NJA 2011 not 23

Den 15:e. 23. (Ö 293-11) Framställning om utlämning till Republiken Uzbekistan av A.N.B.

Riksåklagarmyndigheten i Republiken Uzbekistan begärde i en framställning daterad den 28 januari 2010 att den uzbekiske medborgaren A.N.B. skulle utlämnas till Republiken Uzbekistan för lagföring. Till stöd för utlämningsframställningen åberopades bl.a. ett avgörande som i den svenska översättningen benämnts Domen om hindrande åtgärder i form av anhållning av den åtalade i hans frånvaro och efterlysningsförklaring på grund av detta, meddelat den 3 maj 2008 av domstolen i staden Navoi. Av avgörandet framgår att A.N.B. är misstänkt för att tillsammans med andra ha organiserat en komplott och beväpnat grupper med syfte att inkräkta på den konstitutionella regimen i Republiken Uzbekistan och att erövra makten med hjälp av våld. I avgörandet åberopas artikel 159 fjärde stycket och artikel 242 andra stycket i Republiken Uzbekistans strafflag. Av övriga åberopade handlingar kan utläsas att gärningarna ska ha begåtts under åren 2000–2006.

Sedan ärendet enligt lagen (1957:668) om utlämning för brott överlämnats till riksåklagaren och utredning verkställts, överlämnade riksåklagaren enligt 17 § samma lag ärendet till HD tillsammans med eget yttrande.

A.N.B. motsatte sig utlämning.

HD, yttrande. Enligt den utredning som ligger till grund för utlämningsframställningen och det avgörande som framställningen grundas på, vilket får anses motsvara ett svenskt häktningsbeslut, misstänks A.N.B. för att ha inkräktat på den konstitutionella regimen i Republiken Uzbekistan och ha organiserat en kriminell grupp under försvårande omständigheter.

Riksåklagaren har i sitt yttrande uttalat att det föreligger hinder mot utlämning enligt 6 §, 7 § och 9 § 2 st. utlämningslagen.

A.N.B. har motsatt sig utlämning och anfört bl.a. följande. Han instämmer i riksåklagarens yttrande. Brottsmisstankarna är synnerligen vaga och vilar på politisk grund snarare än konkret bevisning. Det föreligger inte sannolika skäl för att han har begått de påstådda gärningarna och dessa synes i så fall vara att bedöma som politiska brott. Han har befunnits uppfylla UNHCR:s krav för flyktingskydd och han har etablerat sig i Sverige tillsammans med sin familj. Han riskerar att utsättas för förföljelse vid utlämning.

Enligt utlämningslagen får utlämning beviljas endast om den gärning för vilken utlämning begärs motsvarar brott för vilket enligt svensk lag är föreskrivet fängelse i ett år eller mer. Om utlämning beviljas för något brott som uppfyller detta krav får utlämning samtidigt beviljas även för annan gärning som motsvarar brott enligt svensk lag. De gärningar som A.N.B. begärs utlämnad för har ingen direkt motsvarighet i svensk lag. Närliggande brott enligt svensk lag torde vara vapenbrott (9 kap. 1 § vapenlagen), uppvigling, uppror och olovlig kårverksamhet (16 kap. 5 § samt 18 kap. 1 och 4 §§ BrB). För bl.a. brottet uppror är det föreskrivet fängelse i ett år eller mer. De förutsättningar för utlämning som anges i 4 § utlämningslagen är därför i och för sig uppfyllda.

Uzbekistan har inte tillträtt 1957 års europeiska utlämningskonvention. Någon annan sådan överenskommelse som avses i 9 § 3 st. utlämningslagen har inte träffats mellan Sverige och Uzbekistan. En förutsättning för att utlämning ska kunna ske är därmed att det föreligger sannolika skäl för att A.N.B. har begått de påstådda gärningarna (9 § 2 st. utlämningslagen).

Vid bedömningen av om det föreligger sannolika skäl för att någon som begärs utlämnad har begått de brott som han begärs utlämnad för måste en värdering ske av häktningsbeslutet och det utredningsmaterial som åberopas som grund för framställningen. Vad som är känt om rättsväsendet i det land som begärt utlämning är av betydelse vid denna värdering.

I Utrikesdepartementets rapport Mänskliga rättigheter i Uzbekistan 2007 anförs bl.a. att respekten för mänskliga rättigheter är mycket dålig, att rättsväsendet i praktiken är beroende av den verkställande makten vilket leder till en låg grad av rättssäkerhet, att godtyckliga frihetsberövanden förekommer regelbundet i Uzbekistan och att våld och tortyr förekommer i häkten och fängelser, ofta som ett sätt att tvinga fram bekännelser.

Redogörelsen för den brottslighet som läggs A.N.B. till last är till stor del opreciserad. Det saknas närmare uppgifter om vilket bevismaterial som åklagaren i Uzbekistan förfogar över. A.N.B. har inte varit närvarande när häktningsbeslutet fattades och han har inte heller varit representerad av ombud. Med hänsyn till de brister som föreligger i den åberopade utredningen och till vad som framkommit om rättsväsendet i Uzbekistan kan det inte anses föreligga sannolika skäl för att A.N.B. har begått de gärningar han begärs utlämnad för. Hinder mot utlämning föreligger därför enligt 9 § 2 st. utlämningslagen.

Vid denna bedömning saknas det anledning för HD att uttala sig i frågan om det även finns andra hinder enligt utlämningslagen eller om en utlämning av A.N.B. skulle strida mot Europakonventionen.