NJA 2007 s. 295

B.H.S. väckte talan vid Stockholms tingsrätt mot staten med yrkande att staten skulle förpliktas att till honom utge 500 000 kr jämte ränta.

Staten genom Justitiekanslern bestred käromålet.

I en sammanfattning av parternas ståndpunkter enligt 42 kap. 16 § RB antecknade tingsrätten följande.

Grunder

B.H.S.

B.H.S. har lidit allvarliga psykiska men av att sitta 16 månader i häkte med fulla restriktioner innan han fick sin sak prövad i domstol. Skäl har inte förelegat att hålla honom häktad under så lång tid. Staten har i och med den långa häktningstiden brutit mot artikel 5.3 i Europakonventionen om mänskliga rättigheter (Europakonventionen). Skadestånd skall därför utgå enligt artikel 5.5 i samma konvention.

Häktningen av B.H.S. har inte heller varit förenlig med proportionalitetsprincipen, vilken staten har att beakta i samtliga fall då ett frihetsberövande är för handen.

Skadeståndsskyldighet för staten föreligger även enligt 5 § i lagen (1998:714) om ersättning vid frihetsberövanden och andra tvångsåtgärder (frihetsberövandelagen), i förening med andra punkten i övergångsbestämmelserna till samma lag.

Staten

Rättegången mot B.H.S. har hållits inom skälig tid från frihetsberövandet. Någon överträdelse av artikel 5.3 eller 5.5 i Europakonventionen har därför inte ägt rum. Oavsett om överträdelse av Europakonventionen ägt rum är staten inte skadeståndsskyldig för annat än sådana skador som ersätts enligt 3 kap. 2 § skadeståndslagen.

Det har inte stått klart att häktningsbesluten vilade på felaktiga grunder och därför var oriktiga. Skadeståndsskyldighet enligt frihetsberövandelagen föreligger därför inte.

Eventuell tillkommande ersättning enligt frihetsberövandelagen skall jämkas, i första hand till noll. Tiden för frihetsinskränkningen har kunnat avräknas vid verkställighet av fängelsestraffet (jfr 6 § fjärde stycket nämnda lag).

Utveckling av talan

B.H.S.

Bakgrund

Den 28 april 1998 anhölls B.H.S. och den 1 maj samma år häktades han misstänkt för skattebrott och grovt skattebedrägeri och ålades fulla restriktioner. Först i augusti 1999 hölls huvudförhandling i tingsrätten. I dom meddelad den 31 augusti samma år dömdes B.H.S. till fyra års fängelse för grovt skattebrott och grovt skattebedrägeri. Tingsrätten beslöt samtidigt att häva B.H.S:s restriktioner. I hovrättens dom den 21 december 1999 ändrades brottsrubriceringen till medhjälp till ovanstående brott, men längden på fängelsestraffet ändrades inte. Den 26 april 2000 beslutade HD att inte meddela prövningstillstånd.

Den första häktningsförhandlingen mot B.H.S. hölls den 12 mars 1998. Tingsrätten fann då att varken sannolika skäl eller skälig misstanke förelåg, varför häktningsyrkandet lämnades utan bifall och B.H.S. försattes på fri fot. Vid den andra häktningsförhandlingen, den 1 maj 1998, och då fråga endast var om misstankar om medhjälp till grovt skattebedrägeri och grovt skattebrott, häktades emellertid B.H.S. Åklagarens begäran om att få meddela restriktioner bifölls ävenledes, varpå fullständiga restriktioner meddelades mot B.H.S.

Åklagaren uppgav under häktningsförhandlingen att, såvitt avser kollusionsfaran, ytterligare förhör skulle hållas med inblandade personer, samt att ett flertal taxichaufförer därutöver skulle höras. Det förekom även från åklagarsidan opreciserade påståenden om att ännu icke häktade personer skulle ha utsatts för påtryckningar från B.H.S:s sida. Åtal skulle enligt åklagaren kunna väckas den 15 maj 1998.

Det kan konstateras att redan vid tidpunkten för häktningsförhandlingen den 1 maj 1998 hade åklagaren tillgång till praktiskt taget allt utredningsmaterial som senare skulle komma att åberopas i målet. Dessutom hade åtminstone något eller några förhör hållits med inblandade personer. Såvitt avser ytterligare förhörspersoner, återstod enligt åklagaren endast ett antal taxichaufförer, vilkas identitet svårligen kunnat utredas av B.H.S. Dessa skulle dessutom höras om omständigheter som var ostridiga, nämligen att B.H.S. besökt en viss adress.

Åklagaren begärde sedermera åtalsförlängning i omgångar och nya häktningsförhandlingar hölls den 13 och 29 maj 1998, varvid inga nya uppgifter framkom. Vid följande häktningsförhandling, den 11 juni 1998, då B.H.S. suttit häktad med fulla restriktioner under en och en halv månad, angav åklagaren som det enda nya i utredningen att man inväntade besked från Luxemburg om framställd rättshjälpsbegäran.

Nya häktningsbeslut följde sedan efter förhandlingar den 25 juni, 9 juli, 23 juli och den 5 augusti 1998. Utredningen stod under denna period praktiskt taget stilla. Åklagaren inväntade besked, av ytterligt tveksam vikt för utredningen, från Luxemburg och avsåg enligt egen uppgift höra ytterligare cirka 100 taxichaufförer. Emellertid kan konstateras att under perioden mellan häktningsförhandlingarna den 23 juli och den 5 augusti hade förhör med endast två ytterligare taxichaufförer hållits, vilket visar att inte ens åklagaren kan ha ansett att dessa förhör var av någon avgörande vikt för utredningen. Inget av förhören kom sedermera att användas i rättegången.

Nästa häktningsförhandling hölls den 20 augusti 1998, varvid det framkom att åklagaren använt sig av felaktiga kontaktvägar i försöken att erhålla besked från Luxemburg. Detta misstag hade åtgärdats först den 5 augusti 1998, dvs. två månader efter det att åklagaren inlett försöken att erhålla besked från Luxemburg. I övrigt hade inget hänt i utredningen.

De särskilda häktningsskälen bortföll senast den 7 september 1998, då den huvudmisstänkte i härvan greps. Även sedan den huvudmisstänkte gripits, och häktats, ansåg åklagaren att det inte gick att åtala B.H.S. eftersom utredningen mot övriga misstänkta först skulle slutföras. B.H.S. satt följaktligen häktad med fulla restriktioner under lång tid då utredningen mot honom praktiskt taget redan var slutförd, och utredningen i allt väsentligt endast bedrevs mot andra misstänkta.

Den 13 juli 1999 beslutade lagmannen vid Stockholms tingsrätt i häktningsfrågan och förutskickade därvid att ytterligare förlängd respit med väckande av åtal mot B.H.S. inte skulle komma att medges. Endast nio dagar efter detta konstaterande, den 22 juli 1999, väcktes åtal mot B.H.S. separat. Det har följaktligen inte, som åklagaren påstått, varit nödvändigt att invänta slutförande av utredningen mot övriga misstänkta för att åtala B.H.S. När huvudförhandlingen i målet mot B.H.S. inleddes, i mitten av augusti 1999, hade han suttit häktad med fulla restriktioner sedan den 1 maj 1998, det vill säga under femton och en halv månad, och under cirka elva och en halv månad efter det att den huvudmisstänkte gripits.

Den långa häktningstiden påverkade både B.H.S. och hans familj mycket starkt negativt. B.H.S. själv påverkades psykiskt mycket starkt av isoleringen, som det i praktiken handlade om. Han blev deprimerad, apatisk och mot slutet inåtvänd. Han blev närmast psykotisk, och hamnade i ett tillstånd där han avvisade kontakt med andra människor och tappade verklighetsförankringen.

Tillämpligheten av Europakonventionen

Genom lagen (1994:1219) om den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rätigheterna och de grundläggande friheterna, gäller Europakonventionen som lag i Sverige. Skadeståndskrav i svensk domstol kan därför grundas direkt på Europakonventionen antingen enbart på artikel 5.5 eller på artikel 41, eller på dessa artiklar i kombination. Artikel 41 i Europakonventionen har den betydelsen att den indirekt anger att gottgörelse för en kränkning av konventionen i första hand skall ske på det nationella planet. Om den nämnda partens nationella rätt endast till en del medger att gottgörelse lämnas för beslutets eller åtgärdens verkningar, skall domstolens utslag vid behov tillerkänna den förfördelade parten en skälig gottgörelse.

Som stöd för att skadeståndskrav i svensk domstol kan grundas direkt på Europakonventionen åberopas Grand Chamber-avgörandet i T.P. och K.M. mot Storbritannien (Europadomstolens dom 10.5.2001). Avsnitt 107 i nämnda dom utvisar att medlemsstaterna har utrymme för att meddela domar där en skadeståndstalan är grundad direkt på konventionen.

Lagen (1998:714) om ersättning vid frihetsberövanden och andra tvångsåtgärder

Enligt 5 § i ovan nämnda lag har den som varit berövad friheten till följd av beslut vid myndighetsutövning, utan att ha rätt till ersättning enligt 2-4 §§ i samma lag, rätt till ersättning, om det står klart att beslutet vilade på felaktiga grunder och därför var oriktigt. Besluten att inte upphäva häktningen av B.H.S., från ovan angivna tidpunkter och av ovan angivna skäl (se under Bakgrund), har vilat på felaktiga grunder och därmed varit oriktiga. Detta framgår av den efterhandskontroll som nu skett. De omständigheter som gör att besluten om åtalsförlängning vilade på felaktiga grunder var kända redan vid beslutstillfällena.

Proportionalitetsprincipen

Enligt B.H.S:s uppfattning har det enligt proportionalitetsprincipen saknats förutsättningar för fortsatt häktning av honom åtminstone från häktningsförhandlingen den 11 juni 1998 och framåt. Utredningen fördes inte framåt med tillbörlig hastighet och det var ytterst oklart om de besked åklagaren inväntade från Luxemburg skulle komma, och vad de skulle innehålla. Såvitt avser utredningen i övrigt hade endast något enstaka förhör hållits med ytterligare taxichaufförer. Dessa förhör avsåg dessutom förhållanden som var ostridiga. Mot denna bakgrund har intresset av att hålla B.H.S. fortsatt häktad inte stått i proportion till de men B.H.S. och hans familj åsamkades genom häktningen och restriktionerna.

Staten

Tillämpligheten av Europakonventionen

Käromålet skall lämnas utan bifall eftersom svensk domstol inte kan döma ut skadestånd med direkt stöd av artiklarna 5.3 och 5.5 i Europakonventionen. Artikel 5.3 kan inte anses ta sikte på de rättstillämpande myndigheternas verksamhet utan får endast anses ålägga statsmakten i form av regering och riksdag att se till att den svenska lagstiftningen innehåller regler som ger en person som har varit frihetsberövad i strid mot bestämmelserna i artikeln rätt till ersättning. Har den svenska lagstiftningen inte sådana regler får detta anses utgöra ett brott mot Europakonventionen som Europadomstolen kan ge skälig gottgörelse för.

Oaktat vad som ovan anförts är det Justitiekanslerns uppfattning att den svenska lagstiftningen innehåller bestämmelser som ger en frihetsberövad rätt till ersättning om inte de nu aktuella bestämmelserna i Europakonventionen har följts.

Europadomstolen har för en tid sedan avgjort ett mål där man gjort vissa uttalanden rörande tolkningen av artikel 13 i konventionen (målet T.P. och K.M. mot Storbritannien).

Enligt artikel 13 i Europakonventionen skall var och en vars i konventionen angivna fri- och rättigheter kränkts ha tillgång till ett effektivt rättsmedel inför en nationell myndighet och detta även om kränkningen har förövats av någon under utövning av offentlig myndighet. Av artikel 13 och av domstolens uttalanden i det ovan nämnda rättsfallet framgår att en medlemsstat måste se till att det finns effektiva rättsmedel med vars hjälp en enskild kan påtala en kränkning av konventionsrättigheterna även om kränkningen utförts av någon företrädare för statsmakten. Det skall också finnas en mekanism för att fastställa att statens organ eller dess företrädare är ansvariga för konventionsbrottet. Slutligen skall det, i sådana fall där det är lämpligt, i princip finnas en möjlighet för den enskilde vars rättigheter kränkts att få ersättning för ekonomisk eller ideell skada som ett led i ett förfarande som syftar till att få gottgörelse.

Lagen (1998:714) om ersättning vid frihetsberövanden och andra tvångsåtgärder

Vad gäller 5 § lagen (1998:714) om ersättning vid frihetsberövanden och andra tvångsåtgärder har Justitiekanslern konstaterat att ersättningsskyldighet enligt nämnda lagrum inträder om det står klart att frihetsberövandet vilade på felaktiga grunder och därför var oriktigt. Med detta avses att en efterhandskontroll klart skall visa att beslutet med hänsyn till de omständigheter som då har blivit kända inte borde ha fattats om omständigheterna varit kända vid beslutstillfället. Bestämmelsen är avsedd enbart för helt klara fall där grunden för åtgärden på ett iögonfallande sätt framstår som felaktig. Den skadelidande har bevisbördan för de omständigheter som gör att åtgärden skall anses vara oriktig. Justitiekanslerns uppfattning är att frihetsberövandet av B.H.S. inte vilat på oriktiga grunder och att det alltså inte varit oriktigt. B.H.S. har inte anfört några omständigheter som skulle kunna grunda rätt till ersättning enligt detta lagrum.

Proportionalitetsprincipen

B.H.S. var häktad under en förhållandevis lång tid. Emellertid har det inte varit obefogat att hålla B.H.S. häktad så länge som skett. De beslut om häktning som har fattats har varit välgrundade och de särskilda häktningsskälen har hela tiden förelegat. Inte heller har besluten om häktning stått i strid med proportionalitetsprincipen. Häktningsbesluten har också vid ett flertal tillfällen prövats av överinstanserna som inte funnit skäl att släppa B.H.S.

B.H.S. har gjort gällande att åklagaren redan den 1 maj 1998 hade tillgång till praktiskt taget allt utredningsmaterial som senare åberopades i målet. Han har också angett att åklagaren underlät att bedriva den utredning som skulle motivera häktningen och att utredningen bedrevs på ett otjänligt sätt. Att det förhöll sig på detta sätt bestrids av Justitiekanslern. Åklagaren erhöll bland annat vid ett antal tillfällen under hösten 1998 och våren 1999 rättshjälp från Luxemburg. Det bör särskilt noteras att mycket av det material som åklagaren fick tillgång till genom den nämnda rättshjälpen sedan kom att åberopas som bevisning i målet.

Under den tid som B.H.S. var häktad hölls även förhör med ett stort antal personer. Det rörde sig då om både medmisstänkta och andra. Det bör också nämnas att det många gånger kan vara svårt att i förväg avgöra huruvida en person som skall höras har något att tillföra utredningen. Man kan därför inte hävda att en förundersökning har bedrivits på ett felaktigt sätt enbart av det skälet att inte alla förhör som kom att hållas under en förundersökning kom till någon nytta eller styrkte att den misstänkte begått något brott.

Sammantaget menar Justitiekanslern att B.H.S. erhållit rättegång inom skälig tid varför någon skadeståndsskyldighet för staten inte har uppkommit av den anledningen. Enligt Justitiekanslerns uppfattning har det inte vid någon av de tidpunkter och av de skäl som B.H.S. har nämnt, stått i strid med Europakonventionen eller någon annan lagstiftning att inte försätta honom på fri fot.

I de fall där Europadomstolen har ansett att en frihetsberövad inte erhållit rättegång inom skälig tid, har det i princip varit fråga om frihetsberövanden som har varat under längre tid än det här aktuella fallet. Vidare har Europadomstolen godtagit längre häktningstider än 16 månader om häktningsbesluten varit välgrundade och utredningen bedrivits med tillbörlig skyndsamhet. I ett fall har Europadomstolen ansett att det inte förelegat något brott mot Europakonventionen där en person i ett mål om komplicerad ekonomisk brottslighet varit häktad i fyra år.

Hänskjutning av prejudikatsfråga till hd

Parterna är överens om att jämlikt 56 kap. 13 § RB söka hänskjuta frågan om Europakonventionens direkta tillämplighet till HD. Justitiekanslern har därvid angivit temat för den fråga som skall hänskjutas till HD. Parterna i målet önskar erhålla svar på följande fråga.

Kan svensk domstol döma ut skadestånd direkt på grundval av artikel 5.5 i Europakonventionen för det fall skadeståndslagen och lagen (1998:714) om ersättning vid frihetsberövande och andra tvångsåtgärder inte skulle anses medge att ersättning utgår fullt ut enligt konventionens principer.

Parterna har beretts tillfälle att slutföra sin respektive talan och därvid angivit att det inte finns något ytterligare att tillägga i sak.

Tingsrätten (rådmannen Marianne Gauffin) hänsköt i beslut den 10 juni 2004 den i sammanfattningen angivna frågan till prövning av HD.

Ärendet föredrogs.