NJA 2009 not 4

Den 12:e. 4. (Ö 4230-07) E.H. mot Riksåklagaren och C.A. angående resning.

Hovrätten för Västra Sverige dömde den 3 november 2005 – med ändring av Mölndals tingsrätts frikännande dom den 12 januari 2005 – E.H. för grov misshandel och vållande till annans död, grovt brott, till fängelse 5 år samt förpliktade honom att utge visst skadestånd. Sedan E.H. överklagat hovrättens dom fann HD i beslut den 10 januari 2007 inte skäl att meddela prövningstillstånd. Hovrättens dom skulle därmed stå fast.

De brott för vilka hovrätten dömde E.H. bestod enligt åtalet i att han den 16 september 2004 i en bil invid riksväg 40 inom Härryda kommun utsatt sin dotter N.A., född den 7 augusti 2004, för trubbigt våld mot huvudet, s.k. skakvåld, vilket föranlett blödningar i hjärnan, som i sin tur lett till döden.

I hovrätten omhördes bl.a. den läkare som utfört obduktionen, avdelningsläkaren vid Rättsmedicinalverket, Rättsmedicinska avdelningen i Göteborg, M.V. Vidare hördes docenten O.F. som av hovrätten förordnats som sakkunnig i målet.

I sitt överklagande till HD åberopade E.H. tre nya sakkunnigutlåtanden och anförde som skäl för prövningstillstånd bl.a. att det med hänsyn till de nya utlåtandena, enligt vilka det fanns andra och mer tänkbara förklaringar till N.A:s död än att hon skulle ha utsatts för skakvåld, fanns grund för resning i målet.

E.H. ansökte om resning såvitt avsåg ansvar och skadestånd till C.A.

Riksåklagaren motsatte sig resning.

C.A. förelades att svara i målet men hördes inte av.

HD beslöt den 26 november 2007 att vidare åtgärder för verkställighet av hovrättens dom inte fick ske.

Föredraganden föreslog att HD skulle meddela följande beslut. Skäl. Bakgrund. E.H. har mot sitt nekande dömts för grov misshandel och vållande till annans död, grovt brott, som enligt åtalet bestod i att han den 16 september 2004 i en bil invid riksväg 40 inom Härryda kommun utsatt N.A., född den 7 augusti 2004, för trubbigt våld mot huvudet, s.k. skakvåld, vilket föranlett blödningar i hjärnan, vilka i sin tur lett till döden.

Enligt åtalet hade E.H. även i början av september månad 2004 i barnets bostad i Partille och på Östra sjukhuset i Göteborg utsatt N.A. för liknande skakvåld med blödningar i hjärnan som följd. Åtalet bifölls inte i den delen.

Vid tingsrätten hördes bl.a. avdelningsläkaren vid Rättsmedicinalverket, Rättskemiska avdelningen i Göteborg, M.V., som hade utfört obduktionen av N.A. Enligt domen uppgav M.V. bl.a. att de skador i hjärnan som fanns, såväl gamla som färska, hade orsakats av trubbigt våld och att skadornas utseende och lokalisering samt avsaknaden av yttre skador kunde tala för att de uppkommit genom kraftigt skakvåld.

Tingsrätten fann i dom den 12 januari 2005 att det genom M.V:s vittnesmål och obduktionsutlåtandet var tillförlitligen klarlagt att N.A. avlidit genom blödningar i hjärnan vilka uppkommit genom trubbigt våld. Tingsrätten fann det vidare utrett att hon inte hade några yttre tecken på våld och att ingen annan slutsats därför kunde dras än att hon avlidit på grund av skakvåld. Tingsrätten ogillade dock åtalet då det enligt tingsrättens mening inte var styrkt att E.H. var den som utsatt henne för det dödliga skakvåldet.

I dom den 3 november 2005 delade hovrätten tingsrättens bedömning att N.A. avlidit till följd av skakvåld. Avgörande för bedömningen av åtalet mot E.H. var enligt hovrätten om N.A. kunde antas ha varit utsatt för dödligt skakvåld före bilfärden den 16 september med E.H. påbörjades.

I hovrätten hördes bl.a. M.V. på nytt. Vidare hördes docenten O.F., som av hovrätten förordnats som sakkunnig i målet för att yttra sig över tre frågeställningar, nämligen det tidsmässiga sambandet mellan våldet och dödsfallet, orsaken till de symtom som barnet uppvisade den 1 och 2 september 2004 samt eventuellt orsakssamband mellan äldre och färska skador.

O.F. uppgav i hovrätten bl.a. att det är sannolikt, men ej bevisat, att de symtom som N.A. uppvisade den 1 och 2 september 2004 betingades av att hon då skakats. Obduktionen visar att N.A. skakats vid minst ett tillfälle mer än en vecka före dödsfallet. Den tidpunkt som då förefaller mest sannolik är det tillfälle då hon uppvisade symtom som vanligen ses i samband med den hjärnskada som uppstår till följd av skakvåld.

M.V. och O.F. redovisade i hovrätten olika uppfattningar i frågan om det efter det att våldet utövats skulle kunna förlöpa en period varunder inga symtom visade sig, ett s.k. fritt intervall.

Hovrätten fann – med hänsyn till O.F:s uppgifter om att det fria intervallet kan uppgå till som högst några enstaka minuter – att det kunde uteslutas att N.A. skulle ha utsatts för skakvåld innan E.H. ensam fick ansvaret för henne inför bilfärden. Någon gång därefter hade hon däremot enligt hovrätten utsatts för sådant våld. Den enda tänkbara gärningsmannen under den perioden var E.H. Hovrätten fann det således klarlagt att det var E.H. som den 16 september medelst skakvåld orsakat N.A:s död. När det gällde frågan om E.H. haft uppsåt att misshandla N.A. uttalade hovrätten att riskerna med skakvåld i och för sig blivit klarlagda i målet men att det inte fanns något som talade för att den kunskapen skulle varit allmänt spridd. Enligt hovrätten var därför händelserna den 1–2 september 2004 av intresse. Om det kunde klarläggas att N.A:s symtom vid det tillfället berodde på skakvåld och om det dessutom kunde klarläggas att det även vid de tillfällena var E.H. som utsatt N.A. för skakvåld skulle det kunna hävdas att han i det sammanhanget fick kännedom om att skakvåld kunde vara livsfarligt. Hovrätten fann genom O.F:s uppgifter och övrig utredning i målet utrett att N.A. hade utsatts för skakvåld av E.H. den 1 september 2004 men inte den 2 september 2004, varför han den 16 september 2004 måste ha insett att det förelåg en mycket hög sannolikhet/risk för att det av honom använda skakvåldet skulle komma att resultera i N.A:s död. Enligt hovrätten skulle han därför dömas för att uppsåtligen ha misshandlat N.A. den 16 september 2004, men inte den 1 september 2004.

E.H. överklagade hovrättens dom. Som skäl för prövningstillstånd åberopade han bl.a. att det fanns grund för resning i målet då det efter hovrättens dom tillkommit ny bevisning i form av nya sakkunnigutlåtanden. E.H. ingav och åberopade därvid utlåtanden av Dr V.S., leg. läk. F.E.Y. samt patologen och toxikologen M.A.A. – vilka samtliga tagit del av journaler och rättsutlåtanden avseende N.A. – som intygade att det fanns andra och enligt dem mer tänkbara förklaringar till N.A:s död än att hon skulle ha utsatts för skakvåld. Riksåklagaren motsatte sig i yttrande att det skulle meddelas prövningstillstånd i målet. HD beslutade den 10 januari 2007 att inte meddela prövningstillstånd.

Parternas inställning. E.H. har till stöd för sin resningsansökan åberopat dels utlåtandena av V.S., F.E.Y. och M.A.A., dels ett nytt utlåtande av läkaren A.S-P. och professor dr. med. T.O.R., båda verksamma vid Det medisinske fakultet, Rettsmedisinsk institutt, Universitetet i Oslo. E.H. har därvid anfört att om dessa utlåtanden hade förebringats i hovrätten det skulle ha lett till att han hade frikänts. Enligt E.H. har det även framkommit omständigheter som reser starka tvivel om hans skuld, vilket utgör synnerliga skäl för resning. E.H. har också satt ifråga om hovrättens bevisvärdering och bevisprövning, som skett enligt en uteslutningsmetod, kan förenas med Europakonventionen.

Riksåklagaren har anfört att det mot bakgrund av den rättsliga regleringen och HD:s mycket restriktiva praxis inte finns tillräckliga skäl att på nytt pröva målet och att E.H. inte kan anses ha visat någon omständighet som bör föranleda resning. Riksåklagaren har vidare pekat på vissa omständigheter som enligt honom påverkar trovärdigheten av V.S:s, F.E.Y:s och M.A.A:s åberopade utsagor.

Utredningen i HD. HD har den 29 april 2008 förordnat att Socialstyrelsens råd för vissa rättsliga sociala och medicinska frågor (Rättsliga rådet) skall inkomma med yttrande i ärendet. HD hemställde därvid om svar på följande frågor.

1. Ger utredningen – – – se HD – – – fritt intervall vara?

Rättsliga rådet – som i ärendet inhämtat yttranden från styrelsens vetenskapliga råd, professorn L.R., specialist i rättsmedicin, Rättsmedicinalverket i Lund, samt från docenten E.E., patologisk/cytologisk klinik Universitetssjukhuset i Lund – har i yttrande den 3 november 2008 anslutit sig till de bifogade yttrandena samt vad avser professor R:s yttrande beträffande skadornas uppkomstsätt att undersökningsfynden talar starkt för att de färska förändringarna i hjärnan och blödningarna i hjärnhinnorna orsakats av yttre våld mot huvudet, samt att avsaknaden av andra skador talar för att skadorna därvid orsakats av indirekt våld, dvs. skakning, samt beträffande tidsförloppet att de färska förändringarna i hjärnan, om de varit dödsorsaken, sannolikt gett upphov till medvetslöshet, men inte behöver omedelbart eller inom helt kort tid ha varit dödande.

E.H. och riksåklagaren – som tagit del av Socialstyrelsens yttrande med bilagor – har på nytt yttrat sig i ärendet. E.H. har därvid bl.a. pekat på vad L.R. i sitt yttrande uttalat angående orsaken till och när i tiden de äldre skadorna i hjärnan uppkommit och anfört att, bl.a. mot bakgrund av L.R:s yttrande, det inte kan anses säkert att N.A. utsatts för skakvåld.

HD:s bedömning. Resning till förmån för den tilltalade får enligt huvudregeln i 58 kap. 2 § 4 RB beviljas om någon omständighet eller något bevis, som inte tidigare har förebringats, åberopas och dess förebringande sannolikt skulle ha lett till att den tilltalade frikänts eller till att brottet hänförts under en mildare straffbestämmelse än den som tillämpats. Enligt tilläggsregeln i samma punkt får resning beviljas om det med hänsyn till vad sålunda åberopas och i övrigt förekommer, finns synnerliga skäl att på nytt pröva frågan om den tilltalade har förövat det brott, för vilket han dömts.

Av motiven till tilläggsregeln framgår bl.a. att verkan av de nytillkomna omständigheterna eller bevisen inte kan bedömas isolerade från vad som tidigare förekommit i målet: har den redan prövade bevisningen större styrka, måste större krav ställas på den nya bevisningen, medan tilltron till en mindre bindande bevisning kan rubbas även av i och för sig ganska obetydliga omständigheter (NJA II 1940 s. 158).

Den bevisning som har legat till grund för den fällande domen mot E.H. består huvudsakligen i utlåtanden angående dödsorsaken m.m. av M.V. och O.F. Bevisning bestående i att någon sett E.H. skaka eller på annat sätt utöva våld mot N.A. har inte förekommit, varken den 1–2 september 2004 eller den 16 september 2004. Hovrätten har främst mot bakgrund av vad O.F. uttalat angående orsaken till de symtom N.A. uppvisade den 1–2 september 2004 vid sin prövning av E.H:s uppsåt mot hans nekande funnit att han utsatt N.A. för skakvåld även den 1 september 2004. L.R. har eftergranskat de fotografier som togs av N.A:s hjärna vid den rättsmedicinska obduktionen. Han har vidare tagit del av en kompletterande neuropatologisk undersökning som utförts av E.E. L.R. har angående de äldre skadorna uttalat bl.a. följande. När det gäller de äldre förändringarna i hjärnan och hjärnhinnorna är orsaken till och betydelsen av dessa mer oklar. Dels maskeras det synliga läget av de äldre förändringarna av de pålagrade färska blödningarna, dels saknas märkning av de lokaler i hjärnan varifrån proverna tagits för mikroskopisk undersökning. Någon datortomografiundersökning av hjärnan gjordes inte under vårdtiden på sjukhuset eller före obduktionen, som skulle kunnat ge information om utbredningen av de något äldre blödningarna. Blödningarnas lokalisation är därför oklar och tolkningen blir osäker. Det mest sannolika är att de har orsakats av yttre våld, men det kan inte uteslutas att de helt eller delvis varit en följd av de andra av de nämnda alternativt tänkbara mekanismerna. De har en ålder som av den mikroskopiska bilden att döma är minst en vecka, men de kan vara flera veckor och t.o.m. härröra från perioden kring födelsen. Av det ovan sagda framgår enligt L.R. att man inte säkert kan avgöra om de blödningar man ser på fotografierna har uppkommit strax före dödsfallet eller några veckor före dödsfallet. Det kan t.o.m. vara så att kanske huvuddelen av de synliga blödningarna har uppkommit någon eller några veckor före dödsfallet och inte har hunnit resorberas. Detta gäller i synnerhet blödningarna på undersidan av de båda tinning- och nackgloberna, där man också ser utfällningar av blodkoagler. De äldre blödningarna kan också ha varit av betydelse för att blödningar i hjärnhinnorna lättare uppkommer genom förnyad blödning från redan skadade små blodkärl.

Mot bakgrund av vad L.R. sålunda uttalat och med hänsyn till att orsaken till de äldre skadorna varit av avgörande betydelse vid prövningen av E.H:s uppsåt har tvivel därför uppstått beträffande E.H:s skuld. Sammantaget medför utredningen, med hänsyn också till att E.H. dömts för allvarliga brott till ett långt fängelsestraff, att det får anses föreligga synnerliga skäl att på nytt pröva frågan om han har förövat de brott för vilka han dömts. Resning bör därför beviljas. Resningen skall omfatta även skadeståndet till C.A.

HD beviljar jämlikt 58 kap. 2 § 4 RB resning av Hovrätten för Västra Sveriges dom den 3 november 2005 såvitt avser åtalet för grov misshandel och vållande till annans död, grovt brott, den E.H. ådömda påföljden och skadeståndet till C.A. samt förordnar att målet i dessa delar på nytt skall tas upp i hovrätten.

HD:s beslut den 26 november 2007 om att vidare åtgärder för verkställighet av hovrättens dom inte får ske skall gälla till dess att målet mot E.H. slutligen avgjorts.

HD:s beslut. Skäl. Parternas inställning och utredningen i HD. E.H. har till stöd för sin resningsansökan åberopat dels de tre utlåtanden som åberopades i överklagandet till HD, dels ett nytt utlåtande av läkaren A.S-P. och professor dr. med. T.O.R., båda verksamma vid Det medisinske fakultet, Rettsmedisinsk institutt, Universitetet i Oslo.

E.H. har anfört följande. Om sakkunnigutlåtandena hade förebringats i hovrätten skulle det ha lett till att han hade frikänts. Grund för resning föreligger därför enligt 58 kap. 2 § 4 RB. Det har framkommit starka tvivel om hans skuld varför det finns synnerliga skäl för att på nytt pröva frågan om han förövat gärningen enligt den s.k. tilläggsregeln i samma bestämmelse.

E.H. har bl.a. åberopat att det enligt utlåtandena finns andra möjliga orsaker till N.A:s död än skakvåld och att längden av det s.k. fria intervallet – som enligt hovrätten var avgörande för bedömningen av frågan om E.H. var gärningsman – är omtvistat, vilket bekräftas av utlåtandet från A.S-P. och T.O.R. E.H. har också ifrågasatt om hovrättens bevisvärdering och bevisprövning kan förenas med Europakonventionens krav på en rättvis rättegång.

HD har den 29 april 2008 förordnat att Socialstyrelsens råd för vissa rättsliga sociala och medicinska frågor (Rättsliga rådet) skall yttra sig över följande frågor.

3. Kan det efter det att skakvåld har utövats förflyta en tid under vilken inte några symtom visar sig (s.k. fritt intervall)?

4. Hur långt kan ett sådant fritt intervall vara?

I yttrande till HD den 3 november 2008 har Rättsliga rådet anfört – beträffande skadornas uppkomstsätt – att undersökningsfynden starkt talar för att de färska förändringarna i hjärnan och blödningarna i hjärnhinnorna orsakats av yttre våld mot huvudet, samt att avsaknaden av andra skador talar för att skadorna därvid orsakats av indirekt våld, dvs. skakning, samt – beträffande tidsförloppet – att de färska förändringarna i hjärnan, om de varit dödsorsaken, sannolikt omedelbart gett upphov till medvetslöshet, men inte behöver omedelbart eller inom helt kort tid ha varit dödande.

I sitt yttrande anslöt sig Rättsliga rådet till två bifogade yttranden som i ärendet inhämtats från styrelsens vetenskapliga råd, professorn L.R., specialist i rättsmedicin, och – efter genomförd kompletterande neuropatologisk undersökning – docenten E.E., patologisk/cytologisk klinik, Universitetssjukhuset i Lund.

HD:s bedömning. Som utgångspunkt gäller att sedan en brottmålsdom vunnit laga kraft, frågan om den dömdes ansvar för den åtalade gärningen inte kan tas upp till ny prövning. Resning till förmån för den tilltalade får dock enligt huvudregeln i 58 kap. 2 § 4 RB beviljas om någon omständighet eller något bevis, som inte tidigare har förebringats, åberopas och dess förebringande sannolikt skulle ha lett till att den tilltalade frikänts eller till att brottet hänförts under en mildare straffbestämmelse än den som tillämpats. Enligt andra ledet i samma punkt (den s.k. tilläggsregeln) får resning beviljas om det med hänsyn till vad som åberopas och i övrigt förekommer, finns synnerliga skäl att på nytt pröva frågan om den tilltalade har förövat det brott, för vilket han dömts. Mot bakgrund av det uppställda kravet på synnerliga skäl och med beaktande av att resning är ett extraordinärt rättsmedel har i praxis uttalats att tilläggsregeln bör ges en restriktiv tilllämpning och i fall av ny bevisning användas endast om de nya bevisen till följd av särskilda omständigheter är ägnade att framkalla tvivelsmål om den tilltalades skuld till brottet (se t.ex. NJA 1992 s. 625).

E.H. har åberopat nya sakkunnigutlåtanden till stöd för att N.A. kan ha avlidit av andra orsaker än skakvåld. Med hänsyn till innehållet i yttrandet från Rättsliga rådet är det emellertid inte sannolikt att E.H. skulle ha frikänts på denna grund, om den i resningsärendet föreliggande utredningen om dödsorsaken hade förelegat redan i hovrätten. Motsvarande gäller utredningen i resningsärendet om tidsförloppet, det s.k. fria intervallet. Inte heller finns det med hänsyn till vad som åberopats och i övrigt förekommit synnerliga skäl för att på nytt pröva ansvarsfrågan.

Resningsansökningen skall därför avslås. HD:s inhibitionsbeslut skall därmed upphävas.

Avgörande. HD avslår resningsansökningen.