NJA 2012 s. 715

L.K. är sedan den 21 juli 2008 förvaltare för B.T. Den 14 februari 2011 begärde L.K. hos Överförmyndarförvaltningen att bli entledigad från uppdraget. Som skäl för det anförde han att B.T. i januari 2009 hotade att döda honom och att han därför under en period anlitade ett bevakningsföretag för skydd, att B.T. år 2010 dömdes för bl.a. brott mot knivlagen, våld mot tjänsteman, hot mot tjänsteman och narkotikabrott och att B.T. tidigare hade dömts för liknande brottslighet, att B.T. i trängt läge kunde bli aggressiv och gå till attack, att B.T. var föremål för avhysning från sin bostad på grund av skadegörelse och saneringsbehov samt att ärendet tidvis hade varit betungande.

Utredningen visar att B.T. är i behov av en förvaltare. Överförmyndarförvaltningen har emellertid förklarat att förvaltningen inte har funnit någon som är beredd att träda i L.K:s ställe. Förvaltningen har därför ansökt om att förvaltarskapet ska upphöra.

Ett förvaltarskap begränsar den enskildes rådighet över hans förmögenhet (se 11 kap. 7 § andra stycket och 8 § FB). Det kräver att någon annan tar över den rådigheten. När rätten meddelar ett beslut om förvaltarskap ska därför en förvaltare samtidigt utses (jfr 11 kap. 7 § fjärde stycket). Om det inte finns någon som är beredd att ta på sig uppdraget innebär kravet således att ett förvaltarskap inte kan komma till stånd fastän det behövs.

Det kan inträffa att man måste godta att ett förvaltarskap fortsätter någon tid utan förvaltare. En sådan situation uppkommer t.ex. när en förvaltare avlider (jfr 11 kap. 22 § FB) och när en olämplig förvaltare entledigas med stöd av 11 kap. 20 § FB. För att rättsförluster inte ska uppstå därför att det inte finns någon som har rådighet över den egendom som omfattas av förvaltarskapet, men också av andra skäl, ska en förvaltare utses så skyndsamt som möjligt.

På samma sätt som när ett behövt förvaltarskap inte kan komma till stånd därför att det inte finns någon som är beredd att åta sig uppdraget (se p. 3) kan det för ett redan beslutat förvaltarskap undantagsvis inträffa att någon ny förvaltare inte står att finna när den tidigare förvaltaren inte längre bör, kan eller vill utföra uppdraget. Det kan i ett sådant fall inte komma i fråga att utan någon tidsbegränsning låta ett förvaltarskap fortgå utan förvaltare. I stället kan det bli nödvändigt att avsluta förvaltarskapet. Bestämmelsen i 11 kap. 19 § första stycket första meningen FB, enligt vilken förvaltarskapet ska upphöra om något behov av en förvaltare inte finns, bör alltså inte genom ett motsatsslut förstås så, att ett upphörande av förvaltarskapet undantagslöst förutsätter att ett sådant behov saknas.

Av det anförda följer att om förvaltare av någon anledning saknas beträffande ett pågående förvaltarskap och någon ny förvaltare inte kan utses, måste förvaltarskapet upphöra fastän ett behov av ett fortsatt förvaltarskap föreligger.

I det aktuella fallet har B.T. alltjämt L.K. som förvaltare. Endast om L.K. har rätt att bli entledigad kan därför den situationen inträffa att förvaltarskapet står utan förvaltare. Frågan blir därför om L.K. har rätt att nu avgå som han önskar och som Överförmyndarförvaltningen anser att han bör få.

I 11 kap. 19 § andra stycket första meningen FB föreskrivs det att en förvaltare har rätt att på begäran bli entledigad. Enligt tredje meningen är förvaltaren skyldig att kvarstå till dess en ny förvaltare har utsetts.

Bakgrunden till regleringen är att det i 11 kap. 8 § FB, i dess lydelse fram till och med år 1975, föreskrevs en skyldighet för var och en att åta sig förmyndaruppdrag (numera förvaltarskap) om inte vissa särskilda skäl förelåg. När denna skyldighet slopades och förvaltarskapet kom att bli ett helt frivilligt uppdrag ansågs detta innebära att förvaltaren (då förmyndare) alltid skulle ha rätt att bli entledigad på egen begäran. Departementschefen uttalade dock att fastän en förvaltare har rätt att bli entledigad på egen begäran, så kunde ”givetvis entledigandet inte äga rum förrän en ny förmyndare förordnas” (se prop. 1974:142 s. 127). Vad som skulle gälla om någon ny förvaltare inte fanns att tillgå berörs inte i förarbetena.

Ett förvaltarskap är ett sysslomannaskap, låt vara att dess närmare innehåll på samma sätt som många andra typer av sysslomannaskap färgas av dess särskilda förutsättningar och ändamål. Det är en allmän sysslomannarättslig princip att ett uppdrag som gäller tills vidare av sysslomannen kan sägas upp när som helst och utan skäl. När ett uppdrag i stället gäller under en viss bestämd tid eller avser att sysslomannen ska driva en viss fråga till slut, kan sysslomannen normalt frånträda sitt uppdrag bara om han har skälig orsak att bringa sysslomannaförhållandet till upphörande. I båda fallen måste dock sysslomannen iaktta skälig uppsägningstid, där främst ska beaktas huvudmannens intresse av att inte stå utan det biträde som uppdraget går ut på (jfr 18 kap. 7 § HB beträffande uppdrag som gäller under en viss bestämd tid eller avser att sysslomannen ska driva en viss fråga till slut). I princip ansvarar dock inte sysslomannen för att huvudmannen kan finna en ersättare.

Regleringen i 11 kap. 19 § andra stycket första meningen FB ger uttryck för dessa sysslomannarättsliga principer och måste antas vila på liknande hänsynstaganden. Regleringen är dock något annorlunda på så sätt att en förvaltare enligt lagtexten är skyldig att stå kvar tills en ny förvaltare har förordnats. Det förklaras av att ett entledigande dessförinnan skulle kunna få menliga följder, bl.a. därför att ingen då skulle kunna råda över den egendom som omfattas av förvaltarskapet (jfr p. 3.). Det får antas att lagstiftaren har tänkt sig att när en förvaltare vill bli entledigad, så är det bara en tidsfråga innan någon annan utses i hans ställe, eftersom en reglering av situationen att en ny förvaltare inte kan utses saknas (jfr p. 9).

Den ordning som följer av 11 kap. 19 § andra stycket första meningen FB innebär att en förvaltare visserligen kan säga upp sig från sitt uppdrag. Men har han gjort det måste han ändå driva detta till ett visst slut, nämligen till dess förvaltarskapet upphör eller han ersatts av en annan förvaltare. Frågan är då om, när ett förvaltarskap behövs men någon ersättare inte utses, det betyder att förvaltaren har en ovillkorlig skyldighet att mot sin vilja fortsätta uppdraget.

Den princip om rätt till förtida upphörande på grund av skälig orsak som annars gäller för uppdrag som går ut på att driva en viss fråga till ett slut bör vara tillämplig också för förvaltare, eftersom det rör sig om en form av frivilligt sysslomannauppdrag (jfr p. 10), låt vara grundat på rättens beslut och särskilt lagreglerat. Principen får således anses komplettera bestämmelsen i 11 kap. 19 § andra stycket tredje meningen FB, eftersom den bestämmelsen inte reglerar situationen att förvaltaren har skälig orsak att avsluta uppdraget trots att någon ny förvaltare inte har utsetts.

Det sagda innebär att en förvaltare, trots att ett behov av förvaltarskap alltjämt föreligger och fastän någon ersättare inte har utsetts, har rätt att frånträda sitt uppdrag om han har skälig orsak att göra det.

Vid bedömning av vad som är en skälig orsak får en avvägning göras mellan förvaltarens bevekelsegrunder för att avsluta uppdraget och behovet av att det kontinuerligt finns en förvaltare. I vissa fall kan omständigheterna vara sådana att förvaltaren ska anses ha en rätt att omedelbart frånträda sitt uppdrag, t.ex. när hans sjukdomstillstånd ger anledning till antagande av en begränsad återstående livstid. Det kan också förhålla sig så att det finns en sista tidpunkt efter vilken förvaltaren inte ska behöva stå kvar, såsom när han tillträder en tjänst som omöjliggör ett fortsatt uppdrag. Agerandet hos den som är satt under förvaltarskap kan i vissa fall också vara så allvarligt att en omedelbar rätt att frånträda uppdraget bör föreligga. I regel har dock förvaltaren att godta vissa och kanske inte helt obetydliga olägenheter för att behovet av förvaltarskap ska tillgodoses i avvaktan på att en ny förvaltare utses. Att beakta vid bedömningen av vad som skäligen kan begäras av förvaltaren är då bl.a. hur svårt det är för överförmyndaren att hitta en ersättare.

Av betydelse vid intresseavvägningen är också den tid det tar för överförmyndaren att finna en ersättare. Ju längre tid det tar att utse en ny förvaltare, desto lägre krav bör gälla för de skäl som ska anses vara tillräckliga för att förvaltaren ska ha rätt att bli entledigad.

De skäl som L.K. har åberopat är sådana att de sammantaget med tidsutdräkten gör att han nu har rätt att frånträda uppdraget trots att någon ny förvaltare inte har utsetts. Frågan blir då om omständigheterna i övrigt är sådana att förvaltarskapet för B.T. ska upphöra.

Det vilar ett tungt ansvar på överförmyndaren att se till att ett behov av förvaltarskap tillgodoses. För att ett förvaltarskap som behövs ska kunna upphöra av det skälet att det inte finns någon som är beredd att fullgöra uppdraget, måste överförmyndaren därför ha vidtagit alla rimliga åtgärder för att finna någon som är lämplig och villig att ta på sig förvaltaruppdraget.

Överförmyndarförvaltningen har uppgett följande. Samtliga personer (ca 90) som har anmält intresse av förvaltaruppdrag har tillfrågats, men inte någon av dessa har velat ta uppdraget som förvaltare för B.T. Inte heller någon av de tjänstemän, vilkas arbetsuppgifter består i att åta sig uppdrag som är olämpliga för andra utanför förvaltningen stående personer, har önskat ta uppdraget. Det saknas anledning att ifrågasätta uppgifterna. Det finns inget stöd för antagandet att de uppgivna förhållandena kommer att ändras under överskådlig tid.

Överförmyndarförvaltningen får mot denna bakgrund anses ha gjort vad som kan begäras för att finna en ny förvaltare som ersättare för L.K. Förvaltarskapet ska därför upphöra trots att B.T. behöver en förvaltare. Överförmyndarförvaltningens överklagande ska alltså i det hänseendet bifallas.

Med förvaltarskapets upphörande faller L.K:s uppdrag som förvaltare för B.T. Något särskilt beslut om entledigande behövs därför inte.