NJA 2011 s. 241

I 38 kap. 2 § RB regleras den processuella editionsplikten. Av bestämmelsen följer att den som innehar en skriftlig handling, som kan antas äga betydelse som bevis, är skyldig att förete den. Rätten kan enligt 38 kap. 4 § RB förelägga den som innehar en sådan handling att förete den.

Frågan i målet är om en revisionspromemoria som en konkursförvaltare låtit inhämta i konkursutredningen och som upprättats av en revisor kan bli föremål för edition i ett mål om återvinning i konkurs. För att kunna besvara den frågan har HD att ta ställning till om revisionspromemorian är att betrakta som ett sakkunnigutlåtande i rättegångsbalkens mening. I praxis har nämligen ett skriftligt sakkunnigutlåtande inte ansetts kunna omfattas av bestämmelsen om edition i 38 kap. 2 § RB. I rättsfallet NJA 1963 s. 72 uttalade HD således att bevisning genom sakkunnig ska föras enligt bestämmelserna i 40 kap. RB och att det inte kan vara tillåtet att kringgå dessa bestämmelser genom att tvinga fram ett företeende av ett skriftligt sakkunnigutlåtande som innehas av part eller tredje man genom åberopande av bestämmelserna om edition i 38 kap. RB.

I förevarande fall har konkursförvaltaren med stöd av 7 kap. 11 § konkurslagen anlitat revisor som sakkunnigt biträde i konkursboutredningen. Att konkursförvaltare inom ramen för sin förvaltning anlitar revisorer för genomgång av konkursbolagets räkenskapsmaterial torde ske regelmässigt i konkurser av någon omfattning. I många fall väljer konkursförvaltaren också att bifoga den av revisorn upprättade promemorian till förvaltarberättelsen. I detta sammanhang kan det finnas anledning att peka på de bestämmelser i konkurslagen som reglerar olika intressenters rätt till information och insyn i konkursförvaltningen. Här kan bl.a. nämnas förvaltarens upplysningsskyldighet enligt 7 kap. 9 § konkurslagen och borgenärs möjlighet att enligt 7 kap. 30 § konkurslagen få en granskningsman, med rätt att få tillgång till räkenskapsmaterial och andra handlingar som rör boet, utsedd.

Någon helt obegränsad rätt till insyn i konkursförvaltningen är det dock inte fråga om. Konkursförvaltaren måste således ha möjlighet att exempelvis inför en förestående process kunna inhämta ett expertutlåtande i en specifik fråga utan att behöva lämna upplysningar om rådet med risk för att äventyra den förestående processen. Ett sådant råd måste också, även om det inhämtats inom ramen för konkursförvaltningen, vara att bedöma som ett råd av sådan sakkunnig som avses i 40 kap. RB och därmed fredat från editionsplikten. En revisionspromemoria som däremot enbart innehåller för konkursförvaltningen nödvändiga men också sedvanliga iakttagelser och bedömningar beträffande exempelvis orsakerna till gäldenärens obestånd, tidpunkten för obeståndets inträde eller huruvida det finns återvinningsbara transaktioner kan dock inte anses vara ett sakkunnigutlåtande i RB:s mening. Det har i målet inte framkommit annat än att innehållet i den aktuella promemorian skulle vara av sådant sedvanligt slag. Inte heller kan promemorian jämställas med en minnesanteckning eller annan sådan uppteckning, som är avsedd uteslutande för personligt bruk i den mening som avses i 38 kap. 2 § tredje stycket RB. Hinder mot att förelägga konkursboet att förete revisionspromemorian föreligger alltså inte. Överklagandet ska därför avslås.

Konkursboet för G.D.S. Bil i Stockholm AB i likvidation har med stöd av 4 kap. 5 § konkurslagen väckt återvinningstalan mot International Motors (Nordic) AB. International Motors har med anledning av det yrkat att konkursboet ska förpliktas att förete ett utlåtande, som har upprättats av en auktoriserad revisor på uppdrag av konkursförvaltaren och bl.a. har legat till grund för förvaltarberättelsen i konkursen.

Enligt 38 kap. 2 § RB är den som innehar en skriftlig handling som kan antas ha betydelse som bevis skyldig att förete handlingen. International Motors har gjort gällande att revisorsutlåtandet kan antas ha betydelse som bevis för frågan om när konkursgäldenären kom på obestånd. Konkursboet har invänt att det rör sig om ett sakkunnigutlåtande som inte omfattas av editionsplikt.

En sakkunnig är ett bevismedel liksom bl.a. ett vittne och ett skriftligt bevis. Ett utlåtande (muntligt eller skriftligt) av en sakkunnig innehåller på fackkunskap grundade omdömen om vissa sakförhållanden. Inte sällan är dessa sakförhållanden baserade på den sakkunniges egna observationer.

Om en sakkunnigs observation av ett visst faktiskt förhållande förs in i målet kan observationen ha bevisbetydelse. Det gör emellertid inte den sakkunnige till ett vittne eller hans skriftliga utlåtande om observationen till ett skriftligt bevis. Till skillnad från vad som gäller för ett vittne har en sakkunnigs observationer sin grund i ett uppdrag och är den information han kan tillhandahålla till sin natur utbytbar. Kunskap om ifrågavarande sakförhållanden skulle således i princip lika gärna ha kunnat erhållas genom att ett identiskt uppdrag lämnades till någon annan med motsvarande fackkunskap. Det är också att notera att i fråga om ett skriftligt sakkunnigutlåtande är skriftformen endast ett medium för de upplysningar som den sakkunnige kan ge; det egentliga bevismedlet är den sakkunnige.

Vad som nu sagts om skillnaderna mellan en sakkunnig och ett vittne respektive ett sakkunnigutlåtande och ett skriftligt bevis ger inte alltid någon klar ledning. Vidare kan blandfall föranleda bedömningssvårigheter. Vad som gäller i sådana situationer bör i första rummet styras av syftet med den reglering som är aktuell. Det syftet kan också motivera avsteg från de utgångspunkter som angetts i det föregående. Av det följer att det i viss mån kan bero på tillämpningssituationen om någon är att anse som en sakkunnig eller ett vittne respektive om en handling är att anse som ett sakkunnigutlåtande eller ett skriftligt bevis.

Bestämmelsen om editionsplikt i 38 kap. 2 § RB syftar till att den som är i behov av en skriftlig handling såsom bevis ska få tillgång till handlingen. Ytterst handlar det om att säkerställa att den enskilde ska kunna komma till sin rätt genom att ett befogat bevisintresse grundar editionsplikt.

Om den sakkunniges observation på grund av särskilda förhållanden är eller blir unik i mening av att observationens bevisbetydelse inte kan uppnås på något annat sätt - t.ex. har granskad bokföring förkommit - får det betydelse för den bevissökandes bevisintresse (jfr NJA 1963 s. 72). Då blir den sakkunnige med avseende på vad han vet vittnespliktig. Och ett skriftligt utlåtande om observationen blir på motsvarande sätt i regel att anse som ett skriftligt bevis i den mening som avses i 38 kap. 2 § RB.

Huruvida den sakkunnige engagerats för just den tvist där hans utsaga eller skriftliga utlåtande åberopas bör i princip sakna betydelse för frågorna om vittnes- och editionsplikt. Den bevissökandes befogade bevisintresse kan tillgodoses även om dessa plikter begränsas till de fall när den gjorda observationen inte är reproducerbar. Med sådana begränsningar beaktas vidare den sakkunniges intresse av att inte mot sin vilja bli indragen i en annan tvist - såsom vittne eller genom att hans utlåtande åberopas som skriftligt bevis - om han åtar sig ett sakkunniguppdrag.

Ett utlåtande av det slag som är aktuellt i målet innehåller i allmänhet en redogörelse för och en bedömning av vad som beträffande sådana förhållanden som avses i 7 kap. 15 § konkurslagen framkommit vid en genomgång av konkursgäldenärens räkenskapsinformation. Vad som skulle kunna föranleda att ett sådant utlåtande i den situation som är aktuell i målet var att betrakta som ett skriftligt bevis, i den mening som avses i 38 kap. 2 § RB, är att de observationer om faktiska förhållanden som kan finnas noterade i utlåtandet inte låter sig göras på nytt.

International Motors har emellertid inte anfört någon omständighet varav skulle följa att de sakförhållanden för vilka kan ha redogjorts i revisorsutlåtandet kan bevisas genom endast detta. Bolaget har således inte gjort gällande att det saknar möjlighet att på något annat sätt, t.ex. genom en granskning av en annan revisor, föra bevisning om konkursgäldenärens ekonomiska förhållanden av betydelse för obeståndsbedömningen. Det finns här anledning att framhålla att den räkenskapsinformation som kan vara av relevans för den bedömningen typiskt sett utgör sådan skriftlig bevisning som kan bli föremål för edition, om den inte är eller av konkursförvaltaren hålls tillgänglig.

Vad International Motors anfört om sin ställning som borgenär i konkursen saknar betydelse för editionsfrågan.

Av det anförda följer att International Motors inte har rätt till edition enligt 38 kap. 2 § RB av revisorsutlåtandet. Med ändring av hovrättens beslut ska bolagets yrkande därför avslås.