NJA 2008 s. 1022

Högsta domstolen har prövat ansökan om extraordinärt rättsmedel beträffande ett beslut som fattats av en myndighets personalansvarsnämnd i ett disciplinärende. Vid prövningen, som skett enligt 11 kap. 11 § regeringsformen, har förvaltningsprocesslagens bestämmelse om resning beaktats.

Försvarsmaktens personalansvarsnämnd ålade genom beslut den 25 april 2006 kapten T.K. disciplinpåföljd enligt 14 § lagen (1994:260) om offentlig anställning (LOA) i form av löneavdrag med 25 % av dagslönen i 12 dagar.

I beslutet anfördes följande.

Redogörelse för ärendet

Chefen för Luftstridsskolan (LSS) har anmält kapten T.K. till Försvarsmaktens personalansvarsnämnd. Grunden för chefens LSS anmälan är att T.K. av en kollega anmälts för att ha uttalat sig förolämpande och hotande mot honom samt att T.K. vid kontakter med ett annat förband i en privat angelägenhet utgett sig för att agera i tjänsten.

T.K. har inkommit med skriftligt yttrande i ärendet samt har personligen yttrat sig inför personalansvarsnämnden. Mot bakgrund av vad T.K. anförde inför nämnden har även chefen för LSS och stabschefen vid LSS samt kapten E.M. kallats och hörts av personalansvarsnämnden.

Motivering

Inledningsvis konstaterar personalansvarsnämnden att det av 14 § LOA framgår att personalansvarsnämnden endast skall pröva frågor om disciplinansvar för den som åsidosatt sina skyldigheter i tjänsten. Personalansvarsnämnden kan därför inte besluta om disciplinansvar om en anställd gör sig skyldig till en förseelse vid sidan av sin anställning. En förseelse under fritid kan emellertid anses hänförlig till anställningen om förseelsen innebär att den anställde även brutit mot en förpliktelse som kan hänföras till anställningsavtalet eller om förseelsen kan bedömas påverka förhållandena på arbetsplatsen.

I detta fall är T.K. anklagad för att ha hotat och förolämpat en annan anställd i Försvarsmakten samt för att ha utnyttjat sin anställning i en privat angelägenhet. Mot denna bakgrund är det personalansvarsnämndens mening att T.K:s agerande måste bedömas ha skett med en sådan anknytning till hans anställning i Försvarsmakten att det inträffade kan prövas som en tjänsteförseelse.

T.K. har inför personalansvarsnämnden uppgivit att han under kvällen den 18 juni 2005 kontaktade bevakningschefen vid Norrbottens flygflottilj (F 21) för att be om hjälp med att finna sin dåvarande sambo som var på besök vid flottiljen. T.K. uppgav att han sökte henne för att informera om att en hundvalp som de ägde gemensamt hade försvunnit under kvällen.

Chefen LSS har i sin anmälan angivit att T.K. brustit i omdöme genom att i samtalet med bevakningschefen vid F 21 påskina att det rörde sig om ett brådskande och angeläget tjänsteärende trots att ärendet avsåg en privat angelägenhet. Vidare har chefen LSS till sin anmälan bifogat en skrivelse från en kollega till T.K., kapten E.M., som var på flottiljen den aktuella kvällen. E.M. anger i skrivelsen att han, när han kontaktade T.K. i det som han förstod brådskande ärendet, för att upplysa T.K. om att han inte kunnat få kontakt med T.K:s dåvarande sambo, blev hotad och förolämpad av T.K.

T.K. har i sitt yttrande och inför personalansvarsnämnden förnekat att han skulle ha utnyttjat sin tjänst för en privat angelägenhet samt att han uttalat sig på det sätt som anges i E.M:s skrivelse. E.M. har emellertid inför personalansvarsnämnden utvecklat vad som förevarit den aktuella kvällen och därvid bl.a. bekräftat att han blivit hotad och förolämpad av T.K. Hotet från T.K. var även av sådan art att E.M. kände sig reellt hotad.

I frågan om T.K. utgett sig för att agera i ett tjänsteärende konstaterar personalansvarsnämnden att ord står mot ord. T.K:s bestridande måste emellertid ses i belysning av vad som framgår av utredningen i ärendet och inte minst av T.K:s egen berättelse. Vid en sådan bedömning framstår E.M. som mer trovärdig. Av bevakningschefens vid F 21 yttrande framgår att T.K. uppgivit att hans samtal kom från Bålsta, en militär anläggning, och att ärendet var en fråga ”om liv eller död” och att en hund var inblandad. Vidare framgår av E.M:s skrivelse och av vad han uppgivit inför personalansvarsnämnden att han, när han kontaktades av bevakningschefen vid F 21, fick information om att bevakningschefen i Bålsta sökte kontakt i en fråga som gällde liv eller död. Bevakningschefen vid F 21 och E.M. har följaktligen oberoende av varandra lämnat likartade redogörelser. Att T.K. avsåg att påskina att det rörde sig om ett tjänsteärende framgår även av att T.K. vid tillfället ringde till F 21 från sin bostad men ändå hänvisade till sin arbetsplats i Bålsta. Att i en sådan situation hänvisa till Bålsta måste uppfattas som att T.K:s syfte var att ge bevakningschefen vid F 21 intrycket att T.K. kontaktade honom i tjänsten eller i vart fall att T.K. åsyftade att särbehandlas som kollega.

Personalansvarsnämnden finner mot denna bakgrund, trots T.K:s bestridande, att T.K. utgett sig för eller hänvisat till en befattning som bevakningschef i Bålsta i en privat angelägenhet. Personalansvarsnämnden finner detta agerande olämpligt men konstaterar att T.K:s agerande i denna del, även om det inträffade skulle betraktas som en tjänsteförseelse, i vart fall skall bedömas som en ringa förseelse.

I frågan om T.K. hotat och förolämpat E.M. finner personalansvarsnämnden att vad E.M. anger i sin skrivelse och vad han berättat inför personalansvarsnämnden är trovärdigt. Detta framgår inte minst av att T.K. uppgivit att E.M. varit kraftigt berusad vid det samtal de hade. Detta motsägs emellertid av E.M:s chef som angivit att E.M. under den aktuella kvällen var nykter. E.M:s chef angav dessutom att E.M. berättat för honom att han blivit hotad av T.K. T.K:s berättelse motsägs därför av både E.M. och E.M:s chef. Detta sammantaget med bevakningschefens vid F 21 yttrande av vilket det framgår även att T.K. i sina kontakter med honom uppträtt irriterat och arrogant medför att E.M:s berättelse framstår som mer trovärdig än T.K:s. Personalansvarsnämnden finner därför utrett att T.K. hotat och förolämpat E.M. på det sätt som framgår av E.M:s anmälan.

T.K. har främst genom att hota E.M., men även genom att uttala sig förolämpande mot honom, agerat på ett sätt som inte kan försvaras. E.M. skall som anställd i Försvarsmakten aldrig behöva acceptera att bli hotad eller kränkt av en kollega. T.K. har följaktligen i denna del gjort sig skyldig till en tjänsteförseelse som inte kan anses som ringa. Personalansvarsnämnden finner vid en samlad bedömning att T.K. genom att hota och förolämpa E.M. gjort sig skyldig till en allvarlig tjänsteförseelse. Mot denna bakgrund kan annan påföljd än ett löneavdrag inte komma ifråga. Personalansvarsnämnden bestämmer påföljden för T.K. till löneavdrag i tolv dagar.

Personalansvarsnämndens beslut vann laga kraft.

I en skrift som inkom till Svea hovrätt den 14 juli 2006 yrkade T.K. att beslutet skulle undanröjas på grund av domvilla.

Hovrätten (hovrättsråden Per Eklund och Måns Edling, referent, samt tf. hovrättsassessorn Adrian Engman) meddelade den 25 juli 2006 följande beslut.

Enligt 59 kap. 2 § första stycket RB skall den som vill klaga över domvilla ge in skrivelsen om detta till hovrätten, om domen har meddelats av tingsrätt, och i annat fall till HD. Av 5 § första stycket följer att, om ett avgörande av annan myndighet än tingsrätt skulle ha överklagats hos tingsrätt eller hovrätt, klagan över domvilla i ärendet får göras skriftligen hos hovrätten. Hovrätten saknar behörighet att ta upp klagan över domvilla avseende andra avgöranden än de nu nämnda.

Om en arbetstagare vill söka ändring i ett beslut om disciplinpåföljd enligt 14 § LOA skall han, som framgår av 39 §, väcka talan inom tre veckor från den dag han fick del av beslutet. Av lagen om rättegången i arbetstvister framgår att sådan talan väcks hos Arbetsdomstolen eller hos tingsrätt. Talan väcks genom ansökan om stämning. Någon möjlighet att i stället överklaga beslutet om disciplinpåföljd till tingsrätt eller hovrätt finns däremot inte.

Eftersom det nu aktuella beslutet inte får överklagas till tingsrätt eller hovrätt är hovrätten inte behörig att pröva klagan över domvilla. Hovrätten finner däremot att HD är behörig.

T.K. har förklarat att han inte har något emot att hans skrivelse överlämnas till HD.

Hovrätten beslutar att överlämna T.K:s skrivelse till HD.

Högsta domstolen

HD inhämtade yttrande från personalansvarsnämnden. I yttrandet anfördes bl.a. följande.

Bakgrund

- - -

T.K. underrättades den 8 februari 2006 enligt 17 § i lagen (1994:260) om offentlig anställning (LOA) om att personalansvarsnämnden avsåg att pröva frågan om disciplinansvar mot honom.

T.K. inkom med egna yttranden i ärendet den 20 februari och den 27 februari 2006 vilka kommunicerades med LSS. Chefen LSS inkom därefter med ett yttrande den 15 mars 2006 som kommunicerades med T.K. T.K. inkom därefter med ett yttrande den 28 mars över vad chefen LSS anfört och chefen LSS inkom slutligen med ett yttrande den 21 april 2006. T.K. begärde i sitt yttrande den 27 februari och vid ett samtal med personalansvarsnämndens kansli att personligen få framföra sina synpunkter på chefens LSS anmälan vid personalansvarsnämndens sammanträde.

T.K:s begäran att få närvara vid personalansvarsnämndens sammanträde bifölls och han kallades till sammanträdet den 5 april 2006. Inför mötet hade E.M. och E.M:s tidigare chef, major T.G., den 4 april 2006 hörts per telefon rörande T.K:s uppgift i yttrandet den 20 februari 2006 att E.M. varit berusad vid telefonsamtalet den 18 juni 2005. Vid dessa samtal förnekade E.M. att han varit berusad och uppgav att han den aktuella kvällen hade varit chaufför åt de övriga som deltog vid samma förrättning i Luleå. Även T.G., som träffat E.M. i omedelbar anslutning till E.M:s samtal med T.K., förnekade att E.M. varit berusad.

Vid sammanträdet den 5 april förnekade T.K. att han förolämpat eller hotat E.M. och vidhöll att E.M. varit berusad under telefonsamtalet. T.K. informerades då om att E.M. och T.G. förnekat att E.M. varit berusad den aktuella kvällen. Mot denna bakgrund, och då T.K. vidhöll sin uppfattning att E.M. varit berusad, beslutade personalansvarsnämnden vid överläggningen att bordlägga ärendet och kalla chefen LSS och E.M. till personalansvarsnämndens sammanträde den 25 april. Personalansvarsnämnden gjorde därvid bedömningen att frågan om E.M. varit berusad eller inte den 18 juni 2005 hade betydelse för frågan om T.K:s och E.M:s trovärdighet.

Vid sammanträdet den 25 april infann sig chefen LSS tillsammans med sin stabschef samt E.M. E.M. fick då redogöra för sin syn på vad som förevarit under den aktuella kvällen samt gavs tillfälle att bemöta T.K:s uppgift att han varit berusad. E.M. vidhöll vad han tidigare uppgivit på telefon och förklarade att han hade varit helt nykter och att han varit chaufför den aktuella kvällen. Chefen LSS gav å sin sida en närmare redogörelse för varför anmälan mot T.K. inkom till nämnden först sedan drygt ett år gått efter att E.M. givit in sin anmälan mot T.K.

- - -

Personalansvarsnämndens bedömning

T.K. har tagit del av chefens LSS anmälan mot honom av den 23 januari 2006 där det framgår att bevakningschefen vid F 21 upplevde att T.K. uppträdde irriterat och arrogant. Vidare har T.K. tagit del av anmälan av den 23 september 2005 av vilken det framgår vad E.M. anför mot honom samt att E.M. anmält hans agerande för sin chef T.G. Under sammanträdet den 5 april 2006 fick T.K. även tillfälle att bemöta att E.M. och hans chef bestridit T.K:s uppgift att E.M. varit berusad vid telefonsamtalet den 18 juni 2005.

Som personalansvarsnämnden uppfattar T.K:s klagan så är hans uppfattning att ett grovt rättegångsfel föreligger därför att han inte fick del av vad som framkom under personalansvarsnämndens sammanträde den 25 april med E.M. och att personalansvarsnämnden hade en skyldighet att kommunicera detta med T.K.

Inledningsvis kan därför konstateras att det var T.K. själv som i ett skriftligt yttrande och inför personalansvarsnämnden framförde den nya uppgiften att E.M. varit berusad samt förnekade att han hotat E.M. Den omständigheten att T.K. under sammanträdet den 5 april 2006 vidhöll dessa uppgifter medförde att personalansvarsnämnden beslutade att höra E.M. personligen i frågan före det att personalansvarsnämnden beslutade i ärendet. Personalansvarsnämnden bedömde att både E.M. och T.K. borde höras personligen eftersom ord stod mot ord och att personalansvarsnämndens beslut skulle komma att ha med deras trovärdighet att göra. E.M. tillförde under sammanträdet den 25 april 2006 inte några nya uppgifter utan vidhöll endast de uppgifter från anmälan och telefonsamtalet som T.K. fått del av skriftligen och under sammanträdet den 5 april 2006. Enligt Försvarsmaktens mening var det därför uppenbart obehövligt att med T.K. kommunicera vad som framkom under den redogörelse som lämnades av E.M. Vad chefen LSS berättade under sammanträdet behövde heller inte kommuniceras med T.K. eftersom uppgifterna saknade betydelse i frågan om disciplinansvar för T.K. Försvarsmakten hade följaktligen stöd i 17 § förvaltningslagen för att underlåta att kommunicera vad E.M. och chefen LSS anförde med T.K.

Mot denna bakgrund finner Försvarsmakten att förutsättning för att undanröja personalansvarsnämndens beslut på grund av klagan över domvilla inte föreligger eftersom någon motsvarighet till ett grovt rättegångsfel inte har begåtts av personalansvarsnämnden. Den omständigheten att T.K. inte kommunicerats med uppgiften att E.M. vid sammanträdet den 25 april 2006 bestred T.K:s uppgift att E.M. varit berusad kan inte heller, även om en skyldighet att kommunicera skulle ha förelegat, anses kunna inverka på personalansvarsnämndens beslut (jfr NJA 1994 s. 545). Inte heller föreligger skäl för resning eftersom det inte föreligger någon resningsgrund och inte heller föreligger särskilda skäl att pröva ärendet på nytt i personalansvarsnämnden (jfr NJA 2007 s. 82).

Betänkande

HD avgjorde målet efter föredragning.

Föredraganden, rev.sekr. Monica Björnfot Spaak, föreslog i betänkande följande beslut.

Domskäl

Skäl

Försvarsmaktens personalansvarsnämnd meddelade den 25 april 2006 ett beslut varigenom T.K. ålades en disciplinpåföljd enligt 14 § lagen (1994:260) om offentlig anställning (LOA). I beslutet angavs att talan mot beslutet skulle väckas inom tre veckor från den dag delgivning av beslutet skett.

T.K. har yrkat att personalansvarsnämndens beslut skall undanröjas på grund av domvilla eftersom nämnden i strid mot 17 § förvaltningslagen (1986:223) underlåtit att med honom kommunicera uppgifter som legat till grund för beslutet.

Den fråga som till att börja med uppkommer är om klagan över domvilla skall prövas av HD.

Av 11 kap. 11 § RF framgår att resning i avgjort ärende beviljas av Regeringsrätten eller, i den mån det föreskrivs i lag, av en lägre förvaltningsdomstol, när fråga är om ärende för vilket förvaltningsmyndighet är högsta instans. I annat fall beviljas resning av HD eller, i den mån det föreskrivs i lag, av annan domstol som inte är förvaltningsdomstol. Begreppet resning har, när det gäller fråga om förvaltningsdomstols behörighet, även ansetts kunna innefatta talan som grundas på att ett grovt förfarandefel förekommit.

Om en arbetstagare vill söka ändring i ett beslut om disciplinpåföljd enligt 14 § LOA skall han enligt 39 § samma lag väcka talan inom tre veckor från den dag han fick del av beslutet. Enligt 37 § LOA skall mål om tillämpningen av den lagen handläggas enligt lagen (1974:371) om rättegången i arbetstvister. Talan skall väckas genom ansökan om stämning hos Arbetsdomstolen eller tingsrätt. Enligt lagen (1987:439) om inskränkning i rätten att överklaga får arbetstagaren inte överklaga ett beslut av en arbetsgivare med offentlig ställning hos regeringen, en förvaltningsdomstol eller förvaltningsmyndighet när en tvist som rör beslutet skall handläggas enligt lagen om rättegången i arbetstvister.

Det aktuella beslutet - - - se HD:s beslut - - - en domsvilloklagan av det slag som nu är aktuellt.

T.K:s ansökan om extraordinärt rättsmedel bör därför enligt bestämmelsen i 11 kap. 11 § RF prövas av HD.

RF:s bestämmelse behandlar uttryckligen endast rättsmedlen resning och återställande av försutten tid. Att klagan över domvilla inte tagits med i 11 kap. 11 § RF hänger samman med att det institutet är okänt inom förvaltningsrätten där grova förfarandefel i stället uppfattas som resningsfall, se Fitger, Rättegångsbalken med supplement, 7:e avd:4 och Wennergren, Förvaltningsprocesslagen m.m., 5 uppl. 2005 s. 382 och 398. Att T.K. rättsligen betecknat sin talan som klagan över domvilla utgör inte något hinder för en prövning av om resningsförutsättningar föreligger såvida relevanta omständigheter anförts eller framkommit i ärendet (jfr Cars, Om resning i rättegångsmål, 1959 s. 247, Ragnemalm, Förvaltningsprocessrättens grunder, 7 uppl. 1992 s. 134, och Strömberg, Allmän förvaltningsrätt, 23 uppl. 2006 s. 217).

I bestämmelsen 11 kap. 11 § RF sägs inte något om förutsättningar för resning. Sådana förutsättningar kan enligt paragrafen meddelas i lag, vilket skett i 58 kap. och 59 kap. RB angående resning och domvilla för tvistemål och brottmål, i 42 § lagen (1996:242) om domstolsärenden och i 37 b § förvaltningsprocesslagen (1971:291). Dessa bestämmelser är dock inte direkt tillämpliga i ett resningsärende av förevarande slag. De kan emellertid ge ledning vid prövningen också av denna typ av ärende. (Angående prövning enligt 11 kap. 11 § RF av resningsärende som gällde advokats disciplinansvar se t.ex. NJA 2007 s. 82.) Närmast till hands kan då ligga att beakta förvaltningsprocesslagens bestämmelse, dels då denna är avsedd att ge uttryck för Regeringsrättens praxis vid tillämpningen av grundlagsparagrafen (se prop. 1994/95:27 s. 175), dels på grund av ärendets förvaltningsrättsliga karaktär. Härutöver finns också anledning att beakta RB:s bestämmelser om klagan över domvilla.

Personalansvarsnämnden har i ärenden om disciplinansvar att följa bestämmelserna i förvaltningslagen i sin helhet (se prop. 1971:30 s. 332 och Hellners och Malmqvist, Förvaltningslagen, 2 uppl. 2007 s. 25). Enligt 15 § förvaltningslagen skall uppgifter som en myndighet får på annat sätt än genom en handling och som kan ha betydelse för utgången i ärendet antecknas av myndigheten, om ärendet avser myndighetsutövning mot enskild. 16 § förvaltningslagen stadgar en rätt för parter att ta del av det som har tillförts ärendet med vissa undantag. 16 § förvaltningslagen reglerar fall då parter begär att få ta del av material medan 17 § förvaltningslagen reglerar myndigheternas skyldighet att kommunicera material oberoende av en begäran. Enligt 17 § förvaltningslagen gäller att ett ärende som avser myndighetsutövning inte får avgöras utan att den som är part underrättats om uppgift som tillförts ärendet och fått yttra sig över uppgiften såvida, såvitt nu är i fråga, uppgiften inte saknat betydelse för ärendets utgång eller om åtgärderna av annan anledning är uppenbart obehövliga. Regeringsrätten har i ett antal avgöranden tagit ställning till frågor om bristande anteckningsskyldighet och/eller kommunicering (se t.ex. RÅ 1975 ref. 32, RÅ 1975 ref. 37, RÅ 1992 ref. 20 och RÅ 1996 not. 119).

Personalansvarsnämnden har enligt sitt beslut funnit att T.K., mot bakgrund av att han vid ett telefonsamtal hotat och förolämpat kapten M., gjort sig skyldig till en sådan allvarlig tjänsteförseelse att annan påföljd än ett löneavdrag inte kan komma ifråga.

T.K. har i ärendet i HD anfört att personalansvarsnämnden dels brustit i att kommunicera uppgifter som lämnats av kapten M. och dennes överordnade, major G., inför sammanträde den 5 april 2006, dels brustit i att kommunicera uppgifter som lämnats vid sammanträde den 25 april 2006 där T.K. inte deltog. Personalansvarsnämnden har uppgett att de muntligen lämnade uppgifterna av kapten M. och major G. kommunicerats muntligen med T.K. vid sammanträdet den 5 april 2006, en uppgift som T.K. bestrider. Personalansvarsnämnden har vidare angett att det var uppenbart obehövligt att kommunicera de uppgifter som lämnades vid förhör med kapten M. och chefen LSS under sammanträdet den 25 april 2006, de uppgifter M. lämnade var inte nya i ärendet utan sådana som T.K. tidigare kommunicerats skriftligen och muntligen och de uppgifter chefen LSS lämnade saknade betydelse i frågan om disciplinansvar.

Av personalansvarsnämndens beslutsmotivering i disciplinärendet framgår att personalansvarsnämnden fäst stor betydelse vid att major G. bekräftat kapten M:s uppgifter om att han var nykter när han mottog telefonsamtalet från T.K. och att han berättade om hotet morgonen därpå. Då uppgifterna från kapten M. och major G. synes ha haft en avgörande betydelse för trovärdighetsbedömningen och därmed utgången i ärendet måste personalansvarsnämnden anses vara skyldig enligt 17 § förvaltningslagen att innan den avgjorde ärendet underrätta T.K. och bereda honom tillfälle att yttra sig över de lämnade uppgifterna.

Personalansvarsnämnden har i enlighet med 17 § andra stycket förvaltningslagen kunnat välja om underrättelsen skall ske muntligt, genom vanligt brev, genom delgivning eller på något annat sätt. I förarbetena till bestämmelsen har angetts att det självfallet kan vara lämpligt att utredningsmaterialet bringas till partens kännedom i fall där parten tillerkänts en rätt att muntligen uttala sig om vad som åberopas mot honom (se prop. 1971:30 s. 469).

Bevisbördan för att parten underrättats bör rimligen åläggas personalansvarsnämnden. Även om det inom förvaltningsrätten inte alltid anses krävas full bevisning om att parten nåtts av underrättelse (se prop. 1971:30 s. 469 och 703 samt Hellners och Malmqvist, Förvaltningslagen, 2 uppl. 2007 s. 197) framgår det inte av några anteckningar från sammanträdet med T.K., någon tjänsteanteckning eller på annat sätt av personalansvarsnämndens akt att han muntligen fått del av de uppgifter som lämnats inför sammanträdet den 5 april 2006 (tjänsteanteckningar den 5 april 2006). HD finner mot den bakgrunden inte visat att kommunicering skett varför personalansvarsnämnden får anses ha brustit i sin kommuniceringsskyldighet enligt 17 § förvaltningslagen.

Med hänsyn till att felet innebär ett åsidosättande av en väsentlig rättssäkerhetsgaranti bör resning beviljas och ärendet visas åter till personalansvarsnämnden.

Domslut

HD:s avgörande

HD beviljar resning i det av Försvarsmaktens personalansvarsnämnd avgjorda ärendet och visar ärendet åter till personalansvarsnämnden för erforderlig behandling.

Domskäl

HD (justitieråden Gertrud Lennander, Kerstin Calissendorff, referent, Gudmund Toijer och Lena Moore) meddelade den 4 november 2008 följande slutliga beslut.

Skäl

Bakgrund

Försvarsmaktens personalansvarsnämnd meddelade den 25 april 2006 kaptenen T.K. en disciplinpåföljd enligt 14 § lagen (1994:260) om offentlig anställning (LOA). Personalansvarsnämnden fann i sitt beslut att T.K. vid ett telefonsamtal hotat och förolämpat kaptenen E.M. I beslutet angavs att talan mot beslutet skulle väckas inom tre veckor från den dag delgivning av beslutet skett (jfr 39 § LOA). T.K. har inte väckt talan mot beslutet.

T.K. har i HD till grund för sitt yrkande att personalansvarsnämndens beslut skall undanröjas åberopat att nämnden i strid mot 17 § förvaltningslagen (1986:223) underlåtit att med honom kommunicera uppgifter som har legat till grund för beslutet.

Behörig domstol

Den fråga som till att börja med uppkommer är om T.K:s ansökan skall prövas av HD.

I allmän domstol används de extraordinära rättsmedlen resning och klagan över domvilla. I förvaltningsdomstol används endast resning, som då även har ansetts kunna innefatta bl.a. talan som grundas på att förfarandefel förekommit.

Enligt 37 § LOA skall mål om tillämpningen av den lagen handläggas enligt lagen (1974:371) om rättegången i arbetstvister. Talan skall väckas genom ansökan om stämning hos Arbetsdomstolen eller tingsrätt. Enligt lagen (1987:439) om inskränkning i rätten att överklaga får arbetstagaren inte överklaga ett beslut av en arbetsgivare med offentlig ställning hos regeringen, en förvaltningsdomstol eller förvaltningsmyndighet när en tvist som rör beslutet skall handläggas enligt lagen om rättegången i arbetstvister.

Det aktuella beslutet har alltså kunnat angripas genom ansökan om stämning enligt lagen om rättegången i arbetstvister. Med hänsyn härtill bör det vid tillämpningen av 11 kap. 11 § RF inte anses att förvaltningsmyndighet är högsta instans i ärendet (jfr t.ex. RÅ 1992 not. 637). T.K:s klagan över domvilla skall därför prövas av HD eller av annan domstol som inte är förvaltningsdomstol.

Enligt 59 kap. 5 § RB ankommer det på hovrätt att pröva klagan över domvilla avseende ett avgörande av annan myndighet än tingsrätt vilket skulle ha överklagats hos tingsrätt eller hovrätt. Bestämmelsen är inte direkt tillämplig på ett fall som det nu förevarande. Att ett beslut angrips genom att talan väcks enligt lagen om rättegången i arbetstvister skulle emellertid kunna jämställas med ett överklagande i den mening som avses i 59 kap. 5 § RB (jfr NJA 1993 s. 681). En sådan tillämpning av bestämmelsen synes dock vara mindre ändamålsenlig i fall av förevarande slag eftersom talan under vissa förhållanden skall väckas vid Arbetsdomstolen, vars avgörande inte får överklagas, och Arbetsdomstolen - inte hovrätt - är överrätt vid överklagande i de fall talan har väckts vid tingsrätt.

Bestämmelsen i 2 kap. 3 § tredje stycket lagen om rättegången i arbetstvister lämnar inte utrymme för att Arbetsdomstolen skulle vara behörig att pröva en domvilloklagan av nu aktuellt slag.

HD är därför behörig domstol.

Tillämpliga bestämmelser

Bestämmelsen i 11 kap. 11 § RF behandlar uttryckligen endast rättsmedlen resning och återställande av försutten tid. Att klagan över domvilla inte tagits med i bestämmelsen hänger, som antytts ovan, samman med att det institutet är okänt inom förvaltningsprocessrätten där förfarandefel i stället uppfattas som resningsfall, se t.ex. Wennergren, Förvaltningsprocesslagen m.m., 5 uppl. 2005, s. 382 och 398 samt Ragnemalm, Förvaltningsprocessrättens grunder, 7 uppl. 1992, s. 135.

I 11 kap. 11 § RF anges inte något om förutsättningarna för resning. Sådana förutsättningar kan enligt paragrafen meddelas i lag, vilket skett i 58 kap. och 59 kap. RB angående resning och domvilloklagan för tvistemål och brottmål samt i 37 b § förvaltningsprocesslagen (1971:291) och 42 § lagen (1996:242) om domstolsärenden angående resning. Dessa bestämmelser är inte direkt tillämpliga i ett ärende av förevarande slag. Emellertid har, beroende på de omständigheter som åberopats i ärendet, bestämmelserna ansetts kunna ge ledning vid HD:s prövning, se t.ex. NJA 2007 s. 82. Eftersom T.K. till stöd för sitt yrkande åberopat att ett förfarandefel förekommit vid handläggningen hos en myndighets personalansvarsnämnd ligger det närmast till hands att beakta förvaltningsprocesslagens bestämmelse om resning. I 37 b § förvaltningsprocesslagen anges att resning får beviljas om det på grund av något särskilt förhållande finns synnerliga skäl att pröva saken på nytt.

Personalansvarsnämnden har i ärenden om disciplinansvar att följa bestämmelserna i förvaltningslagen i dess helhet (se prop. 1971:30 s. 332 samt Hellners och Malmqvist, Förvaltningslagen, 2 uppl. 2007, s. 25). I 17 § förvaltningslagen regleras myndigheternas skyldighet att kommunicera material oberoende av en begäran. Enligt denna bestämmelse gäller att ett ärende som avser myndighetsutövning mot enskild inte får avgöras utan att den som är part underrättats om uppgift som tillförts ärendet genom någon annan och fått yttra sig över uppgiften. Kommunikation behöver dock inte ske, om avgörandet inte går parten emot, om uppgiften saknat betydelse eller om åtgärderna av någon annan anledning är uppenbart obehövliga.

HD:s bedömning

Med hänsyn till att förvaltningslagens regler var tillämpliga vid personalansvarsnämndens handläggning och beslutet i fråga gäller disciplinpåföljd och därmed myndighetsutövning mot enskild, är nämndens beslut av ett sådant slag att det kan bli föremål för extraordinära rättsmedel.

T.K. har gjort gällande att personalansvarsnämnden brustit i sin skyldighet att kommunicera uppgifter som dels lämnats av E.M. och dennes dåvarande chef före nämndens första sammanträde den 5 april 2006, dels lämnats av E.M., chefen för Luftstridsskolan (LSS) och stabschefen vid LSS vid nämndens andra sammanträde den 25 april 2006, till vilket T.K. inte var kallad.

Personalansvarsnämnden har i yttrande till HD uppgett att T.K. muntligen vid sammanträdet den 5 april 2006 fick del av de uppgifter som E.M. och hans dåvarande chef hade lämnat före sammanträdet. Vidare har personalansvarsnämnden anfört att det var uppenbart obehövligt att kommunicera de uppgifter som lämnades under sammanträdet den 25 april 2006, eftersom uppgifterna inte var nya i ärendet eller saknade betydelse för disciplinansvaret.

Förfarandet hos Försvarsmaktens personalansvarsnämnd skall alltså uppfylla kraven i förvaltningslagen. Nämndens handläggning är inte att jämställa med en domstolsprövning. En prövning av det slaget kan i stället åstadkommas genom att talan om ändring i ansvarsnämndens beslut väcks enligt lagen om rättegången i arbetstvister.

Förvaltningslagens bestämmelser om kommunikationsskyldighet är att betrakta som centrala från rättssäkerhetssynpunkt. Av detta följer emellertid inte att varje avsteg är att uppfatta som ett så grovt förfarandefel att myndighetens beslut skall undanröjas och ärendet prövas på nytt (jfr beträffande domstolsärenden - för vilka ansetts att samma principer som gäller för förvaltningsärenden är tillämpliga - Fitger, Lagen om domstolsärenden, 2 uppl. 2004, s. 304). För att så skall ske har inom förvaltningsrätten i regel fordrats att den sammantagna bedömningen av omständigheterna ger vid handen att beslutet synes ha blivit materiellt felaktigt (se t.ex. Ragnemalm i Förvaltningsrättslig tidskrift 2006 s. 91 ff., särskilt s. 99 ff., Ragnemalm, Förvaltningsprocessrättens grunder s. 135 samt Bohlin och Warnling-Nerep, Förvaltningsrättens grunder, 2 uppl. 2008, s. 296).

Vad personalansvarsnämnden anfört om att T.K. vid sammanträdet den 5 april 2006 fått del av E.M:s och hans chefs uppgifter får godtas, även om dokumentationen av att så skett varit bristfällig. Med hänsyn till att personalansvarsnämnden i sin motivering av beslutet hänvisat till att vad E.M. berättat inför nämnden var trovärdigt, kan det ifrågasättas om inte kommunikation av vad denne närmare uppgett inför personalansvarsnämnden hade bort ske. Oavsett hur det förhåller sig med detta, framgår det emellertid av beslutet att även andra omständigheter legat till grund för personalansvarsnämndens bedömning att E.M:s uppgifter var mer trovärdiga än T.K:s, och det har i HD inte framkommit något som tyder på att ärendet skulle ha fått en annan utgång om T.K. hade fått del av och tillfälle att bemöta uppgifterna. Vid en samlad bedömning kan det inte anses föreligga synnerliga skäl för att ärendet skall prövas på nytt.

Domslut

HD:s avgörande

HD lämnar klagan över domvilla utan bifall.

Skiljaktig

Justitierådet Ella Nyström var skiljaktig på sätt framgår av följande yttrande.

Jag instämmer i vad majoriteten anfört i skälen t.o.m. andra stycket under rubriken HD:s bedömning. Härefter anför jag följande.

Personalansvarsnämnden har i yttrande till HD uppgett att T.K. muntligen vid nämndens sammanträde den 5 april 2006 fick möjlighet att yttra sig över att E.M. och dennes chef vid telefonsamtal med företrädare för nämnden uppgett att E.M. varit nykter den kväll då den anmälda händelsen utspelat sig. När det gäller sammanträdet den 25 april 2006, till vilket T.K. inte hade kallats, har personalansvarsnämnden i yttrandet anfört att E.M. då inte tillförde några nya uppgifter utöver uppgifterna från anmälan och från telefonsamtalet.

Av personalansvarsnämndens beslut framgår att tilltron till E.M:s respektive T.K:s uppgifter var av avgörande betydelse för utgången i disciplinärendet. Det anges uttryckligen i beslutet att det vid tilltrosbedömningen vägdes in såväl E.M:s uppgifter inför nämnden den 25 april 2006 - då han enligt beslutet utvecklade vad som förevarit den aktuella kvällen - som dennes chefs uppgifter om E.M:s nykterhet och om vad E.M. berättat för honom om hot från T.K. Av nu nämnda uppgifter har enligt personalansvarsnämnden T.K. underrättats endast om uppgiften om nykterheten. Även de övriga uppgifterna har såsom framgår av nämndens beslut haft betydelse för utgången i ärendet. Dessa uppgifter borde T.K. ha underrättats om och fått tillfälle att yttra sig över innan ärendet avgjordes. Den underlåtna kommuniceringen har inneburit att en väsentlig rättssäkerhetsgaranti åsidosatts. Det föreligger synnerliga skäl för att pröva ärendet på nytt varför resning bör beviljas och ärendet visas åter till personalansvarsnämnden.

HD:s beslut meddelat: den 4 november 2008.

Mål nr: Ö 3241-06.

Lagrum: 11 kap. 11 § RF, 59 kap. 5 § RB, 37 b § förvaltningsprocesslagen (1971:291), 17 § förvaltningslagen (1986:223), 14, 15 och 37 §§ lagen (1994:260) om offentlig anställning, lagen (1987:439) om inskränkning i rätten att överklaga samt 2 kap. 3 § lagen (1974:371) om rättegången i arbetstvister.

Rättsfall: NJA 2007 s. 82 och RÅ 1992 not. 637.