NJA 2012 not 20

1. Ma.R. och Mi.R. gifte sig år 1992. Äktenskapet ingicks i Polen och under äktenskapet bodde Ma.R. och Mi.R. där.

2. Den 20 december 2002 väckte Mi.R. talan vid Göteborgs tingsrätt om äktenskapsskillnad. Efter det att betänketid hade löpt meddelade tingsrätten den 22 augusti 2003 dom på äktenskapsskillnad mellan makarna.

3. Sedan Ma.R. hade väckt talan mot Mi.R. i Polen med yrkande om äktenskapsskillnad och underhållsbidrag meddelade Regionrätten för Warszawa den 14 oktober 2003 ett interimistiskt beslut som innebar att Mi.R. skulle betala underhållsbidrag till Ma.R. med 1 000 PLN per månad (mål nr VI C 428/03). Den 22 juli 2004 dömde samma domstol till äktenskapsskillnad. Samtidigt förklarade domstolen att den avslutade handläggningen såvitt avsåg Ma.R:s yrkande om underhållsbidrag.

4. Den 12 september 2008 hölls en förhandling vid Distriktsdomstolen för huvudstaden Warszawa i ett nytt mål mellan Ma.R. och Mi.R. (mån nr VI RC 262/08). Mi.R. inställde sig inte till förhandlingen. Två avier som avsåg kallelse till förhandlingen hade lämnats till den adress som Ma.R. hade angett i stämningsansökan, en adress i Polen på vilken en kvinna, med vilken Mi.R. hade ett barn, bodde. Ma.R. förklarade för domstolen att hon inte visste om också Mi.R. bodde där. Rätten beslutade att skjuta upp förhandlingen och vidtog därefter olika resultatlösa åtgärder för att fastställa Mi.R:s adress. Domstolen förordnade sedermera en tjänsteman vid rätten att vara god man för Mi.R. i målet. Tjänstemannen delgavs stämning och kallelse den 5 november 2008 och förklarade för domstolen att hon godtog att Mi.R. var underhållsskyldig, men överlät åt rätten att avgöra till vilket belopp som underhållsbidraget skulle fastställas.

5. Den 19 december 2008 hölls en ny förhandling inför distriktsdomstolen. Varken Mi.R. eller den gode mannen var närvarande. I dom samma dag förordnade domstolen att Mi.R. skulle betala underhållsbidrag till Ma.R. med 1 000 PLN per månad. Domen vann laga kraft.

6. Ma.R. ansökte i hovrätten om att båda avgörandena skulle förklaras vara verkställbara i Sverige. Hon hänvisade därvid till lagen (1976:108) om erkännande och verkställighet av utländskt avgörande angående underhållsskyldighet (verkställighetslagen) såvitt gällde det interimistiska beslutet från år 2003 och, såvitt gällde domen från år 2008, rådets förordning (EG) nr 44/2001 av den 22 december 2000 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (Bryssel I-förordningen).

7. Mi.R. motsatte sig att ansökningarna bifölls. Han gjorde gällande bl.a. att det interimistiska beslutet från år 2003 är oförenligt med den svenska domen på äktenskapsskillnad, att Ma.R. hade förfarit svikligt genom att ansöka om äktenskapsskillnad medan äktenskapsskillnadsmålet fortfarande pågick i Sverige, att han inte hade blivit delgiven vare sig stämning eller kallelse i det förfarande som ägde rum år 2008 och att Ma.R. hade förfarit svikligt genom att inte uppge hans rätta adress till den polska domstolen i den rättegången.

8. Hovrätten har beträffande båda avgörandena valt att göra prövningen med tillämpning av verkställighetslagen och har i det överklagade beslutet avslagit Ma.R:s ansökan avseende bägge avgörandena.

9. Verkställighetslagen bygger på Haag-konventionen den 2 oktober 1973 om erkännande och verkställighet av avgöranden angående underhållsskyldighet, som både Sverige (år 1977) och Polen (år 1996) har tillträtt. Lagen och konventionen omfattar bl.a. skyldighet att på grund av äktenskap betala underhållsbidrag till make eller förutvarande make. Verkställighetslagen är tillämplig på båda avgörandena.

10. Även Bryssel I-förordningen omfattade intill den 18 juni 2011 erkännande och verkställighet av avgöranden om underhållsbidrag mellan makar, såväl interimistiska som slutliga avgöranden. (Se Lennart Pålsson, Bryssel I-förordningen jämte Bryssel- och Luganokonventionerna, 2008, s. 65). Förordningen är sedan den 18 juni 2011 inte längre tillämplig på frågor om underhåll. I stället gäller här rådets förordning (EG) nr 4/2009 av den 18 december 2008 om domstols behörighet, tillämplig lag, erkännande och verkställighet av domar samt samarbete i fråga om underhållsskyldighet (underhållsförordningen; se artikel 68.1). Eftersom ärendet i hovrätten inleddes den 9 februari 2010 är underhållsförordningen inte tillämplig i målet (se artikel 75). Däremot är Bryssel I-förordningen tillämplig på domen från år 2008, eftersom Polen blev EU-medlem den 1 januari 2004.

11. Enligt artikel 71.1 och artikel 71.2 2 st. i Bryssel I-förordningen ska denna inte inverka på konventioner som medlemsstaterna har tillträtt på särskilda områden (specialkonventioner) utan de förutsättningar för erkännande och verkställighet som anges i sådana konventioner ska gälla. Haag-konventionen utgör på sin sida enligt vad som föreskrivs i artikel 23 inget hinder mot att den sökande åberopar andra internationella avtal som gäller mellan ursprungsstaten och den anmodade staten för att erhålla erkännande eller verkställighet. Det råder alltså inte någon konflikt mellan Haag-konventionen och Bryssel I-förordningen. Om ansökan kan bifallas enligt ettdera instrumentet ska den bifallas. Först om den inte kan bifallas enligt något av instrumenten ska den avslås.

12. Av det sagda följer att en prövning av om ett avgörande om underhållsbidrag kan verkställas enligt endera av Haag-konventionen (verkställighetslagen) och Bryssel I-förordningen måste ske samlat i ett och samma förfarande.

13. Vid verkställighet enligt Bryssel I-förordningen tillämpas inte verkställighetslagen utan lagen (2006:74) med kompletterande bestämmelser om domstols behörighet och om erkännande och internationell verkställighet av vissa avgöranden (kompletteringslagen). Enligt kompletteringslagen sker prövningen i ett tvåstegsförfarande i hovrätten med krav på prövningstillstånd vid överklagande till HD. Det finns varken i verkställighetslagen eller i kompletteringslagen några regler om hur prövningen ska ske när en ansökan ska prövas enligt båda instrumenten. I artikel 71.2 Bryssel I-förordningen finns det emellertid lagstöd för domstolen att tillämpa förordningen – och därmed kompletteringslagen – i ett sådant fall. Enligt den bestämmelsen kan nämligen förordningens förfaranderegler alltid tillämpas vid prövning av frågan om erkännande och verkställighet enligt en specialkonvention. Något utrymme för att tillämpa verkställighetslagen i ett sådant fall finns inte.

14. Med hänsyn till det sagda borde hovrätten, i enlighet med Ma.R:s begäran, även ha prövat om verkställighet av 2008 års dom kunde ske enligt Bryssel I-förordningen och därvid ha tillämpat kompletteringslagen. HD återkommer till betydelsen av denna brist i hovrättens prövning.

15. Enligt artiklarna 34 och 35 i Bryssel I-förordningen jämförda med artikel 45.1 i samma förordning ska erkännande och verkställighet vägras bl.a. om avgörandet har meddelats mot en utebliven svarande och svaranden inte har delgetts stämningsansökan i tillräcklig tid och på ett lämpligt sätt för att kunna förbereda sitt svaromål, såvida inte svaranden har haft möjlighet att överklaga avgörandet men underlåtit detta (se artikel 34.2), och om avgörandet är oförenligt med ett avgörande som har meddelats mellan samma parter i den medlemsstat där avgörandet görs gällande (se artikel 34.3).

16. Enligt 4 § 1 st. verkställighetslagen kan erkännande och verkställighet vägras bl.a. om avgörandet har påverkats av svikligt förfarande i samband med handläggningen (p. 2), om mål angående samma sak är anhängigt här i riket och talan i det målet har väckts innan talan väcktes i den andra staten (p. 3) och om det i Sverige har meddelats ett avgörande om samma sak (p. 4). I andra stycket föreskrivs att om avgörandet har meddelats mot en utebliven svarande gäller avgörandet här endast om stämningsansökan har delgetts svaranden enligt föreskrifterna i den stat där avgörandet har meddelats och svaranden, med hänsyn till omständigheterna, har haft tillräcklig tid för att svara i saken.

17. När det interimistiska beslutet om underhållsbidrag meddelades den 14 oktober 2003 hade svensk domstol redan meddelat en dom på äktenskapsskillnad, vilken hade vunnit laga kraft (se p. 2). Det interimistiska beslutet meddelades dessutom i ett äktenskapsskillnadsmål som, vilket framgår bl.a. av målnumret, anhängiggjordes under år 2003, dvs. efter det att Mi.R. den 20 december 2002 väckte talan om äktenskapsskillnad i Sverige. Beslutet är oförenligt med den svenska äktenskapsskillnadsdomen. Förhållandena är att jämställa med en sådan res judicata-situation som avses i 4 § 1 st. 4 verkställighetslagen.

18. Av detta följer att verkställighet av det interimistiska beslutet ska vägras och ansökan i denna del alltså, som hovrätten har funnit, avslås.

19. Till styrkande av att Ma.R. kände till Mi.R:s adress i Sverige och därmed förfor svikligt under rättegången i Polen år 2008 åberopade Mi.R. i hovrätten bl.a. kopior av handlingar från en rättegång under år 2008 i Sverige mellan Ma.R. och Mi.R. I handlingarna anges att Mi.R. hade en adress i Malmö. I en inlaga till HD i det målet angav Ma.R. själv denna Malmöadress. Inlagan var daterad den 24 september 2008, ett datum som alltså ligger i tiden mellan de två förhandlingarna i Polen (se p. 4 och 5). Ma.R. visste alltså att Mi.R. kunde nås på denna adress i Sverige samtidigt som hon kände till att den polska domstolens försök att nå Mi.R. i Warszawa på den adress som hon hade angett i stämningsansökan var resultatlösa.

20. Domen meddelades i Mi.R:s utevaro och han har inte delgetts stämningsansökningen. Att stämningsansökningen delgavs den gode mannen i enlighet med polsk lag kan, med hänsyn till de omständigheter under vilka den gode mannen utsågs, inte jämställas med en delgivning med Mi.R. (jfr prop. 1975/76:98 s. 35). Hinder mot att verkställa domen föreligger därför enligt artikel 34.2 i Bryssel I-förordningen (se p. 15) och enligt 4 § andra stycket verkställighetslagen (se p. 16). Att Ma.R. inte upplyste den polska domstolen om vad hon kände till om Mi.R:s adress i Sverige är dessutom ett svikligt förfarande i samband med handläggningen som har påverkat avgörandet. Det finns därmed även enligt 4 § 1 st. 2 verkställighetslagen (se p. 16) grund för svensk domstol att vägra verkställighet av domen.

21. Det sagda innebär att den omständigheten att hovrätten, när den kom fram till att det förelåg hinder mot verkställighet enligt verkställighetslagen, inte i den ordning som föreskrivs i kompletteringslagen prövade om verkställighet av 2008 års dom i stället kunde ske enligt Bryssel I-förordningen (se p. 14), har saknat betydelse för utgången i målet. Därför ska målet inte återförvisas till hovrätten. I stället ska Ma.R:s överklagande avslås av HD.