NJA 2013 not 37

1. Svea hovrätt dömde den 23 mars 2009 E.E. för grov misshandel till fängelse fyra år. Vidare förpliktade hovrätten E.E. att betala skadestånd till L.E. med 175 000 kr.

2. Sedan E.E. hade överklagat hovrättens dom fann HD i beslut den 20 april 2010 inte skäl att meddela prövningstillstånd. Hovrättens dom skulle därmed stå fast.

3. De gärningar som hovrätten dömde E.E. för bestod i att han under perioden den 3–17 oktober 2007 hade misshandlat sin dotter L., född den 2 oktober 2007, genom att utsätta henne för yttre våld. Genom misshandeln hade L. tillfogats bl.a. smärta, blåmärke, blödningar i huvudet och hjärnan samt frakturer i skallen, benen och fotlederna. Därutöver hade E.E. den 17 eller 18 oktober 2007 misshandlat L. genom att utsätta henne för yttre våld, av vilket hon hade tillfogats smärta och fraktur på ena armen.

4. Av hovrättens dom framgår att målet i stor utsträckning kom att röra frågan om hur de angivna skadorna hade uppkommit. E.E. förnekade att han hade vållat skadorna och gjorde i stället gällande att det fanns andra förklaringar till dem, såsom skelettsjukdom, förlossningens förlopp eller olycksfall.

5. I hovrätten åberopade E.E. förhör och medicinska utlåtanden av professorn i radiologi P.D.B., läkaren K.K., specialist på pediatrisk radiologi, och docenten W.S., specialist i neuropatologi. Åklagaren åberopade förhör och medicinskt utlåtande av professorn i pediatrisk neuroradiologi O.F. Vidare hölls omförhör med bl.a. överläkaren P.R.-A., som hade skrivit rättsintyget.

6. Hovrätten konstaterade att det rådde delade meningar om tidpunkten för uppkomsten av skallfrakturerna och den underliggande krosskadan på hjärnan och att det saknades grund för att bedöma vilken mening som är den riktiga. Överarmsfrakturen ansågs däremot ha uppkommit tidigast den 14 oktober 2007 och sannolikt så sent som den 17 oktober och övriga skador före den 14 oktober.

7. P.D.B., K.K. och W.S. framförde möjligheten att skadorna kunde förklaras av att L. vid tidpunkten för uppkomsten av skadorna hade en skelettsjukdom, närmast kongenital rakitis eller osteogenesis imperfecta. Enligt P.R.-A. och O.F. saknades det emellertid radiologiska fynd som gav stöd för rakitis. De prover som togs den 18 oktober 2007 och senare gav inte heller stöd för antagandet att L. led av rakitis eller osteogenesis imperfecta. Hovrätten kom fram till att det inte fanns någon dokumenterad omständighet som gav stöd för ett antagande att L. led av en skelettsjukdom och att det vid en samlad bedömning kunde uteslutas att L:s skador uppkom genom eller som en följd av en skelettsjukdom.

8. P.D.B., K.K. och W.S. gjorde även gällande att L:s skador, i vart fall delvis, kunde ha uppkommit i samband med förlossningen. Enligt P.R.-A. och O.F. var det dock osannolikt att andra skador än möjligen nyckelbensbrottet och blödningarna i högra ögats näthinna uppkom då. Hovrätten ansåg att det inte fanns anledning att ifrågasätta barnmorskans och förlossningsläkarens uppgifter om att det hade varit en normal förlossning och att dessa uppgifter därmed inte lämnade utrymme för att skadorna kunde ha uppkommit i samband med eller förelegat vid förlossningen, med undantag för nyckelbensbrottet och blödningarna i högra ögats näthinna.

9. Slutligen framförde P.D.B., K.K. och W.S. att skall och hjärnskadorna samt överarmsfrakturen kunde ha uppkommit som följd av att E.E. föll på L. Dessa uppgifter byggde dock på att L. hade en skelettsjukdom. P.R.-A. och O.F., som utgick från att L. vid tidpunkten för skadorna inte hade någon skelettsjukdom, var av uppfattningen att det då krävs betydligt kraftigare våld för att åstadkomma skador av den typ som L. hade. Hovrätten höll det därför för osannolikt att L. skulle ha fått någon av skadorna genom att E.E. föll på henne.

10. Hovrätten konstaterade därefter att det inte hade framkommit någon annan rimlig förklaring till skadorna än att de hade tillfogats L. genom kraftigt våld från en annan person, men att åklagarens påstående om att skadorna kunde ha uppkommit genom att L. hade skakats inte vann stöd av utredningen.

11. I sitt överklagande av hovrättens dom till HD åberopade E.E. kompletterande utlåtanden av P.D.B., K.K. och W.S. samt en sammanställning av ett antal vetenskapliga artiklar rörande D-vitaminbrist. Riksåklagaren motsatte sig prövningstillstånd. HD förordnade att Socialstyrelsens råd för vissa rättsliga, sociala och medicinska frågor (Rättsliga rådet) skulle komma in med yttrande i ärendet rörande vissa särskilt angivna frågeställningar. Dessa var 1) om det fanns några omständigheter som gav stöd för ett antagande att L. lidit eller lider av en skelettsjukdom, 2) om det fanns något vetenskapligt stöd för uppfattningen att de skador som L. hade uppvisat skulle kunna förväxlas med eller förklaras av att hon lidit eller lider av en skelettsjukdom samt 3) om de sakkunnigas uppgifter i övrigt (bl.a. uppgifterna om tidpunkten för skadornas uppkomst, förlossningens inverkan, utrymmet för att skadorna kunde ha uppstått genom olycksfall eller hade andra tänkbara förklaringar) föranledde några ytterligare slutsatser från Rättsliga rådet som kunde vara av betydelse för att kunna ta ställning i frågan om vad som hade orsakat L:s skador. Svaret på frågorna blev nekande. HD beslutade den 20 april 2010 att inte meddela prövningstillstånd.

12. E.E. har som grund för sin ansökan åberopat att det har kommit fram nya omständigheter och bevis och att dessas förebringande sannolikt skulle ha lett till att han hade frikänts. Vidare har E.E. anfört att de nya bevis och omständigheter som nu åberopas medför att det i vart fall föreligger synnerliga skäl att på nytt pröva om han har begått den brottslighet som han har dömts för.

13. E.E. har anfört bl.a. att de skador som L. uppvisade inte har uppkommit till följd av yttre våld, utan på grund av att hon har haft en extremt låg D-vitaminstatus, vilket har medfört att hennes skelett och skallben har varit kraftigt försvagade. Skadorna kan därför ha inträffat under fosterstadiet eller i samband med förlossningen. Armfrakturen kan ha uppkommit genom en olyckshändelse då E.E. föll på henne.

14. Till stöd för sin resningsansökan har E.E. åberopat ett analysbesked avseende L:s D-vitaminstatus fyra dagar efter födseln, barnhälsovårdsjournal, skriftväxling med allmänläkaren och nefrologen L.D., utlåtande av biträdande professorn J.A.M. vid Penn State Milton S. Hershey Medical Center, USA, tilläggsutlåtande av W.S., skrivelser av advokaten H.K., Seattle, USA, utlåtanden av U.H., professor i obstetrik och gynekologi vid Uppsala universitet och specialistläkare vid kvinnokliniken på Akademiska sjukhuset i Uppsala samt utlåtande av V.F., nordisk professor i neonatologi vid Lunds universitet och Helsingfors universitet samt professor och överläkare i neonatologi i Lund.

15. Rättsliga rådet har i ett yttrande den 9 oktober 2012 anslutit sig till det yttrande som rådet har hämtat in från A.E., vetenskapligt råd i Socialstyrelsen, professor och överläkare i rättsmedicin.

16. A.E. har i sitt yttrande till Rättsliga rådet anfört bl.a. att han vid sin genomgång av de nytillkomna handlingarna har funnit följande nya uppgifter av möjlig signifikans för bedömning av hur L:s skador har uppkommit: analys av D-vitaminvärde, U.H:s presentation av ett antal ”multipla samverkande riskomständigheter” under förlossningen samt statistik avseende förekomst av skelettskador hos nyfödda. A.E:s sammanfattande värdering av dessa nya uppgifter är att analysresultaten inte tillnärmelsevis uppfyller de basala krav som måste ställas på ett analysresultat som ska ges rättslig effekt och att frågan om eventuell D-vitaminbrist i vart fall har uttömts i hovrätten, att förlossningsförloppet har värderats på ett annat sätt av barnmorskan och förlossningsläkaren samt att de redovisade uppgifterna visar på en extremt låg sannolikhet för att en kombination av aktuella skador skulle ha uppkommit vid förlossningen. Slutsatsen blir enligt A.E. att de nytillkomna dokumenten inte bidrar till att ytterligare klargöra de medicinska frågor som tidigare har väckts och bedömts.

17. Riksåklagaren har förklarat sig i allt väsentligt dela A.E:s uppfattning i den del denne har framfört anmärkningar mot analysresultatet beträffande D-vitamin, men har anfört att den åberopade bevisningen naturligen innebär att frågor kan ställas kring säkerheten i slutsatsen att L. inte led av en skelettsjukdom. Riksåklagarens uppfattning är emellertid att även om så vore fallet kan skadornas karaktär och omfattning inte förklaras av en sådan sjukdom. Mot bakgrund av A.E:s uppfattning att det nytillkomna underlaget inte har tillfört något nytt av betydelse utöver vad som redan har presenterats i hovrätten är det riksåklagarens bedömning att det material som åberopas av E.E. inte har det bevisvärde, ställt i relation till den omfattande bevisning som presenterades i hovrätten och till slutsatserna i Rättsliga rådets yttrande i resningsärendet, att det är sannolikt att det, om det hade förebringats tidigare, skulle ha lett till att E.E. hade frikänts. Inte heller är den nu åberopade bevisningen sådan att den är ägnad att framkalla tvivel om E.E:s skuld till brottet.

18. L.E. har anfört följande. Det material som har tagits upp i resningsansökan har inte ett sådant bevisvärde att det är sannolikt att det, om det hade förebringats tidigare, skulle ha lett till att E.E. hade frikänts. Den av E.E. åberopade bevisningen är, mot bakgrund av att det vid förhandlingen i hovrätten gicks igenom ett omfattande material och att Rättsliga rådet har funnit att de nytillkomna dokumenten inte bidrar ytterligare till att klarlägga de medicinska frågor som tidigare har väckts och bedömts, inte sådan att den är ägnad att framkalla tvivel om att hovrätten har kommit fram till ett riktigt beslut.

19. Resning får enligt huvudregeln i 58 kap. 2 § 4 RB beviljas till förmån för den tilltalade om någon omständighet eller något bevis som inte tidigare har lagts fram åberopas, och dess förebringande sannolikt skulle ha lett till att den tilltalade hade frikänts eller till att brottet hade hänförts under en mildare straffbestämmelse än den som har tillämpats. Enligt den s.k. tilläggsregeln i samma punkt får resning beviljas om det, med hänsyn till vad som åberopas och i övrigt förekommer, finns synnerliga skäl att på nytt pröva frågan om den tilltalade har förövat det brott som han har dömts för.

20. Tilläggsregeln bör, med hänsyn till kravet på synnerliga skäl och med beaktande av att resning är ett extraordinärt rättsmedel, ges en restriktiv tillämpning. I fall av ny bevisning bör regeln tillämpas endast om de nya bevisen till följd av särskilda omständigheter är ägnade att framkalla tvivel om den tilltalades skuld till brottet.

21. Vid tillämpning av tilläggsregeln måste det som har kommit fram i resningsärendet vägas mot utredningen i brottmålet. Någon självständig omprövning av den tidigare utredningen ska inte göras. Detta hindrar emellertid inte att en ny utredning kan påverka bedömningen av en tidigare beaktad omständighets relevans, liksom ett redan prövat bevismedels bevisvärde (se NJA 2010 s. 295 p. 14).

22. Att den tidigare framlagda bevisningen i princip inte ska värderas om, hindrar inte att styrkan av den bevisning som har lagts till grund för den fällande domen kan vara av intresse. För att det ska kunna avgöras om den nya bevisningen har sådan vikt att förutsättningar för resning föreligger måste den bedömas med beaktande av den gamla bevisningens värde i enlighet med vad som har redovisats i domen. Om en sådan redovisning saknas eller inte ger tillräcklig ledning ska bevisvärdet av den gamla bevisningen fastställas efter resningsdomstolens självständiga bedömning, med den begränsningen att slutsatsen att bevisningen samlat var tillräcklig inte kan frångås (se bl.a. NJA 2010 s. 295 p. 15, 16 och 22 samt NJA 2011 s. 254 p. 16).

23. Hovrättens fällande dom handlar i stor utsträckning om frågan hur de angivna skadorna har uppkommit.

24. Hovrätten fann, mot bakgrund av då befintlig utredning i målet och främst de medicinska bedömningar som gjordes av P.R.-A. och O.F., att det inte fanns någon dokumenterad omständighet som gav stöd för ett antagande, att L. vid tidpunkten för skadornas uppkomst led av en skelettsjukdom, att det saknades grund att ifrågasätta barnmorskans och förlossningsläkarens uppgifter om att det var fråga om en normal förlossning samt att det därmed kunde uteslutas att L:s skador hade uppkommit som en följd av en skelettsjukdom, vid förlossningen – med undantag för nyckelbensbrottet och blödningarna i högra ögats näthinna – eller genom olycksfall.

25. I resningsärendet har det emellertid tillkommit ett analysbesked beträffande L:s D-vitaminvärde fyra dagar efter födseln, vilket innebär att säkerheten i slutsatsen att L. inte led av en skelettsjukdom kan ifrågasättas. Resultatet kan inte i sig förklara skadornas karaktär och omfattning. Utöver analysresultatet finns det dock sakkunnigutlåtanden i vilka görs bedömningen att det inte var fråga om någon normal förlossning utan om en riskförlossning, att omständigheterna vid förlossningen talar för att L. kan ha ådragit sig merparten av skadorna under förlossningen samt att hennes låga D-vitaminnivå kan ha bidragit till detta.

26. Hovrättens konstaterande att det inte har kommit fram någon annan rimlig förklaring till skadorna än att de har tillfogats L. genom kraftigt våld från en annan person kan med hänsyn till den nya utredningen ifrågasättas. Det finns därmed anledning att betvivla E.E:s skuld sådan den har fastställts i hovrättens dom. Mot bakgrund av detta samt allvaret i den brottslighet som E.E. har dömts för, föreligger det synnerliga skäl att på nytt pröva frågan om E.E. har begått de brott för vilka han har dömts. Resning bör därför beviljas i målet med stöd av tillläggsregeln i 58 kap. 2 § 4 RB. Resningsbeslutet bör omfatta även skadeståndsfrågan.