NJA 2012 not 11

Den 24:e. 11. (Ö 408-12) Framställning om utlämning till Marocko av O.E.K.

Åklagarmyndigheten i Rabat, Marocko, begärde i en framställning den 16 juni 2010 att O.E.K. skulle utlämnas till Marocko för lagföring.

Till stöd för framställningen åberopades ett beslut (internationell order om gripande) den 14 januari 2007. Av beslutet framgår att O.E.K. är misstänkt för bildande av en grupp för att förbereda och genomföra terroristhandlingar inom ramen för ett gemensamt projekt som syftar till allvarlig skada på den allmänna ordningen samt för bistånd till dem som begår en terroristhandling.

Sedan ärendet enligt lagen (1957:668) om utlämning för brott överlämnats till riksåklagaren och utredning verkställts, överlämnade riksåklagaren enligt 17 § samma lag ärendet till HD tillsammans med ett eget yttrande.

O.E.K. motsatte sig utlämning.

HD:s beslut. Yttrande. Riksåklagaren har i sitt yttrande uttalat att det inte kan anses föreligga sannolika skäl för att O.E.K. har begått de gärningar för vilka han begärs utlämnad och att det därmed föreligger hinder mot utlämning enligt 9 § 2 st. utlämningslagen. Vidare har riksåklagaren anfört att det föreligger ett tillfälligt hinder enligt 11 § utlämningslagen.

O.E.K. har förnekat att han har gjort sig skyldig till de påstådda gärningarna. Han har gjort gällande att kravet på dubbel straffbarhet inte är uppfyllt (4 § utlämningslagen) samt att utlämningsframställningen inte synes grunda sig på ett häktningsbeslut och att det i vart fall inte föreligger sannolika skäl för att han har begått gärningarna (9 § 2 st. utlämningslagen). Vidare har han gjort gällande att det föreligger hinder enligt artiklarna 3 och 6 i Europakonventionen.

Enligt 4 § utlämningslagen får utlämning beviljas endast om den gärning för vilken utlämning begärs motsvarar brott för vilket enligt svensk lag är föreskrivet fängelse i ett år eller mer. Det krävs inte att gärningen direkt faller under någon brottsbeskrivning i svensk lag utan det är tillräckligt att själva gärningstypen är kriminaliserad i Sverige (se NJA 1993 s. 137). I förevarande fall motsvaras de gärningar för vilka utlämning begärs i svensk rätt närmast av förberedelse till terroristbrott, brott mot lagen (2002:444) om straff för finansiering av särskilt allvarlig brottslighet i vissa fall och medhjälp till urkundsförfalskning. För brotten är föreskrivet fängelse i ett år eller mer. Något hinder mot utlämning föreligger därför inte enligt 4 § utlämningslagen.

Marocko är inte anslutet till 1957 års europeiska utlämningskonvention. Någon sådan överenskommelse som avses i 9 § 3 st. utlämningslagen har inte träffats mellan Sverige och Marocko. För att utlämning ska kunna ske krävs därför att framställningen grundas på ett häktningsbeslut som meddelats av behörig myndighet i den främmande staten och att det finns sannolika skäl för att O.E.K. har begått de gärningar för vilka han begärs utlämnad (9 § 2 st.).

Till stöd för framställningen har åberopats ett beslut (internationell order om gripande) som har fattats av Åklagarmyndigheten i Rabat. Beslutet får anses fattat av behörig myndighet i Marocko men det är, med beaktande av den utredning som för närvarande föreligger, oklart om det kan anses som ett beslut om häktning. För att framställningen om utlämning ska kunna bifallas måste det som nyss anförts emellertid också föreligga sannolika skäl för att den person som begärs utlämnad har begått gärningen.

Vid bedömningen av om det föreligger sannolika skäl för att någon som begärs utlämnad har begått de brott som han begärs utlämnad för måste en värdering ske av häktningsbeslutet och det utredningsmaterial som åberopas som grund för framställningen. Vad som är känt om rättsväsendet i det land som begärt utlämning är av betydelse vid denna värdering (jfr NJA 2008 N 21).

Redogörelsen för den brottslighet som läggs O.E.K. till last är till stor del opreciserad. Den bevisning som åberopas utgörs av referat av ett antal förhör. Det går emellertid inte att av de uppgifter som lämnas där dra några närmare slutsatser angående O.E.K:s skuld. Med hänsyn till de brister som föreligger i den åberopade utredningen och till vad som framkommit om rättsväsendet i Marocko, exempelvis i Utrikesdepartementets rapport Mänskliga rättigheter i Marocko 2010, kan det inte anses föreligga sannolika skäl för att O.E.K. har begått de gärningar som han begärs utlämnad för. Hinder mot utlämning föreligger därför enligt 9 § 2 st. utlämningslagen.

Vid denna bedömning saknas det anledning för HD att uttala sig i frågan om det även finns andra hinder enligt utlämningslagen eller om en utlämning av O.E.K. skulle strida mot Europakonventionen.