NJA 2011 not 43

1. B.S. har till stöd för sin resningsansökan gjort gällande att det har framkommit nya omständigheter och bevis som inte förebringats tidigare och att deras förebringande vid hovrätten skulle ha lett till att han frikänts eller att det i vart fall fanns synnerliga skäl för att på nytt pröva frågan om han förövat gärningen. B.S. har vidare gjort gällande att han och hans försvarare har undanhållits viss utredning, vilket har påverkat hans möjligheter att försvara sig fullt ut och att han därmed också förvägrats rätten till en rättvis rättegång. Resningsansökan innehåller vidare en kritisk analys av hovrättens domskäl.

2. B.S. har som ny bevisning åberopat en promemoria daterad den 25 maj 1983 innehållande uppgifter från polisförhör med postkassörskan E.M. som var den som lämnade ut brevet till honom. Enligt B.S. framgår det av promemorian att han den 20 maj 1983 på postkontoret Stockholm 1 inte frågade om det fanns mer post till S.R.L. än det brev som E.M. lämnade till honom. Den slutsats som kan dras är enligt B.S. att om han hade varit skyldig till gärningen hade han när han kom till postkontoret vetat att man skulle lämna honom det brev som han själv hade sänt men även att det eventuellt skulle finnas ett annat brev som innehöll svar med 25 000 kr. Att han vid det förhållandet inte skulle ha frågat om det fanns mer post till S.R.L. är enligt B.S. mycket osannolikt. Om anledningen till hans besök på posten däremot var den som han själv uppgivit är det inte osannolikt att han först inte insåg att det var hans eget brev som lämnades till honom. Han väntade sig då att hans eget brev skulle ha hämtats och att det på posten skulle finnas brev till S.R.L. som denne bett honom hämta.

3. Vidare har B.S. åberopat två promemorior upprättade av Rikspolisens Säkerhetsavdelning (numera Säkerhetspolisen) den 3 respektive 7 juni 1983. Enligt B.S. visar dessa att Säkerhetsavdelningen haft uppgifter om att en person frågat efter post till S.R.L. på ett postkontor i Solna under den tid då B.S. var anhållen eller häktad. Vid den tidpunkten hade namnet S.R.L. inte offentliggjorts. Uppgiften var enligt B.S. av betydelse för hans trovärdighet och ytterst för hans möjlighet att försvara sig fullt ut. Genom att han inte fick tillgång till handlingarna har han därmed förvägrats rätten till en rättvis rättegång.

4. B.S. har också åberopat dokument som bevarats i hans akt i Säkerhetspolisens arkiv. Enligt B.S. visar dokumenten att namnet S.R.L. redan år 1957 förekommit i säkerhetssammanhang mellan Sovjetunionen och svensk säkerhetstjänst, och att det händelseförlopp som då utspelade sig har likheter med B.S:s fall. B.S. har uppgett att uppgifterna framkom i tiden mellan förhandlingarna i tingsrätten och hovrätten genom att en f.d. svensk infiltratör kontaktade svensk säkerhetspolis i syfte att förhindra att B.S. blev felaktigt dömd. Varken B.S., hans försvarare eller domstolen delgavs uppgifterna. Enligt B.S. stärker uppgifterna om händelserna år 1957 hans trovärdighet. Genom undanhållandet av uppgifterna har han förvägrats rätten till en rättvis rättegång.

5. Slutligen har B.S. åberopat en skrivelse den 2 maj 1983 från Rikspolisstyrelsens Säkerhetsavdelning. Av skrivelsen framgår enligt honom att den dåvarande polske militärattachén den 26 april 1983, d.v.s. fyra dygn efter mottagandet av det s.k. ambassadbrevet, fått ett anonymt telefonsamtal med erbjudande om militär arméinformation. Det är enligt B.S. inte sannolikt att det skedde två samtidiga och oberoende försök att sälja svenska försvarshemligheter till samme polske militärattaché. B.S. menar att informationen undanhölls hans försvar och troligen även åklagaren samt domstolarna. Enligt B.S. innebär uppgifterna tänkbara motiv för den polske militärattachén att fabricera ett händelseförlopp, eller ett tänkbart motiv för en annan gärningsman än B.S. att iscensätta det förlopp som denne upplevt och redogjort för men då inte blivit trodd.

6. Riksåklagaren har vitsordat att uppgifter som B.S. åberopar i resningsansökningen har kommit till dennes kännedom först lång tid efter det att domen mot honom vunnit laga kraft.

7. Vad gäller den utredning som har vidtagits har riksåklagaren anfört bl.a. följande. Med anledning av innehållet i resningsansökningen hemställde riksåklagaren i december 2009 om att Säkerhetspolisen skulle redovisa om det där fanns ytterligare material som kunde ge underlag för bedömningen av de omständigheter som åberopats för resning. I januari 2010 lämnade Säkerhetspolisen ett yttrande till riksåklagaren av vilket det bl.a. framgår att det genom utredningsåtgärder kan finnas möjligheter att få fram ytterligare uppgifter som kan ha betydelse för bedömningen av resningsansökningen. Riksåklagaren beslutade därefter i februari 2010 att återuppta förundersökningen och uppdrog åt chefen för Internationella åklagarkammaren i Stockholm att efter samråd med riksåklagaren föranstalta om de utredningsåtgärder som ansågs erforderliga. Chefsåklagaren vid Internationella åklagarkammaren T.H. och kriminalkommissarien L.S. hos Rikskriminalpolisen höll sedan förhör med f.d. byråchefen P-G.N., f.d. chefsåklagaren K-G.S., f.d. polisintendenten C.E. och f.d. chefen för militärens säkerhetstjänst vid Försvarsstaben L.B.

8. Beträffande B.S:s uppgifter i resningsansökningen om att den polske militärattachén den 26 april 1983 blivit erbjuden militär arméinformation har riksåklagaren anfört att han låtit inhämta upplysningar från Säkerhetspolisen och Försvarsmakten, Högkvarteret, huruvida det fanns material som kunde belysa hur uppgiften om militärattachén hade behandlats; något sådant material har dock inte påträffats. Riksåklagaren har vidare anfört att T.H. och L.S. har gått igenom Säkerhetsavdelningens akt avseende militärattachén. För att ta reda på om det företogs några utredningsåtgärder med anledning av telefonsamtalet har de även varit i kontakt med K-G.S., P-G.N., C.E. samt dåvarande kriminalinspektören O.A. och dåvarande t.f. kriminalkommissarien L.B., båda på Säkerhetsavdelningen. Enligt riksåklagaren har ingen kunnat minnas något av telefonsamtalet eller eventuell utredning med anledning av det.

9. Riksåklagaren har gjort gällande att vad B.S. åberopat till stöd för resningsansökningen inte utgör skäl för att på nytt pröva frågan om hans skuld till brottet. Enligt riksåklagarens mening kan inte heller det faktum att B.S. inte fått del av de uppgifter som åberopas i resningsansökan utgöra grund för resning med stöd av Europakonventionen.

10. Enligt 58 kap. 2 § 4 RB får resning beviljas till förmån för den tilltalade om någon omständighet eller något bevis som inte tidigare har förebringats åberopas, och dess förebringande sannolikt skulle ha lett till att den tilltalade frikänts eller till att brottet hänförts under en mildare straffbestämmelse än den som har tillämpats. Enligt den s.k. tilläggsregeln i samma punkt får resning beviljas om det med hänsyn till nya åberopade omständigheter eller bevis och vad som i övrigt förekommer finns synnerliga skäl att på nytt pröva frågan om den tilltalade har förövat det brott för vilket han dömts.

11. Resning är ett extraordinärt rättsmedel och beviljas bara i undantagsfall. Enbart en sammanställning och bearbetning av det bevismaterial som förelegat i rättegången eller en fortsatt utveckling av synpunkter som framförts i målet är i princip inte att anse som ett förebringande av nya omständigheter (se NJA 1975 C 125 och NJA 2010 s. 295).

12. Det är mot bakgrund av den i hovrätten gjorda prövningen av skuldfrågan som HD ska värdera de omständigheter och bevis som åberopats i resningsansökningen. Den i hovrätten förebringade utredningen ska i princip värderas och bedömas på det sätt som kommer till uttryck i hovrättsdomen. Någon fristående omvärdering av den i målet framlagda bevisningen ska alltså inte göras i resningsärendet. (Se bl.a. NJA 2011 s. 254, punkten 16.)

13. Beträffande de omständigheter och bevis som B.S. åberopat i sin resningsansökan gör HD följande bedömning.

14. Beträffande promemorian daterad den 25 maj 1983 (se p. 2 ovan) framgår det av handlingarna i ärendet att E.M. inte hördes som vittne vid tingsrätten eller i hovrätten. Hennes uppgifter i promemorian den 25 maj 1983 är därför i och för sig att anse som ny bevisning. Emellertid framgår det av tingsrättens dom att B.S. själv uppgett att han inte frågade efter ytterligare post eftersom han utgick ifrån att han fått vad som fanns att få. Eftersom uppgiften om att B.S. inte frågade efter ytterligare post alltså redan var införd i målet utan att hovrätten fäst avseende vid den saknar den nya bevisningen betydelse för resningsfrågan.

15. Av de två promemoriorna den 3 respektive 7 juni 1983 (se p. 3 ovan) framgår att Rikspolisstyrelsens Säkerhetsavdelning haft uppgift om att en person frågat efter post till S.R.L. på ett postkontor i Solna under den tid B.S. satt anhållen eller häktad. Även om denna uppgift möjligen inte är av sådan betydelse att den med nödvändighet skulle ha ingått i förundersökningsprotokollet kan det ifrågasättas varför den inte fanns med i det ursprungliga förundersökningsmaterialet. Oavsett hur det förhåller sig med den saken kan uppgiften inte anses ha något nämnvärt bevisvärde.

16. B.S. har vidare åberopat dokument, bl.a. en promemoria daterad den 7 juni 1984, som bevarats i Säkerhetspolisens arkiv (se p. 4 ovan). Av dokumenten framgår ett händelseförlopp år 1957 som har vissa likheter med B.S:s fall. Riksåklagarens utredning ger emellertid vid handen att det namn som då användes var H.A.L. och inte S.R.L. Uppgifterna tillåter redan av det skälet inte någon be

18. Beträffande frågan om den nya bevisningen sammantaget har sådan vikt att förutsättningar för resning föreligger är följande att märka. Hovrätten fann det klarlagt att B.S:s uppgifter om S.R.L. och dennes brev och uppdrag var en konstruktion. Den enda rimliga förklaringen till att B.S. haft kännedom om instruktionerna i ambassadbrevet var, enligt hovrätten, att han var gärningsmannen eller åtminstone hade medverkat såsom gärningsman i spioneribrottet. Den nya bevisningen är inte sådan att hovrättens slutsatser i dessa hänseenden rubbas.

19. Av det anförda följer att de nya omständigheter och bevis som B.S. åberopat varken var för sig eller sammantagna sannolikt skulle ha lett till att han skulle ha frikänts om dessa hade åberopats i hovrätten. Det saknas vidare förutsättningar för att tillämpa tilläggsregeln. HD fäster därvid visst avseende vid att det var närmare 30 år sedan som händelsen ägde rum och att förutsättningarna för att nu på ett meningsfullt sätt genomföra en ny rättegång är mycket begränsade.

20. B.S. har också gjort gällande att han inte har fått tillgång till vissa handlingar när han borde ha fått det och att det inte är förenligt med hans rättigheter enligt Europakonventionen. I den mån B.S. borde ha fått tillgång till ifrågavarande handlingar tidigare än vad som skett är emellertid omständigheterna inte sådana att det kan leda till att den lagakraftvunna hovrättsdomen ska undanröjas.

21. Av det anförda följer att resningsansökningen ska avslås.