NJA 2008 s. 470

Domskäl

Tingsrätten (ordförande chefsrådmannen Katarina Wingqvist-Ekholm) anförde i dom den 29 augusti 2006:

Domskäl

T.R. har förnekat gärningen.

- - -.

Av utredningen i målet framgår i huvudsak följande. A.S., som har som arbete att köra tidningar för GP:s räkning, befann sig vid det aktuella tillfället i bil tillsammans med sin hustru H.S. Ett stycke före korsningen Parkgatan-Allégatan stannade han för rött ljus. Han stod i mittenfilen med ett antal bilar runt omkring sig, både framför, bakom och i vänster- respektive högerfilen. Han stod länge i korsningen, kanske 10 minuter, innan de framförvarande bilarna började köra, trots att det fortfarande var rött ljus. A.S. hade en polisradio i sin bil och fick höra att i just den korsning, som han stod, hade något fel uppkommit på ljussignalerna. När andra körde tyckte A.S. att han också kunde köra, eftersom det tydligen var något fel på signalerna. När han rullat iväg uppmärksammade han i backspegeln blåljus och han körde åt sidan så gott han kunde för att skapa utrymme för det utryckningsfordon, som han uppfattade att det var. Han blev emellertid mer eller mindre ”inprejad” till trottoarkanten. Han stannade och vevade ner sidorutan. En polisman - T.R. - bad honom i aggressiv ton att ta fram körkortet samtidigt som han uttalade att ”det är sådana idioter som du, som orsakar olyckor, djävla idiot”. T.R. gapade och skrek och beordrade sin kollega att företa en nykterhetskontroll på A.S. När A.S. försökt förklara varför han kört och vilken information han fått över polisradion, fick han efter ca 5-10 minuter köra från platsen, utan vidare åtgärd. T.R:s kollega bad om ursäkt. A.S. begrundade vad som hänt någon eller ett par dagar, innan han beslöt sig för att polisanmäla saken. Han tyckte händelsen var obehaglig och otäck.

H.S. har bekräftat sin mans uppgifter. Även om hon inte nu längre riktigt minns hur orden föll är hon ändå helt säker på att T.R. tilltalade hennes man med ”djävla idiot”. Det glömmer hon aldrig.

T.R. har bekräftat att han uppfattade A.S:s körning som märklig. Denne körde klart mot rött ljus. Händelsen utspelade sig på Stureplatsen och det fanns inte någon annan trafik just då. T.R. var irriterad över A.S:s körsätt, som han uppfattade som idiotiskt. Det sade han också. Han har dock inte kallat A.S. för ”djävla idiot”. Efter kontakt med ledningscentralen fick T.R. klart för sig att trafikljusen inte fungerat korrekt. Då fick A.S. åka.

Polismannen F.W. har berättat att han hört T.R. använda tilltalsordet idiot till A.S. Han iakttog även att T.R. var irriterad och att samtalet med A.S., så långt han hörde det, var animerat.

Tingsrätten konstaterar att A.S. har gjort ett vederhäftigt intryck vid huvudförhandlingen och lämnat uppgifter vars tillförlitlighet tingsrätten inte har funnit anledning att ifrågasätta. Uppgifterna vinner stöd både av vad H.S. och kollegan F.W. har berättat. Tingsrätten finner därmed åtalet styrkt. Tingsrätten anser att gärningen bör bedömas som förolämpning.

T.R. skall ådömas ett måttligt bötesstraff.

Domslut

Domslut

Tingsrätten dömde T.R. enligt 5 kap. 3 § första stycket BrB för förolämpning till 40 dagsböter å 100 kr.

Domskäl

Hovrätten (hovrättsrådet Lena Bång och tf. hovrättsassessorn Mia Persson, referent) anförde i dom den 31 januari 2007:

Hovrättens domskäl

A.S., T.R., H.S. och F.W. har hörts på nytt i hovrätten, varvid de har berättat i huvudsak i enlighet med vad som framgår av tingsrättens dom.

T.R. har gjort gällande att åklagaren i förevarande fall saknar rätt att väcka åtal för förolämpning.

Åklagaren har till stöd för sin åtalsrätt avseende förolämpning åberopat bestämmelserna i 20 kap. 5 § BrB.

Hovrätten prövar först frågan om talerätt.

Av 5 kap. 3 § BrB följer att den som smädar annan genom kränkande tillmäle eller beskyllning eller genom annat skymfligt beteende mot honom döms, om inte gärningen utgör förtal, för förolämpning.

Förolämpning är ett brott för vilket målsäganden i princip har exklusiv åtalsrätt. Allmänt åtal får dock enligt 5 kap. 5 § BrB väckas bl.a. för vissa former av förolämpning under den dubbla förutsättningen att målsäganden anger brottet till åtal och åtal av särskilda skäl anses påkallat ur allmän synpunkt. Åklagarens åtalsrätt innefattar enligt nämnda lagrum förolämpning mot någon i eller för hans eller hennes myndighetsutövning, förolämpning mot någon med anspelning på hans eller hennes ras, hudfärg, nationella eller etniska ursprung eller trosbekännelse samt förolämpning mot någon med anspelning på hans eller hennes homosexuella läggning. Någon sådan situation är det nu inte fråga om. Ett fall som det föreliggande kan alltså inte komma under allmänt åtal enligt bestämmelserna i 5 kap. BrB.

Åklagaren har som stöd för sin åtalsrätt åberopat bestämmelsen i 20 kap. 5 § BrB. Enligt denna bestämmelse får åklagare, utan hinder av vad som annars är föreskrivet, åtala brott varigenom arbetstagare hos staten m.fl. uppräknade subjekt har åsidosatt vad som åligger honom i utövningen av anställningen eller uppdraget. Bestämmelsen, som visserligen inte innehåller någon begränsning till enbart brott enligt 20 kap. BrB, innebär en utvidgning av åklagarens åtalsrätt och ger åklagare rätt att åtala utan hinder av vad som annars kan vara föreskrivet, t.ex. om att angivelse eller anmälan är en förutsättning för åtal (se Kommentaren till Brottsbalken, 20 kap. 5 §). Det är dock här fråga om ett brott för vilket åklagare över huvud taget inte har åtalsrätt. Detta är en grundläggande brist vilken, enligt hovrättens uppfattning, inte botas genom nämnda bestämmelse. Frågan om T.R. skall dömas för förolämpning kan således prövas endast om A.S. själv har åtalat T.R. (jfr NJA 1997 s. 359). Något sådant åtal har inte väckts.

Åtalet till den del det avser förolämpning skall således avvisas.

Hovrätten har härefter att pröva åtalet såvitt det avser tjänstefel.

En polisman är enligt 4 kap. 1 § polisförordningen (1998:1558) skyldig att i arbetet uppträda på ett sätt som inger förtroende och aktning; han eller hon skall uppträda hövligt, hänsynsfullt och med fasthet samt iaktta självbehärskning och undvika vad som kan uppfattas som utslag av ovänlighet eller småaktighet. T.R. har vidgått att han varit irriterad, eftersom A.S. först hade kört mot rött ljus och därefter inte stannat på polismans tecken, samt att han har använt ordet idiot men enbart som en beskrivning av A.S:s körsätt. Hovrätten sätter dock tilltro till A. och H.S:s uppgifter om att T.R. faktiskt tilltalade A.S. i enlighet med vad som angivits i åtalet. Även om T.R. vid tillfället hade befogad anledning att tro att A.S. brutit mot trafikreglerna och denne dessutom varit ovillig att stanna bilen vid ingripandet, har T.R., enligt hovrättens mening, uppträtt på ett olämpligt sätt vid sin myndighetsutövning. Genom sitt uttalande har T.R. åsidosatt vad som gäller för uppgiften. Hovrätten anser dock att gärningen är att bedöma som ringa. Vid sådant förhållande skall åtalet för tjänstefel ogillas.

Hovrättens domslut

Med ändring av tingsrättens dom avvisar hovrätten åtalet till den del det avser förolämpning samt ogillar åtalet i övrigt.

Hovrättsrådet Johan Stenberg var skiljaktig och anförde:

Enligt 20 kap. 5 § BrB får åklagare, utan hinder av vad som annars är föreskrivet, åtala brott varigenom arbetstagare hos bl.a. staten har åsidosatt vad som åligger honom i utövningen av anställningen eller uppdraget. Enligt denna huvudregel hör alltså brott varigenom statligt anställd har åsidosatt sin ämbetsplikt alltid under allmänt åtal utan hinder av annars gällande regler (prop. 1975:78 s. 100). I lagrummet stadgas vissa undantag från huvudregeln. Något undantag för ärekränkningsbrotten enligt 5 kap. i BrB görs dock inte. Mot bakgrund av de aktuella bestämmelsernas ändamål och med hänsyn till den klara och generella formuleringen av förstnämnda lagrum finns det enligt min mening inte heller anledning att tolka in ett sådant undantag. Det finns därmed inget hinder mot att pröva åtalet mot T.R. i dess helhet, vilket grundar sig bl.a. på att han har åsidosatt vad som gällt för hans uppgift. Vid denna prövning gör jag samma bedömning som tingsrätten.

Överröstad i denna del gör jag i övrigt samma bedömning som majoriteten.

Domskäl

HD (justitieråden Gertrud Lennander, Dag Victor, Ella Nyström, Kerstin Calissendorff och Lena Moore, referent) meddelade den 9 maj 2008 följande slutliga beslut:

Skäl

Frågan i målet är om den särskilda åtalsregeln i 20 kap. 5 § första stycket BrB medför att det förolämpningsbrott som T.R. påstås ha gjort sig skyldig till får åtalas av åklagare.

Enligt 20 kap. 1 § första stycket första meningen BrB skall den som uppsåtligen eller av oaktsamhet vid myndighetsutövning genom handling eller underlåtenhet åsidosätter vad som gäller för uppgiften dömas för tjänstefel. Enligt andra meningen skall dock inte dömas till ansvar om gärningen med hänsyn till gärningsmannens befogenheter eller uppgiftens samband med myndighetsutövningen i övrigt eller till andra omständigheter är att anse som ringa.

Av fjärde stycket samma paragraf framgår att första stycket inte skall tillämpas om gärningen är belagd med straff enligt någon annan bestämmelse. Innebörden av den föreskriften är dels att den som åsidosatt vad som gäller för uppgiften på sätt som sägs i första stycket genom att begå ett annat brott skall dömas för detta brott och inte för tjänstefel, dels att den särskilda ansvarsbegränsningen i andra meningen inte är tillämplig i sådana fall.

Åklagaren har påstått att T.R. har åsidosatt vad som gällde för hans uppgift som polisman genom att tilltala A.S. på det sätt som anges i gärningsbeskrivningen. I överensstämmelse med föreskriften i 20 kap. 1 § fjärde stycket BrB har han i första hand gjort gällande att T.R. skall dömas för förolämpning och i andra hand (för det fall att gärningen inte skulle vara att bedöma som förolämpning) för tjänstefel.

Enligt 5 kap. 5 § BrB gäller som huvudregel att förolämpning enligt 3 § samma kapitel inte får åtalas av annan än målsägande. I paragrafen anges vissa undantag från huvudregeln som inte är tillämpliga i förevarande mål. Enligt 20 kap. 5 § första stycket BrB får emellertid åklagare, utan hinder av vad som annars är föreskrivet, åtala för brott varigenom arbetstagare hos staten eller hos kommun eller annan därmed likställd person har åsidosatt vad som åligger honom i utövningen av anställningen eller uppdraget. Något hinder mot åtal för förolämpning föreligger därför inte under förutsättning att åklagaren påstår att gärningen inneburit ett sådant åsidosättande som anges i bestämmelsen. (Jfr NJA 1997 s. 359, där åklagaren inte hade gjort något sådant påstående.)

Hovrättens dom skall därför undanröjas och målet återförvisas dit för vidare handläggning.

Domslut

HD:s avgörande

HD undanröjer hovrättens dom, utom såvitt avser frågan om ersättning till försvararen, och återförvisar målet till hovrätten för vidare handläggning.