Banken överklagade i Svea HovR och yrkade att HovR:n skulle lämna editionsyrkandet utan bifall. Till grund för sitt yrkande åberopade banken att O.H. inte hade identifierat de handlingar han yrkade utfå och att det "brister i relevans såvitt avser bevistema och angivande därav".

HovR:n (hovrättslagmannen Victor, hovrättsrådet Ingrid Holmstrand och tf hovrättsassessorn Lotta Gustavson, referent) meddelade d 27 juli 1995 följande beslut Överklagandet lämnas utan bifall.

Sparbanken Sverige AB, som sedermera uppgick i FöreningsSparbanken AB, (ombud bankjuristen H.B.) överklagade och yrkade att HD skulle, med ändring av HovR:ns beslut, ogilla yrkandet om editionsföreläggande.

O.H. (ombud advokaten B.N.) bestred ändring. HD avgjorde målet efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Thornefors, föreslog i betänkande följande beslut: Skäl. Enligt 38 kap 2 § 1 st RB gäller som huvudregel att den som innehar skriftlig handling som kan antas äga betydelse som bevis är skyldig att förete den. I lagrummet finns vissa undantag från huvudregeln. Sådant undantag gäller för innehavare av skriftlig handling bl a då handlingens innehåll är sådant att dess yppande skulle uppenbara sådan yrkeshemlighet som avses i 36 kap 6 § RB. Beträffande minnesanteckning gäller enligt 3 st inte skyldighet att förete handlingen med mindre synnerlig anledning förekommer att den företes.

I motiven till lagrummet sägs att editionsplikten i princip bör ha samma omfattning som skyldigheten att avge muntlig utsaga om urkundens innehåll (se NJA II 1943 s 497).

Av handlingarna i målet framgår i huvudsak följande.

Banken har väckt talan mot O.H. med yrkande att denne skall förpliktas att till banken betala 250 000 kr jämte ränta. Till grund för käromålet har banken åberopat att O.H. d 29 dec 1988 erhållit en kredit hos banken om 250 000 kr, att räntebetalningar skulle ske på visst sätt, att krediten skulle återbetalas d 30 dec 1990, att någon amortering inte skett samt att krediten sades upp till full betalning d 30 nov 1992 och att någon betalning inte heller därefter erlagts.

O.H. har bestritt bifall till bankens talan och har vid bifall till denna yrkat kvittning med en lika stor motfordran på banken avseende skadestånd. Till stöd för sin talan har O.H. åberopat följande rättsliga grunder. År 1989 och 1990 har han fått besked om att hans lån skulle lösas och att han inte längre hade någon skuld till banken. Uppgifterna lämnades av bankdirektören D.L., som hade ställningsfullmakt att med för banken bindande verkan lämna sådana besked till O.H.. För den händelse rätten skulle finna att hans lån alltjämt existerar görs gällande att skulden inte har förfallit till betalning och att lånet har sagts upp utan fog. - I september 1989 och oktober 1990 har han från banken fått besked om att banken har mottagit 250 000 kr för hans räkning från S.F./HAFAB, för att lösa hans skuld till banken på motsvarande belopp. Beskedet från banken har föranlett honom att godta att S.F. redovisade försäljningslikvid för en lägenhet som denne sålt för hans räkning med avdrag för 250 000 kr. Utsikterna att numera få ut något belopp från S.F. torde vara minimala. Det belopp som han kan komma att förpliktas utge till banken enligt skuldebrevet motsvarar den skada som han med stor sannolikhet kommer att drabbas av till följd av att han litat på uppgifter han fått från banken angående att hans lån skulle lösas respektive var löst.

O.H. har anfört att han med handlingarna i kreditakten avser att styrka, att krediten inte skötts enligt bankens interna regler, att banken under lång tid inte framställt några ränte- eller amorteringskrav samt att krediten upphörde att existera vid den tid som O.H. påstått att krediten löstes.

Banken har till grund för bestridandet av bifall till editionsföreläggandet anfört i första hand att det med den lydelse yrkandet har inte är möjligt att identifiera vilka handlingar som omfattas av föreläggandet, i andra hand att vad O.H. avser att styrka med handlingarna saknar relevans och betydelse som bevis i målet samt slutligen att handlingar som är minnesanteckningar, innefattar företagshemlighet eller omfattas av banksekretessen inte skall behöva utges. Banken har tillagt följande. Banken har vitsordat att den inte har framställt några ränte- eller amorteringskrav under lång tid. Om krediten inte skulle ha skötts enligt bankens interna regler har det ingen relevans för O.H:s betalningsskyldighet. I kreditakten finns ingen handling som ger stöd för O.H:s påstående om att krediten upphört på sätt O.H. påstått. I ett mål mellan O.H. och S.F. har träffats en förlikning enligt vilken S.F. förpliktats att genast till O.H. betala 250 000 kr jämte ränta och ersättning för rättegångskostnader. Denna omständighet talar för att S.F. aldrig löst O.H:s kredit hos banken.

O.H. har i HD till förtydligande av editionsyrkandet förklarat att banken skall utge kreditakten med dess innehåll. Till närmare klarläggande härav har han anfört att därmed avses minnesanteckningar i den mån de är anteckningar om krediten som förvaras i kreditakten, reskontra i den mån den rör krediten och förvaras i akten samt beslut om beviljande av krediten. - Beträffande förlikningen i målet mellan honom och S.F. har han hävdat att denna gäller endast för det fall att hans talan mot banken inte leder till framgång.

O.H. har gjort gällande att bankens påstående att yrkade handlingar inte kan utlämnas då detta skulle röja företagshemlighet är en ny invändning som inte skall prövas i HD. Bestämmelsen i 55 kap 13 § RB gäller emellertid inte överklagande av beslut. HD har därför att pröva bankens invändningar även såvitt gäller påståendet om sekretess.

Vad först gäller kravet på identifikation av en handling som avses med ett editionsföreläggande kan inte krävas av den som framställer yrkandet att han skall kunna ange en bestämd beteckning el dyl för handlingen. Det måste vara tillräckligt att den beskrivs i mer allmänna ordalag.

Editionsföreläggandet i målet avser den dokumentation som banken innehar angående den aktuella krediten. Vilka handlingar som omfattas av detta uttryck torde inte föranleda några tveksamheter, särskilt inte sedan O.H. preciserat dessa. Kravet på identifikation får därför anses vara uppfyllt.

Handlingar som skall omfattas av ett editionsföreläggande är endast sådana som kan antas äga betydelse som bevis. Beviskravet är dock mycket lågt ställt. Det torde räcka att det finns en viss svag bevisning för att handlingen får ett visst mindre bevisvärde vid sakens materiella prövning (se Heuman, Editionsföreläggande i civilprocesser och skiljetvister, juridisk Tidskrift 1989-90 s 24).

För det fall att förlikningen mellan O.H. och S.F. inte är avhängig utgången i tvisten mellan banken och O.H. torde O.H:s förstahandsinvändning för bestridandet falla bort redan på grund av förlikningen och därmed skälet till att åberopa bevisning i den delen. HD finner det emellertid inte utrett att förlikningen inte är försedd med en reservation av det innehåll som O.H. påstått och lämnar vad banken anfört i denna del utan avseende.

Med hänsyn till O.H:s påstående om att krediten inte har skötts enligt bankens interna regler och att krediten har lösts vid visst tillfälle kan det antas att bankens handlingar i kreditärendet har betydelse som bevis i målet mellan O.H. och banken.

För det fall att det bland de handlingar som rör O.H:s kredit finns minnesanteckningar eller interna instruktioner för beviljande av krediter framstår det inte som sannolikt att ett utlämnande av dessa handlingar skulle medföra att någon yrkeshemlighet yppas eller att någon skada skulle uppkomma för banken.

Av det anförda följer att bankens överklagande skall lämnas utan bifall. Bankens dokumentation skall ges in till TR:n senast fyra veckor från dagen för HD:s beslut.

HD (JustR:n Magnusson, Westlander och Regner) fattade följande slutliga beslut: Skäl. Enligt 38 kap 2 § 1 st RB gäller som huvudregel att den som innehar en skriftlig handling som kan antas äga betydelse som bevis är skyldig att förete den. §:n innehåller vissa undantag från denna huvudregel. Bl a följer av 2 st att, om en handlings innehåll är sådant att dess yppande skulle innebära uppenbarande av en yrkeshemlighet, den som innehar handlingen är skyldig att förete den bara om det finns synnerliga skäl. Motsvarande undantag gäller enligt 3 st i nämnda § beträffande minnesanteckningar och andra sådana uppteckningar som är avsedda uteslutande för personligt bruk.

Utgångspunkten är alltså att den som vill få till stånd ett editionsföreläggande skall ange viss handling och vad han vill styrka med den. I den mån handlingen inte kan exakt identifieras kan det räcka att parten anger att yrkandet om editionsföreläggande avser en viss kategori av handlingar eller alla handlingar som är av betydelse för ett noga beskrivet bevistema. Det fordras emellertid inte att handlingen har ett högt bevisvärde. Den som innehar handlingen kan bli skyldig att lämna ut den så snart omständigheterna talar för att handlingen i vart fall får ett visst mindre bevisvärde vid prövningen av den materiella frågan. (Se till det anförda Lars Heuman i juridisk Tidskrift 1989-90 s 6ff.)

Banken har vid TR:n väckt talan mot O.H. med yrkande om återbetalning av ett lån om 250 000 kr. O.H. har bestritt bifall till käromålet och som grund härför i huvudsak åberopat i första hand att lånet har återbetalats, vilket företrädare för banken bekräftat, samt i andra hand att lånet sagts upp utan fog. Han har vidare kvittningsvis gjort gällande en skadeståndsfordran avseende bankens hantering av hans kredit.

Vid TR:n har O.H. angett att han med handlingarna i bankens kreditakt avser att styrka att lånet återbetalades vid den tidpunkt som han gör gällande, att banken under lång tid inte framställde några ränte- eller amorteringskrav samt att krediten inte sköttes enligt bankens interna regler.

Till förtydligande av sitt editionsyrkande har O.H. i HD anfört att banken skall förpliktas utlämna kreditakten med dess innehåll.

Med hänsyn till de invändningar som O.H. gjort mot bankens krav på betalning får det antas att handlingarna i kreditakten kan få betydelse som bevis i tvistemålet mellan banken och O.H.. Det torde inte möta några svårigheter att avgöra vilka handlingar som ingår i bankens kreditakt och som alltså omfattas av editionsyrkandet. Det kan, med hänsyn till vad banken har anfört, inte antas att det i kreditakten finns sådana handlingar som omfattas av undantagsbestämmelserna i 38 kap 2 § 2 och 3 st RB.

På grund av det anförda skall banken föreläggas att lämna ut handlingarna i O.H:s kreditakt.

Banken överklagade i Svea HovR och yrkade att K. och S.F:s yrkanden om edition skulle lämnas utan bifall.

K. och S.F. bestred bankens yrkande.

HovR:n (hovrättslagmannen Andre, hovrättsråden Bremberg och Olvall samt tf hovrättsassessorn Swahn, referent) meddelade d 3 juli 1996 följande beslut: K. och S.F. har inte i erforderlig mån specificerat de handlingar som avses med yrkandena om edition. Handlingarna kan inte heller anses tillräckligt identifierade genom angivna bevistemata.

Med upphävande av TR:ns beslut lämnar HovR:n därför editionsyrkandena utan bifall.

K.F. (ombud advokaten N.H.) överklagade och yrkade bifall till yrkandet om editionsföreläggande.

Sparbanken Sverige AB, som sedermera uppgick i FöreningsSparbanken AB, (ombud advokaten L.L.) bestred ändring. K.F. åberopade ett rättsutlåtande av professor B.L.. HD avgjorde målet efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Thornefors, föreslog i betänkande följande beslut: Skäl Enligt 38 kap 2 § RB gäller att den som innehar skriftlig handling som kan antas äga betydelse som bevis är skyldig att förete den. I motiven till bestämmelsen sågs att editionsplikten i princip bör ha samma omfattning som skyldigheten att avge muntlig utsaga om urkundens innehåll (se NJA II 1943 s 497).

Av handlingarna i målet framgår i huvudsak följande.

Banken har väckt talan mot K.F. och hennes son S.F. med yrkande att K.F. skall förpliktas att till banken betala 300 000 kr jämte ränta, att K.F. och S.F. skall förpliktas att solidariskt till banken betala dels 600 000 kr jämte ränta dels 500 000 kr jämte ränta. Till grund för de två förstnämnda kraven har banken åberopat att krediter lämnats enligt kreditavtal och som grund för det sist nämnda kravet att K.F. gått i borgen för en kredit som banken lämnat K.F:s numera avlidne man A.F. S.F. är son till K.F. och A.F..

K.F. har bestritt bifall till käromålet. Till grund för bestridandet av krediten om 300 000 kr har i första hand åberopats att någon utbetalning inte har skett. Samma invändning har riktats mot kravet enligt borgensåtagandet utom såvitt avser 48 250 kr. Beträffande samtliga krav har hon åberopat att jämkning skall ske enligt 36 § avtalslagen till följd av vissa närmare angivna omständigheter, bl a beträffande krediten om 300 000 kr och borgensåtagandet då någon ordentlig kreditprövning inte har gjorts.

K.F. har yrkat att banken skall förpliktas att till TR:n ge in all skriftlig dokumentation angående de i målet aktuella krediterna där hon anges som gäldenär och borgensman.

Till stöd för editionsyrkandet har anförts att det avser de handlingar och kreditavtal som visar att banken inte har gjort en riktig kreditprövning av vare sig gäldenärerna eller borgensmännen samt att bankdirektören hos banken D.L. i kredithandläggningen har agerat med stöd av blancohandlingar. De begärda handlingarna skall styrka att kraven är oskäliga och att grund för jämkning enligt 36 § avtalslagen föreligger.

Banken har till stöd för bestridande av editionsyrkandet anfört att varken identifikationskravet eller relevanskravet är uppfyllt.

När det gäller kravet på identifikation av en handling som avses med ett editionsyrkande kan inte krävas av den som framställer yrkandet att han skall kunna ange en bestämd beteckning el dyl för handlingen. Det måste vara tillräckligt att den beskrivs i mer allmänna ordalag.

Editionsyrkandet i målet avser all skriftlig dokumentation angående de i målen aktuella krediterna där K.F. anges som gäldenär och borgensman. Att härmed inte avses andra handlingar än de som finns i bankens akt för respektive kredit torde stå klart för var och en. De handlingar som avses får därför anses vara tillräckligt identifierade.

Handlingarna får antas äga betydelse som bevis i målen.

Till följd av det anförda skall K.F:s överklagande bifallas. Banken har att utge kopior av handlingarna i fråga senast fyra veckor från dagen för HD:s beslut.

HD (JustR:n Magnusson, Lars K Beckman, Danelius, Westlander, referent, och Regzer) fattade följande slutliga beslut: Skäl. Banken har vid TR:n väckt talan mot K.F. och hennes son S.F. med yrkande att K.F. skall förpliktas att till banken betala 300 000 kr och att K.F. och S.F. skall förpliktas att solidariskt till banken betala dels 600 000 kr, dels 500 000 kr. Till grund för de två förstnämnda kraven har banken åberopat att krediter har lämnats enligt kreditavtal och som grund för det sistnämnda kravet att K.F. och S.F. gått i borgen för en kredit som banken har lämnat K.F:s numera avlidne make A.F..

K.F. har bestritt bifall till käromålen. Till grund för bestridandet vad gäller beloppet 300 000 kr har hon åberopat att någon utbetalning av lånet inte har skett. Samma invändning har hon riktat mot kravet på 500 000 kr, utom såvitt avser ett belopp om 48 250 kr. Beträffande samtliga krav har hon som grund för bestridandet även gjort gällande att jämkning skall ske enligt 36 § avtalslagen till följd av vissa närmare angivna omständigheter.

K.F. har yrkat att banken skall förpliktas att till TR:n ge in den skriftliga dokumentation angående de i målet aktuella krediterna där hon anges som gäldenär eller borgensman.

Till stöd för yrkandet om editionsföreläggande har K.F. anfört att det avser handlingar och kreditavtal som visar att banken inte har gjort en riktig kreditprövning av vare sig gäldenärerna eller borgensmännen samt att bankdirektören D.L. vid handläggningen hos banken av krediterna har agerat med stöd av blancohandlingar. Med de begärda handlingarna skall styrkas att kraven är oskäliga och att det föreligger grund för jämkning jämlikt 36 § avtalslagen.

Banken har till stöd för bestridandet av yrkandet anfört att varken identifikationskravet eller relevanskravet som följer av 38 kap 2 § RB är uppfyllt.

HD finner i likhet med HovR:n att K.F. inte i erforderlig mån har specificerat de handlingar som avses med editionsyrkandet och att handlingarna inte heller är tillräckligt identifierade genom angivna bevisteman.

Vad K.F. i HD har anfört om s k materiell edition enligt 38 kap 3 § föranleder inte heller att handlingarna bör lämnas ut.

På grund av det anförda skall K.F:s överklagande avslås.