NJA 2011 s. 254

Hovrätten fann att den samlade bevisningen inte kunde ses på annat sätt än att det var fråga om ett hedersrelaterat brott. Utredningen gav bilden att fler än en person hade deltagit i dödandet av A.R. och att M.A. hade starkt överdrivit sin egen roll. Kvarlämnandet av en kniv med M.A:s fingeravtryck liksom en kamera med fotografier av honom poserande med kniven stärkte bilden av överdrifter. Vid angivna förhållanden kunde det enligt hovrätten inte komma i fråga att enbart på grundval av M.A:s erkännande finna åtalet mot honom styrkt. Härtill kom enligt hovrätten att M.A:s berättelse i avgörande hänseenden var oförklarligt detaljfattig och att berättelsen gav intryck av att vara tillrättalagd för att dölja de rätta förhållandena. Bortsett från den roll som M.A. gett sig själv stämde emellertid hans berättelse om händelseförloppet i stora drag med de uppgifter om detta som fanns i det kriminaltekniska utlåtandet. Av det drog hovrätten slutsatsen att M.A. i vart fall följt händelsen i lägenheten på nära håll. Även om begränsade blodstänk på M.A:s jeans ingav tvivel om dennes roll i utförandet av dådet, visade spåren att han hade varit tillräckligt nära A.R. för att det skulle stärka bilden av att han deltagit i dödandet av denne, utan att det för den skull kunde anses utrett att han utdelat de dödande knivhuggen. Den angivna bevisningen ansågs tillräckligt stark för att fälla M.A. för att uppsåtligen ha medverkat som gärningsman vid dödandet av A.R.

Beträffande L.A. var det enligt hovrätten främst skador på armarna och den högra handen som var besvärande. Enligt ett rättsintyg hade skadorna ett utseende som var förenligt med att de kunde ha uppkommit vid händelsen och att hon hade kommit i kontakt med het eller frätande vätska. L.A. hade enligt hovrätten inte kunnat lämna någon trovärdig förklaring till skadorna, men för en fällande dom krävdes att det med utgångspunkt från skadorna kunde anses ställt utom rimligt tvivel inte endast att skadorna härrörde från den heta oljan utan även att L.A. själv hade hällt oljan över A.R. eller i vart fall medverkat till att den hällts över honom. Någon säker slutsats i det avseendet utifrån enbart skadorna kunde inte dras. Avseende både L.A. och S.A. fanns teknisk bevisning i form av deras fingeravtryck på en majsoljeflaska. Eftersom de bodde i lägenheten kunde avtrycken emellertid ha tillkommit vid en händelse helt skild från den som hade med brottet att göra. Beträffande S.A. fanns även teknisk bevisning i form av blodavtryck från hans skor i hallen. Det gick dock enligt hovrätten inte att dra någon säker slutsats om i vilket skede S.A. hade avsatt dessa.

Hovrätten fann att flera av de omständigheter som tydde på att M.A. inte ensam kunde ha utfört gärningen pekade i riktning mot att någon utanför familjen kunde ha varit delaktig. Bl.a. hade i hallen påträffats sko- och fotavtryck som inte kunde identifieras och vittnet N.E. hade uppgett att det förekom två bilar när familjen A. tidigt på morgonen den 16 november 2005 lämnade bostaden, förutom familjens blå bil också en vit. Vidare hade S.A. under kvällen sagt till Z. att det fanns bröder till honom i Högsby som var beredda att låta döda henne och A.R., och Z. hade hört högljudda röster från lägenheten som hon inte kunde identifiera. Sammantaget, med utgångspunkt i de tekniska och rättsmedicinska utredningarna samt de i målet lämnade uppgifterna om vad som hade förekommit i lägenheten, var det inte ställt utom rimligt tvivel att L.A. och S.A. hade berövat eller fysiskt medverkat till att beröva A.R. livet. Hovrätten fann vidare att det inte heller var ställt utom rimligt tvivel att L.A. eller S.A. hade uppsåtligen främjat gärningen med råd på ett sådant sätt att de kunde anses ha medverkat som gärningsmän. Inte heller ansågs de kunna dömas för medverkan till mordet eller för att ha underlåtit att hindra M.A. från att begå gärningen.

M.A. hävdar i sin resningsansökan att mordet inte gick till så som hovrätten utgått från. Han har i polisförhör lämnat en ny berättelse om vad som förekom, enligt vilken S.A. och L.A. var gärningsmän och han själv inte var delaktig i mordet på något annat sätt än att han befann sig i lägenheten när det inträffade. Till stöd för sin resningsansökan åberopar han, förutom de nya förhören med honom själv, ett polisförhör med brodern M., ett nytt utlåtande av rättsläkaren E.E., enligt vilket de nu lämnade uppgifterna är i huvudsak förenliga med de skador som A.R. uppvisade, och ett nytt utlåtande av bl.a. kriminalteknikern R.M. som visar att de nya uppgifterna är i huvudsak förenliga med den tekniska utredning som skedde i samband med förundersökningen år 2005.

M.A. har som grund för sin resningsansökan anfört att resonemanget i hovrättens dom är sådant att det mot bakgrund av hans nu lämnade uppgifter och vad som i övrigt framkommit är sannolikt att han skulle ha frikänts, eller dömts för brott under en mildare straffbestämmelse, om uppgifterna hade varit kända vid domstolarnas prövning, samt att det under alla förhållanden finns synnerliga skäl att bevilja honom resning.

Riksåklagaren har anfört att det är sannolikt att M.A. skulle ha frikänts, eller att den brottslighet han skulle ha dömts för hade hänförts under en mildare straffbestämmelse, om han hade lämnat den berättelse han nu lämnat redan under förundersökningen och rättegången, samt att det i vart fall finns synnerliga skäl att på nytt pröva frågan om han har förövat det brott för vilket han har dömts.

F.K. har som skäl mot bifall till resningsansökningen anfört följande. Om M.A. hade lämnat de uppgifter han nu lämnar är det, vid en samlad bedömning där föräldrarnas uppgifter och den övriga bevisningen beaktas, sannolikt att såväl M.A. som föräldrarna hade dömts för mordet. M.A:s berättelse är tillrättalagd och bör bemötas med stor försiktighet. Det kan inte uteslutas att de nya uppgifterna är tillkomna med avsikten att de ska hjälpa M.A. att få resning och att undgå utvisning till Afghanistan.

Sedan M.A. ansökt om resning återupptog riksåklagaren förundersökningen och ansökte i februari 2010 om resning till men för S.A. och L.A. Riksåklagaren har anfört i huvudsak följande. Under förundersökningen efter mordet antog polis och åklagare att M.A:s erkännande och berättelse inte speglade hela sanningen om vad som hade inträffat när A.R. dödades. Utredningen visade att S.A. och L.A. hade varit hatiskt inställda till A.R. och gjort uttalanden om att han skulle kunna drabbas av våld. Inget i utredningen talade med någon styrka för att M.A. kände samma hat. Hovrätten var alltför försiktig när den bedömde bevisningen mot S.A. och L.A. När nu M.A. lämnar sin nya berättelse, där han pekar ut S.A. och L.A. som gärningsmän, stämmer den med de antaganden som polis och åklagare tidigt gjorde och med den tekniska bevisningen.

Om M.A. under förundersökningen och rättegången hade lämnat den berättelse han nu lämnar är det enligt riksåklagaren sannolikt att S.A. och L.A. skulle ha dömts för dödandet av A.R. M.A:s nu avgivna berättelse ter sig fullt möjlig och stöds av utlåtanden från rättsläkaren och kriminaltekniker. Ett starkt stöd för den nya berättelsen är vidare enligt riksåklagaren att den inte har lämnats för att påverka verkställigheten av det utdömda frihetsstraffet, även om den kan ha påverkats av den förestående utvisningen. Stöd för den nya berättelsen finns också däri att M.A. pekar ut sina föräldrar S.A. och L.A. som gärningsmän och uppger att ingen annan var närvarande. Om han hade lämnat den nya berättelsen enbart för att själv kunna få resning hade han kunnat ta fasta på det som åklagaren och hovrätten har anfört om att andra personer kan ha funnits med, och säga att han inte vågade ange dessa personer. Förhöret med psykologen A.A. visar vidare, enligt riksåklagaren, att den nya berättelsen har växt fram under viss vånda under vistelsen på ungdomshemmet och att det inte finns något påtagligt som stödjer en misstanke att M.A. skulle vilja lämna en berättelse som är helt osann och som anger hans föräldrar för mord.

Riksåklagaren åberopar till stöd för sin resningsansökan nya polisförhör med M.A. och med psykologen A.A. samt de utlåtanden som nämns i punkt 4.

S.A. har anfört i huvudsak följande till stöd för att resningsansökningen ska avslås. Det enda som har tillförts ärendet är att M.A. har lämnat nya uppgifter. Hans utsaga är både luddig och svårförståelig. Kriminalteknikern och rättsläkaren har funnit att de nya uppgifterna i vissa delar är oförenliga med deras iakttagelser. Det finns starka skäl att ifrågasätta M.A:s trovärdighet. Han hade under den tid då han var inlåst god kontakt med sin familj, men något hände när han skulle friges. Han är född i Iran och har levt sitt liv där med undantag för några månaders vistelse i Afghanistan. Han har skäl att frukta utvisningen till Afghanistan eftersom han har svag anknytning dit, men även på grund av de allmänna förhållandena där. Vidare har han en flickvän i Sverige och har barn med henne. Att M.A:s nya berättelse har växt fram under vånda kan förklaras av att han nu falskeligen anklagar föräldrarna för brott.

L.A. har anfört i huvudsak följande som skäl mot bifall till resningsansökningen. Utöver M.A:s ändrade berättelse har inget nytt framkommit. Hans bekännelse godtogs av tingsrätten och hovrätten även om tvivel yppades om dess sanningshalt. Att han ändrat sin berättelse utgör inte någon ny omständighet eller något bevis som inte tidigare har förebringats. Han hade normal kontakt med sina föräldrar intill fyra dagar före frigivandet, då han avbröt kontakten. Mot slutet av strafftiden förklarade han för L.A. att han övervägde, i syfte att själv kunna få skadestånd, att säga att andra hade begått brottet.

Av resningsansökningarna bör de som avser resning till men för S.A. och L.A. prövas först.

Enligt 58 kap. 3 § första stycket 2 RB får resning beviljas till men för den tilltalade om det för brottet är föreskrivet fängelse i mer än ett år samt det åberopas någon omständighet eller något bevis som inte tidigare förebringats, och dess förebringande sannolikt skulle ha lett till att den tilltalade hade dömts för brottet eller detta hade hänförts under en väsentligt strängare straffbestämmelse än den som har tillämpats.

Resning är ett extraordinärt rättsmedel och beviljas bara i undantagsfall. Bestämmelserna om resning kan sägas utgöra resultatet av en avvägning mellan två motstående intressen. Det ena intresset är att slutligt avgjorda rättstvister inte ska kunna bli föremål för förnyad prövning (den s.k. orubblighetsprincipen). Det andra intresset är att ett avgörande ska vara materiellt riktigt (den s.k. sanningsprincipen). Avvägningen mellan dessa intressen har i bestämmelserna om resning i brottmål gjorts olika beträffande resning till nackdel för den tilltalade och resning till förmån för denne så att möjligheterna till resning är väsentligt mer begränsade i det förra fallet. I rättspraxis har det sålunda ansetts att det krävs mera avgörande nytt material för en ny rättegång mot den som har frikänts än för att ge möjlighet att i efterhand fria någon från en fällande dom (se NJA 1998 s. 321 och NJA 2001 s. 687). Det har också hävdats att det villkor för resning som innebär att de nya omständigheterna eller bevisen sannolikt skulle ha lett till en annan utgång i målet bör tilllämpas strängare när det är fråga om resning till men för den tilltalade än när ansökan är till den tilltalades förmån (se Thorsten Cars, Om resning i rättegångsmål, 1959, s. 215 f. och Lars Welamson, Rättegång VI, 3 uppl. 1994, s. 230).

Den bevisning som åberopas i resningsärendet ska värderas mot bakgrund av den i hovrätten gjorda prövningen av skuldfrågan. Den i hovrätten förebringade utredningen ska i princip värderas och bedömas på det sätt som kommer till uttryck i domen. Någon fristående värdering av den i målet framlagda bevisningen ska alltså normalt inte göras i resningsärendet. Det kan dock finnas behov av att göra en viss egen bedömning av utredningen om det inte framgår av domen hur domstolen har värderat bevisningen. I det läget måste resningsdomstolen självständigt väga den gamla bevisningens tyngd. Till det kommer att ny utredning kan påverka bedömningen av bevisvärdet av ett redan prövat bevis, och att styrkan av den bevisning som förelegat är av intresse. För att det ska kunna avgöras om den nya bevisningen har sådan vikt att förutsättningar för resning föreligger måste den sålunda bedömas med beaktande av den gamla bevisningens värde i enlighet med vad som har redovisats i domen eller, om sådan redovisning saknas eller inte ger tillräcklig ledning, har fastställts efter resningsdomstolens självständiga bedömning. (Se NJA 2010 s. 295, som avsåg resning till förmån för den tilltalade, punkterna 14, 15 och 22.)

I detta mål är särskilt att märka att hovrätten fann att den bevisning som förelåg inte rimligen kunde ses på något annat sätt än att det var fråga om ett hedersrelaterat brott. Av betydelse är vidare att det var klarlagt att både S.A. och L.A. befann sig i lägenheten under skeendet och att L.A. hade brännskador som hon inte kunde lämna någon trovärdig förklaring till. Enligt hovrätten var bilden av händelsen sammantaget att mer än en person fysiskt hade deltagit i dödandet av A.R. och att M.A. hade starkt överdrivit sin roll.

När en person ändrar sin tidigare utsaga kan man inte låta bedömningen i resningsärendet avse den tänkta situationen att den nya utsagan hade lämnats redan från början. Man kan sålunda vid bevisvärderingen inte bortse från att olika uppgifter lämnats i skilda stadier, och det måste också beaktas vilken tidsrymd som har förflutit mellan de båda utsagorna. En viktig faktor vid bedömningen är vidare de olika motiv som kan tänkas för personens ändrade inställning och den förklaring som denne lämnat. (Se NJA 2001 s. 687 och Welamson, a.a., s. 225 f.) När faktorer av dessa slag beaktas tar bedömningen väsentligen sikte på sannolikheten för att bevisningen, om resning beviljas, kommer att leda till en annan utgång (se Welamson, a.a., s. 227).

M.A. har förklarat att han på senare tid har kommit till insikt om att han blev utnyttjad och att hans föräldrar gjorde något som var allvarligt fel. Att han lämnade oriktiga uppgifter under förundersökningen och rättegången berodde, enligt vad han nu berättat, på att han blev övertalad och pressad och kände det som sin uppgift att ta på sig mordet, inte minst med tanke på de svårigheter som hans yngre syskon skulle drabbas av om föräldrarna hamnade i fängelse under lång tid. Psykologen A.A. har berättat att M.A. i det längsta inte ville prata om mordet under sin tid på ungdomshemmet, men att han under den sista tiden uppgav att han kände sig utnyttjad och upplevde att han hade fått ta på sig mer ansvar än han borde ha gjort.

Enligt det nya kriminaltekniska utlåtandet har det inte framkommit särskilt mycket nytt förutom att rollfördelningen förändrats. I utlåtandet bedöms det att minst två starka personer utförde gärningen. I det nya utlåtandet från rättsläkaren anges att det i vissa delar föreligger överensstämmelse mellan M.A:s nu lämnade uppgifter och A.R:s skadebild, medan det i andra avseenden finns diskrepanser. De senare avser skador som A.R. enligt M.A:s nya uppgifter ska ha fått av slag med långsidan av ett järnrör eller ett basebollträ, men som snarare har uppkommit av stöt med den vassa kanten av ett järnrör eller ett annat relativt vasst tillhygge. Sammantaget får utlåtandena anses innebära att M.A:s nu lämnade uppgifter, också vad gäller rollfördelningen, väsentligen är förenliga med vad som framkommit i de rättsmedicinska och kriminaltekniska undersökningarna.

Vid den bedömning som nu ska göras går det inte att bortse från att utredningen enligt domstolarna pekade i riktning mot att någon utanför familjen kunde ha varit delaktig, inte heller från den omständigheten att M.A. har ändrat sin berättelse i en riktning som är till hans fördel. Det går därvid inte heller att bortse från att han står inför hot om livstids utvisning. Det allmänna intrycket av de förhör som nu har hållits är också att han i vissa delar medvetet tonar ner sin roll. Sammantaget gör dessa omständigheter att det finns anledning till försiktighet vid bedömningen av hans nya uppgifter.

Kvar står de omständigheter som enligt hovrätten talade för att S.A. och L.A. var delaktiga i mordet, att M.A:s berättelse i rättegången framstod som påtagligt tillrättalagd och att den nya berättelsen stämmer avsevärt bättre med vad man har anledning att förvänta sig vid ett s.k. hedersmord. Hovrätten fann att det var ett sådant mord. Det har vidare inte framkommit något särskilt skäl för M.A. att osant beskylla sina föräldrar för ett mord som de inte begått. Den omständigheten att det är sina föräldrar han anger får anses med viss styrka tala för att hans uppgifter är i huvudsak riktiga. Den nya berättelsen är också väsentligen förenlig med den tekniska undersökningen.

Även med beaktande av vad som sagts i punkt 21 och av den försiktighet som är nödvändig vid resning till men för den tilltalade, är den nya bevisningen sammantaget sådan att såväl S.A. som L.A. sannolikt skulle ha dömts för mordet om bevisningen hade förelegat vid rättegången. Resning ska därför enligt 58 kap. 3 § första stycket 2 RB beviljas till men för S.A. och L.A.

Enligt 58 kap. 2 § 4 RB får resning beviljas till förmån för den tilltalade om någon omständighet eller något bevis som inte tidigare har förebringats åberopas, och dess förebringande sannolikt skulle ha lett till att den tilltalade frikänts eller till att brottet hade hänförts under en mildare straffbestämmelse än den som har tillämpats (huvudregeln). Av det andra ledet i samma punkt följer att resning också får beviljas om det med hänsyn till vad som åberopas och i övrigt förekommer finns synnerliga skäl att på nytt pröva frågan om den tilltalade har förövat det brott för vilket han har dömts (tilläggsregeln). Även enligt tilläggsregeln gäller ett krav på att den sökande åberopar en omständighet eller ett bevis som inte tidigare har förebringats.

Under förundersökningen och vid rättegången i tingsrätten och hovrätten erkände M.A. att han hade berövat A.R. livet genom att tilldela honom flera knivhugg och slag med tillhygge samt genom att kasta het olja på honom. Hovrätten konstaterade att det inte kunde komma i fråga att enbart på grundval av erkännandet finna åtalet mot M.A. styrkt, men fann att erkännandet fick sådant stöd av särskilt den kriminaltekniska undersökningen att åtalet mot honom var styrkt.

Att den som har dömts för ett brott tar tillbaka sitt erkännande kan endast mycket sällan utgöra grund för resning till den dömdes förmån. Det är en utgångspunkt som gäller också här. Omständigheterna i detta fall är emellertid mycket speciella. Resning ska beviljas till men för S.A. och L.A. Åtalet mot M.A:s föräldrar kommer därmed att stå öppet och rättegången mot dem att återupptas. Vidare är en viktig utgångspunkt att A.R. enligt hovrättens bedömning dödats till följd av sin oönskade relation med Z.A. och att det därför varit fråga om ett hedersrelaterat brott, en gärning som ofta involverar flera medlemmar av en familj. Oavsett om M.A:s resningsansökan beviljas eller inte kommer en viktig fråga i den fortsatta rättegången att vara vilka roller de olika familjemedlemmarna, innefattande M.A., haft i mordet.

Den naturliga ordningen vid prövningen av en resningsansökan är att börja med huvudregeln för att först om resningsförutsättningar enligt den regeln saknas göra en prövning enligt tilläggsregeln. I detta fall ligger det dock närmare till hands att direkt tillämpa tilläggsregeln. Skälet till det är att den centrala frågan utifrån den befintliga utredningen är, inte om M.A:s nya berättelse föranleder sådant tvivel på hans skuld att det motiverar att frågan om han förövat brottet prövas på nytt, utan om omständigheterna är sådana att den fortsatta rättegång som ska hållas bör omfatta också M.A. Den senare frågan är till sin natur att hänföra till tilläggsregeln.

Vad som sagts ovan angående bedömningen av den nya utredningen vid prövningen av riksåklagarens resningsansökan (se p. 16-22) gäller i huvudsak även vid prövningen av M.A:s egen ansökan. Värdet av hans uppgifter som bevis för att han inte är skyldig till mordet är dock i sig betydligt mindre än uppgifternas värde som bevis om föräldrarnas skuld. M.A:s berättelse sammantaget med utredningen i övrigt ger dock stöd för att han haft en annan roll i det händelseförlopp varigenom hedersmordet kom till utförande än den som hovrätten lagt till grund för domen mot honom. Det är fullt möjligt att den bedömning som domstolen kommer att göra om olika familjemedlemmars inblandning innefattar en annan bedömning också av M.A:s roll än den som hovrätten gjort.

Det föreligger mot bakgrund av det anförda synnerliga skäl för en ny prövning av M.A:s skuld. Resning ska därför enligt tilläggsregeln i 58 kap. 2 § 4 RB beviljas till förmån för honom.

I enlighet med det anförda ska resning beviljas, dels till men för S.A. och L.A., dels till förmån för M.A. Resning ska beviljas i skuldfrågan och, såvitt gäller M.A., även i skadeståndsfrågan. Något yrkande om resning i skadeståndsfrågan beträffande S.A. och L.A. har inte framförts. Enligt 58 kap. 7 § RB ska målet nu åter tas upp i Göta hovrätt.

Med den bedömning som HD gör i fråga om bevisläget beträffande S.A. och L.A. är de på sannolika skäl misstänkta för mordet på A.R. Då det inte är uppenbart att skäl för häktning saknas ska de häktas.