NJA 2009 not 70

B.H. yrkade att staten skulle betala skadestånd till honom med i första hand dels 20 000 euro avseende ideell ersättning, dels 971 473 kr avseende förmögenhetsskada och i andra hand med dels 20 000 euro avseende ideell ersättning, dels 147 804 kr avseende förmögenhetsskada. Staten bestred käromålet. Något kapitalbelopp vitsordades inte.

B.H. åberopade som grund för sin talan bl.a. att hans rätt till rättegång inom skälig tid enligt artikel 6 Europakonventionen var kränkt, att den långsamma handläggningen var hänförlig till skattemyndighetens och/eller domstolarnas agerande eller underlåtenhet samt att staten hade ett ansvar enligt principen ”anonym kumulerad culpa”. Vidare gjorde han gällande att han på grund av att hans rätt till avgörande inom skälig tid kränkts hade åsamkats förmögenhetsskada dels i form av de skatter, avgifter och skattetillägg som påförts honom genom kammarrättens dom, dels i form av de ombudskostnader han haft i skatteprocessen samt dels i form av inkomstförlust.

Tingsrättenkonstaterade i domden 18 oktober 2005 bl.a. att det under en period om drygt tre och ett halvt år inte förekom några aktiviteter i målet och att det därmed förelegat ett sådant oacceptabelt dröjsmål som i och för sig kan vara ersättningsgrundande enligt 3 kap. 2 § skadeståndslagen.

Idomslutettillerkändes B.H, ersättning för ideell skada med 60 000 kr. Tingsrätten lämnade B.H:s yrkande om ersättning för ren förmögenhetsskada utan bifall.

Sedan B.H. överklagat domen iSvea hovrättfastställde hovrätten genom domden 10 oktober 2008 tingsrättens dom.

B.H. yrkade i HD bifall till sin i hovrätten förda talan.

Staten bestred ändring.

HD meddelade prövningstillstånd beträffande frågan om storleken på ersättning för ideell skada. HD meddelade inte prövningstillstånd beträffande målet i övrigt varför hovrättens dom i dessa delar står fast.

Föredragandenföreslog att HD skulle meddela följande dom. Domskäl. HD har att, inom ramen för det meddelade prövningstillståndet, närmare ange vilka faktorer som bör ha betydelse för frågan om storleken på ersättning för ideell skada i fall där en kränkning av artikel 6 Europakonventionen ägt rum på grund av att en enskild inte fått prövning i domstol inom skälig tid.

Europadomstolen har i ett stort antal fall prövat frågor om kränkning av artikel 6 ägt rum på dessa angivna grunder. Vid sin prövning utgår Europadomstolen ifrån den totala handläggningstiden och framhåller att frågan huruvida den tid det tagit att avgöra målet kan anses vara rimlig måste ske i ljuset av omständigheterna i det aktuella fallet och med beaktande av följande kriterier: målets komplexitet, den sökandes och de aktuella myndigheternas beteende samt vad som stod på spel för sökanden i tvisten, se bl.a. Frydlender v. France, no. 30979/ 96, § 43, ECHR 2000-VII. I de fall Europadomstolen finner att en kränkning skett som medför att ett ideellt skadestånd bör dömas ut med stöd av artikel 41 synes domstolen beräkna detta schabloniserat utifrån den totala handläggningstiden.

I enlighet med den princip om subsidiaritet som Europadomstolen utvecklat har de nationella myndigheterna och domstolarna det primära ansvaret för genomförandet av konventionens rättigheter. Nationella myndigheter och domstolar har en skönsmässig prövningsrätt (margin of appreciation) vad gäller frågan om på vilket sätt de konventionsstadgade fri- och rättigheterna skall genomföras i den nationella rätten. Se bl.a. Danelius, Mänskliga rättigheter i europeisk praxis, tredje uppl. 2007 s. 48 f.

Vad gäller frågan hur Europadomstolen ser på inhemsk gottgörelse för kränkningar mot konventionens artikel 6 framgår t.ex. av uttalandena i Zullo v. Italy, no. 64897/01, § 82, judgment 29 mars 2006, följande. Europadomstolen fäster vid sin bedömning stor vikt vid om den nationella lagstiftaren eller de nationella domstolarna introducerat inhemska rättsmedel för att komma till rätta med kränkningar av det förevarande slaget. När en stat har introducerat en inhemsk rätt till kompensation så medför det att staten bör ha ett utökat utrymme att organisera detta rättsmedel på ett sätt som står i överensstämmelse med det nationella rättssystemet, landets juridiska tradition och den i landet rådande levnadsstandarden. En inhemsk rätt till kompensation bör också medföra att även lägre ersättningsnivåer än de som döms ut av Europadomstolen, bör accepteras om de är förenliga med andra nationella ersättningsnivåer för andra typer av skador såsom t.ex. personskador och skada som uppkommit till följd av förtal.

HD har tagit ställning till frågan om skadestånd vid långsam handläggning vid två tillfällen år 2005. I NJA 2005 s. 462 tillerkändes käranden ersättning för ideell skada, varvid HD uttalade att mot bakgrund av den praxis som Europadomstolen etablerat, övervägande skäl talar för att ideellt skadestånd ska kunna dömas ut även av svensk domstol vid fall av kränkning av rätten enligt artikel 6.1 till prövning inom skälig tid.

Vid en genomgång av de rättsmedel som finns i svensk rätt vad gäller rätten till prövning inom skälig tid kan konstateras att man numera har rätt till gottgörelse dels genom den möjlighet som etablerats att få lindring av påföljden i brottmål, NJA 2003 s. 414, dels genom den möjlighet som redogjorts för ovan att få ideellt skadestånd. Rätten till gottgörelse genom ersättning inom ramen för den frivilliga skaderegleringen som staten erbjuder genom Justitiekanslerns försorg framstår numera också som väletablerad. Denna skadereglering innebär en möjlighet till en formlös och relativt snabb procedur för hanteringen av ersättningsanspråk. Utöver de ovan nämnda rättigheterna till gottgörelse införs också ny lagstiftning att gälla från med den 1 januari 2010 om förtursförklaring i domstol. Den nya lagen syftar till att förbättra den enskildes möjligheter att påskynda handläggningen av ett mål eller ärende i domstol och ansökan om förtursförklaring ska kunna göras beträffande alla typer av mål och ärenden i de allmänna domstolarna, de allmänna förvaltningsdomstolarna, Marknadsdomstolen, Arbetsdomstolen och Patentbesvärsrätten. Se prop. 2008/09:213.

Även om Europadomstolens praxis bör vara en av utgångspunkterna vid bestämmandet av skadeståndets storlek finns det mot bakgrund av vad som konstaterats i föregående stycke anledning att vid denna bedömning tydligare tillämpa de allmänna principer för kränkningsersättning som gäller enligt svensk rätt.

Ersättningsnivån i fall av överträdelse av Europakonventionen bör sålunda inte fjärmas alltför mycket från de ersättningsnivåer som gäller när skadestånd döms ut enligt skadeståndslagen i jämförbara fall. Nivåerna ska dock generellt sett vara förenliga med Europadomstolens praxis. Vid bedömningen bör hänsyn tas till hur allvarlig överträdelsen av en rättighet enligt Europakonventionen är. Om överträdelsen är obetydlig, kan det vara tillräckligt att döma ut ett symboliskt skadestånd eller inget skadestånd alls (Ds 2007:10 s. 68 f.). Europadomstolen har vid fall av överträdelse av konventionen funnit tillräckligt att fastslå att en överträdelse skett utan att döma ut skadestånd, se hänvisning i NJA 2007 s. 584. Det kan noteras att enligt den nuvarande bestämmelsen i 2 kap. 3 § skadeståndslagen utgår ersättning bara när någon blivit allvarligt kränkt. Detta ansågs gälla även tidigare (se prop. 2000/01:68 s. 49 f.). Se NJA 2007 s. 584.

Frågan om ersättning för ideell skada bör utgå och i så fall med hur mycket bör i första hand bedömas utifrån dröjsmålets längd och vilken betydelse målets prövning haft för den enskilde. Ersättningens främsta syfte är att ge den enskilde lindring för det obehag som denne åsamkats genom dröjsmålet, jfr vad som anges allmänt om syftet med kränkningsersättning (prop. 2000/01:68 s. 48). Härvid bör faktorer som målets karaktär, varvid dröjsmål i brottmål generellt är att bedöma som allvarligare än dröjsmål i tvistemål eller i förvaltningsmål, liksom den enskildes agerande i processen, spela en stor roll för bedömningen. Det finns naturligtvis särskild anledning att se allvarligt på fall där dröjsmålet grundar sig på omständigheter som innefattar eller gränsar till underlåtenhet som innefattar fel eller försummelse vid myndighetsutövning. Omständigheter som avser målets komplexitet, antalet instanser och liknande torde dock i huvudsak inte vara sådana att de bör vägas in utan de torde främst tillmätas betydelse vid bedömningen om en kränkning av artikel 6 överhuvudtaget ägt rum.

Vad gäller det aktuella fallet har den totala handläggningstiden beräknats vara åtta år och två månader. Tingsrätten har med beaktande bl.a. av målets komplexitet och B.H:s processföring ansett att handläggningstiden är sådan att den innebär en kränkning av B.H:s rätt till prövning i skälig tid enligt artikel 6 i konventionen. Staten har i hovrätten inte längre ifrågasatt att handläggningstiden varit sådan att den står i strid med konventionen och har medgett att betala 60 000 kr. Ett belopp som räknats fram med hjälp av de kriterier som angetts ovan ryms väl inom ramen för vad staten medgett att betala i målet. Hovrättens beslut i den del prövningstillstånd meddelats ska därför fastställas.