NJA 2011 not 52

1. Stockholms tingsrätt dömde den 10 juli 2009 T.L. för grov oredlighet mot borgenärer och grovt bokföringsbrott till fängelse i ett år och sex månader. Vidare meddelades han näringsförbud för en tid av fyra år. Två åtalspunkter avseende grovt skattebrott ogillades. Såväl åklagaren som T.L. överklagade domen till Svea hovrätt. T.L. yrkade för sin del att hovrätten skulle frikänna honom från ansvar samt undanröja beslutet om näringsförbud. Han yrkade i vart fall strafflindring och undanröjande av näringsförbudet alternativt nedsättande av tiden för näringsförbud.

2. Dagen för huvudförhandlingen i hovrätten den 27 september 2010 gav T.L. in ett av legitimerade läkaren M.H. utfärdat läkarintyg, som var daterat samma dag. I intyget anges bl.a. att T.L. bedömts vara akut sjuk med diagnosen akut psykisk insufficiens och att han därför inte på ett meningsfullt sätt kunde delta i förhandlingen. Det hänvisas till tidigare händelser som han hade berättat om och som hans advokat hade konfirmerat. Av en anteckning i målets dagbok framgår att åklagaren per telefon bekräftat att T.L. utsatts för en del av de händelser som angetts i läkarintyget. Sedan T.L. underlåtit att inställa sig personligen till huvudförhandlingen fann hovrätten att hans frånvaro utgjorde hinder mot huvudförhandling och ställde in denna. Hovrätten fann vidare att läkarintyget inte visade att T.L. hade laga förfall för sin underlåtenhet att infinna sig och förklarade hans överklagande förfallet enligt 51 kap. 21 § RB.

3. T.L. ansökte med stöd av 51 kap. 22 § RB om att hovrätten åter skulle ta upp målet såvitt avsåg hans överklagande. Han åberopade därvid ett kompletterande läkarintyg, utfärdat den 28 september 2010 av samma läkare. Där uttalas bl.a. att T.L. dagen för huvudförhandlingen, förutom tidigare angiven diagnos, hade diagnosticerats med akut lunginflammation och hög feber och att medicin ordinerats. Läkaren hade bedömt T.L:s totalstatus utifrån de båda akuta sjukdomstillstånden och funnit att T.L. inte var i stånd att på ett meningsfullt sätt genomföra en förhandling.

4. I det överklagade beslutet fann hovrätten att det inte genom det kompletterande läkarintyget och vad T.L. anfört var visat att han för sin frånvaro vid huvudförhandlingen hade laga förfall och avslog därför hans yrkande om återupptagande.

5. Ett påstående om sjukdom ska normalt stödjas av ett läkarintyg. Om det i intyget anges en diagnos varav framgår att en inställelse inte kan ske, eller åtminstone inte skäligen kan begäras, bör detta i regel godtas som tillräcklig bevisning (se NJA 1999 s. 715). För att ett yrkande om återupptagande ska kunna bifallas krävs att det är sannolikt att laga förfall förelegat för den personliga frånvaron vid förhandlingstillfället (se NJA 2001 s. 667).

6. T.L. har i HD som stöd för sitt överklagande åberopat de två läkarintygen av vilka framgår att läkaren huvudförhandlingsdagen respektive dagen därpå intygat att T.L. drabbats av akut psykisk insufficiens och akut lunginflammation med hög feber. Läkarintygen anger att T.L. inte var i stånd att på ett meningsfullt sätt genomföra en förhandling. Av utredningen i målet framgår att åklagaren har bekräftat att vissa händelser har inträffat som angetts som bakgrund till T.L:s tillstånd av akut psykisk insufficiens. I målet har inte framkommit några omständigheter som skulle leda till att intygen inte ska anses som tillräcklig bevisning för att laga förfall sannolikt förelegat.

7. T.L. har alltså genom läkarintygen gjort sannolikt att han till följd av sjukdom hade laga förfall, som han inte kunde anmäla i tid, för sin underlåtenhet att inställa sig personligen vid huvudförhandlingen. Hans ansökan bör därför bifallas.