NJA 2012 not 4

Kammarkollegiet mot Haparanda kommun angående klagan över domvilla.

Den 7:e. 4. (Ö 882-11) Kammarkollegiet mot Haparanda kommun angående klagan över domvilla.

Kammarkollegiet klagade över domvilla avseende beslut av Finsk-svenska gränsälvskommissionen den 16 augusti 2010 i mål M 1-09.

Haparanda kommun avstod från att yttra sig.

Föredraganden föreslog att HD skulle meddela följande beslut. Skäl.

1. Finsk-svenska gränsälvskommissionen meddelade den 16 augusti 2010, i enlighet med då gällande lagstiftning, tillstånd till ett småskaligt vattenkraftsaggregat för utvecklingsändamål samt till rensning av en kvarnkanal.

2. Kammarkollegiet har ansökt om klagan över domvilla avseende tillståndsbeslutet och har bland annat gjort gällande att kommissionen underlåtit att kommunicera med Kammarkollegiet innan tillståndsbeslutet fattades.

3. Av 1–9 kap. gränsälvsöverenskommelsen den 16 september 1971 mellan Sverige och Finland, som då gällde som svensk lag (se lagen (1971:850) med anledning av gränsälvsöverenskommelsen den 16 september 1971 mellan Sverige och Finland, 8 kap. art. 4), framgick bl.a. att berörda myndigheter skulle underrättas om dylika ansökningar och beredas tillfälle att inkomma med erinringar. Av 3 § punkten 3 förordningen (2007:824) om instruktion för Kammarkollegiet, i då gällande lydelse, framgick vidare att Kammarkollegiet var den myndighet som skulle föra talan för det allmänna i vattenrättsliga mål vid gränsälvskommissionen. Av det sagda följer att gränsälvskommissionen varit skyldig att kommunicera med Kammarkollegiet i handläggningen inför sitt beslut. Underlåtenheten att göra detta får anses utgöra ett sådant rättegångsfel som jämlikt 59 kap. 1 § punkten 4 kan antas ha inverkat på målets utgång. Kammarkollegiets klagan över domvilla ska därför bifallas.

Avgörande. HD undanröjer Finsk-svenska gränsälvskommissionens beslut.

HD:s beslut. Skäl.

1. Finsk-svenska gränsälvskommissionen lämnade den 16 augusti 2010 Haparanda kommun tillstånd dels till att rensa den västra kvarnkanalen vid Kukkolaforsen, dels till att i kanalen uppföra ett småskaligt vattenkraftsaggregat för utvecklingsändamål. Vid tidpunkten för kommissionens beslut gällde 1–9 kap. i gränsälvsöverenskommelsen den 16 september 1971 mellan Sverige och Finland som svensk lag, se lagen (1971:850) med anledning av gränsälvsöverenskommelsen den 16 september 1971 mellan Sverige och Finland.

2. Till stöd för sin domvilloklagan har Kammarkollegiet gjort gällande bland annat att gränsälvskommissionen underlät att bereda Kammarkollegiet tillfälle att yttra sig över kommunens ansökan innan tillståndsbeslutet fattades.

3. Av kap. 8 artikel 15 i gränsälvsöverenskommelsen framgick att gränsälvskommissionens beslut omedelbart vann laga kraft beträffande en fråga som den nu aktuella. Enligt bestämmelsen hade Kammarkollegiet följaktligen inte rätt att överklaga det beslut gränsälvskommissionen fattat.

4. Emellertid framgick av artikel 16 i samma kapitel att vad lagen i någondera staten stadgade om särskilda rättsmedel i tillämpliga delar skulle tillämpas om beslutet rörde intresse i den staten (jfr SOU 1998:39 s. 68 f.). Ansökningen avser en verksamhet i Haparanda kommun. Beslutet rör således ett intresse i Sverige och de svenska bestämmelserna om extraordinära rättsmedel är tillämpliga på beslutet.

5. Extraordinära rättsmedel avseende beslut av gränsälvskommissionen var inte reglerade särskilt. I 11 kap. 13 § RF finns bestämmelser om behörig instans för prövning av ansökningar om resning. Där föreskrivs att Högsta förvaltningsdomstolen eller i vissa fall en lägre förvaltningsdomstol beviljar resning när det gäller ett ärende för vilket regeringen, förvaltningsdomstol eller förvaltningsmyndighet är högsta instans samt att i annat fall resning beviljas av HD eller i vissa fall av en annan domstol som inte är en förvaltningsdomstol. Dessa bestämmelser får anses vara tillämpliga även vid klagan över domvilla (jfr NJA 2008 s. 1022). Gränsälvskommissionen var en mellanfolklig organisation och inte en svensk förvaltningsmyndighet. Det får därför anses att HD enligt 11 kap. 13 § RF är behörig att pröva en domvilloklagan avseende kommissionens beslut.

6. Av 3 § 3 förordningen (2007:824) med instruktion för Kammarkollegiet framgick, enligt den lydelse som gällde vid tidpunkten för gränsälvskommissionens handläggning, att Kammarkollegiet var den myndighet som skulle föra talan för det allmänna i vattenrättsliga mål vid gränsälvskommissionen. Kollegiet är då också behörigt att klaga över domvilla avseende kommissionens beslut.

7. I kap. 8 artikel 4 i 1971 års gränsälvsöverenskommelse föreskrevs att berörda myndigheter skulle underrättas om ansökningar om bl.a. tillstånd till byggande i vatten och beredas tillfälle att inkomma med erinringar. Med hänsyn till den nyss nämnda bestämmelsen i Kammarkollegiets instruktion var gränsälvskommissionen därför inför sitt beslut skyldig att bereda Kammarkollegiet tillfälle att yttra sig över kommunens ansökan. Ett åsidosättande av en kommunikationsregel av nu aktuellt slag kan presumeras ha inverkat på utgången. I ärendet har det inte framkommit något som talar häremot. Underlåtenheten att kommunicera får därför anses utgöra ett rättegångsfel enligt 59 kap. 1 § 4 RB. Kammarkollegiets klagan över domvilla ska därför bifallas och gränsälvskommissionens beslut undanröjas.

8. Sedan den 1 oktober 2010 gäller som svensk lag den gränsälvsöverenskommelse mellan Sverige och Finland som undertecknades den 11 november 2009, se lagen (2010:897) om gränsälvsöverenskommelse mellan Sverige och Finland. Genom denna överenskommelse upphörde 1971 års gränsälvsöverenskommelse. Den gränsälvskommission som fattade det aktuella beslutet har upphört. Den nya gränsälvskommissionens uppgifter och befogenheter skiljer sig i väsentliga avseenden från vad som gällde enligt 1971 års överenskommelse. Ärendet kan därför inte återförvisas för handläggning av den nya kommissionen.

9. I artikel 34 punkt 3 i 2009 års överenskommelse föreskrivs att ett tillstånd som har meddelats med stöd av 1971 års överenskommelse ska fortsätta att gälla som om det var meddelat med stöd av nationell lagstiftning, dvs. för svensk del reglerna i miljöbalken. Första instans i mål om vattenverksamhet och vattenanläggningar är mark- och miljödomstol (21 kap. 1 § MB). Målet bör därför överlämnas till Mark- och miljödomstolen vid Umeå tingsrätt för ny handläggning.

Avgörande. HD undanröjer Finsk-svenska gränsälvskommissionens beslut den 16 augusti 2010 i mål M 1-09 och förordnar att målet ska tas upp på nytt i Mark- och miljödomstolen vid Umeå tingsrätt.