NJA 2012 not 3

Den 8:e. 3. (Ö 5022-11) Framställning om utlämning till Makedonien av A.Z., medborgare i Makedonien.

Justitieministeriet i Republiken Makedonien begärde i en framställning den 18 februari 2010 att A.Z. skulle utlämnas till Makedonien för lagföring.

Till stöd för framställningen åberopades två domar som meddelats av tingsrätten i Skopje i Makedonien den 5 juni 1997 och den 16 oktober 2007. Genom domen den 5 juni 1997 dömdes A.Z. för grov stöld i tretton fall till fängelse i tio år. Enligt domen den 16 oktober 2007 dömdes han för grov stöld i ett fall till fängelse i två år.

Sedan ärendet enligt lagen (1957:668) om utlämning för brott överlämnats till riksåklagaren och utredning verkställts, överlämnade riksåklagaren enligt 17 § samma lag ärendet till HD tillsammans med eget yttrande.

A.Z. motsatte sig utlämning.

HD:s yttrande. Riksåklagaren har förklarat sig närmast vara av uppfattningen att det föreligger hinder mot utlämning av A.Z. enligt 8 § utlämningslagen samt att det beträffande domen den 16 oktober 2007 även föreligger hinder mot utlämning enligt 9 § 3 st. utlämningslagen.

A.Z. har gjort gällande att han är oskyldig till de brott han dömts för och har instämt i riksåklagarens uppfattning att det föreligger hinder mot utlämning enligt 8 § utlämningslagen.

I 10 § 2 st. utlämningslagen föreskrivs att utlämning inte får beviljas om straff för brottet skulle vara förfallet enligt svensk lag. Då saken gäller utlämning för straffverkställighet får göras en bedömning av såväl åtals- som påföljdspreskription enligt bestämmelserna i 35 kap. 1 och 8 §§ BrB.

Var och en av de gärningar – inbrottsstölder i bilar och lokaler – för vilka A.Z. begärs utlämnad får, som riksåklagaren anfört, enligt svensk lag anses motsvara stöld av normalgraden.

Domen den 5 juni 1997 avser tretton fall av stöldbrott. I framställningen om utlämning anges att domen vann laga kraft den 1 september 1997. Enligt 8 kap. 1 § samt 26 kap. 2 § 1 st. och 2 st. 1 BrB hade A.Z. kunnat ådömas högst tre års fängelse för dessa brott. Vid sådant förhållande skulle straff för brotten vara förfallet enligt 35 kap. 8 § 2 BrB. Det föreligger därmed hinder mot utlämning av A.Z. enligt 10 § 2 st. utlämningslagen såvitt avser domen den 5 juni 1997.

Domen den 16 oktober 2007 avser ett stöldbrott, begånget i juni 1996. Enligt svensk lag hade A.Z. kunnat ådömas högst två års fängelse för brottet. I handlingarna anges att A.Z. delgavs stämningsansökan i målet genom kungörelsedelgivning den 13 februari 2007. Även för det fall delgivningen skulle godtas vore straff för brottet förfallet enligt 35 kap. 1 § 1 st. 2 BrB. Hinder enligt 10 § 2 st. utlämningslagen föreligger alltså även beträffande domen den 16 oktober 2007.

Sammanfattningsvis föreligger hinder mot utlämning enligt 10 § 2 st. utlämningslagen beträffande såväl domen den 5 juni 1997 som domen den 16 oktober 2007. Vid denna bedömning saknas det anledning för HD att uttala sig i frågan om det finns andra hinder mot utlämning av A.Z.

Det har i framställningen om utlämning hänvisats även till vissa beslut rörande misstankar mot A.Z. för ytterligare brott. Det gäller beslut att inleda och att avbryta förundersökning samt beslut om efterlysning. De kan inte anses utgöra häktningsbeslut, eller beslut med samma verkan som häktningsbeslut, och de kan därmed inte läggas till grund för utlämning (se NJA 2009 s. 531).