NJA 2013 s. 314

I november 2000 ingick A.N. ett pensionssparavtal med SEB Trygg Liv. Den avtalade spartiden var 37 år och något oåterkalleligt förmånstagarförordnande finns inte. Under åren 2001-2011 gjorde A.N. inbetalningar till pensionssparkontot med 3 600, 2 100, 1 200, 300, 0, 0, 1 200, 1 600, 2 000, 2 400 respektive 1 800 kr, dvs. totalt 16 200 kr.

I februari 2012 beslutade Kronofogdemyndigheten om utmätning av A.N:s innestående medel på kontot. A.N. har gjort gällande att skulderna är felaktiga.

Enligt 5 kap. 1 § lagen (1993:931) om individuellt pensionssparande får tillgångar på ett pensionssparkonto utmätas för pensionsspararens skulder endast om spartiden enligt avtalet understiger tio år eller om spararen något år betalat in sparbelopp som är mer än dubbelt så stort som genomsnittet av de årliga inbetalningar som har skett under spartiden.

Underrätterna har tillämpat bestämmelsen på så sätt att alla de årliga inbetalningar som A.N. har gjort, har jämförts med det genomsnitt som gällde vid utgången av det kalenderår som föregick utmätningsbeslutet (dvs. genomsnittet år 2011). Med den tillämpningen är den inbetalning som A.N. gjorde år 2001 (3 600 kr) mer än dubbelt så stor som genomsnittet av de årliga inbetalningar som hade skett vid tiden för utmätningen (16 200/11 eller ca 1 473 kr).

En alternativ tolkning av bestämmelsen är att de årliga inbetalningarna ska jämföras med det genomsnitt som gällde när respektive inbetalning gjordes. Ingen av de årliga betalningar som A.N. har gjort har varit mer än dubbelt så stor som det genomsnitt som gällde när betalningarna gjordes. Om bestämmelsen tolkas på detta sätt är tillgångarna på hans pensionssparkonto alltså alltjämt skyddade från utmätning.

Genom lagen om individuellt pensionssparande infördes en möjlighet till renodlat sparande för pensionen (till skillnad från pensionsförsäkringar som normalt innehåller såväl ett sparmoment som ett försäkringsmoment). Därmed skulle marknaden för pensionssparande breddas och det skulle skapas förutsättningar för att fler skulle välja att spara för sin pension.

Vad gäller möjligheten att under spararens livstid utmäta rätten till pension uttalades i lagförarbetena att regleringen på försäkringssidan byggde på att utmätningsskydd skulle föreligga om sparandet var långsiktigt och skedde med en viss regelbundenhet och att motsvarande borde gälla för det individuella pensionssparandet. Lagrådet pekade på vissa tillämpningssvårigheter och uttalade att bestämmelsens utformning innebar att personer med ojämna inkomster skulle tvingas göra noggranna beräkningar av vilka högsta belopp som kunde betalas in under ett gynnsamt inkomstår utan att utmätningsskyddet skulle äventyras. Vidare uttalade lagrådet att det var oklart vilken inverkan som ett eller flera uppehåll i sparandet skulle medföra. Det föredragande statsrådet instämde i att kravet på att sparandet skulle vara långsiktigt och ske med viss regelbundenhet kunde drabba personer vars möjligheter att avsätta medel för pensionssparande varierade kraftigt mellan olika år, men ansåg att det inte fanns någon metod för att med bibehållna principer för avgränsning av utmätningsfriheten utsträcka skyddet även till personer i denna situation. En pensionssparare som gjorde insättningar som varierade kraftigt beloppsmässigt eller som gjorde uppehåll i sparandet kunde därför liksom vid försäkring gå miste om sitt utmätningsskydd. (Se prop. 1992/93:187 s. 124).

A.N. har inte påstått att han har betalat någon av de skulder som ligger till grund för beslutet om utmätning och han har inte heller närmare redogjort för på vilken grund fordringarna skulle vara felaktiga. Hans invändningar mot fordringarna kan därför lämnas utan avseende.

Vad gäller frågan om tillgångarna på hans pensionssparkonto är utmätningsfria eller inte ger bestämmelsens ordalydelse närmast vid handen att de årliga inbetalningarna ska jämföras med det genomsnitt som gäller vid den tidpunkt då frågan om utmätningsfrihet prövas. En sådan ordning kan bl.a. medföra att en inbetalning som ett visst år har hållit sig inom de beloppsmässiga ramarna för utmätningsfrihet med tiden kan hamna utanför dessa ramar och således i efterhand orsaka att tillgångarna på kontot inte längre är utmätningsfria. Detta förutsätter att det inte sker några fler inbetalningar eller att de efterkommande betalningarna relativt sett är påtagligt lägre än de tidigare. Den enskilde sparare som vill undvika att utmätningsskyddet för hans pensionssparkonto ska förloras måste alltså varje år ta hänsyn till såväl hur mycket som hur lite han får eller måste betala in till kontot. En sådan ordning innebär å andra sidan också - till fördel för den enskilde - att en inbetalning som vid betalningstillfället är så stor att utmätning i och för sig skulle kunna ske, med tiden kan komma att hamna inom den beloppsmässiga ramen, förutsatt att efterkommande inbetalningar höjer genomsnittet i tillräcklig mån.

Det andra alternativet, dvs. att jämföra med det genomsnitt som förevar respektive år, torde i och för sig vara något enklare att anpassa sig till för den enskilde eftersom han enbart behöver akta sig för att betala för mycket. Den ordningen skulle emellertid också medföra dels att det första årets inbetalning - hur stor den än är - aldrig kan bli mer än dubbelt så stor som genomsnittet, dels att ett uppehåll i sparandet - oavsett hur långt det är - inte kan medföra att utmätningsfriheten försvinner. Det innebär också att en enstaka för stor betalning, hur liten den än är, medför att utmätningsskyddet försvinner för alltid.

Sammantaget måste den tolkning som innebär att jämförelsen ska ske med det aktuella genomsnittet anses vara mer förenlig med det uttalade syftet med bestämmelsen, dvs. att skydda ett sparande som är långsiktigt och sker med viss regelbundenhet. Det förefaller också vara så som bestämmelsen hittills har tillämpats (se bl.a. RH 2004:43).

Detta innebär att A.N:s tillgångar på pensionssparkontot inte är utmätningsfria. Den fråga som då inställer sig är om hela det innestående beloppet ska utmätas eller om det finns någon begränsning därvidlag.

Beträffande pensionsförsäkringar gällde tidigare (116 § gamla försäkringsavtalslagen [1927:77]) att en för stor betalning medförde att hela försäkringen förlorade sitt utmätningsskydd. Denna ordning blev föremål för kritik av bl.a. familjerättskommittén (se SOU 1964:35 s 466 f.) och försäkringsrättskommittén (se SOU 1986:56 s. 392), men kom inte att ändras förrän i samband med införandet av den nya försäkringsavtalslagen (2005:104). Numera är det alltså bara det överskjutande beloppet som kan tas i anspråk (i proportion till eventuell ändring av prisbasbeloppet). Vidare gäller att en premiebetalning som ligger mer än tio år tillbaka i tiden inte kan medföra att någon del av försäkringen blir utmätningsbar, se 15 kap. 3 § försäkringsavtalslagen.

Den kritik som framfördes mot vad som gällde enligt den gamla försäkringsavtalslagen synes förvisso vara lika befogad vad gäller lagen om individuellt pensionssparande. Någon motsvarande förändring har emellertid inte gjorts i den lagen och det står klart att lagstiftaren inte avsåg att det endast var en del av tillgångarna som skulle förlora sitt utmätningsskydd om en för stor betalning gjordes (se prop. 1992/93:187 s. 125 där ett förslag om att begränsa utmätningsmöjligheten till belopp som översteg den skattemässiga avdragsramen avvisades). Det finns därför inte något utrymme att tillämpa bestämmelsen på annat sätt än i enlighet med dess ordalydelse, dvs. att hela det innestående beloppet förlorar sitt utmätningsskydd.

Hovrättens beslut ska således fastställas.