns dom. B.J. yrkade ogillande av åtalet och L-G.W. yrkade att han skulle dömas endast för narkotikabrott i enlighet med sitt erkännande.
Åklagaren bestred ändring.
I HovR:n uppgav S.S. att han hade lämnat oriktiga uppgifter om
de mängder narkotika han hade köpt av B.J. och L-G.W. därför att han hade velat hämnas på dem men att hans tankar hade klarnat efter TR:ns dom och att han inte längre ville stå fast vid de felaktiga uppgifterna.
HovR:n (hovrättslagmannen Berggren, hovrättsrådet Sundqvist, tf hovrättsassessorn Ahlquist, referent, samt nämndemännen Feldert och Holmdahl) anförde i dom d 18 mars 1994 under rubriken Domskäl bl a: Enligt 51 kap 23 a § RB skall HovR:n, om TR:n funnit att den tilltalade skall dömas för den åtalade gärningen och domen överklagas bara beträffande annat än denna fråga, pröva frågan endast om vissa i lagrummet angivna omständigheter föreligger. S.S. har inte inom fullföljdstiden fullföljt talan mot TR:ns dom i skuldfrågan. Något förhållande som föranleder att HovR:n trots detta skall pröva den frågan föreligger inte. S.S:s yrkande att HovR:n vid sin bedömning skall utgå från att hans innehav av amfetamin avsett en mindre mängd än som framgår av TR:ns dom skall därför inte tas upp till prövning. I enlighet med TR:ns dom skall S.S. sålunda anses ha gjort sig skyldig till narkotikabrott i där angiven omfattning.
I målet har bevisningen i fråga om åtalen mot B.J. och L-G.W. för narkotikabrott resp grovt narkotikabrott huvudsakligen utgjorts av S.S:s berättelse. S.S. har vid flera polisförhör och vid TR:n lämnat samma berättelse, men har i HovR:n helt ändrat sin utsaga. Han har i HovR:n lämnat en förklaring till varför han tidigare lämnat andra uppgifter. Enligt HovRuis mening föreligger inte tillräckliga skäl att tillerkänna S.S:s tidigare lämnade uppgifter företräde framför dem han nu har lämnat.
Även enligt S.S:s nu avgivna berättelse har B.J. sålt viss narkotika till honom. Med hänsyn till vad som förekommit får emellertid numera S.S. anses ha sådan bristande trovärdighet att hans uppgifter i denna del mot B.J:s förnekande inte kan anses styrka att B.J. gjort sig skyldig till narkotikabrott. Åtalet mot honom skall ogillas.
Det kan inte heller mot L-G.W:s förnekande anses styrkt att han gjort sig skyldig till narkotikabrott i vidare mån än han erkänt. Det är genom hans egna uppgifter utrett att han har försålt ca 10 g amfetamin till S.S. under ifrågavarande tid. Han skall därför dömas för narkotikabrott.
Domslut
Domslut. HovR:n fastställde TR:ns domslut beträffande S.S.. HovR:n ogillade åtalet mot B.J. och dömde L-G.W. för narkotikabrott jämte viss annan brottslighet till fängelse 2 mån.
HD
S.S. (offentlig försvarare advokaten C.S.) överklagade och yrkade att HD skulle, med ändring av HovR:ns dom, döma honom för narkotikabrott avseende innehav av 20 g amfetamin samt i vart fall förordna att tidigare ådömd påföljd skulle avse jämväl den nya brottsligheten. I andra hand yrkade han nedsättning av fängelsestraffet.
Riksåklagaren bestred ändring.
Betänkande
Målet avgjordes efter föredragning.
Föredraganden, RevSekr Hesslow, föreslog i betänkande ett beslut, vari under rubriken Skäl efter en redogörelse för sakens behandling i TR:n och HovR:n, anfördes: Stadgandet i 51 kap 23 a § RB innebär att HovR:n, då en dom överklagats bara beträffande annat än skuldfrågan, inte får pröva om den tilltalade skall dömas för den åtalade gärningen annat än om ett s k genombrottsrekvisit är tillämpligt. Genombrottsrekvisitet är uppfyllt, om det i ansvarsdelen föreligger något förhållande som skulle kunna utgöra grund för resning eller medföra undanröjande av domen på grund av domvilla eller om målets utgång vid TR:n i denna del uppenbarligen beror på förbiseende eller misstag.
Eftersom S.S. inom fullföljdstiden överklagat TR:ns dom endast såvitt avsåg påföljden var HovR:n sålunda, med nu angivna undantag, förhindrad att pröva om S.S. skulle dömas för de gärningar som TR:n funnit honom skyldig till. Frågan är därför om det, såsom S.S. påstått, förelegat något förhållande som skulle kunna utgöra grund för resning i ansvarsdelen.
Enbart den omständigheten att någon som dömts för ett brott har tagit tillbaka sitt erkännande utgör inte skäl att bevilja honom resning, inte ens då domen väsentligen grundats på erkännandet. (Se Bengtsson i Process och exekution, Vänbok till Robert Boman, 1990 s 12, jfr t ex NJA 1992 s 625). I förevarande mål är att beakta, att HovR:n vid prövningen av åtalen mot B.J. och L-G.W. funnit att S.S:s tidigare uppgifter inte kan ges företräde framför de uppgifter som han lämnat i HovR:n och därför frikänt dem från ansvar för de gärningar de bestritt. Härtill kommer att S.S., såvitt avser de nu aktuella gärningarna, dömts uteslutande på grund av sitt erkännande. Någon annan bevisning till stöd för åtalet har inte funnits. Som förklaring till att han tidigare erkänt har S.S. angivit, dels att han ville hämnas på B.J. och L-G.W., dels att han befunnit sig i ett tillstånd av psykisk insufficiens.
I denna situation har det funnits synnerliga skäl att på nytt pröva frågan om S.S. förövat de brott för vilka han dömts. HovR:n har således, enligt 51 kap 23 a § 1 st 1 RB, haft att pröva också S.S:s yrkande i skuldfrågan. HovR:ns dom mot S.S. bör därför undanröjas och målet återförvisas till HovR:n för förnyad handläggning.
Domslut
HD:s avgörande. Med undanröjande av HovR:ns dom, såvitt avser ansvar för S.S., återförvisar HD målet till HovR:n för förnyad handläggning.
HD (JustR:n Knutsson, Jermsten, Lars K Beckman, Lennander, referent, och Regner) fattade slutligt beslut i enlighet med betänkandet.
HD:s beslut meddelades d 31 mars 1995 (nr SB 53).