NJA 2010 not 40

1. I ett resningsärende kan domstolen, om det är nödvändigt för utredningen att en part eller någon annan hörs muntligen, besluta om detta på lämpligt sätt (58 kap. 6 §, 56 kap. 11 § och 52 kap. 11 § RB). Något sådant behov föreligger inte i detta ärende. Det saknas därför skäl att bifalla K.L:s yrkande om muntlig förhandling.

2. K.L. har i sin nya resningsansökan gjort gällande att det har framkommit nya omständigheter och bevis som inte förebringats tidigare och som tillsammans med vad som åberopats i det tidigare resningsärendet sannolikt skulle ha lett till att han hade frikänts (huvudregeln i 58 kap. 2 § 4 RB) eller som i vart fall utgör synnerliga skäl att på nytt pröva frågan om han förövat gärningarna (tillläggsregeln i samma lagrum). Härutöver har K.L. som ny grund för resning åberopat att en av de polismän som hördes vid tingsrätten och i hovrätten avgett falsk utsaga när han vittnade där (jfr 58 kap. 2 § 3 RB).

3. K.L har som ny bevisning åberopat en – i förhållande till en i det förra resningsärendet åberopad analys – kompletterande skriftlig information vad gäller förväntad täckning från mobiltelefonmasterna i Öjebyn och Piteå. Enligt K.L. framgår det bl.a. att den som kopplas upp mot masten i Piteå befinner sig högst 1 000 meter därifrån. M.V. vittnade i målet om att han under kvällen den 13 april 2004 företog en bilresa från Piteå till Kalamark tillsammans med K.L., en resa som enligt M.V. syftade till att avstyra K.L:s planerade brott mot bröderna L. Enligt K.L. visar den nya informationen att M.V. vid tidpunkten för uppkopplingen från dennes mobiltelefon mot masten i Piteå, dvs. kl. 20.00 den 13 april 2004, måste ha befunnit sig inom ett område av 1 000 meter från masten och därför inte kunde befinna sig på den s.k. avvärjningsresan i Kalamark; M.V. har därmed inte talat sanning.

4. Vidare har K.L. åberopat en videorekonstruktion som han låtit göra med avseende på möjligheten för en person med M.V:s kroppsmått att ta sig in genom den öppning i bröderna L:s lada, som en person setts försvinna in genom vid tiden för gärningen. Enligt K.L. visar rekonstruktionen – i vilken en person över sin kropp trär en träram med de för luckan specificerade måtten – att någon med betydligt större kroppsmått än M.V:s skulle ha kunnat ta sig in genom öppningen. Enligt K.L. rubbar detta hovrättens slutsats att andra tänkbara gärningsmän kan uteslutas.

5. K.L. har också anfört att han nu fått kännedom om omständigheter och bevis som talar till hans fördel men som doldes under förundersökning och rättegång. Han har åberopat bl.a. följande.

6. Resningsansökan innehåller i övrigt en kritisk analys av hovrättens domskäl och ytterligare argumentation i de hänseenden som fördes fram i den första resningsansökningen.

7. Riksåklagaren har i enlighet med HD:s föreläggande verkställt en ny, videoinspelad rekonstruktion på plats med avseende på möjligheten för personer med olika kroppsmått att ta sig in genom den aktuella öppningen i bröderna L:s lada (jfr den av K.L. åberopade rekonstruktionen vid 4 ovan). Av videoupptagningen och den skriftliga redovisningen framgår bl.a. att de två figuranter vilkas kroppsmått skulle motsvara M.V:s inte kunde ta sig in genom öppningen.

8. Sedan resultatet av rekonstruktionen redovisats har K.L. anfört att det egentligen inte går att genomföra en rekonstruktion av detta slag för att utesluta att en person med M.V:s kroppsmått skulle kunna ta sig igenom den aktuella öppningen. Till stöd för detta har K.L. åberopat uttalanden av två grottforskare om betydelsen av kroppsmått, klädsel, ålder, vilja m.m. för förutsättningen för en person att kunna ta sig igenom en öppning.

9. Av riksåklagarens redovisning framgår bl.a. att en snusprilla säkrades i anslutning till vagnslidret på gården i Kalamark, att analysen av sekret/DNA som påvisades i snuset inte kunde härledas till någon som förekom i utredningen, att det inte fanns någon koppling mellan skospår och andra spår och snusprillan, att snusprillan hade hittats av en annan polisman än den som hördes i domstolarna samt att protokollen rörande fyndet inte funnits i det s.k. sidomaterialet till förundersökningsprotokollet utan synes ha legat kvar på tekniska roteln. Vidare framgår av redovisningen att en förundersökning mot den hörda polismannen avseende misstanke om mened lagts ner, eftersom det inte fanns skäl att anta att polismannen uppsåtligen lämnat osann uppgift eller förtigit sanningen och att brottet ovarsam utsaga preskriberats.

10. Sedan utredningsresultatet redovisats har K.L. gjort gällande att polismannens utsaga utgjorde en falsk utsaga genom att han i förhöret underlät att redovisa fyndet av snusprillan när han berättade att man vid den tekniska undersökningen sökte efter spår (jfr vid 2 ovan).

11. Om någon som har fått avslag på en resningsansökan ansöker om resning på nytt genom en likalydande ansökan, ska ansökan avvisas. Om den innehåller visst nytt material som saknar all betydelse, kan den också avvisas eller utan vidare avslås. (Jfr NJA 1986 s. 666.)

12. Om den nya resningsansökningen tas upp till prövning och grunden för såväl den nya som den tidigare resningsansökningen är att det finns nya omständigheter och bevis (58 kap. 1 § 4 RB) ska domstolen bedöma den nya utredningen och vilken inverkan den skulle kunna antas ha haft om den hade åberopats redan i det tidigare resningsärendet, dvs. om den skulle kunna antas ha lett till att resning hade beviljats (enligt huvudregeln eller tilläggsregeln) om den hade bedömts och vägts tillsammans med den utredning som förelåg i det ärendet. Vid denna prövning ska domstolen i princip utgå från den bedömning som gjordes i det tidigare resningsärendet av vad som då åberopades. (HD:s beslut den 27 maj 2010 i mål Ö 2125-09 se även NJA 1986 s. 666, 2009 s. 768 och 2010 N 5.)

13. Rättspraxis kan kortfattat sägas bygga på tanken att resningssökanden inte har något befogat intresse av en ren omprövning eller omvärdering av ett material som i allt väsentligt redan har bedömts i ett tidigare ärende och då befunnits otillräckligt för resning. Att den tidigare bedömningen av ett resningsärende blir utgångspunkt i senare ärenden bör dock inte skymma sikten för det grundläggande förhållandet att också senare ärenden gäller frågan om det ska beviljas resning i det bakomliggande målet.

14. Om det åberopas en annan resningsgrund i det nya ärendet (t.ex. att ett vittne lämnat en falsk utsaga, 58 kap. 2 § 3 RB) ska prövningen direkt ta sikte på och göras i förhållande till hovrättens dom, på samma sätt som i ett första resningsärende (jfr NJA 1986 s. 666); domstolens ställningstagande i det tidigare resningsärendet saknar då betydelse för den prövningen. Om det – som i förevarande fall – åberopas såväl ytterligare nya omständigheter och bevis som en ny resningsgrund, får de olika resningsgrunderna således prövas var för sig. (Jfr NJA 2009 s. 768; se även NJA 2002 s. 619.)

15. I hovrätten förelåg inte någon teknisk bevisning eller några vittnen som sett K.L. i anslutning till brottsplatsen. Hovrättens fällande dom grundar sig på M.V:s vittnesmål – bl.a. om att K.L. för honom berättat om sina brottsplaner och om att den s.k. avvärjningsresan ägt rum – i förening med ett antal uppräknade omständigheter, däribland att det inte fanns någon annan tänkbar gärningsman. De omständigheter och bevis som K.L. åberopat i de båda resningsärendena har samband med varandra genom att de syftar till att undergräva dels M.V:s trovärdighet, dels hållbarheten av de olika omständigheter som hovrätten i övrigt lade till grund för domen.

16. K.L. har åberopat förekomsten av, och underlåtenheten att redovisa, fyndet av snusprillan dels som en ny omständighet enligt 58 kap. 2 § 4 RB, dels som grund för resning enligt 58 kap. 2 § 3 RB och därvid gjort gällande att polismannen avgett en falsk utsaga vid tingsrätten och i hovrätten (se ovan vid 2 och 10). Enligt 58 kap. 2 § 3 RB kan resning beviljas bl.a. om ett vittne avgett falsk utsaga och utsagan kan antas ha inverkat på utgången. Det är en ny resningsgrund som inte åberopades i det förra resningsärendet och bör prövas först (jfr vid 14 ovan).

17. I riksåklagarens redovisning av utredningen angående snusprillan finns en utskrift av förhöret med polismannen vid tingsrätten. Vad denne berättade om att han letade bl.a. efter DNA-spår i form av snus har inte antecknats i tingsrättens dom. Polismannen hördes på nytt i hovrätten. I domen antecknade hovrätten att polismannen lämnat i allt väsentligt samma uppgifter som för hans del antecknats i tingsrättens dom med de tillägg, ändringar och förtydliganden som redovisades i domen. Inte heller denna redovisning innehåller några anteckningar i berört hänseende. Det är därför oklart om uppgiften lämnades även i hovrätten och i vart fall om hovrätten fäst något avseende vid den, eftersom den inte återgavs i domen. Med hänsyn till att polismannen i förhöret redovisade den av honom själv företagna tekniska undersökningen och till att fyndet av snusprillan gjordes av en annan polisman, kan det heller inte anses vara utrett att uppgiften – om den lämnades i hovrätten – var falsk i den mening som avses i 58 kap. 2 § 3 RB. Eftersom fyndet av snusprillan inte kunnat hänföras till någon bestämd person och inte säger mer än att någon annan person än K.L. varit på gården i Kalamark vid någon tidpunkt kan det i alla händelser inte antas att utgången i målet skulle ha påverkats om polismannen hade berättat om fyndet i hovrätten. Det finns därmed inte förutsättningar för resning enligt 58 kap. 2 § 3 RB.

18. HD prövar härefter om det föreligger grund för resning enligt 58 kap. 2 § 4 RB (jfr vid 3–5 och 8 ovan).

19. Av den åberopade utredningen framgår att samtal från M.V:s mobiltelefon kopplades upp mot basstationen i centrala Piteå kl. 20.00 och mot basstationen i Öjebyn kl. 20.20 den 13 april 2004, dvs. dagen före mordet. I det tidigare resningsärendet åberopade K.L. en analysrapport av vilken det bl.a. framgick att basstationen i centrala Piteå var avsedd att täcka en del av stadskärnan och hade en kortare räckvidd än den som finns i Öjebyn, att en uppringande abonnent borde befinna sig upp till ett fåtal kilometer från de två aktuella basstationerna och slutligen att det var ytterst osannolikt, på gränsen till omöjligt, att ett samtal från en mobil i Kalamark kopplas upp mot basstationen i Öjebyn. HD fann i sitt beslut att den åberopade analysrapporten gav vid handen att det var ytterst osannolikt att M.V:s mobiltelefon befann sig i Kalamark kl. 20.00 eller kl. 20.20 den 13 april 2004. Det ansågs emellertid inte framgå av domen att hovrätten skulle ha utgått från att en sådan uppkoppling kunnat ske och att det därför inte kunde antas ha varit avgörande för hovrättens bedömning att K.L. och M.V. befunnit sig i Kalamark vid tidpunkterna för samtalen. Bedömningen i det tidigare ärendet får så förstås att HD ansåg att utredningen på denna punkt i det närmaste saknade betydelse genom att den rörde ett förhållande som hovrätten inte lagt till grund för den fällande domen. Den kompletterande information som nu åberopas kan inte anses innehålla något som inte redan varit föremål för HD:s prövning i det tidigare resningsärendet.

20. Enligt den nya rekonstruktion som riksåklagaren föranstaltat om (se vid 7 ovan) kunde ingen av de två figuranter vilkas kroppsmått skulle motsvara M.V:s ta sig in genom öppningen på ladugården. Den nya rekonstruktionen kullkastar därmed inte den rekonstruktion som åberopades i hovrätten. Den av K.L. åberopade videorekonstruktionen tillför därför inget i ärendet.

21. Av de sakkunnigutlåtanden som åklagaren åberopade i hovrätten framgår, som riksåklagaren framhållit i sin skriftliga förklaring, att två olika sorters tejp hade använts. Den uppgiften är således inte ny.

22. Anteckningarna från polisens telefonsamtal med en vän till K.L. åberopades inte i det tidigare resningsärendet. Anteckningarna hänför sig emellertid till omständigheter som fördes fram redan då. I det tidigare ärendet åberopade K.L. e-postmeddelanden från samma person till styrkande av att han hade berättat att han blivit bestulen på sin mobiltelefon. Anteckningarna kan därmed inte anses tillföra något i ärendet.

23. Att en snusprilla från en okänd person hade hittats på gården i Kalamark och att detta inte redovisades i rättegången är en ny omständighet som inte åberopades i det tidigare resningsärendet. Det är i och för sig märkligt att fyndet och resultatet av analysen inte ens fanns att tillgå i det s.k. sidomaterialet till förundersökningsprotokollet. Snusprillan kan emellertid, som noterats ovan (vid 17) inte anses visa annat än att någon annan person än K.L. befunnit sig på gården i Kalamark vid någon tidpunkt.

24. Av det anförda står det klart att de omständigheter och bevis som K.L. åberopat i ärendet inte ens sammantagna skulle ha haft någon inverkan på bedömningen om de hade åberopats och förebringats i det förra resningsärendet (jfr vid 12 ovan). Vad som förekommit i det nu förevarande ärendet kan därmed inte föranleda att HD:s ställningstagande i det tidigare beslutet, att skäl till resning saknas enligt såväl huvudregeln som tilläggsregeln, frångås såvitt gäller resningsgrunden i 58 kap. 2 § 4 RB.

25. Resningsansökningen ska därför avslås.